Kvinnor som har någon uppslukande hobby brukar ofta önska sig att hitta en pojkvän eller man som sysslar med samma sak, så man kan dela intresset. Det har sina fördelar, visst, men om hobbyn råkar vara aikido kan det vara otroligt svårt att träna tillsammans med den man är ihop med. Så länge allt i relationen är rosenrött är det förstås bara trevligt, men sen riskerar allt möjligt från relationen att hoppa fram på mattan. Det är lite som att övningsköra med sin käraste – välkänt som en prövning för förhållandet – eller att försöka ta segelbåten genom en sluss tillsammans.
I några års tid var jag ihop med en kille på Iyasaka. Han hette Björn och flyttade småningom ner till Malmö, men när vi blev ihop var han en av Iyasakas svartbälten medan jag funnits på klubben i mindre än ett år. Jag hade noll koll och alla undervisade mig hela tiden, lite så känns det i backspegeln – det var den roll jag kom in i från början, och som jag med tiden behövde bryta mig ur. Jag hade stor respekt för Björns aikido och har det än idag. Att kunna fråga honom om hur saker skulle vara var ju jättepraktiskt, men att bli utsatt för hans pedagogiska experiment var inte alltid helt kul. Vi som träffats på mattan fick sen svårt att hitta ett sätt att förhålla oss till varandra, just precis på mattan. Vi gick genom perioder där vi tränade tillsammans på passen och perioder när vi inte gjorde det. När han kom hem från ett halvårs träning i Japan blev han en av klubbens instruktörer, och jag upptäckte att det var mycket mycket lättare att träna för honom än att träna med. Rollerna var enklare, tydligare. Kulmen på hopblandningen av roller var nog när jag stod över en gradering för att slippa höra skvaller om vad de övriga som bedömt graderingen ansett om min prestation. Jag ansåg det fullständigt självklart att han inte borde sitta med och bedöma mig, han tyckte det tillhörde hans roll i klubben och ville inte avstå.
Senare hade jag en pojkvän som var några snäpp under mig både vad gäller grad och allmän aikidokompetens. Det var också jobbigt. Jag försökte verkligen undvika att trampa honom på tårna och lät bli att säga något alls om hans aikido och hur han eventuellt skulle kunna förbättra den… om det varit tvärtom hade han förmodligen inte alls haft samma skrupler, och det retade mig. Nu tillhörde han en annan klubb, vi tränade enligt lite olika ideal och jag tyckte jag hade goda skäl att inte försöka pracka på honom min bild av aikido – men jag var nog glad att ha det som ursäkt.
Det finns aikidopar som alltid tar graderna samtidigt och där tjejen är några snäpp bättre än killen fast ingen säger det rätt ut, och det finns par som alltid tar graderna samtidigt där han är ljusår bättre än hon – men han graderar aldrig aldrig före, han väntar in henne. (Den sistnämnda varianten medger jag att jag har ganska svårt att förstå.) Det finns aikidopar som tränar ganska mycket ihop, men det finns också de som helst låter bli. Förmodligen är förutsättningarna bättre för de som redan tränat ett tag när de blir ihop, där aikidoidentiteten redan finns separat från paridentiteten.
Vad är det i aikidon som gör det såpass mycket krångligare att utöva den ihop med sin privata partner, än de flesta andra aktiviteter man kan hitta på? Eller finns det inget sånt – är det bara jag som tror det, eftersom mina krångligasta förhållanden har varit under den tid när jag tränade aikido? (Näe, det vet jag inte om det är sant.) Först och främst är det ju så att aikido utövas parvis, så väljer man att träna ihop kommer man att gnuggas rätt ordentligt mot varandra i en situation där man inte bara kan avbryta när man känner för det. Sen tror jag att det är det informella tävlandet/konkurrerandet som gör mycket av det, det som inte har något naturligt utlopp eftersom aikidon saknar tävlingsform. Som tredje punkt säger jag att man befinner sig inom ett traditionellt manligt område där en man ofta förväntar sig att för evigt förbli i undervisarposition, samtidigt som det kan vara hotande för bägge parter om han inte är det. Men egentligen bara svamlar jag. Jag vet inte… men jag har hört det från flera andra också, att det kan vara väldigt svårt att träna med den man är ihop med.
För min egen del tror jag också det spelade in att aikidon var så jäkla viktig för mig. För viktig.
——
Andra bloggar om aikido, budo, förhållanden
