Balans i Bujinkan-livet – och i aikidolivet?

Inom Bujinkan talas det ofta om att man ska ha balans i livet.

I aikidon hörde jag enstaka människor prata om att man inte ska leva enbart för aikidon, men de var ett fåtal. Så gott som alltid var de människor som verkligen levt aikido men efter ett tag upptäckt något i stil med ”Vad håller jag på med! Kompisarna åker jorden runt och upplever massor av saker, jag reser runt Europa men ser bara träningshallar…” Jag minns särskilt en person som pratade om ”aikidooffer”. Han pekade ut en person som sådan (som jag iofs mest tror led av psykisk sjukdom), och ställde sig frågan om inte jag också var ett.

Som sjukgymnaststudenter brukar

”Ni är ambitiösa. Som sjukgymnaststudenterna brukar.”

Det var någon av våra lärare som sade det, men jag minns inte vem. Formuleringen minns jag dock väl, för jag har funderat mycket på den.

Brukar just sjukgymnaststudenter vara mer ambitiösa än andra studenter på ett medicinskt universitet?

Varför?

Hos oss är det tydligen rätt normalt att hoppa in på labbar och liknande från tidigare kurser som man missat eller av annat skäl önskar upprepa. Man har redan lämnat in någon skriftlig uppgift som kompensation för det missade obligatoriska momentet, så det är inte det det är fråga om. Så funkade det inte på biomedicin… men biomedicinarna utbildas inte för ett människovårdande yrke där man ska hantera patienter. Det är lite skillnad.

Hur funkar sjuksköterskostudenter? Läkarstudenter? Jag har ingen aning.

Anatomy Trains

I mitt googlade på skumma små fotmuskler snavade jag över en blogg tillhörande en gyminstruktör (utbildad idrottslärare mm), Erik Börjesson. Det är inte såna sajter jag brukar surfa runt på, men i senaste inlägget länkade han till en bild av hur muskler på kroppens baksida sitter ihop via bindväv. Wow! Anatomi med sammanhang. Men gud så spännande.

Det där med att det heter taijutsu

Förr i världen kallades det man tränade i Bujinkan för ninjutsu, ett ord som förmodligen valdes av marknadsföringsskäl (med vissa trovärdighetsproblem som följd). När man ville hitta ett ersättningsord valde man inte jujutsu, och det förstår jag mycket väl. Det ordet är näst intill kidnappat av västerländska konglomeratstilar med huvudsakligt fokus på självförsvar. (Sen kom dessutom brassejutsun och krånglade till begreppen ytterligare, även om det är av något senare datum.)

Bakom magin

Okamoto Seigos handarbete.

Gnestastämman, 4 februari 2012

Gnestastämman låter trevligt. En riktig liten spelmansstämma inom räckhåll. 4 februari… då är jag tyvärr upptagen.

Årets danskurs på stämman är slängpolska. Det finns mer spännande danser, tycker jag. Jag ska nog överleva att stå över till ett annat år.

Det värsta… igen

Det värsta med att gå en heltidsutbildning men jobba så mycket att man inte hinner med sig är att man så lätt står där och skäms för allt man inte kan, men som man känner att man borde kunna. Jag har sagt det förut… men jag säger det igen, för så är det.

Dyr yoga. Avsevärt billigare budo.

Min siste aikidoinstruktör Jan Nevelius kommenterade ibland att svenskar inte är beredda att betala för aikidoundervisning. Han hade själv tagit emot en hel del undervisning i qi gong, och var vid det här laget själv instruktör i den qi gong-organisation som åtminstone då hette ”Healing tao”, så han var väl medveten om skillnaden: inom qi gong kan man ta hyggligt betalt. Inom aikidon inte. Det är skilda segment av marknaden, med helt skilda regler.

Nuförtiden finns flera ställen i stan där man kan träna Iyengar yoga. Jag googlar runt och tittar på priserna. Det ryms inte i min budget. Priserna är säkert likartade i andra yogavarianter. Jag kan gå gruppträning på simhallar, men har man en gång tagit lektioner för en riktig yogalärare tror jag inte man är nöjd med det.

Nog är det ganska lustigt. Marknadsekonomin styrs inte enbart av köpkraft och varors kvalitet, så mycket är säkert.

Sista labben

Fysiologilabbar är konstiga… inte en pipett så långt ögat kan nå. Vi ska ut och springa, eller i vart fall ägna oss åt ”motion av valfri intensitet” i en timme. Utan frukost. Sen äta antingen bara fett, kolhydrater eller proteiner, och så mäta blodsockret massor av gånger.

Budons förbaskade träningskläder

Nån gång (jag orkar inte leta rätt på var) skrev jag här på bloggen att det jobbigaste med budon är kläderna. Jag tycker fortfarande inte de är praktiska. Budodräkten är, liksom dan-kyu-graderingssystem och så mycket annat i budons värld, Jigoro Kanos fel – ständigt denne Kano! men i grunden handlar det väl om att de japanska traditionella kläderna är ganska opraktiska. Av något skäl gav sig japanerna inte på att skära till kläder så att de formas efter kroppen. Även kejsarinnans lyxigaste kimono var hopsydd av enkla geometriska bitar, som sprättades isär före tvätt och sen syddes ihop igen. Kanske spillbitarna som blir över när man gör kläder på västerländskt sätt på något vis strider mot det japanska sinnet?

Samurajspelet

Medan jag bodde i Luleå åkte jag två gånger ner till Stockholm och deltog i något som heter Samurajspelet. Första gången bör ha varit den sommar jag sommarjobbade i huvudstaden för att kunna träna aikido. Mot sommarens slut snavade jag över Samurajspelet i någon evenemangskalender, och gick ner på det nyandlighets/new age-center på Dalagatan som var arrangörer. Stället hette troligen något i stil med Deva Center, och hade Tomas Frankell med flera i ledningsgruppen. Centret anordnade dels regelbundna yogaklasser och dels föredrag med skiftande fokus. Mitt i detta fanns då detta samurajspel, som jag med mitt Japan-intresse tyckte lät spännande.

Varför så mycket handkantsslag?

Knytnävsslag är en vanlig attack i Bujinkan, men när det ingår slag som delar av jujutsutekniker är dessa sällan eller aldrig raka knytnävsslag. De tekniker som ingår i de två ”teknikpaket” som brukar anses mest grundläggande innehåller handkantsslag, en trefingerstöt och en stöt med tummen, stöttad av en knuten hand.

Trapporna i Korsikas berg

Jag kände en gång en människa som hade ett något udda sätt att gå uppför trappor: han lutade sig bakåt och drog sig uppåt med armstyrka. Jag tyckte det såg jättemärkligt ut. Strategin kan nog ha haft en del att göra med att han var ordentligt överviktig. När jag kände honom var han nere på ”nästan 100″, vilket fortfarande är alldeles för mycket för en man under medellängd.

Det här var innan jag började läsa till sjukgymnast och därmed nörda in mig på olika sätt att röra sig, men olika sätt att gå uppför trappor hade jag ändå redan reflekterat över. Jag har nämligen gått en vandringsled vid namn GR 20 på Korsika.

Att vara en letare

Det finns fler skäl till att jag var en misslyckad biomedicinare, men ett av de största är att jag inte är bra på att labba. Molekylärt labbande är petgöra. Man ska veta på förhand exakt vad man ska göra och utföra det utan misstag. Jag är en sådan människa som gärna går ut ur en affär och viker av åt höger, kommer på efter tio steg att jag ju skulle åt vänster varför jag vänder på klacken och sätter av åt andra hållet… jag känner mig fram. Fipplar och letar. Exakta handgrepp som man i förväg vet exakt hur de ska utföras, det ligger generellt sett inte för mig.

Inställda sanshin-planer

Det är ett halvår sen jag skrev att jag borde träna sanshin no kata på egen hand, för att vänja mina händer vid att göra olika saker.

Har jag gjort det?

Nä.

Jag måste få ta hand om mig själv

Jag måste nog skaffa mig lite större ekonomiska marginaler. Jag kan inte gå så här och inte ha vare sig tid eller råd med allt det där jag vill göra som i och för sig inte kostar så ofantligt mycket pengar, men bara inte ryms i min tämligen snåla studentbudget.

Halvåret som gått

Det är 1 1/2 vecka kvar av året, men jag kan summera träningsterminen redan nu. Klubbens termin är över och jo jag skulle kunna göra något på egen hand men det kommer jag inte att göra.

Jag har tränat 24 pass BBT, mest tisdagar och näst mest söndagar. Torsdagar blev det mer av mot slutet av terminen, av något skäl som jag inte har någon som helst logisk förklaring till. Utöver det har jag tittat på två pass, när jag var lite för krasslig för att träna. Det blev faktiskt två pass mindre träning än under förra terminen. Jag som trodde jag skulle lyckas träna två pass i veckan… häpp.

Stress, Portrait of a Killer

En dokumentär från National Geographic, om stress och dess samband med sociala hierarkier.

Lagom avstånd för blues

Kontakten i bluesdans ser annorlunda ut än något annat jag stött på. Man håller i varandra men ofta bara med ena armen – inte i handen som i bugg, utan mer som i ”riktig” dansfattning men vara med ena armen. Om följarens arm viljar på förarens skapas där den kontakt man behöver för att kunna föra och följa. Föraren ska helst inte hålla fast om följarens rygg – det är nytt. Jag tror att det där handlar om att följaren ska kunna välja avstånd. Att bara bli indragen är inte så trevligt.

Om den som följer går in jättenära när man inte själv är beredd på det är det nog inte heller så kul. Jag måste ha skrämt en av killarna på bluesnight på Herräng, tror jag.

Nå men nu vet jag vad som är lagom avstånd för blues.

Bollsport

Det dök upp en gigantisk pilatesboll i dojon, som låg på ett bildäck. Tänkte någon använda bildäcket till något, förutom att hålla pilatesbollen på plats? Jag har ingen aning. Efter ett tag försvann däcket, men bollen blev kvar.

Vi var bara fyra på passet, och instruktören passade på att gå lös på pilatesbollen med diverse galna styrketräningsövningar. Tre pers som tittar på en medan man försöker göra något som verkligen funkar sådär :p jaja, man överlever det med.

Styrketräningen verkar ha genomgått, eller håller på att genomgå, ett paradigmskifte. Idag är ”core” ett hippt begrepp men för 20 år sedan pratade inte så många om att styrketräna kroppens inre muskler. När jag gick Iyengar yoga fick jag finfina ”orka sitta”-muskler… jag satt på ett annat sätt, mer aktivt. Skitbra när man pluggar, verkligen. Yogafolket visste nog att det de gjorde gav en mer användbar vardagsstyrka än vad de flesta skaffar sig i styrketräningsmaskiner. Visste de även vari skillnaden bestod, eller visste de bara att de tränade styrka på ett annat sätt än de som går på gym?

Jag blir alltmer skeptisk mot sån där maskinträning. Yoga och core-träning på pilatesboll är så mycket mer organiskt än att hålla på och isolera muskelgrupper.

Bo mot svärd

Den här bo-katan mot svärd känner jag igen. Den gjorde vi på lägret med Mike Loonam. Men då fick jag aldrig till svärdsmannens rörelser – det lades inte stor vikt vid dem, enligt uppgift är de mycket knapphändigt beskrivna i de gamla rullarna.

Teknikpaket och principtänk

Numera tycker jag det är ganska märkligt att aikidotekniker tränas så fixt, en form från början till slut inklusive en viss, specificerad fasthållning. Bujinkans teknikkatalog är mycket mer flytande. Som vanligt har olika instruktörer lite olika varianter på hur man utför samma teknik, men här tränas ständigt varianter. Min gren av aikidon var dessutom rätt extrem, med en smal teknikmängd som detaljnöttes och filades på. Jag gillade den träningen! förvisso, och har varit ganska frustrerad över teknikmängden inom Bujinkan. Plötsligt inser jag att den frustrationen minskat rätt ordentligt.

Anatomisk förvirring

Jag skaffar anatomiplanscher och sätter upp på väggen. Jag köper bättre anatomiböcker, för den som rekommenderas som kursbok är faktiskt rätt oanvändbar. Tar ut ett par semesterdagar, så jag ska hinna plugga både till fysiologitenta och omtenta i anatomi. Planerar att plugga anatomi under julsemestern, även om det betyder att jag inte hinner med fysiologin utan får ta den senare. Jag gick upp på tentan enbart eftersom tentan är ett inlärningstillfälle – det är dumt att inte göra det.

Ytbehandling av bo

Första veckorna efter att min bo var färdigoljad kändes den lite lite kladdig. Sniffade man på handflatorna efter användning hade de en lätt, något unken nötdoft.

Nu är den perfekt. Ytan är slät och len och händerna glider bra på den utan att den för den skull är för hal.

Jag kan verkligen rekommendera kinesisk träolja, åtminstone den sort jag köpte: en plåtburk om en liter med djonker som bakgrundsbild. Den kostade lite drygt 200, men den är bra! Jag borde olja bordet här hemma också. Någon gång när jag får tid… i nästa decennium eller så.

Ett tag funderade jag på vaxblandningar. Det kunde ju vara kul, men ren kinesisk träolja/tung tree oil blev så bra så vidare experiment känns helt onödiga. Nä jag är inte duktig, det här är inte ett smack svårt. Jag har bara köpt bra olja. Slipa, olja in, slipa lite lätt, olja, slipa, olja, med minst ett dygn mellan inoljningarna. Låt vapnet vila ett par dygn. Färdigt! Har man möjlighet kan man låta det färdigoljade vapnet vila i några veckor så man slipper den där nötdofterna i händerna, annars gör det inte särskilt mycket.

Tung tree oil for the win.

Handlag är ett hantverk

I det något svårdefinierade ämne som heter ”sjukgymnastik” ska vi bland annat lära oss att hitta muskler, skelett och senor på varandra. Vi ska också träna oss i handlag och attityd till patienter – så heter det i alla fall, och jag förstår att den uppmaningen behövs. Mellan varven går vi går lös på varandra som rena övningsobjekt, med fokus enbart på muskler och skelettdetaljer. Då hamnar fokus någon annanstans än på människan framför en och det känns, för den som tar emot. Handlaget försvinner.

31-kata á la Bujinkan

Efter bo-passet tog jag ner en jo från stället och kände lite på den. Oj oj så lätt den kändes! nu när jag börjar vara van vid den mycket längre och tyngre bon. Hur mycket minns jag av 31-katan, aikidons vanligaste jo-övning? Jag letade i minnet men kom bara till sju eller åtta. Kanske det inte ens var rätt.

Det blev aikijo-kata med Bujinkans hållnings och kroppsspråk. BBT-aikido. Jag har aldrig haft bra form på min aikijo, så min kropp har inget att längta tillbaka till – min nuvarande form känns mycket bättre. Skulle jag lyckas göra katan från början till slut i den här formen, bara jag minns rörelserna. Går det? Jag har rätt god lust att pröva. Egentligen är det ganska fånigt, solo-vapenformer är väl inte det häftigaste som finns. Visserligen finns det en motkata till den, men det är väl lite mer ”av pedagogiska skäl” ungefär som de flesta karatestilar ser på bunkai.

Det vore ett kul experiment. Har jag tid, ork och energi nog för det, just nu? Knappast.

Inte direkt en bokrecension

Jag läste ut Janne Grönholms bok Feldenkrais – att lära sig lära igen. Sen lånade jag direkt om den på biblioteket. Jag tänkte jag skulle behålla den ett tag eftersom jag ville skriva något om den här på bloggen… men jag vet då sannerligen inte vad jag ska skriva. Boken är välskriven och ger en bra introduktion till Feldenkraismetoden. Det var väl precis syftet med den? och därmed får man säga att den är mycket lyckad.

Två år i varje klass

Jag gick till tentan med tanken ”det är ett inlärningstillfälle”. Att gå upp på praktiska tentor när man inte är tillräckligt förberedd är fruktansvärt jobbigt, inför läraren! och inför de andra i tentagruppen! ännu värre. Men att inte gå upp är dumt. Alltså gick jag dit.

Låt mig behålla min balans!

En av mina första danser på första fredagsblueskvällen dansade jag med en mycket duktig man som dock bland de första grejer han gjorde placerade min vikt delvis stödd på hans lår. Jag blev jättestörd, till den grad att jag sade till honom. ”Snälla låt mig behålla min balans!” Den här killen hade koll på vad han gjorde, men de flesta som försöker sig på sånt med någon de inte känner har det inte. Sen har väl inte jag riktigt den balans och kontroll som krävs heller, och teknik inte minst. De som försöker göra sånt med mig torde oftast överskatta sin egen nivå. Någon gång kanske de missbedömer min.

Jag vidhåller, till alla som dansar med mig: låt mig behålla min balans… annars blir jag rädd, och blir jag rädd blir det inte bra.

Till nästa gång ska jag verkligen sparka av mina finskor. Jag behöver min balans, och det är onödigt att stå på mer klack än jag har till vardags. Det är bara ett par centimeter men klart tillräckligt för att störa hur jag hanterar min kroppshållning. Nu blev det finskorna eftersom jag inte hittade mina lindypjuck när det var dags att ge sig iväg. Nästa gång ska jag leta rätt på dem i förväg.

Hållningskorrektion?

Hållningskorrektion, stod det på Powerpointbilden som en av de åtgärder man som sjukgymnast kan tänkas vidta vid besvär i armar och axlar. Åhå! Vad kan då den tänkas bestå av? Styrketräning av relevant muskulatur och kroppsmedvetandeträning, sade läraren.

Tacka vet jag rena vapenformer

Varför känns det så mycket bättre att träna med bo än med hanbo?

Är det man gör med bo mer likt det jag förut gjort med jo, än vad hanbon är? Kanske det. Sen gör man ju inte så många jujutsutekniker med en stav som är 180 cm lång. Det finns säkert något som går att göra, men ju kortare stavvapen desto bättre lämpar den sig för jujutsu. Okej man behöver lite hävarm också, så en decimeterlång pinne är för kort. Hanbo kanske ligger ganska nära det optimala? Batonglängd är i sådana fall en praktisk kompromiss mellan vapnets användbarhet och vad som är någorlunda enkelt att bära med sig.

Så länge det rör sig om soloövningar eller vapenparkata tycker jag att jag förstår tillräckligt mycket för att kunna känna efter och i viss mån utvärdera mina egna rörelser, känna i mina egna kroppsvinklar när det blev tokigt och när det blev bättre. Jujutsu med hanbo däremot – där är jag vilse i pannkakan. Det är säkert jättebra när man kan det, men oj så komplicerat det blir när man ska blanda in redskap i taijutsun. Nä tacka vet jag rena vapenformer.

Revbensbrott, frysta ärter och skogspromenader

Exet bröt tre revben förra vintern, i februari. Det tog ända tills i maj innan han var tillbaka på jobbet på heltid igen. Tre månader för revbensbrott, är inte det ovanligt lång tid? Jo, det är det.

Zarah – en Madame Scandaleuse

Madame Scandaleuse, här med svensk text. Originalet är ur en tysk musikal med samma titel, skriven för Zarah Leander av Peter Kreuder. När inspelningen är gjord vet jag inte men musikalen ska vara från 60-talet.

Zarah hade alltså en tysk karriär även efter Tredje rikets fall? Man skrev musikaler för henne, hon spelade i tyska filmer, hon åkte dit på turné?

Att föra eller följa, det är frågan

Jag har stått i ungefär den här situationen förut: velat ta steget ut att sikta på att först och främst föra på socialt dansgolv, men inte riktigt tordats.

Den här miljön borde vara bra för det. De är tydliga med att visst, det traditionella är att männen för och kvinnorna följer men man måste inte följa traditionen. De flesta följer den, men inte alla.

70

Ett tappat kilo på ett halvår.

Det blir två kilon per år – en rätt lagom viktminskningstakt, tycker jag. Om jag vill ner till 66 tar det i så fall två år till.

Fast jag planerar att byta jobb. Vill jobba färre vardagkvällar och fler helger. Om jag byter till stillasittande jobb, kommer jag automatiskt att gå upp igen då? Om jag inte ändrar hur jag äter: jo, troligen.

Konsten att gå i trappor

Jag är anmärkningsvärt mycket svagare i vänster ben än i höger, det vet jag sen sjukgymnastbesöket. På en session i plugget där vi bland mycket annat skulle studera varandras gång uppför och nerför ett trappsteg fick jag veta att jag gör mycket annorlunda på de bägge sidorna. Det har säkert ett samband med att jag är olika stark i benen. Sen gick jag nerför trapporna från femte våningen där jag ätit lunch… vänta nu. Vad gör jag när jag går nerför trappan?

Vad menas egentligen med ”fokusering på grunder”?

Vår instruktör pratar en del om vikten av grunder. Inte så att det är ett ständigt tjat, med det verkar vara ofta närvarande i hans sinne och därför regelbundet lysa igenom. Jag har dock riktigt svårt att se att det vi gör är ”bara grunder”. När de mer juniora instruktörerna tar över träningen kanske de betar av ”första halvan av kihon happo” eller nåt liknande – det är ju där man börjar när man börjar instruera, inte sant? men annars tycker jag att vi för det mesta gör olika varianter kring något grundtema. Jag misstänker att han ser till att beta av Ten Chi Jin, små bitar i taget, men det slinker in mycket annat också. Går han igenom alla möjliga och omöjliga sätt att slå så gör han det genom att stoppa in slagen i tekniker som jag i de flesta fall aldrig sett förr, och förmodligen inte lär komma att se igen de närmaste fyra åren. Det är nog det smarta sättet att göra det på i blandad grupp: de som kanske inte får till varje teknik får en genomgång av slagen, de som redan kan dem får tekniker att bita i.

Sätt på dina röda skor och dansa blues

Jo, jag hade faktiskt röda skor till bluesdansen – mina fina Think!-skor, som jag ursprungligen tänkt mig till tango. Klacken är väl 3,5 eller 4 cm hög – oj oj vad jag är ovan vid klack! Det kändes helt okej, de har bra glid i lädersulorna, men att dansa på en klack som är 2 cm smal – jag vet inte. Jag trampade snett en gång, och det är väl i och för sig ingen större fara med det, men jag vet inte om jag riktigt har lust. Alternativet är mina gamla lindypjuck, i modell herrskor med en ynka centimeters klack, som börjar vara lite slitna och fula. Förr brydde jag mig aldrig mycket om vad jag hade på fötterna – men nu, när jag måste ha huvudsakligen väldigt ”praktiska och förnuftiga” skor längtar jag efter lite kvinnlig elegans, just i skorna. Men jag kan ju försöka lägga den elegansen nån annanstans istället. Putsar jag upp min gamla platta lindyskor blir de nog helt okej.

Think! är ett märke som är värt att kolla upp för den som vill ha finskor som rymmer inlägg.

Aikidomänniskor tjatar massor om centrum… varför pratar de så sällan om bäckenet?

De flesta människor står lite väl långt bak mot hälarna, sade läraren. De flesta skulle må bra av att lägga vikten lite längre fram. Inte jag, tänkte jag. Jag vet ju om att jag lutar mig för långt framåt.

Innan sessionen i kroppsmedvetandeträning var slut stod jag där med vikten långt fram under hålfoten. Framåtlutad? Njaej. Jag brukar nog vara framåtböjd. Det är där det sitter. I höften, i tonus i vissa muskler. Inte i balansen, i tyngdpunkten.

Bujinkan innehåller inte att klappa av

Jag frågade min instruktör: ”Om du gör teknik på mig och jag inte hinner med att gå ner, vad förväntar du dig av mig att jag ska göra då?” Han förstod inte vad jag menade. På direkt fråga svarade han ungefär att

Nej du kan inte räkna med att folk klappar av. Det är inget som ”finns” i Bujinkan, egentligen.