Självförsvar

Budomemoarer, del 19

På vägen hem till studentrummet på Gärdet traskade jag förbi Tudor Arms för att se om det var öppet. Det var det inte, för åtminstone på den tiden stängde de redan elva. På vägen till den stängda puben mötte jag en man, som på långt håll visade att han tänkte stänga vägen för mig. Han var ännu ganska långt borta men vi befann oss i samma kvarter, det fanns ingen tvärgata att vända in på. Om jag gick över till andra sidan gatan, skulle han förstås bara följa efter. Vända och springa vägrade jag. Dessutom är jag ingen vidare sprinter. Jag bestämde mig för att gå rakt fram utan att ändra tempo, och sen i sista stund ta ett steg åt sidan och slinka förbi.

När jag försökte slinka förbi grep mannen mig om handleden. Huruvida han sade något till mig eller inte minns jag inte, men om han gjorde det var det något i stil med “vart är du på väg?” Jag vände hela kroppen emot och sade Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig, som en gammal grammofonskiva som fått en repa och hakat upp sig. Han släppte mig, och jag gick vidare.

Det där att upprepa vad man vill som en trasig grammofonskiva - för er som minns vinylen - är en av de tekniker jag lärde mig på min första kurs i feministiskt självförsvar. Vänd hela kroppen emot, stadig kroppsposition, säg vad du vill ska ske. Det finns inget som helst skäl att ge sig in i diskussion. “Jag vill att du släpper mig!” kan besvaras med “Det vill du nog inte alls”, eller kanske “Men det vill inte jag”. Den tjatiga trasiga grammofonskivan lämnar inget utrymme för invändningar, samt gör att man själv behåller initiativet. Det är ingen standardlösning som funkar jämt, men i ett litet batteri av kommunikationsstrategier fyller den sin plats.

När det här skedde hade jag tränat aikido något i stil med två år. Jag trodde mig inte om att kunna utföra aikidoteknik i verkligheten, och mitt nuvarande jag tror att mitt dåvarande jag hade rätt. Däremot var jag oerhört van vid att bli fasthållen i en handled. Att hålla kvar en människa mot hennes vilja är en klar kränkning, men ett grepp om min handled gör mig inte i sig särskilt rädd. Jag var kvarhållen, men jag visste att jag hade hela kroppen fri och användbar. Jag ignorerade fasthållningen och fokuserade på honom. Han ville se mig rädd. Det tänkte jag inte bjuda på.

Mitt nutida jag vet också vad det var för fel på min taktik att gå förbi och bara glida åt sidan. Uttryckt i aikidotermer är tenkan utan irimi en omöjlighet. På mer vardaglig svenska: för att kunna glida förbi hade jag behövt störa honom på något sätt. Kanske det räckt att bara se upp och säga något, men om samma sak hänt idag hade jag nog satsat på att skrika och samtidigt göra en gest mot hans ögon. Om jag förmått honom att backa lite, kroppsligt eller mentalt och förstås gärna bägge, då hade jag kunnat glida förbi.

Inte förrän nu när jag skriver det här, många år efteråt, reflekterar jag över att jag vägrade se på mannen. Jag vände hela kroppen mot men jag såg honom inte i ögonen utan på den del av kroppen som befann sig i min egen ögonhöjd, gissningsvis bröstkorgen. Efteråt hade jag ingen som helst uppfattning om hur hans ansikte såg ut, och jag brydde mig inte heller. Han var historia. Att vägra se på honom måste ha varit en del av mitt psykiska försvar, men varför kan jag inte riktigt säga. Kanske jag var rädd att inte verka lika beslutsam om jag gav erbjöd honom min blick, det som brukar kallas själens spegel. Kanske jag gick in i mig själv för att inte låta honom locka mig ur mina föresatser, för att inte lämna över initiativet. Jag vet inte.

Efteråt blev jag ganska arg. Förmodligen hade det aldrig utvecklats till något farligt och rimligen var hans enda syfte att skrämma mig, för att han tyckte det var roligt - men ändå. Tänk så många tjejer som efter en sådan här sak aldrig skulle våga gå ensam på stan nattetid! En sån jävla… (fyll i med valfritt invektiv). När ilskan runnit av mig var jag ändå på något sätt ganska nöjd. Jag hade försvarat mig och det hade gått bra. Förmodligen hade det aldrig blivit särskilt farligt oavsett, även om jag aldrig kan veta, men jag jag mycket nöjd över att inte ha givit honom nöjet att titta på flickan som förgäves sliter i den handled där hon sitter fast och tigger om att bli frisläppt. Jag hade vunnit, och för det tackade jag både min aikido och min helgkurs i feministiskt självförsvar. Jag fortsatte att röra mig ensam på stan när det passar mig attgöra så. Jag har aldrig behövt ångra det.

Det här var första och enda gången jag behövt försvara mig mot fysiskt angrepp. Förhoppningsvis blir det aldrig fler än så.

——

Ellis Amdurs essä om irimi, där han bland annat säger “tenkan is always preceded by irimi”. Andra bloggar om självförsvar, feministiskt självförsvar, aikido, angrepp

Kinomichi

Kinomichi är en tränings- eller konstform som inte riktigt ryms inom begreppet “budo”, trots att den är utvecklad ur aikido. Filmen är från en fransk skola. Ju fler varv jag tittar på den, desto mindre klok blir jag på om jag skulle gilla det här eller ej.

Ur budosynpunkt finns massor att säga förstås, massor av negativa saker - men kinomichi är inte budo, så det är irrelevant. Jag som ser vad jag brukar kallas “den dansigaste aikido som finns i Sverige” som “min” aikido tilltalas något oerhört av dansliknande aikidoformer, såväl som aikidoliknande dansformer.
Under hela min aikidotid predikades vikten av att söka sig nedåt. Mina sista år lärde jag mig metoder för att rota mig i marken genom kroppens egen inre strukturer, att utnyttja dess mekanismer på bra sätt. Dessa kinomichi-utövare står på så oerhört raka ben, och kan väl aldrig någonsin uppleva någon kontakt med marken? Snarare ser det ut som om de hela tiden svävar några millimeter ovanför den.

Med några få undantag ser de utövande ut som planeter som snurrar runt på egen hand, utan särskilt mycket kontakt med den andre. De behåller sitt eget centrum, och får aldrig tag i den andres: Det är svårt att urskilja någon intention med rörelserna. Den som gör tekniken är så försiktig så försiktig med den andres kropp, vill inte påverka dess hållning alls. Resultatet blir att kontakten uteblir - så det det i vart fall ut för mig.

Jämfört med andra filmer jag sett med kinomichi tar de mycket fall i den här skolan, och de faller bra. De faller även högt och läraren gör till och med en koshinage, höftkast. Om han inte ursprungligen är skolad i aikido, då blir jag förvånad! Där eleverna rör sig i samma långsamma tempo genom hela teknikerna - om det nu ska kallas tekniker - så accelererar och retarderar han på sätt som gör rörelserna levande.

Hakaman, byxkjolen, är ett opraktiskt klädesplagg som jag är glad att slippa. Varför… varför. Den är ju bara jobbig.

Jag skulle väldigt gärna testa kinomichi, men betvivlar att jag i längden skulle vara nöjd med arten. Däremot skulle jag gärna konstruera en liknande dansig konstform, en icke-budo, baserad på min egen aikido. Vad tror ni om det som framtidsplan? Ta mig ner till Frankrike och träna kinomichi i något år, återvända hem, skapa min egen syntes, hålla svindyra lektioner och bli rik.

Kanske inte.

——

Andra bloggar om kinomichi, ki no michi, aikido, dans

Händer, fötter, riktning, tyngd, flöde

Budomemoarer, del 18

När nybörjaren försöker förstå och imitera en aikidoteknik brukar han eller hon tänka mest på sina händer. Det är ju med händerna man trycker eller drar i den andre, och dessutom benämnes teknikerna ibland “grepp”. Trots detta är denna angreppspunkt en återvändsgränd. Att tänka att man trycker, drar och sliter är ingen bra utgångspunkt för god aikidoteknik. För egen del kom jag inte ur det stadium där jag fokuserade på mina händer, förrän någon gång under min första termin på Iyasaka. Att det tog så lång tid skyller jag på min torftiga aikidomiljö, samt förstås det faktum att jag inte var någon begåvad nybörjare.

Småningom insåg jag vikten av fötternas position. Jag är inte helt säker men detta kan ha varit mitt första större utvecklingshopp på Iyasaka, ett sådant som är så tungt medan man är inne i det. Att stå på rätt punkt i förhållande till den som tar emot tekniken kom att uppta mitt aikidosinne ett tag framåt. Aikidogrund för nybörjare á la Nishio har olika stegkombinationer i de olika teknikerna, medan grund á la Kobayashi lärs ut med ett fåtal stegvarianter som appliceras på de samtliga grundtekniker. Med tiden lär man sig att anpassa steglängd och detaljer efter omständigheterna, så att tekniken finslipas. Rätt placering på mattan, det var en viktig upptäckt som jag sedan finslipade tillämpningen av under alla mina tio aikidoår. Långt efter att jag upplevt vikten av att stå på rätt plats kunde jag formulera en för mig väsentlig aikidosanning: om greppet är svårt att ta, beror det nio gånger av tio på att man står fel. Man kan kämpa och slita med sitt grepp, men så länge man står på fel plats får aldrig till det. Står man rätt, blir greppen däremot lätta att hitta.

Nästa större upptäckt handlade om min egen kropps riktning. Att korrigera min riktning så att magen pekar rakt mot den som tar emot tekniken var ett förvånansvärt stort kliv framåt. Jag förmodar att den största vinsten med detta är att man får sina händer rakt framför kroppen, där man är som starkast och farbror Newtons mekanismer kan utnyttjas till ens fördel. Då tänkte jag inte alls i de banorna, och överhuvudtaget grubblade jag inte över varför ditt eller datt var viktigt eller bra. Jag bara noterade att det var det, och koncenterade mig på sådant som jag upplevde förbättrade min teknik.

Ett tag efter min tredjekyugradering började andra påpeka att jag kändes tyngre. Jag är inte säker på att jag själv upplevde någon skillnad, men där bör ha hänt någonting. Exakt vad och hur, det vet jag däremot inte.

En gång under mina sista aikidoår hörde jag någon fråga Ulrika Bosaeus från Vanadis aikidoklubb hur lång tid det tar innan man kan röra sig fritt som aikidoutövare, och hon svarade prompt: Ungefär två år. En såpass exakt tidsangivelse förvånade mig, men jag kom fram till att hon nog har ganska rätt. Så som aikido normalt undervisas kan nybörjaren i början knappt ens gå. Man lär ut positioner och ställningar som kräver ganska mycket träning innan man hittar balans och logik i dem, så de känns naturliga. I aikido står man oftast med fötterna på nästan rak linje bakom varandra, som en sportfäktare. Innan man kan röra sig så krävs det en hel del träning. Ja, oftast tar det nog ungefär två år att inte bara ha släppt det greppfixerade stadiet utan också vara fri i tajming och avståndsbedömning. Jag började min aikidoträning med en sommar i en ki-aikidoklubb där allt, vad jag minns, tränades i flöde. Att hitta tillbaka till det där med flöde tog sin tid. Min sista tid på Iyasaka tror jag att jag kämpade med flöde och med mer statisk träning lite huller om buller, utan att vara helt klar över skillnaden.

Händer, fötter, riktning, tyngd, flöde. Jag vet inte hurpass typisk den utvecklingssekvensen är, men jag kan tänka mig att den är någorlunda vanligt.

——

Andra bloggar om aikido, utveckling, träning, händer, fötter, riktning, tyngd, flöde

Tjejer behöver inte gå danskurser

“Jag har t o m varit med om att lärarna “avslöjade” att vi damer hade gått kursen helt i onödan [...] - kunde bara männen föra så skulle vi kunna dansa ändå!”

Väldigt mycket dansundervisning, förmodligen och tyvärr den mesta, fokuserar främst på mannens roll. Killarna har mera att lära sig innan det hela kan tänkas funka, så på ett sätt är det logiskt precis i början men tyvärr brukar det fortsätta på precis samma sätt upp i nivåerna. Sedan finns det två saker till som gärna puffar in dansundervisningen i den här fållan: dels är tjejer så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det. Dels är det alltid mycket flera tjejer som vill dansa. För att få dansa när det väl gäller måste man lära känna folk - för allvarligt, social kompetens är minst lika viktigt som dansmässig kompetens, om man tillhör det överrepresenterade könet. Om man behöver lära känna killar att dansa med, vad gör man då? Antingen har man kompisar som kan introducera en för folk, eller så har man det inte. Har man det inte, går man på kurs. Därför går det utmärkt att säga att man lär ut pardans men i själva verket till 80% eller mer lära ut förarroll. Tjejerna kommer att komma ändå.

Helt klart är förarrollen lättare att undervisa ur, eftersom det är den som för som detaljstyr vad som ska hända. Om en lärare som dansar följare ska kunna vara huvudansvarig för undervisningen måste hon antingen ge sin partner muntliga instruktioner inför öppen ridå, vilket kan se lite illa ut, eller förbereda lektionerna ordentligt tillsammans med den lärare som för. Om det är föraren som styr lektionerna däremot behöver inga instruktioner ske för öppen ridå. Instruktionerna finns ju i förningen. Till detta kommer att tjejer är så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det… så självklart domineras dansundervisningen av det manliga perspektivet, av förarperspektivet.

Till och med i så kallade queerdanssammanhang, av den typ som nog egentligen hellre fortfarande borde heta gaydans, har jag hört folk stå och prata om danslärare i den vanliga icke-queera världen och enbart nämna de manliga lärarna! medan de kvinnor dessa undervisade tillsammans med inte verkade finnas. De lärare som diskuterades var givetvis sådana som till absolut övervägande del fokuserar på att lära ut turer, vilket som jag förut konstaterat är något som killarna behöver lära sig men inte tjejerna - inte egentligen. Tjejerna behöver inte i första lära sig turer, de behöver lära sig följa. Jag undrar när denna lärartrupp tänker börja hålla följarkurser i syfte att finslipa följarteknik… nej det undrar jag inte alls. Det kommer de aldrig att göra.

Det citat som inleder detta blogginlägg är hämtat från en diskussion på nätet. Jag själv har aldrig hört någon danslärare säga så här. På ett sätt är jag inte förvånad, men samtidigt blir jag paff och stum över den totala cynismen hos den människa som säger så. Om man inser att man till 92,3% undervisar förarroll, det vill säga killarna - hur har man då mage att ta lika mycket betalt av tjejerna?

——

Andra bloggar om dans, pardans, dansundervisning, danslektioner, könsroller, queerdans

Handleder och fall

Budomemoarer, del 17

Under den tid jag tränade i Luleå skaffade jag mig ont i en handled. Utanför träningen hade jag inget problem av den, det var bara när handleden vreds som jag kände av det. Jag fortsatte träna. Jag vet när skadan från början uppstod, faktiskt precis vilket träningspass. Vi tränade kotegaeshi, en handledsvridning utåt, och eftersom vi inte behärskade höga fall rullade eller pendlade den som tog emot tekniken istället bakåt. I efterhand skulle jag säga att vi tränade för tufft för vår förmåga. Vill man köra kotegaeshi i det tempot ska uke falla högt, eller falla hårt som vi sade då.

Skadan var liten, men den gick inte bort. Kanske det räckt med en sommars träningsuppehåll, men något sådant tog jag ju inte. Det var inte så farligt, tyckte jag. Jag blev av med mina handledsproblem först när jag gått över till en annan typ av aikido - men det är en långt senare historia.

Vi tränade en del på att falla hårt också. Enklast var det från vissa kokyunage, som genom att gripa eller lägga handen kring en armbåge gjordes om till en teknik för högt fall. Vi hade en kille hos oss som tidigare kört lite judo, och om det var han som kastade antingen höftkast eller kokyunage var själva fallet en baggis för kastet kändes tryggt och bra. Vi föll en del högt på kotegaeshi också, de som ville och tordes. Här ställde min handled till problem. Jag var rädd om min handled, och därför tvekade jag. När jag tvekade och inte riktigt hängde med, blev det just precis den där lilla knycken i handleden som jag ville undvika.

När jag kommit till Iyasaka förväntade sig ingen att jag skulle börja träna på höga fall förrän jag tagit fjärde kyu. De flesta började nämligen träna på höga fall till tredje kyu, eftersom man i Sverige dels bär hakama från den graden och dels har en gammal informell överenskommelse om att hakama betyder att man kan falla. Den förberedande träning för höga fall som fanns var att falla över bock: en person ställer sig på alla fyra, och tjänar som hinder att falla över. Som vanligt var jag inte särskilt duktig, men fall över bock gick väl an. Väldigt många andra lärde sig falla bra på Iyasaka, men jag hade problem med att få andra att lita på min förmåga att ta höga fall. Bäst gick det med de riktigt duktiga, och med Iyasakas svartbältestäthet fanns det ju en del sådana. Förmodligen borde jag mycket medvetet ha bett om att få falla högt när jag tränade med duktigt folk, men det föll mig nog inte in.

Långt efter min tredjekyugradering frågade jag Urban, huvudinstruktören, vad jag borde göra för att förbättra mina höga fall. Jag fick svaret att jag skulle göra mera framåtfall, vilket gjorde mig oerhört förbryllad. Det lät inte rätt. Förmodligen tolkade han det som så att problemet var att jag var rädd för att falla. Jo jag var rädd - men för min handleds skull, som jag periodvis bar ett rött band runt för att visa vilken av mina handleder man måste vara lite försiktig med. Inte var jag jättetuff, men inte extremt skrajsen av mig heller. Däremot har jag insett att jag ofta framstår som tveksam, när jag snarare är fundersam och reflekterande. Ibland har instruktörer till och med tolkat mina förbryllade ansiktsuttryck som skeptiskt ifrågasättande. Jag är övertygad om att precis samma sak, att jag framstod som fallrädd, gjorde att många inte ville kasta mig. Därmed fick jag mindre träning på det, vilket inte gjorde saken bättre.

När jag lämnade klubben hade jag andra kyu, men blev inte kastad högt särskilt mycket trots att min grad var sådan att jag förväntades kunna det. I realiteten spelade det dock mindre roll eftersom jag ändå aldrig agerade uke, “kastdocka”, på graderingar - det enda tillfälle då man på Iyasaka verkligen brukade vilja ha en partner som gärna tog höga fall. Träningen anpassades till personliga förutsättningar, vilket ju i sig är något bra. Jag tillhörde inte dem som skulle bli något. Det spelade inte särskilt stor roll.

Jag kan konstatera att jag backade för andras uppfattning om mig, och lät dem forma vem jag blev. Det var nog ungefär så jag brukade fungera på den tiden. Jag vet att jag förändrats och utvecklats på den punkten, men säkert inte så mycket som jag skulle önskat.

——

Andra bloggar om aikido, fallteknik, fall, skador, handleder, Iyasaka

När det är tungt, ska du träna mera

Budomemoarer, del 16

När Åsa frågade mig i omklädningsrummet hur det gick med träningen svarade jag som det var. Jag kände att jag på något sätt satt fast. Jag tränade och tränade, men jag lärde mig ingenting. Snarare kändes det som att jag gick bakåt. Sådant som jag förut tyckt att jag kunde, var nu fullt av hål och olösta problem.

Hon log sådär lagom gåtfullt och sade: När det är tungt ska du inte dra ner på tempot, utan öka. Träna mera, då lossnar det. När man känner att allt går dåligt, är man i själva verket på väg att ta ett språng.

Inlärning sker sällan i jämn takt utan snarare språngvis. Tydligen gäller det inte bara färdigheter i främmande språk, utan även aikidotekniker. De stadier där man mer eller mindre står stilla är också en del av utvecklingsprocessen; i platåstadiet insamlas information för bearbetning, och man börjar på något plan formulera frågor kring vad som inte fungerar bra. När problemen är någorlunda inringade börjar småningom svaren drälla in - om man fortsätter träna.

Min fäkttränare berättade en gång om en utvecklingssekvens han sett flera gånger. En ny elev börjar, och tar sig så sakteliga framåt på de sätt som nybörjare brukar. Efter ett tag börjar det hända saker. Eleven börjar få saker att fungera, sätta ihop olika bitar, börjar förstå hur det fungerar - och då, just då, försvinner eleven från träningen. En del av dessa elever har min fäkttränare senare återfunnit, och frågat dem om varför de slutade träna. De har då svarat: men det gick ju så dåligt. I början lärde jag mig massor, men då innan jag slutade så var det så segt och jag lärde mig ingenting alls.

Med tiden fick jag själv se flera gånger hur elever och träningskamrater klagat på att träningen går så dåligt, precis innan nästa pusselbit trillat på plats och de tagit ett stort kliv framåt. Numera förstår jag så väl Åsas svårtolkade leende när hon sade det där till mig, i omklädningsrummet på Tavastgatan. Fortsätt träna, så ger det med sig. Jag vet hur det fungerar. Du ska få se! Och jag fick se. Ändå är det något kring det här tankesättet som ger mig dålig smak i munnen. Det får mig att tänka på vad avhoppare från Livets Ord har berättat att rörelsens företrädare säger till medlemmar som tvivlar: Be mer. Du är ansatt av tviveldemoner; be mer så besegrar du dem, och de försvinner.

I budons Japan-baserade kultur, åtminstone i aikidon, ingår att man ska träna mycket. Begåvning är förvisso också bra, men den elev som vill bli ordentligt uppskattad ska även flitigt och troget komma till pass efter pass. I budokulturen ingår även att det är bra att träna ihärdigt, utan längre uppehåll. Budon erbjuder en träning för livet - åtminstone brukar det ofta sägas så, och när det fungerar är det fantastiskt. Där en karriär i västerländsk tävlingsidrott ofta avslutas med att idrotten läggs helt på hyllan erbjuder budon en träning för livet, för kropp och själ. När jag började träna budo tyckte jag det här var fantastiskt, och jag har fortfarande mycket stor respekt för budons förmåga att locka människor att träna som inte trivs i vår västerländska idrottsstruktur. Det här idealiserandet av att träna utan upphåll känner jag mig mera tveksam till, dock. Träningsuppehåll kan vara otroligt bra för aikidoutvecklingen. En människa som stått nästan still i sin utveckling i något år kan ta ett träningsuppehåll på ett halvår för att cykla istället, och när han kommer tillbaka ser han träningen med nya fräscha ögon. Plötsligt ser han nya vägar, som inte leder via de gamla ovanorna.

Practice makes perfect heter det på engelska. Det svenska talesätt som ligger närmast torde vara “övning ger färdighet”. Jag har dock haft danslärare som hävdat att övning inte alls med nödvändighet ger färdighet och istället sagt: perfect practice makes perfect, bra träning ger färdighet. Kvalitetsträning alltså, där budon ofta förespråkar kvantitet.

I hur många år tränade jag utan att ha ens fyra träningsfria veckor på ett år? Träna, träna, träna hela livet i ett evigt kretslopp… nu när jag inte längre tränar budo känns det på ett sätt skönt att ha sluppit ut ur det ekorrhjulet. Jag har aldrig någonsin satsat så helhjärtat på en sak som på min aikido, och jag lär aldrig komma att göra om det. Jag har åldrats, visst är det en del av det hela, men jag har också insett att lagom är bäst. Medan jag körde aikidovägen rakt fram var jag ju samtidigt medveten om de där människorna som tränade ibland och ibland inte, som var borta månader eller halvår i sträck för att prioritera annat. Det förstås längre tid att komma framåt i sin aikido på det sättet, men jag är ganska säker på att man får ett roligare liv.

——-

Andra bloggar om aikido, fäktning, budo, memoarer, sekter, träning, Japan, överdrifter, lagom

Klant på grönbete

Budomemoarer, del 15

Jag kom till Stockholm i juni. Skolorna hade slutat, och träningen hade övergått från de vanliga sju dagarna i veckan till fyra vilket ändå var dubbelt så mycket som jag haft under terminerna i Luleå. Där hade jag tränat på bas och grund, men sommarträningen på Iyasaka bestod av ständigt nya tekniker. Jag tröstade mig med att det skulle bli mer strukturerat till hösten, när det återigen skulle finnas grundpass - inte nybörjarpass alltså, utan grundpass. Skillnaderna mot nybörjarpass är främst att på grundpassen undervisas tekniker som i graderingsschemat ligger på graderna till och med fjärde kyu, så de flesta elever kommer att besöka grundpass under flera terminer. I realiteten kommer genomsnittseleven att träna enbart eller nästan enbart grundpass under sin första termin och börja blanda med vanliga pass under den andra. Att det låg ett vapenpass precis före grundpasset - en mycket medveten schemaläggning - borgade för att många duktiga aikidoutövare kom att träna även grundpasset, vilket hjälpte de nya att fatta vad det hela handlade om.

Denna struktur är mycket nybörjarvänlig, och alldeles särskilt för nybörjare som inte har så lätt för sig. Småningom kom jag att betrakta det som en nackdel att systemet uppfostrar eleverna till att ständigt undervisa de som de anser behöver hjälp - och det är inte inte alltid eleverna klarar av att bedöma vem som behöver eller vill ha hjälp. Jag har med tiden kommit att föredra träningspass där enbart en person instruerar och de övriga tränar, men när jag kom ny till klubben hade jag stor nytta av systemet med grundpass. Saker och ting trillade på plats. Det gick framåt. Det var roligt.

Iyasaka var - och är fortfarande, för allt jag vet - en mycket social klubb. Måndagar och fredagar gick folk ut efter träningen, till stamstället några kvarter från träningslokalen. Som nykomling i stan blev aikidoklubben ett relativt ytligt men ändå mitt första regelbundna sociala umgänge. Iyasaka arrangerade träningsläger i en egna klubblokalen, för de japanska instruktörer man hade band till. Till de lägren och på sommaren när de flesta andra klubbar hade sommarstängt kom det en hel del gäster från andra klubbar. Att träna på Iyasaka var att ha sin hemmaklubb mitt i en egna aikidovärldens nav. Det var tryggt, bekvämt och enkelt. Att träna på Iyasaka innebar även att för omväxlings skull befinna sig i samma omklädningsrum som en del av sina instruktörer. Att höra Helena sitta och spekulera om detaljer i fallteknik, och veta att killarna bara kunde höra bråkdelar genom väggen, innebar en viss revansch. Ibland är det först när man tänder lampan som man inser att det var mörkt. Först på Iyasaka insåg jag att det att tillhöra en könsmässig minoritet utan avancerade utövare innebär en marginalisering.

Till mina bekymmer det första året hörde mina fall. Mina bakåtrullningar blev aldrig någon skönhetsupplevelse ens som svartbälte, och vid den tid då jag kom till Iyasaka var de ett ordentligt problem. Jag kom helt enkelt inte upp utan att sätta i ena knäet. Jag försökte tillämpa de råd jag fick, men i stort verkade inställningen vara att det bara är att träna mer så kommer det. Min instruktör i Luleå hade varit mycket mån om att vi skulle lära oss vad han kallade “hårda fall”, där man landar platt på sidan och slår av med armen, ungefär som i judo eller jujutsu. De behövs för vissa tekniker såsom höftkast, och för att kunna träna en del andra tekniker i högre tempo. På Iyasaka verkade dock ingen förvänta sig att jag skulle klara av dem på min nivå, så jag sköt på dem så länge.

Jag var en klant på grönbete. Jag som börjat träna på mattpussel med lagoma hål att sticka ner knäet emellan, utan svartbältesgraderad instruktör och utan någon egentlig klubb, blev ibland förvånad över en del av mina klubbkamrater som verkade ta detta till synes oändliga smörgåsbord för givet. Jag har dock aldrig önskat att jag fått någon annan start. Tvärtom, jag är tacksam för den. Den formade en hunger som borgade för hängivna försök att sätta i mig så mycket som möjligt av mitt smörgåsbord.

——

Andra bloggar om aikido, budoklubbar, träning, nybörjarträning, fallteknik

Den glada negerflickan

När jag som barn såg Tomteverkstan i Kalle Anka på julafton var den lätt censurerad. En scen med en liten negerdocka, som gör entré drygt tre och en halv minut in i klippet, var bortklippt och likaså en judedock i slutparaden eftersom de ansågs rasistiskt skildrade.

Ett av de mest spridda filmklippen med guldålderns lindy hop är från filmversionen av scenföreställningen Hellzapoppin’, där Frankie Manning och de andra i Whitey’s Lindy Hoppers dansar en snabb och galen scen klädda i arbetskläder som snickarbyxor och kockkläder. Vita dansare kunde dansa i eleganta kläder i flärdfull miljö, men i filmer som främst vände sig till en vit publik kunde de svarta dansarna inte gärna vara glamorösa. Dessutom lade man deras nummer isolerade från handlingen, så att de lätt kunde klippas bort när filmerna visades i den amerikanska Södern.

I vad mån influeras dagens lindydansare av en estetik som mer än något annat avbildar “den glada negern”?

——
Andra bloggar om lindy, lindy hop, julafton, Kalle Anka, rasism, svarta, USA

Interludium

Budomemoarer, del 14

Från och med nu är alla avsnitt i mina budomemoarer skriva direkt för bloggen. Början publicerades på kampsport.se, de flesta avsnitt för flera år sedan. Sedan blev memoarerna liggande länge, och jag vet precis varför de blev liggande vid just den här punkten. Jag hade nått fram till det skede där jag måste börja skildra klubbar och människor som jag haft så mycket relation med att det är komplicerat att skildra det på ett rättvist och riktigt sätt.

Iyasaka var min första riktiga aikidoklubb, och jag tillbringade några av mina mest entusiastiska aikidoår där. Iyasaka var träning, utveckling, frustration och socialt umgänge huller om buller. När jag skrev början av mina budomemoarer upptogs mina tankar av den gren av aikidon som jag då tränade i, och som jag lämnade Iyasaka för. När jag tänkte på Iyasaka koncentrerades minnet lätt kring de saker som fick mig att söka efter andra alternativ. Det kändes inte helt rättvist.

Nu har det gått mer tid, och jag har bägge aikidogrenarna på lite mer avstånd. Bloggen känns som ett bra format, som inbjuder till temamässiga nedslag, ordnade i en grov kronologi. Jag tänker mig att huvudtemat blir hur jag under denna tid upplevde aikidon, vilket jag till stor del gjorde genom min klubb och de människor som utgjorde den. Den sociala miljö som klubben utgör får också sin beskärda del av berättelsen.

Jag skulle kunna anonymisera historien helt och inte nämna till exempel instruktörer ens vid förnamn, men det känns onödigt särskilt som många ändå skulle förstå vilka som åsyftades. Om någon som jag nämner vid namn ändå känner det onödigt, är det bara att höra av sig så ska jag redigera bort det.

——

Andra bloggar om aikido, Iyasaka, bloggande,

En T-shirt med texten “Aikikai Hombu Dojo”

Budomemoarer, del 13

Medan jag bodde i Luleå brukade jag resa till Stockholm kanske en gång per år. Där hade jag en gammal faster som snällt inkvarterade mig; vi brukade göra några saker ihop och i övrigt lät hon mig springa omkring på egen hand bäst jag ville. När jag planerade in en sådan resa mot vårkanten visade det sig att Iyasaka, den klubb vår dåvarande instruktör kom ifrån, skulle ha ett läger med Sugano sensei veckan före eller efter. Jag stuvade raskt om mina resplaner lite och förlängde min stockholmsvistelse med några dagar för att kunna täcka in hela lägret, som bestod av en helg samt kvällspass under ungefär en vecka. Sugano sensei bodde vid den här tiden fortfarande i Europa, men skulle snart komma att flytta till USA och New York Aikikai varifrån flygbiljetten bleve ganska dyr att betala. Detta läger blev därför sista gången på mycket länge som Sugano besökte Sverige.

Min instruktör i Luleå hade skvallrat om att jag var på ingång, och Iyasakas huvudinstruktör Urban identifierade mig nästan omedelbart jag kom in i lokalen. Jag kände mig mycket väl emottagen. Klubben tränade då i Maria skola, i en lustig lokal med två “rum”. Mellan rummen måste det från början varit ett helt eller halvt trappsteg, för mattan i dörröppninge mellan dessa två rum lutade - en lustig lösning, men det fungerade.

På det här lägret stötte jag för första gången på kategorin “tämligen avancerade utövare som när de stöter på en förvirrad nybörjare försöker lära ut sina egna grundvarianter till dem, istället för det som instruktören visar” vilket ökade på min förvirring. Av instruktörens undervisning fick jag nog inte ut så mycket, men däremot fick jag lite samma upplevelser som under min första aikidosommar i ki-aikido-klubben - när jag tränade med duktigt folk fick jag känna hur bra aikido kunde vara. Nivån bland de tränande var hög, om än inte lika hög som på Nishiolägret. Andelen utan hakama som vågat sig till lägret var större här. Det fanns även många duktiga kvinnor, vilket alltid är kul. Vid ett tillfälle stod det en halvomklädd tjej i omklädningsrummet i en T-shirt som det stod “Aikikai Hombu Dojo” på. Från min första karateklubb visste jag vad en hombu dojo var för något, vilket jag förmodligen var lite mallig över så jag frågade nyfiket: jaha, så du har varit där? Ja, det har jag! svarade hon glatt. Hur länge då? frågade jag. Sju år! svarade hon, lika glatt - eller om det nu var fem eller åtta, jag minns inte. Där blev jag rätt tyst, och tänkte på de från Luleå Karateklubb som åkt till Japan för att träna någon vecka eller möjligen månad åt gången.

Så gott som varje kväll gicks det ut efter träningen, för att äta mat och dricka öl eller juice. Sugano sensei hade alltid någon utsedd att sitta vid hans sida som fixade hans matbeställning och såg till så han blev lite underhållen, men på instruktörens andra sida kunde vem som helst sitta - jag tror att även jag satt där någon gång, och det kändes ganska opretentiöst. Sugano var noggrann med vad han åt, tydligen följde han något slags kostlära - bland annat åt han fisk men inte kött, och hade med sig något slags örttepåsar som han beställde in en kopp varmt vatten till. Han var en sympatisk instruktör, och stämningen på mattan var behaglig. Ingen behövde stå och skrika åt eleverna som i min första karateklubb, respekten för instruktören fanns där ändå.

Jag åkte hem med uppfattningen att Iyasaka var en trevlig klubb som erbjöd skyhögt bättre träningsmöjligheter än klubben i Luleå. Jag hade ju redan funderat på att flytta ner i några års tid - kanske det var dags nu?

——
Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Innehållsförteckning över mina budomemoarer
Andra bloggar om aikido, Sugano, Iyasaka, träningsläger

Bokken och norrsken

Budomemoarer, del 12

Mitt andra aikidoläger bör ha varit ungefär ett halvår efter Uppsalalägret, när en billast människor for upp från Luleå till Kiruna mitt i kallaste vintern. Där höll Ulf Evenås läger för den lokala aikidoklubben, och även folk från Kirunas jujutsuklubb hängde på och tränade. Vid det här laget hade vi i Luleå bytt teknisk inriktning från Nishio till Kobayashi, men mina begrepp om vad det betydde i realiteten var tämligen luddiga. Att Evenås stod för ytterligare en variant, den som ibland kallats Iwama Ryu, förstod jag i alla fall. Vad mina ögon kunde urskilja var möjligen en mera “utstofferad” grund än min Luleå-instruktörs, med flera detaljer vad gäller steg och därmed positioner. Undervisningen på detta läger hölls på en nivå mycket bättre anpassad till oss färskingar än Nishiolägret. Vad jag minns från själva träningen är ett sätt att göra sankyo samt något slags känsla för tyngd, eller i alla fall en uppfattning om begreppet. Under resan hem fick vi se det mest fantastiska norrsken - stort och grönt och lite rött. Norrbotten mitt i vintern på en landsväg långt ute i ingenstans, utan störande stadsljus.

Jag frågade ledaren för Kiruna-klubben om det där med olika aikidostilar. Först fick jag mest bara suckar till svar, men sedan fick jag den här beskrivningen: Iwama ligger i ena kanten av en skala, ki-aikidon i den andra och Kobayashi någonstans i mitten. Nishio gick dock inte att stoppa in i den här skalan alls, inte utan att göra skalan till ett tvådimensionellt koordinatsystem där han stack ut bra långt åt sitt eget håll. Jag tycker fortfarande att det är en ganska bra beskrivning.

Folket i Kiruna-klubben suckade också lite lätt över att vi kunde ta oss för att åka på läger utan att han med träningsvapen. De skramlade dock raskt fram lånevapen till oss under lägret, och de flesta av oss köpte med oss pinnar från Kirunaklubben. På så sätt skaffade jag den bokken som jag sedan hade kvar under alla mina aikidoår. Den är gjord av amerikansk hickory i ungefär Iwama-modell men kanske lite smäckrare, utan spets och med eggen bara antydd. Den jo, trästav, som jag köpte samtidigt slog sig ganska fort och försöker man göra stötar med den numera känns den ungefär som om den går runt hörn. Den hänger därför istället på väggen som “galge” för en japansk teceremonikimono. Min bokken fick visserligen småningom en spricka av en ordentlig träff på den, under kashima-träning i Visby, men limningen syns inte ens så jag antar att den mår bara fint.

——

Huvuddelen av denna text publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido,Ulf Evenås, Iwama, bokken, jo, träningsläger

Bluffarens guide till aikidovapen

Jag inser att jag skrivit “bokken” i mina budomemoarer, och inte förklarat begreppet. Därför: voilá, Bluffarens guide till vapenträning i aikido.

De flesta tänker på aikido som… nej fel. De flesta har inte särskilt mycket uppfattning om aikido alls, men av dem som tror sig veta något om vad aikido är tänker de flesta på något som utförs av två människor utan andra redskap än respektive kroppar. Detta är både sant och falskt. På många håll tränas aikido praktiskt taget vapenlöst, men det finns aikido som består av upp till hälften vapenträning.

Vi kan börja med att beskriva tantodori: aikidotekniker kan utföras mot attacker med kniv. Kloka lärare brukar avstå från att framhäva deras effektivitet; människor som verkligen kan slåss med kniv tror inte mycket på dem. Träningsvapnet är av trä och benämnes med det japanska ordet för dolk, tanto.

Det viktigaste aikidovapnet är annars det träningssvärd av trä som samurajerna tränade med förr i tiden: bokken, vilket kort och gott betyder svärd av trä. För samurajerna var träsvärdet bara en förberedelse för det riktiga, medan aikidon tränar med träsvärd och inget annat. Det näst viktigaste aikidovapnet är en trästav som når ungefär upp till armhålan, när man ställer ner ena änden på marken. Staven kallas jo (uttalas med å-ljud).

Det går att göra aikidotekniker där bägge parter håller i jon istället för att gripa tag i varandra. Denna intressant kontext för utforskning av det där med hävstänger kallas jowaza. En variant med mer tydlig attack med vapnet heter jodori. Det finns också övningar i att ta ifrån en svärdsman hans vapen, något som tvingar en att träna på att gå in nära ett svärd. Chansen att lyckas tillämpa dem på någon som verkligen kan hantera ett svärd torde vara ännu mindre än den att lyckas använda aikidons knivförsvar mot någon som kan slåss med kniv.

Det finns också parövningar där bägge tränande är beväpnade, och som ser ut som något annat än vanlig aikido. Jag har hört instruktörer säga “när vi tränar jo tränar vi inte längre aikido, utan jodo” (alltså konsten att slåss med jo-stav) men inget kan vara mer felaktigt. Aikidons vapenövningar är till för aikido i sig självt. De vanligaste träningsformerna är konstruerade av Morihiro Saito som ett försök att destillera fram vad aikidons grundare Morihei Ueshiba lärde ut med sina vapen. Saito tränade med och levde nära Ueshiba i många år, och den nu framlidne Saito hade stora egna elevskaror över världen i klubbar och organisationer som ofta heter något med Iwama. Denna klan har en tråkig tendens att anse att deras aikido är den rätta aikidon, grundarens aikido, och andras aikido alltså fel - en inställning som lätt spåras till gamle Saito själv, och är spridd till tränande på alla nivåer inom den egna gruppen. Vapensystemet som sådant har dock spritt sig även till andra grenar av aikidon, säkert delvis på grund av att det finns pedagogiskt dokumenterat i böcker och på video. När andra gör sina varianter av Saitos övningar, säger de ofta att vapenövningarna är till för att förbättra den vanliga, vapenlösa aikidon. Iwama-folk brukar däremot säga att vapenträningen är lika mycket vapen som den vapenlösa - och så kan man träta i något sekel eller så. (Jo, för aikido handlar om kärlek och harmoni. Det visste ni väl?)

De parövningar som i de flesta sorters aikido är de vanligaste benämns awase, vilket betyder tillsammans. I awase-övningar utförs attack och försvar samtidigt, i en tajming som på ett sätt är överperfekt. De övningar som ingår i kumi-serierna är mer offensiva och bygger på en lärarroll och en elevroll. När jag började fäktas, i en skola som baserar sin undervisning på sparring, fick jag en aha-upplevelse vad gäller kumi-övningarna med svärd och jo (kumitachi och kumijo). Mina instruktörer gav mig medvetna blottor på ett sätt som fick mig att inse att denna typ av pedagogisk sparring borde vara ursprunget till aikidons kumi-träning.

Inom organisationen Ki no Kenkyukai, vanligen kallad ki-aikido, finns svärdsövningar som bär tydliga spår av Saitos övningar och/eller av ett gemensamt ursprung. I övrigt vet jag för lite om dem för att kunna uttala mig.

Aikidoläraren Shoji Nishio utformade sina egna vapenövningar, och hans vapenträning är mer tydligt integrerad i den vapenlösa aikidon än vad Saitos är. Om hur denna träning går till ska jag inte orda för mycket, eftersom mina kunskaper i Nishio-aikido är starkt begränsade.

I Yamaguchi-grenen av aikido, som i Sverige företräds av elever till den japanske instruktören Seishiro Endo samt fransmännen Christian Tissier och Franck Noël förekommer en tredje typ av vapenövning som brukar kallas kashima. Seigo Yamaguchi tränade själv i en gammal stridsskola benämnd Kashima shin ryu - bör inte förväxlas med stridsskolan Kashima shintoryu - men lärde inte ut skolans övningar till sina aikidoelever. En del av eleverna har på egen hand försökt luska ut vad det var Yamaguchi lärde sig i sin svärdsskola som han framgångsrikt förde över till sin aikido. Dessa svärdsövningar jobbar i stor utsträckning med sneda svärdshugg, analogt med hur denna gren av aikido över huvud taget arbetar med rörelser på diagonalen. Utövare av Kashima shin ryu vill i normalt inte kännas vid vad aikidofolk gör med sina träsvärd, utan anser de övningar som förs vidare i aikidokretsar degenererade och illegitima.

——

Så! Det var min bluffarens guide till vapenträning i aikido. Rättelser och kommentarer mottages gärna. Jag tycker dock att grundfakta som jag beskrivit dem bör vara ganska okontroversiella.

——
Bilden på aikidoträning på stranden är tagen i Tripiti på Kreta av Agelakis och tillgängligt under Creative Commons by-nd. Fotot på jowaza, konsten att göra aikidoteknik genom en jo, är tagen av Andy/andrer69 mitt i Oslo. Tyvärr vet jag inte vad mannen som gör tekniken heter, trots att jag träffat honom på läger flera gånger. Bilden tillgänglig under Creative Commons by-nc-sa. Bägge bilderna är hämtade från Flickr.

——

Andra bloggar om aikido, budo, jo, bokken, kashima, Iwama, vapenträning, Nishio, Yamaguchi, Saito

Mannen med handlederna

Budomemoarer, del 11

När min första aikidotermin närmade sig sitt slut, nämnde Anders att det skulle vara ett sommarläger i Uppsala. Jag och en kille till från Luleå åkte ner till lägret, som undervisades av Nishio sensei. Åsynen av träningslokalen var närmast bedövande för den som kom från så magra träningsförhållanden som jag. Lägret hölls i en gigantisk sporthall med mattor utlagda över så gott som hela golvet och salen föreföll mig fullproppad av människor iklädda hakama, antagligen några hundra individer, samt ett fåtal utan. I aikidovärlden brukar hakaman betyda att man har minst tredje kyu det vill säga har tränat åtminstone två år eller så, och jag insåg att vi som tränat bara en termin förmodligen skulle få det tufft. Anders hade berättat att han gått på sommarlägret efter en termins träning, men vad han tyckt om det hade jag inte hört något om.

Nishio sensei hade två japanska assistenter som hjälpte honom att gå runt och undervisa den stora gruppen, och en av dem agerade även tolk. Nishio visade teknikerna i mycket snabbt tempo, och jag förstod sällan särskilt mycket av det han visade. Som blåbär på läger är man väldigt ofta beroende av hjälp av dem man tränar med, och visst fick jag det - i de fall då denne själv förstått, vill säga. Jag kunde träna med svartbälten som skakade på huvudet och sade “jag har ingen aning om vad det var han gjorde”. Senare har jag förstått det där med olika grenar av svensk aikido som mer eller mindre starkt följer olika instruktörer, men då var det mest förvirrande.

Jag tror att lägret varade en vecka eller kanske lite drygt, men jag for hem efter några dagar. Det kändes inte som att jag fick ut något av träningen - snarare var det ordentligt påfrestande att hela tiden känna sig väldigt dum.

Några av dem jag tränat med på lägret mindes jag väl efteråt. Ett av de bättre minnerna är av en relativt kort och bred man med kal hjässa och synnerligen grova handleder, som jag tränade en bokkenövning med. Jag som aldrig förut tränat med bokken, det japanska övningssvärdet av trä, hade små chanser att hänga med men han var tålmodig, och guidade mig igenom övningen steg för steg. När vi sedan skulle upprepa övningen mindes jag ingenting utan han var tvungen att leda mig igenom den på samma sätt en gång till: nu gör du så, lägg bokken där, kliv bakåt ett steg och parera, nu går du dit… detta upprepades ända tills träningen bröts för nästa teknik. När jag bugade och på vanligt manér sade “tack” svarade han “Ja varsågod!” Det är inte riktigt så etiketten normalt ser ut, men så som han fått guida mig hela tiden vi tränade accepterade jag det utan större problem. Senare fick jag veta att mannen med de grova handlederna var svensk aikidos nestor Janne Hermansson.

——

Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido, Nishio, Jan Hermansson

Att sätta gränser, sett från olika håll

Budomemoarer, del 10

Så. Tillbaka till ordningen. Tillbaka till kronologin. Föregående avsnitt i mina budomemoarer gör en avstickare flera framåt i tiden, men nu är vi tillbaka i Luleå. Jag tränar aikido i Högskolans Idrottsförening. Jag lusläser Stefan Stenuddss bok Aikido den fredliga kampkonsten, liksom varje nytt nummer av kampsportstidningen Svenska Fighter. Jag går också ett par kurser i feministiskt självförsvar, och lusläser Petra Östergrens bok “Slå tillbaka!” på samma sätt som Stenudds aikidobok om än kanske inte riktigt lika intensivt. Därmed kommer mitt intresse för självförsvar att nästan helt separeras från min aikido. Självförsvar handlar för min egen del mindre om fysiska påhopp och mer om att värna sig från andra typer av kränkningar, och den version av feministiskt självförsvar jag fick bekanta mig med då var närmast perfekt för det syftet.

Min introduktion till aikido hade varit ki-aikido-läraren Yoshigasaki senseis fysiska övningar, som visade på vikten av fokus på det egna jaget och dess gränser. I dem fanns lärdomen att om man släpper en jävel över bron, ingå det egna jaget, är det för sent att sätta gränser -de måste sättas där man faktiskt upplever dem. När någon redan invaderat ens revir är det för sent. När jag började träna aikido var det dessa aspekter av konflikt, revir och gränssättning som fascinerade mig mest. Med tiden kom de dock att försvinna bort från min vardagliga träning. Aikido blev en konst för konstens egen skull, en utövning med sina egna regler i sitt eget universum. För att citera aikidoläraren Sugano: Meningen med träningen är att gå till träningen.

Min första aikidoinstruktör Anders flyttade från stan, och som sagt var jag fullt beredd att träna vidare på egen hand utan instruktör, kompletterat med så många lägerbesök det bara gick. I efterhand förmodar jag att det inte blivit så mycket av det där om det satts på sin spets. Jag hade behövt hitta fanatiska träningskompisar som var beredd att köra på de villkoren, och få människor är väl så galna som jag var då. Turligt nog fanns det istället någon som kunde ta över träningen, men innan det var klart hann jag ställa in mig på att åka på alla läger jag kunde. Innan jag flyttade från Luleå hann det bli tre stycken. Mina senare aikidoläger flyter ihop i minnet och jag kan inte säga klart vad jag upplevt när, men mina tre första aikidoläger är tydliga i minnet. Efter varje läger stötte och blötte jag mina lägererfarenheter i minnet, på ungefär samma sätt som jag grubblade över mina aikido- och självförsvarsböcker. Denna nivå av fascination lär jag aldrig mer nå tillbaka till, oavsett vad nya utövningar jag ger mig på. Huruvida detta är något att sörja eller att vara tacksam för har jag inte helt klart för mig.

——

Andra bloggar om aikido, feministiskt självförsvar, sätta gränser, Luleå, Yoshigasaki

Petra, Stacey och kvinnojouren

Budomemoarer, del 9

Ett helt eller halvt år efter grundkursen i feministiskt självförsvar tog Petra Östergrens kung fu-klubb in Petras amerikanska instruktör, Stacey Jolles, för att instruera på träningsläger. Lägret var öppet för folk från alla stilar och arter, ända ner till några blinda tjejer vars enda erfarenheter var en självförsvarskurs för funktionshindrade som Stacey hållit i. På lägret fanns Petras egna elever, delar av en jujutsuklubb som filmade träningen och över huvud taget verkade mycket intresserade, folk som kommit dit via Petras eller Staceys kurser samt några löshästar.

Stacey var liten och smal, äckligt vig, råtuff och mycket kvinnlig på samma gång. Enligt vad hon sade själv hade hon slagits på gatorna i Chicago som ung, inte helt vanligt för en kvinna. Det här lägret var första gången jag tränade på attacker med kniv. Att stå där och träna på att skära i luften med smörkniv var lite läskigt, faktiskt. Jag insåg mycket väl att det skulle kunna kännas coolt och lagom småmacho att göra samma sak med en riktig, vass kniv - och jag tyckte inte om att inse detta om mig själv. Som avslutning på hela lägret fick vi leka angripare och försvarare med Staceys vassa kniv - i slow motion, med hårt fastställda ordningsregler. Jag kan tänka mig att syftet var att vänja folk vid att se ett vasst knivblad, och även ge lite mer skärpa åt träning med låtsasknivar utan egg.

På lägret träffade jag förstås Petra Östergren. Mina besök i hennes verksamheter fick ett lite märkligt efterspel när Petra föreslog mig att börja träna för att bli instruktör inom hennes system, och sedan helt tog tillbaka erbjudandet. I lokalpressen hemma i Luleå kunde man nämligen se att tre personer från jujutsuklubben, en kvinna och två män, arrangerade en självförsvarskurs för kvinnor - och bland jourkvinnorna gick ryktet att kvinnan i sällskapet var jag. När Petra fick höra att jag gick bakom ryggen på henne, och värst av allt, höll i självförsvarskurser tillsammans med män! strök hon mig från deltagarlistan på den kurs där jag skulle deltagit utan kostnad för att känna på det hela, samt från sin mentala lista över möjliga instruktörskandidater.

I efterhand kan jag säga att det var bra att det inte blev något av. Jag var för ung och osäker. En del av de saker jag inte kunde skulle jag väl lärt mig av Petra och de övriga, men nä - det var för tidigt. Det ska också påpekas att Petra senare bett mig om ursäkt för det här resonemanget och agerandet baserat på ett rykte från folk på kvinnojouren. I alla fulla fall fick jag inget vidare förtroende för den lokala kvinnojouren, och mitt engagemang för Petras företags kurser som jag gått omkring och rekommenderat till i princip alla kvinnor jag kände fick ett brådstörtat slut.

När jag flera år senare kom mig för att gå fortsättningskurs hade Petra lagt ner. Hon som ledde fortsättningskursen hette Amanda Golert och håller idag i den svenska avdelningen av Kidpower Teenpower Fullpower som lär ut självförsvar dock inte enbart till kvinnor. Det var sällan Amanda fick ihop elever till en fortsättningskurs, så jag fick hoppa in på en kurs som köpts in av en kvinnojour.

Jag blev egentligen lite besviken på kursen eftersom den så gott som enbart handlade om fysiskt självförsvar, alltså våld för att försvara sig mot våld. För mig hade den viktigaste delen av grundkursen varit rollspelen och attitydövningarna, men detta var inte särskilt framträdande element i Amandas version. Vid det här laget hade jag bott i Stockholm och tränat aikido där i några år, och även om det var stor skillnad på självförsvarskursernas enkla effektiva våldsövningar och aikidons sofistikerade och svåra tekniker fick jag ändå mitt lystmäte av koreograferat våld på annat håll. Emellertid var det väldigt skönt att kunna släppa delar av mina fördomar mot kvinnojourskvinnor; det här gänget kändes helt… normalt, i brist på bättre ord. På fortsättningskursen saknade jag analysen av mäns och kvinnors roller och ageranden gentemot varandra, men å andra sidan slapp jag grotta ner mig i detaljer om hur män kan agera illa mot kvinnor utan någon motvikt.

I övningen med angripare i hemmagjord skyddsdräkt á la Redman, ordentligt skyddad och vadderad så det skulle gå att puckla på för kung och fosterland, kände jag igen mannen inne i dräkten. Han hade varit med på lägret med Stacey Jolles. Det var nog inte meningen att man skulle se så mycket av människan i angripardräkten, utan bara just en angripare. När den här varelsen greppade tag i en steg pulsen ordentligt, trots att jag visste att det bara var träning. Det var väl det som var vitsen: framkalla stress, och lära in att i en stressad situation faktiskt agera. Får jag tillfälle att delta i liknande träning igen, så kommer jag att nappa.

Allt det här är nu ganska länge sedan, och under termen feministiskt självförsvars broar har det runnit ganska mycket vatten. Sedan Petra Östergren drog sig ur leken kom nya aktörer av olika slag fram, och sedan det blivit vanligt att erbjuda någon typ av självförsvarsträning i skolorna har det feministiska självförsvaret växt så det knakat.

För något år sedan började jag fundera på att plocka upp det här med feministiskt självförsvar igen. Jag hade då hunnit med att instruera i aikido i några år, och sedan jag lagt av med aikidon kanske feministiskt självförsvar kunde vara en arena för mig att få lära ut något som jag tyckte var viktigt? De sammanhang jag hittade som möjliga arenor var dels Ung vänster, och dels grupper med starka band till kvinnojourerna. Ingendera känns för mig som något sammanhang där jag självklart skulle känna mig hemma. Det enda sätt jag numera är aktiv inom feministiskt självförsvar på, är att när folk börjar tugga dumheter, missuppfattningar och myter om feministiskt självförsvar beskriva vad det faktiskt handlar om. Småningom ska det nog bli till ett litet avsnitt i Bluffarens guide.

——

Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, Petra Östergren, Stacey Jolles, kvinnojourer, män

Feministiskt självförsvar

Budomemoarer, del 8

Under något av mina sista år i Luleå gick jag en kurs i feministiskt självförsvar. Den hölls av en elev till Petra Östergren, då i princip den enda som marknadsförde detta begrepp i Sverige, inom ramarna för hennes företag. Jag hade köpt och läst Petras bok “Slå tillbaka!“, så när tillfälle erbjöds att stifta närmare bekantskap med Petras feministiska självförsvar tog jag den.

Själva kursen behandlade till största delen saker som att sätta gränser och verbala, icke-våldsamma strategier. Den del som handlade om våld intresserade mig mindre. Jag med mina två års karate bakom mig tyckte nog att en helgkurs inte kunde lära mig mycket som jag inte redan kunde. Däremot var resten av kursen vansinnigt intressant. Rollspel med olika sätt att sätta gränser. Kroppsspråk. Hela kroppen mot - det kände jag igen från aikidon. En kvinna sade efter avslutad kurs “nu har jag lärt mig sätta gränser mot min mamma”, och absolut - att sätta gränser har man nytta av i många delar av sitt liv. Alla exempel i kursen gällde dock män. Överfallssituationen förstås, den som många kvinnor är rädd för, men också tafsande chefer, tafsande kunder (om man jobbar som t.ex. servitris), fulla jobbiga män på krogen, och så vidare.

Några månader efter kursen satt jag och den kompis som följt med på kursen på ett uteställe, när en mycket berusad medelålders manlig lokalkändis närmade sig och ville umgås med damerna. Hon avvisade honom vänligt men bestämt, och när han lommade av skrattade hon mot mig: “Självförsvar steg ett!” I Petras indelning borde det nog egentligen vara steg två, men det spelar mindre roll. Verktyg för att värna sina gränser är alltid intressanta.

Kursen arrangerades i samarbete med den lokala kvinnojouren. De flesta av kursdeltagarna hade med jouren att göra och kände varandra; vi som kom utifrån var ett fåtal. Det var lite skrämmande att höra och se människors starka reaktioner på övningar, som visade att de här kvinnorna råkat ut för något. Jag minns särskilt en kvinna som när vi tränade slag på mittsar började böla och gråta, och en av hjälpledarna på kursen tog in henne i ett angränsande rum med orden “kom, vi fortsätter här” medan resten av gruppen gick vidare.

Jag brukade tillämpa principen “jag har rätt att gå vartsomhelst vilken tid på dygnet som helst”, och tyckte ytterst sällan det var obehagligt att röra mig ute ensam på natten. Eftersom kursen blev jag dock lite mer försiktig än förut. Kursledningen sade att det brukar bli så, och det stämde. Att ta en omväg för att den var uppyst kändes inte längre som att falla undan för rädsla, utan som en konsekvens av medveten riskbedömning - och därmed helt okej.

Jag är mycket glad att jag gick den kursen. Få enskilda erfarenheter har haft så stor inverkan på min syn på saker omkring mig i mitt liv. Samtidigt störde jag mig på en del av kursens inramning. Vi satt i cirkel och utbytte erfarenheter, men samtidigt tyckte inte kursledningen om att dess sanningar på minsta sätt ifrågasattes - vilket jag förstås ibland gjorde, besvärlig som jag är. Jag har stött på det där ibland i feministiska kretsar. En ovilja att erkänna hierarkier eftersom man ser det som något manligt, samtidigt som man faktiskt inte är villig att släppa lös det hela på allas lika villkor. När kursen var slut kände jag “nu har jag tillbringat en hel helg med att prata om män som våldtar och misshandlar… och behöver få se en normal vettig karl NU! för att inte få en ganska konstig världsbild.”

——

För att hitta allt jag skrivit om feministiskt självförsvar på Budo- & kampsportsforum, gå in på söksidan och leta rätt på alla inlägg av “Hanna B” som innehåller ordet “feministiskt”. Andra bloggar om självförsvar, feministiskt självförsvar, feminism, Petra Östergren, sätta gränser

Älskade, hatade tango

På Tangoportalen har en gammal diskussion från 2005 fått nytt liv: Könsfrågor inom tangon. Det handlar om tangon som reservat för könsrollsstereotyper som vi annars kastade av oss på 50-talet, i vart fall delvis. Det långa inledningsinlägget är mycket läsvärt.

Jag vill ha förd och improviserad dans utan mossigheter. Kan ingen uppfinna en queer bluesdans?

——
Andra bloggar om tango, könsroller, queer

Stilbyte

Budomemoarer, del 7

Vår instruktör skulle alltså försvinna från stan. Skulle det gå att fortsätta med aikidon? Själv var jag fullt beredd att försöka lära mig från böcker och komplettera med några träningsläger per år om bättre möjligheter inte erbjöds; att de andra inte var lika galna märktes. Anders visste att det fanns en aikidokille till i stan som kom från den där klubben Iyasaka i Stockholm. Vid det här laget hade jag lärt mig stava till det klubbnamnet. Antagligen hade jag plockat upp det i Stefan Stenudds bok om aikido, som jag lånat några gånger på biblioteket och grundligt läst från pärm till pärm. Frågan var om det skulle gå att få den här andrakyuaren att överta vårt lilla aikidogäng, de som fanns kvar. Troligen skulle de flesta försvinna i terminsskiftet, det brukar vara så med ett gäng nybörjare. Den nya instruktörskandidaten var en smula tveksam till uppdraget. Han hade familj och dessutom ett flertal andra intressen. Jag satte in operation övertalning, och hans instruktör i Stockholm gav honom stöd för att starta klubb.

Anders från Uppsala sysslade med Nishio-aikido, men för vår nye instruktör skulle det bli aikido enligt Kobayashi. De här japanska namnen var bara ord för mig, men han som skulle ta över skrynklade ihop pannan när han var in och tittade på ett pass. Det var stor skillnad, tydligen.

Ett sommarlov kom emellan. Sen blev det nystart med ny termin, nya tider (sämre än förut) och nytt folk. Första passet upptäckte jag: det var inte så här vi gjorde. Vänta nu, jag vet inte hur vi gjorde… men inte så här. Stegen var inte desamma i en enda teknik. Tenkan, det grundläggande steget, var inte helt detsamma - när Anders gjorde många tenkan efter varandra förflyttade han sig en smula i sidled, men så var inte fallet nu. Inte ens hanmi, den grundläggande fotpositionen, var densamma. Det upptäckte jag dock inte förrän flera år senare, och då var det ett stort steg år rätt håll att stoppa in mina fötter på en rak linje bakom varandra. Aikido som är mer eller mindre “mainstream Aikikai” funkar bättre om man inte står med fötterna som Nishio sensei, med alla hans kendo- och karateinfluenser.

Vi tränade inom Högskolans Idrottsförening i ett år till. Sedan flyttade träningen ner på stan, bort från studentmiljön där folk kom och gick. Förhoppningsvis skulle det bli lättare att få behålla eleverna på det sättet. Dessutom var det lite oklart huruvida det skulle gå att vara kvar inom HIF, men ändå ansluta sig till Svenska Budoförbundet. Idag är jag övertygad om att det borde gått ypperligt, bara alla parter gjorde klart för varandra vad som gällde; jag kan inte tänka mig att HIF inte hade åtminstone ett korpfotbollslag som för att få tävla måste vara dubbelanslutet till fotbollsförbundet. Den typen av dubbelanslutningar är vanliga inom studentidrotten, men vi stötte på patrull när vi började prata om att vilja ta in egna avgifter. Förmodligen förstod ingen vad det skulle vara bra för, och eftersom vår instruktör ändå hade inställningen att man borde förflytta sig bort från de renodlade studentterritorierna fick det vara så länge.

En vecka in på den första terminen fick jag det tvivelsamma nöjet att instruera ett pass när instruktören var sjuk. Jag bad en av killarna som var kvar från terminen före att hjälpa mig, en ninjutsukille som fortfarande tränade i svarta kläder och som alltid gjorde saker på sitt eget sätt snarare än som instruktören visade. Det visade sig vara ett stort misstag. Han ville instruera sina egna grejer medan jag ville göra aikido. Sedan har jag från elevplats sett detta ett flertal gånger: en tjej som får i uppdrag att leda ett pass, och en kille som mer eller mindre oombedd kliver in och tar över. Visst, jag bad om hjälp, men inte att han skulle ta över och börja visa grejer som han lärt sig på annat håll… det är inte alla killar som beter sig så förstås, men tillräckligt många för att mönstret ska vara tydligt. Det är sällan som tjejer går in och snor passet av killar. Jag fick leda några pass till. Det var inte lätt. När jag sex eller sju år senare började instruera på riktigt, låg de här erfarenheterna som lugnande bomull runt nervositeten: jag har instruerat förr, och även om jag kanske inte har så mycket att komma med har jag mycket mycket mer att ge nu än vad jag hade då.

Jag var inte begåvad, och stilbytet snurrade dessutom till det för mig lite extra. Förmodligen ledsnade vår instruktör så småningom på tjejen som ville så mycket men kunde så lite. Jag var inte mycket till hjälp för honom att driva klubben. Vid något tillfälle förklarade han för mig att han hoppades på några av killarna som hade tränat andra stilar, för de skulle fort kunna bli duktiga så han fick någon att köra med. Jag tänkte i mitt stilla sinne att de där som bara tränar här medan de pluggar för att deras stil inte finns i Luleå, eller de som inte orkar ta sig ner på stan till jujutsuklubben - de kommer inte att ge dig mycket på sikt. De kommer inte att bli kvar, vad är det att bygga på?

Sen blev det så att jag flyttade själv, i ungefär samma veva som instruktören bestämde sig för att det var dags att satsa: bilda klubb och flytta från campus. Jag vet inte hur många som följde med från studentgänget till Örnäset där den nya dojon låg. Många av studenterna i Luleå rör sig mest i området Porsön och kanske till det angränsande Björkskatan, där det finns många studentbostäder. Förmodligen blev det start från mer eller mindre ny kula på Örnäset, som ligger på andra sidan sta’n.

Instruktören lade småniningom av, sedan han tagit sitt svarta bälte - ett inte helt ovanligt fenomen - och klubben drivs idag av hans elever. Den lider av samma problem som många andra klubbar i små och halvstora städer: för många flyttar från orten. I små städer är det nästan bara ungdomar som börjar träna - den iakttagelsen är intressant i sig, tycker jag. I Stockholm och säkert även i andra stora städer börjar man träna även högre upp i åldrarna, och dessutom stannar folk kvar även sen de skaffat familj i en helt annan utsträckning än folk gör på små orter. I mindre städer förefaller det som om man är originell om man ger sig på nya typer av utövningar när man är över 25… eller är det bara kampsport som förväntas vara till för “ungdomar”? Men varför fungerar det då inte så i storstäderna? Förutom de som slutar träna av olika skäl, drabbas småstadsklubbarna av alla dem som flyttar precis när de nått den nivå där de kan dra ett lass och hjälpa till att stötta klubben. Det är svårt för en klubb att ständigt bli naggad i toppskiktet, men vill man så går det. Att vara elev i en stor storstadsklubb som dräller av svartbälten och där kärnan fortsätter träna även efter att de bildat familj kräver jämförelsevis inte mycket till vilja. På ett sätt är jag glad att jag fick den start jag fick. Jag fick lära mig att inte ta något för givet.

Jag tror inte att någon i klubben idag känner till Anders från Uppsala, som drog igång aikidoträningen i Luleå och sådde fröet till det som idag är en riktig klubb. Den klubben skulle inte ha funnits om det inte varit för honom, men den hade inte heller funnits utan mig. Det känns lite speciellt att ha haft ett finger med i en klubbs själva tillblivande, eller egentligen förarbetet till det - trots att jag idag inte har något med den att göra, och trots att min främsta insats för klubbens existens bestod av en portion tjat på rätt person.

——
Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido, budo, Kobayashi, Nishio, könsroller, instruera, Luleå

Bluffarens guide till grader och graderingar

Elementa

Moderna budoarter delar i allmänhet ut grader till sina elever. Graderna är ett slags nivåmarkering, som ofta synliggörs med bälten av olika färger som knyts runt höft eller midja. Svartbältesgraderna kallas dan, och graderna under heter kyu. De lägsta kyugraderna är de som har högre siffror, exempelvis sjätte eller tionde kyu, och den högsta kyugraden är alltså första kyu.

Kyugrader markeras ofta med olika kulörer för olika grader. Färgskalan skiljer mellan olika arter och organisationer; exempelvis blått bälte kan symbolisera en ganska hög kyugrad, eller vara stilens allra första färgade bälte. Dangraderna börjar på låga siffror, så att första dan är den första svartbältesgraden. Det prov som avläggs för att erhålla en ny grad benämnes gradering. I allmänhet finns ett på förhand bestämt graderingssystem, där vissa tekniker eller aspekter av konsten ska visas upp för en viss grad.

Graderna är något slags mått på nivå inom den egna klubben eller stilen. Det går aldrig att jämföra grader mellan olika stilar, och tro att exempelvis första dan - första svartbältesgraden - på något sätt ska motsvara en svartbältesgrad i en annan kampstil. Grader kan ses ungefär som examina, och även i vår universitetsvärld ställer olika utbildningar ställer olika hårda krav på studenten. Det finns nyutexaminerade som lärt sig och förstått mycket mer inom sina områden än kurskamraterna, och bland de färdigexaminerade finns det ibland personer som inte duger mycket till inom det yrke de är utbildade för. De har tuggat sig igenom utbildningssystemet men lyckats missa något väsentligt vad gäller kunskaperna och dess tillämpning. Om en utbildning inom budo ska leda till förmåga att försvara sig - vilket alls inte är självklart, men om vi för diskussionens skull utgår från att det är målet med träningen - så är ett svart bälte ett mycket dåligt mått på hur väl eleven uppnått detta mål. Detta är med tanke på graderingarnas mål och utformning högst naturligt, och inte i sig någon kritik mot systemet som sådant.

Historik

Graderingssystemet med kyu och dan är judons grundare Jigoro Kanos fel. De gamla japanska stridsskolor som är ursprunget till den moderna budon hade olika typer av intyg, menkyo, men inga bälten. Kano tog systemet med dangrader, som ursprungligen uppfunnits för brädspelet go, och tillämpade det på sina judoelever genom att låta de skickligaste bära svarta bälten till de kläder de tränade i. Med tiden kom nivåerna under det svarta bältet att delas in i kyugrader, och de färgade bältena infördes. Systemet har sedan spritt sig till praktiskt taget all modern budo, och även många kampsportsstilar med annat ursprung än Japan har övertagit systemet.

Mytologi och betydelse

Kring det svarta bältet finns en omfattande mytbildning, och den som har svart bälte förväntas ofta vara fantastiskt skicklig. Särskilt människor som inte själva tränar budo tenderar att överdriva det svarta bältets betydelse, men i ärlighetens namn gör inte budon och dess utövare mycket för att ta ner myten om det svarta bältet på marken. Förvisso är det sant att man inom karatestilen Kyokushinkai får man träna i många svettiga och tuffa år för att erhålla första dan. Dock är samma grad inom kyudo, det japanska bågskyttet, en ganska basal historia. I andra arter eller stilar räknas främst tränad tid, även om få stilar är så extrema som Daito Ryu-grenen Roppokai som delar ut grader ända upp till tredje dan endast baserat på hur mycket eleven tränat. Det är vanligt att grader delas ut med hänsyn tagen dels till prestation och dels till tränad tid, ungefär som när skolelever flyttas upp till nästa årskurs. Ibland görs en avvägning mot personliga förutsättningar, så att det ges en viss rabatt till exempelvis äldre utövare eller att funktionshindrade kan ta svart bälte trots att de inte kan utföra alla de moment som stilens graderingssystem normalt kräver. Vissa organisationer tillämpar hedersgrader som delas ut exempelvis till människor som gjort viktigt administrativt arbete eller prestationer inom ledarskap och utbildning, men det är inte ovanligt att skillnaden mellan hedersgrader och vanliga grader inte sägs rätt ut, utan de vanliga graderna delas ut med även icke träningsmässiga skäl att belöna personen i åtanke.

Riktigt hur den nivå som mäts definieras kan vara väldigt olika, mellan olika stilar men ibland även inom. Ibland mäts förmågan till kamp (inom den aktuella budoartens regler för detta) men ofta är en gradering ungefär som en tentamen som man pluggar till i förhand. Vissa tekniker ska visas upp på graderingen, och kan man utföra dessa på ett nöjaktigt sätt får man graden. Ibland krävs att teknikerna ska utföras bra, men ofta räcker det att utföra dem “rätt” - jämför att den som tenterar ett visst moment inom matematik kan tillämpa det men sällan kan sägas behärska alla aspekter av det. Jag upprepar mig, men det här är väsentligt så jag säger det igen: ingen förväntar sig att två studenter som går ut från samma utbildning ska ha exakt samma kompetens eller förmåga, och det bör man inte heller förvänta sig av två klubbkamrater med samma grad.

I Japan är gradernas viktigaste funktion troligen att markera varje individs status inom gruppen. Japan är ett mycket hierarkiskt land, som hade kvar ett feodalsystem, liknande de vi lämnade bakom oss under medeltiden, ända in på 1800-talet. Japaner tycker om att veta vem som är över- och vem som är underordnad, och system där detta är tydligt och klart gör dem trygga. Därför trivs de med tydliga rangordningssystem. Graderna i Japan är alltså främst är ett medel att göra de sociala strukturerna i dojon (klubben eller träningslokalen) tydliga.

En elevs sociala position inom den egna klubben beror givetvis inte enbart på graden, och förmodligen mindre hos oss än i Japan. I de flesta fall spelar dock graden ganska stor roll. På ett sätt kan det ses som demokratiskt och sympatiskt att det finns något statusbärande som alla till slut kan få ta del av. Social kompetens och förmåga till framgång i tävling varierar, men alla kan vi småningom erövra det där svarta bältet även om det tar oss olika lång tid.

Att graderna sätter fokus på hierarkin inom gruppen är på gott och på ont. I en sångkör finns människor som är svagare sångare än andra, vilket alla inblandade brukar vara medvetna om. När detta inte märks ut med färgade snören om höfterna finns färre incitament för körmedlemmarna att lägga vikt vid detta faktum.

Om man frågar svenska budoutövare vad graderingar och grader ska vara bra för får man ofta svaret att det är som morot, för att eleverna ska ha ett mål. Höjdhopp, fotboll, bergsklättring, sömnad, snickeri, körsång och att dreja i lera verkar dock gå utmärkt att lära sig utan någon typ av graderingssystem. De flesta kinesiska kamparter klarar sig också utan. Personligen är jag mycket skeptisk till att graderna tillför särskilt mycket på den här fronten. Den elev som är såpass lite intresserad att han eller hon behöver yttre mål, kanske faktiskt borde skaffa sig en annan hobby?

Faktiskt kan graderna ibland vilseleda de tränande. Graderingarna är inte målet med träningen. Om de ges stor betydelse, blir de ett pseudo-mål. Den elev som tränat hårt för att uppnå första dan och sedan upptäcker sig ha fokuserat sin träning på ett pseudomål kan bli ordentligt besviken och känna sig tom, utan att riktigt veta varför. Mycket riktigt är det oerhört vanligt att elever slutar träna ganska kort tid efter att de uppnått första dan.

En funktion som torde vara vanlig trots att den sällan pratas om, är att graderingssystemet ofta tjänstgör som förteckning över stilens tekniker. Eftersom alla utövare som fortsätter träna förväntas tugga sig igenom graderingssystemet, är graderingar ett praktiskt sätt att se till så eleverna tränar alla tekniker och inga faller i glömska. Genom graderingssystemet styr stilens ledning vad som tränas ute i klubbarna.

Om man verkar inom ett system där graderingar finns, är det svårt att ställa sig utanför. Jag skulle dock aldrig råda en stil eller klubb som hittills tränat utan graderingar att börja tillämpa dem.

——

Bilden är hämtad på Wikimedia Commons, är gjord av Spoxjox och är fritt tillgänglig under GFDL.

——

Andra bloggar om budo, kampsport, bluffarens guide, grader, graderingar, pedagogik, sociala spel, hierarkier

Introduktion till bluffarens guide

“Bluffarens guide” är från början en serie böcker, med ambitionen att på ganska få sidor ge såpass mycket information om ett ämne att man kan diskutera det och låta insatt utan att veta mer om ämnet än vad som står i den lilla boken. Bluffarens guide finns inom oerhört många ämnen, och nu är det dags för min egen Bluffarens guide främst till olika aspekter av budo.

Vilka aspekter av budo som kommer att täckas väljs ut lite slumpmässigt. Det går an att önska sig nya avsnitt av Bluffarens guide, som i så fall givetvis kommer att avhandlas helt korrekt på alla sätt som tänkas kan. Jag har inga fel, jag kan och vet allt, så att fråga mig är fullständigt fritt från fallgropar.

Nåja. Idén kommer från början från insikten att mina budomemoarer kanske ibland är lite svårbegripliga för de som inte själva tränar. Att lyfta ut lite mer faktamässiga förklaringar till särskilda blogginlägg kanske inte är någon dum idé. Jag börjar med ett avsnitt om grader och graderingar, sedan får vi se vart det bär.

——

Andra bloggar om budo, kampkonst, bloggande, bluffarens guide