Nybörjarkurs i bugg med pojkvännen…

… kan det verkligen vara någon bra idé för en såpass dansnördig person som jag? Jo, jag tror faktiskt det. Vill han börja dansa är det i alla fulla fall bäst att han gör det med mig, så jag har en chans att påverka honom i min riktning, inte sant?

Buggkurser på nybörjarnivå förmodar jag brukar vara rätt simpla, men även det simpla kan göras på bättre och sämre sätt. Egentligen borde jag söka runt hela dansstockholm efter bugglärare som faktiskt lär ut lite teknik och inte bara turer även på nybörjarnivå… men man är ju bunden av vardagens trivialiteter också. Min första tanke faller på EBBA i Bredäng, men deras nybörjarkurser ligger på helt fel dag för oss. När två personer jobbar på schema, då blir det lite som det blir.

Boogie Lovers har buggkurser på precis rätt veckodagar, måndagar och onsdagar. Geografiskt är det rätt för en av oss. För den andre är Bromma Sportdansklubb det som ligger närmast till hands. Hmm, nybörjarkurs för vuxna och juniorer tillsammans? Kan det bli bra det? Kanske det bara är i samma sal, till samma musik, fast i skilda grupper? Och söndagar… det beror på hur jobbschemat utvecklas, det. Förändring är underbart, man vill inte stå stilla, men ibland är ovisshet jobbigt. Jaja, bestämmer vi oss för något nu lär väl klubbarna ändra sina kursscheman.

Jag tror nog vi ska få ihop det, i alla fall. Och jag ska göra mitt bästa för att inte skrämma slag på stackarn. Skulle han lära sig långsamt och behöva gå om kurser får jag väl joina samma kurs i förarroll… vilket förmodligen skulle göra en del killar helknäckta, men i det här fallet är det nog faktiskt ingen risk för det.

——

Andra bloggar om bugg, dans, danskurser, dansklubbar, jobbschema

Grundsteg… tripplade de verkligen på 50-talet?

Jag letar och letar bland filmklippen på youtube. På den boogie woogie-kurs jag gick lärde de ut samma trippelsteg som i lindyns sexor, ett gåsteg alternativt baksteg kombinerat med två tripplar. Sen användes stegen till att gå hit och dit på olika sätt, men tripplades gjorde det. Därutöver fick vi smaka på någon variant med kickar istället för tripplar – dock inte på samma ställe i steget rakt av, inte som när man kickar i lindy – men det var bara en variant. Boogie woogie ska alltså vara som man dansade till rock på 50-talet, se mitt försök till bluffarens guide inom ämnet… så hur kommer det sig att jag inte kan hitta ett enda jäkla klipp där folk som dansade till rock på 50-talet faktiskt gör trippelsteg?

Okej, det är inte alltid så lätt att se vad folk faktiskt gör. Jag är inte världens bästa på att analysera rörelser jag ser, och filmklippen är ibland av usel kvalitet. Och så hakar filmen ibland upp sig, precis vid fel tillfälle…

Här är Bill Haley med Rip It Up samt en massa duktiga dansare, ur filmen Don’t Knock The Rock från 1956. Nog ser man tydliga lindyelement här och var… men trippelsteg? Kanske om man tar fram lupp eller förstoringsglas. Inte är det vad de gör mest, inte.

Precis i början på denna filmtrailer från när Blackboard Jungle (Vänd dem inte ryggen) var ny dansar ungarna rock på skolgården. (Vänta nu, är det inte bara killar som dansar med varandra? Jo det är väl kanske en pojkskola, men ändå. Vad gör man inte för att få träna, om man faktiskt vill dansa! Tänk om det gick till så nuförtiden – och undrar om det faktiskt gjorde det då.)

Här då. Bill Haley, Razzle Dazzle också ur någon film. Här tycker jag mig se en trippel här och var… men sällan mer än en åt gången, va?

Grundsteg är förenklingar, jag är väl medveten om det. Ändå kliar jag mig i huvudet. Den där fortsättningskursen verkar jag inte komma in på, annars hade jag kunnat fråga lärarna där… jag får väl gå om den där kursen någon gång, i förarroll om inte annat.

——

Andra bloggar om boogie woogie, dans, dansklipp

”Normale, eh?”

När det var läger på Iyasaka gick folk ut och åt efter avslutad träning, dusch och bastu. Ingen gick ut varje kväll, men ville man umgås fanns alltid någon annan som var på väg ut för att äta och som bjöd in alla som ville i sällskapet. Det är en del av hur den klubben är uppbyggd, mycket medvetet med exemplen satta från högsta ort – om Urban alltid är in- och medbjudande kommer resten av klubben att bli det också. Lägren hölls i klubbens egna lokaler på Södermalm. Givetvis kom det även många utifrån till Iyasakas läger, både från andra stockholmsklubbar och från andra delar av landet. För oss som tränade på Iyasaka till vardags hölls lägren hemma, vilket var både på gott och på ont. Ibland hände det, om tänkt skippa ett träningsläger, att jag glömde bort datumet och jag drällde in en torsdag- eller fredagsskväll och upptäckte att det var träningsläger – bara att slänga in en hundralapp och vara med. Lärare på lägren var generellt sett de japanska instruktörer som Iyasaka är knutna till via Kobayashi dojo.

Folket på Aikidoklubben gick inte mycket på läger. Gubbarna gick enstaka pass lite här och var, de tyckte de passerat den ålder där man glatt tränar en hel helg eller mer än så. Ett visst fokus på samma instruktörer som de som gällde på Vanadis kunde dock skönjas: Christian Tissier, Franck Noël och Endo sensei, två fransmän och en japan. Treenighetsinstruktörerna gick såvitt jag kunde se så gott som enbart läger för dem. Alla klubbens instruktörer hade passerat den fas där man tränar mycket och går på massvis med läger, och därmed fick inte heller eleverna någon skjuts ut i lägervärlden utan stannade hemma. Det var konstigt, tyckte jag som medan jag bodde i Luleå reste många långa mil till träningsläger. Särskilt bra för klubben kunde det inte vara.

Lägren hölls i en skola med stor gymnastiksal; Vanadis klubblokaler var för små, och dessutom var det flera klubbar som samarrangerade även om folket från Vanadis uppenbarligen stod för största biten av jobbet. En av lägerkvällarna brukade det ordnas fest i Vanadis egna lokaler, men inte med middag utan bara öl och umgänge. Det var långtifrån alla som gick dit – tur det, för alla hade inte rymts. Den stora lägergemenskapen från Iyasaka uteblev, och jag saknade den.

Ett av de första lägerna jag gick på som ny adept i denna franskinspirerade skola var för Franck Noël. Han var stor förebild för en av mina instruktörer på Aikidoklubben, Den ljuse. Jag hoppades att ett läger för Noël skulle kunna förklara den aikidon för mig, som ärligt talat inte var helt lätt att förstå sig på. Där Läraren gjorde sin ikkyo med en rundning över uke, som om han kände efter vilken form uke hade och gled på utsidan av en stor boll, gjorde Den ljuse ikkyon rakt fram över, pang! Som uke måste man då fälla in benen och landa nästan rakt ner istället för framåt. Det krävde en uketeknik jag ännu inte behärskade, men jag förstod inte heller vitsen med denna raka ikkyo. Vid den här tiden var jag extremt upptagen av just sökandet i kontakten. Den här ikkyon syntes mig strida mot de principer jag försökte tillämpa.

Hoppet om Noël som väg till att förstå Den ljuse grusades dock snabbt och effektivt. Noël var ungefär lika svårbegriplig som Den ljuse. Vid ett tillfälle gjorde han teknik på mig för att visa min partner något, och blev missnöjd med hur jag agerade som uke. Det kan ha varit en teknik på yokomenuchi, ett runtgående slag där det är vanligt att börja tekniken med att möta den attackerandes arm med bägge sina i en uppåtgående rörelse. Hur uke sedan agerar efter det skiljer en hel del mellan olika grenar av aikidon, och Noël gillade tydligen inte det jag gjorde utan tyckte jag skulle agera ”normale, eh?” Jag kan garantera att ingen av de instruktörer som instruerade på Iyasakas läger skulle ha uttryckt sig så.

Jag gick inte på fler läger för Noël. Tissier och Endo var hur som helst mer populära instruktörer, med Noël hade jag vare sig tid eller lust.

——
Hela mina budomemoarer. Intressant? Andra bloggar om aikido, träningsläger, Franck Noël

Tekniker som är fixa, från början till slut

Nog är det symptomatiskt att det i traditionella kampkonster som tränar helt formbundet så gärna talas om improvisation och formlöshet. Sparringarter behöver inte snacka om improvisation, de tränar så mycket på den varan. Inom aikidon heter det takemusu, vilket betyder något i stil med gränslös improvisation. Mycket riktigt är den gren av aikidon som såvitt jag vet använder termen mest ordentligt fixerad vid grundträning, grundträning och mera grundträning. Självklart är grundträning basen för allt, men kan det inte tänkas behövas något mer också för att man faktiskt ska lära sig improvisera utifrån hur situationen utvecklas?

Kampstilen Bujinkan har en intressant lösning på det här. Deras tekniker tränas sällan eller aldrig i fast form från början till slut. Mycket kan bero på hur uke, den som tar emot tekniken, agerar. Aikidon väljer ofta att instruera uke: för att det ska bli naturligt att göra teknik på det här sättet, ska uke göra så här. Inom Bujinkan är det istället upp till den som gör tekniken att fullfölja på något sätt som fungerar här och nu. Om man vill träna på att spela med ukes reaktioner är det nog en nödvändighet, tror jag. Det spelet finns mer av i Bujinkan än i övriga kampstilar jag tränat.

Jag försöker föreställa mig ett aikidopass där uppgiften hela tiden är att hitta den mjukaste vägen ner, oavsett om det blir en ”riktig teknik” eller inte. Skulle det gå bra att träna så eller inte? Jag tror det blir svårt, eftersom aikidon kastat ut det aktiva våldet och därmed gjort sig av med ganska många användbara pusselbitar.

Har jag på ett mer teoretiskt/filosofiskt plan förkastat aikidon? Jag tycker ideologin, i tolkningen ”attacken ska föras till sitt logiska slut där ingen kommit till skada” är vacker, men den har ganska lite att göra med hur aikidoträning brukar se ut. Jag skulle kunna utöva aikido som konstform, men sedd som kampkonst tycker jag aikidons frånvaro av våld är problematisk. Och så är aikidon lite överritualiserad. Jag vet inte om jag någonsin mer kommer att ha energi nog för att lära mig en ny kampkonst från grunden, men Bujinkans sätt att bygga in improvisation i formbaserad träning är mycket intressant.

——

Andra bloggar om aikido, Bujinkan och budo

Konsekvens

Man ska inte säga lappar, man ska säga samer. Folk kan ta illa upp. Det är på gränsen till rasistiskt.

Man ska inte säga zigenare, man ska säga romer. Folk kan ta illa upp. Det är på gränsen till rasistiskt

Då borde man väl inte heller säga finnar, utan suomer.

——

Andra bloggar om rasism och ord

MUDIMUMS och McDonalds. Kan någon förklara?

Via en webdiskussion hittade jag till MUDIMUMS websida, närmare bestämt deras sida om McDonalds. Jag blev högst betänksam.

MUDIMUMS, som står för ”mat utan djurindustrier, mat utan multinationella storföretag” är ett slags slogan myntad av Miljöförbundet jordens vänner. MUDIMUMS-boken, som listar olika produkters grad av miljövänlighet och märken som saluförs av internationella storföretag som man av olika skäl vill undvika, har funnits sedan 70-talet. Min mamma hade ett exemplar i sitt kök på den tiden giftfritt odlat var något obskyrt som nästan enbart fanns i hälsokostbutikerna och etiska resonemang bakom vegetarianism kunde betraktas som extremism. Vad som då var subkultur och gröna vågen-aktigt har idag blivit poppis och trend – tänk så det har svängt.

Min uppfattning om Jordens vänner och MUDIMUMS är alltså i grunden positiv. Deras websajt listar McDonalds som en av sex storföretag som man särskilt gärna vill undvika vad gäller mat. Jag läser, och jag förstår inte riktigt varför.

Texten börjar med att slå fast att McDonalds är världens största inköpare av nötkött. Jaha, det är ju illa om man är vegetarian, kanske. I meningen efter börjar man prata regnskogar. Därmed får man sagt att ”McDonalds hugger ner regnskogarna!” utan att egentligen säga det. Nu är det så att McDonalds i minst 15 år* använt enbart råvaror till produkter som säljs i Sverige från svenskodlade grönsaker och spannmål och svenskuppfött kött. Redan för 15 år sedan fick ungarna lära sig på dagis att ”McDonalds hugger ner regnskogarna”… jag vill minnas att det kom någon dokumentärfilm som handlade om just nedhuggning av regnskog för uppfödning av biffkor som sedan blev hamburgare. Huruvida just McDonalds varit inblandade i detta eller ej kan jag inte svara på. Kanske de var det, men ändrade policy på grund av uppmärksamheten. I så fall är det väl något bra? Om köpbojkotter ska användas för att straffa synder som företag begått långt tillbaka i tiden, hur ska köpbojkotterna uppmuntra företag att ändra sig?

Andra stycket börjar med att antyda att McDonalds ljuger om varifrån köttet kommer. Sånt vill jag faktiskt ogärna se utan att det på något sätt styrks. Sedan tar man upp varifrån djurens foder kommer, utan att på något sätt visa att kossor som blir McDonalds-burgare i högre utsträckning än andra kossor får foder som odlas på före detta regnskogsmark.

Tredje stycket handlar om de Disney-leksaker som ofta finns i McDonalds Happy Meal. De är tydligen ofta tillverkade i tredje världen, med barn som arbetskraft. Detta kan man ifrågasätta. Samtidigt ställer man företaget till svars för att McDonalds, när barnarbetet uppmärksammades i press och i kampanjer, avskedade barnen som då blev arbetslösa. Jag som trodde det var själva målet för köpbojkotter, att det inte ska löna sig så företagen får avskeda barnen. Om vi slutar köpa sånt som tillverkas av barn är det väl självklart att barnen blir arbetslösa. Hur tänker de egentligen?

Nej, jag har inga band till McDonalds. Jag tycker deras hamburgare smakar fruktansvärt tråkigt, och hade jag barn vore leksaker från Happy Meal något jag gärna höll borta från mina hem. Jordens vänners MUDIMUMS-sida ger dock intryck av hoprafsat kampanjmaterial för redan frälsta, där man inte behöver vara så noggranna med fakta – för av vad som faktiskt står på MUDIMUMS-sidan går inte att avgöra huruvida McDonalds faktiskt är värre än andra storföretag, eller bara ett normalt vinstdrivande företag.

Sidan länkar vidare till en kampanjsajt mot McDonalds, mcspotlight.org, som kritiserar företaget mer detaljerat. Jag har inte granskat den men kanske det finns fog för kritiken, ändå. Resultatet av MUDIMUMS-sajtens svepande formuleringar blir ändå att Jordens vänner tappat trovärdighet i mina ögon, och i det avseendet föll de från bra mycket högre höjd än vad McDonalds kan göra.

—–
* Korrigering: Policyn att råvarorna skulle komma från samma land som burgarna såldes i, gällde för 15 år sedan. Idag verkar man ha gått över till att tycka att europeiskt kött är OK i hela Europa. Se kommentarfältet.

——

Andra bloggar om Jordens vänner, MUDIMUMS, McDonalds, multinationella företag

Utelämnande, tyckte någon

Jag fick en kommentar om mina budomemoarer här på bloggen att de är ganska utelämnande, både vad gäller mig själv och andra. Den åsikten fick mig att stanna upp ett tag och tänka efter. Ja, jag är mer utelämnande i mina budomemoarer än i resten av mitt bloggande. När jag bloggar om mitt här och nu och skriver exempelvis om hur jag lämnar en aktivitet, tillfälligt eller för gott, skriver jag sällan exakt varför. Jag ljuger inte, men jag berättar inte heller allt.

Den kommentar jag fick gällde om jag förstod rätt främst de träningsmiljöer jag beskriver, där man inte tränar med vem som helst och det krävs en viss social kompetens för att klara sig och ta sig fram. Den som formats i en miljö där alla tränar med alla varje pass utan att det är något snack om saken tycker kanske jag pratar illa om den miljö som inte fungerar så. Om någon kom till hans eller hennes klubb och agerade ”väljigt” skulle det ses som apart, fel, dame dame (vilket betyder ungefär ”dåligt, usch och fy” på japanska).

Men den klubb, stil, organisation eller ställe som valt att utforma sin verksamhet så att väljandet är en del av utövandet har ju valt det själva. Där väljande är comme il faut, är det inte heller tabu att beskriva det… och det finns faktiskt ingenting som säger att man faktiskt måste eller borde träna eller dansa med alla. En del miljöer fungerar så, andra inte. Den som är klok anpassar sig till spelreglerna där han eller hon befinner sig. Jag har inte alltid varit så klok. Dit har mina memoarer inte nått riktigt än, men det kommer. Mina egna fel och brister är en del av berättelsen, det går inte att berätta den utan att till viss del blotta mig själv.

Aikidon är den enda utövning jag ägnat tillräckligt lång tid för att ha särskilt mycket att berätta. I andra kampkonststilar har jag haft korta sejourer om upp till ett år. Där finns sällan skäl att fördjupa mig i mer komplicerade aspekter av klubblivet, sånt uppstår först när man stannar kvar på längre sikt och engagerar sig i klubben. Aikidon var den stora kärleken, och därmed också den svåra separationen. De delar av mina budomemoarer som kommer före och efter aikidon är säkert mer intressant för en del läsare och mindre intressanta för andra, men de kommer av naturliga skäl att ha en känslomässigt lägre temperatur.

Jag förstår varför sånt här ytterst sällan skrivs, varför historier som min så sällan berätts. Budomänniskor har så många lojaliteter. Jag är inte aikidoutövare – jag är en före detta aikidoutövare. Jag har en viss mängd lojalitet mot många av mina tidigare instruktörer och klubbkamrater. De personer jag nämner vid namn är med något enstaka undantag mina tidigare instruktörer, och dem har jag alla frågat om lov – men självklart är min lojalitet inte lika stor som lojaliteten hos den som tränar kvar. Om sådant som varit kan man skriva öppnare än om sådant som är. Nuet kräver större hänsyn än det förflutna, och memoarer som inte är någorlunda öppenhjärtiga är tämligen meningslösa. Människor jag inte kan skildra fördelaktigt nämner jag inte vid namn, men jag skriver så detaljerat som krävs för att berätta min historia.

——
Hela mina budomemoarer. Andra bloggar om memoarer och budo

Så du tror att handsprit efter toabesöket skyddar dig mot influensa…

Går alla människor verkligen plötsligt omkring och spritar händerna? Otroligt. Jag är van arbetsplatser där handsprit ständigt finns till hands även om den kanske inte alltid används så mycket, men nu har handspritsflaskor tydligen dykt upp på toaletterna på helt vanliga arbetsplatser i alla fall enligt Vixxtoria. Jag knackar mig i huvudet och undrar hur galen världen har blivit.

Till att börja med är sprit inte jättebra på att ta kål på virus. Bakterier dör av sprit, så mot bakterier är handsprit mycket effektivt – det är främst därför man alltid spritar så mycket på sjukhus, det det stora hotet är resistenta bakterier. Virus funkar annorlunda. En del slags virus tar skada av ordentliga alkoholhalter medan andra är mindre känsliga, men mot influensavirus har handsprit en helt okej effekt om än inte lika stor som mot bakterier. Dock är spritandet fortfarande helt underlägsen en helt vanlig handtvätt. Virusen förstörs inte av tvål heller, men de försvinner från händerna – de sköjs helt enkelt bort. Ju noggrannare man tvättar, desto färre viruspartiklar finns kvar.

Men sprit efter handtvätt måste väl vara ännu bättre än att bara tvätta händerna? Jo i och för sig. Men i vilka situationer tvättar du händerna? Spritar du händerna efter toabesöket tar du bort dina egna bakterier, alltså de som bor och trivs på din egen kropp. Det är en bra åtgärd för att skydda omvärlden mot sånt du har i dig och på dig. Men vad gäller influensan vill du väl inte i första hand skydda omvärlden från dig – såvida du inte är sjuk, vill säga. För att skydda dig mot influensavirus, förkylningskrafs och liknande ska du tvätta händerna innan du pillar dig i närheten av de kroppsöppningar som sitter i ansiktet och som är virusets väg in i kroppen: ögon, näsa, mun. Tvätta händerna innan du bättrar på läppstiftet, alltså. Tvätta händerna innan du äter din lunch. Undvik att hålla på och gnugga dig i ögonen, och om du måste: tvätta händerna innan. Tvätta händerna efter närkontakt med andra människor, eller undvik närkontakt om du är riktigt hispig. Byt handdukar ofta, använd papper när du är borta. Tvätta händerna innan du snyter bort din allergisnuva – sen kanske du borde tvätta händerna efteråt också, utifall att det i din snuva fanns något mer än bara allergener och immunförsvarsceller. Men det är till för att skydda omgivningen, inte dig.

Å andra sidan undrar jag om man verkligen helt kan undvika att bli smittad av en epidemi med en ny virustyp genom den här typen av hygienåtgärder. Ja, vi kan minska smittigheten i varje enskild situation, men ingen människa kan skydda sig mot andras virus jämt och ständigt och fortfarande ha ett fullgott liv. Eftersom vi har så dåligt skydd mot svininfluensaviruset H1N1 kommer väl så gott som alla att till slut ha haft denna sjukdom, alla utom de som av något skäl inte är känslig för just den här smittan. Genom hygienåtgärder skjuter man upp sitt insjuknande, men till slut ska man väl ändå få den där flunsan – om det är en riktig epidemi, alltså.

Om tillräckligt stor del av befolkningen vaccinerar sig kanske vi kan få ner smittspridningen så lågt att inte ens de som inte vaccinerar sig blir sjuka, eftersom det finns så få som sprider smitta att de helt enkelt inte kommer att träffa på viruset. Men så länge vi inte vaccinerar oss kan inte jag förstå annat än att det enda vi kan åstadkomma med hygienåtgärder är att göra smittspridningen långsammare. Vi motar den stora influensatoppen framåt i tiden, så den dröjer längre och blir flackare. Om svininfluensan sprids ut under exempelvis sex månader eller kanske till och med två hela vintersäsonger istället för att lägga halva befolkningen i sjuksäng samtidigt gör vi en stor samhällsekonomisk vinst.

Jag tror att försäljningsboomen av handsprit mest beror på att vi är vana vid att se konsumtion som lösningen på alla problem. Att den bästa åtgärden mot smittspridning faktiskt kan vara tvålen som redan finns där hemma känns inte så spännande. Dessutom är en ökad handtvätt i befolkningen inget som får nyhetsplats på samma sätt som när handspriten på apoteken tar slut. Därför rapporterar media om sprit och mer sprit, oavsett hur viktig eller effektiv den åtgärden egentligen är. Och därför spritar alltså folk istället för att koncentrera sig på att tvätta händerna.

Jag har en flaska handsprit i min handväska. Hittills har jag använt den flaskan två gånger. I vanliga fall springer jag inte på toa och tvättar händerna innan jag tar en latte på stan, det gör jag nu och den vanan kanske inte vore så dum att ha kvar även sedan hysterin kring baconhostan lagt sig. Jag märker dock att det är ganska besvärligt. Vårt sociala uteliv är inte designat för handtvätt innan man hämtar sin kaffekopp. Vi lär våra barn att alltid tvätta händerna innan de ska äta, men redan i skolbespisningen upptäcker barnen att så gör inte folk – inte när man inte äter i hemmiljö. Handen på hjärtat, hur stor del av dina vänner, bekanta och dejter ställer sig först i toalettkön innan de intar den tjusiga middagen? Inga restauranger i detta land har handfat i anslutning till serveringen, det talar sitt tydliga språk. Om svininfluensan kunde leda till ökad handtvätt före uteätande, kanske även till att arkitekterna ritar in handfat i offentliga miljöer och inte bara på toaletterna så kunde den kanske på sikt göra folkhälsan lite nytta. Ögonblickets ständiga handspritande däremot är en fluga som vi kommer att skratta åt om tre år.

Alltså: sprit är inte lösningen. Tvätta händerna oftare är vad som gäller.

——
Andra bloggar om svininfluensa, smittspridning, hygien, virus

Bluffarens guide till boogie woogie

Jag hade lovat mig själv att inte försöka skriva några dansrelaterade bluffarens guide, eftersom jag inte behärskar ämnet tillräckligt väl. När jag nu bloggat lite om dansen boogie woogie känner jag dock att jag satt så många myror i tillräckligt många huvuden, att jag faktiskt borde försöka räta ut några frågetecken.

Boogie woogie är till att börja med en sorts musik. Då och då hör man dansare säga att det inte finns någon musikstil som heter boogie woogie, men det är inte sant – tänk Charlie Norman så kommer du rätt.

I valet mellan nåt med riktig film (det här är ju bara musik och Charlies nuna) och ett riktigt bra boogie-exempel valde jag det sistnämnda. Pianot, basgången, drillandet – det här är boogie woogie, ett slags pianobaserad blues.

Dansen boogie woogie däremot är i princip lindy hop fast anpassad till rock. Lindy är ju skapt till och med swingen, den lättlyssnade jazz som var sin tids populärmusik. När rocken tog över kunde man fortsätta dansa på nästan samma sätt, bara man ändrade på lite saker så det passade bättre till musiken… så det gjorde man.

Nu är vi i Europa, långt ifrån den plats och den tid som födde såväl rockmusik som den dans som passar till, och nu är det tävlingsdansen som bestämmer terminologin. Det logiska vore om dansen kallades för 50-talsrock, och faktiskt så hette det ett tag ”rock’n'roll of the 50’s”. Problemet var bara att det redan fanns en tävlingsdans som hette rock – en mycket akrobatisk sak med höga sparkar som bas. Genom att begränsa mängden akrobatik i dansen och istället premiera musikaliskt dansade skulle tävlingsdansen boogie woogie komma tillbaka till sitt ursprung, till rock som den dansades på 50-talet. För att bli riktigt autentiskt får då dansen namn av en musikstil från 20-talet…. häpp. Nedan dans till Bill Haley, på den tid det begav sig. Boogie woogie-pianister lyser med sin frånvaro.

Åker du till USA är namnet ”boogie woogie” på en dans helt okänt. Där dansar man istället West Coast Swing, oftast till mer modern musik. Swing som swing, bara du kan dansa och vara glad må det heta vad det vill. Jag ville bara förklara för alla musikputtar som blev förvirrade av namnet boogie woogie på en dans: Ja, det är förvirrande.

——
Andra bloggar om boogie woogie, dans, jazz, 50-talet

Snålheten bedrar visheten

Min hyresvärd har bytt ut kranar och duschmunstycken. Tanken är att spara energi. Alla kranar har fått en snål liten stril så man inte ska slösa, och därmed tar det dubbelt så lång tid att spola fram riktigt kallt vatten på morgonen. Jag bor högst upp i kåken, som i sin tur står på en liten kulle. Att det tar tid att få kallt dricksvatten i kranen, det förstår jag, men det får finnas gränser. Det är för jösse namn slutet av oktober, då ska det väl ändå finnas kallt vatten! muttrar jag, tills jag kommer på råd. Numera vrider jag på vattenkranen innan jag går in i badrummet på morgonen, och slösar därmed bort massor av renade vattenliter i onödan.

Duschstrilen hade ett märkligt blåsljud för sig, ungefär som hjärtat på en blue baby. Mycket riktigt fanns det ett hål, inte mellan hjärtats kamrar men väl i skaftet på duschhandtaget. Genom att släppa in lite luft bakvägen ökar man trycket på duschsprutet något, tydligen. Nu är hålet igentejpat och det jobbiga ljudet väck. På sikt får jag väl köpa eget duschhandtag – i så fall blir det förmodligen mindre snålt med vatten än det som satt på innan hyresvärden bytte.

Som den luttrade hyresgäst jag förvandlats till går jag nu och letar efter min polygriptång. Att skruva bort termostaterna och därmed låta elementen ständigt gå för fullt lär nämligen vara bästa sättet att höja värmen. Vadå? Om det skulle bli för kallt, sa du? Näe, det är det nog ingen större risk för. Genom att hålla temperaturen mellan 20 och 21 – med små dippar till 19 eller så, när systemet inte riktigt hänger med – har hyresvärden alltså till slut förmått mig att kringgå systemet.

Lysande, Sickan.

——

Läs även andra bloggares åsikter om hyresvärden, hyreslägenhet, värme, snålhet

Håleluja!

Allra först tyckte jag den mörkaste rösten var märkvärdigt lik Martin Ljung. Nej, så lik var den inte, men väldigt mörk… och han sjunger nog precis samma delar av sången som Martin gjorde i originalet.

Nog är det märkligt att Povels röst höll så extremt väl hela hans karriär. Jag såg föreställningen Povel à la carte, bara ett par år innan han dog, och han lät nästan exakt som han gjorde tjugo år tidigare. Och nog är det en strålande liten film, det här. Huruvida det även var bra reklam, vilket den ju skapades för, det är en helt annan fråga.

Hala skor

Vad kan jag ha haft på fötterna när jag började dansa lindy? Möjligen ett par grundligt slitna Ecco soft, men jag gick ganska fort till dansbutiken och köpte danssneakers, billigaste sorten med delad sula. Under kursen på EBBA köpte jag mig ett par danspjuck till, lite snyggare än mina buggtofflor: svart läder med lädersula som mest ser ut som lågskor för herrar.

EBBA huserar i en gammal jympasal med parkettgolv som hålls i toppskick. Första lektionen lyckades jag halka med mina lädersulor och falla pladask. Faktiskt är det inte helt fel med hala skor. Dels tär snurrar och twistar mindre på knäna, men man känner också bättre när man inte står helt i balans – det straffar sig omedelbart. Under boogie woogie-kursen för en vecka sedan kände jag åtskilliga gånger hur mitt ben gled iväg, när jag satte ner det och började tynga på det utan att ha vikten ovanför. Breda greppiga sulor kanske faktiskt kan lura in oss i dåliga vanor, att gå obalanserat – det är väl den logiken som ligger bakom MBT-dojorna som börjar finnas lite överallt.

När en muskel på insidan av ett knä började bråka under boogiekursen tänkte jag att tjahapp, nu är det snart kört. Konstigt nog gick det över, men nu när jag försökt dansa lite boogie igen gjorde den sig återigen påmind. Undrar om man inte borde ha danssneakers igen? Jag hade ju ett par, billigaste sorten med delad sula, men när jag började behöva inlägg i skorna var inte mina danssneakers riktigt kompatibla med inläggen. Nu ligger de i en kassa med kläder som ska till Myrorna.

Undras vilket som är farligare för mina knän: hårda stumma lindydojor med tunn sula, eller knubbig några snäpp mer greppig gummisula som tillåter mig att belasta tokigt?

——

Andra bloggar om dansskor, lindy hop, boogie woogie

Ibland blir man glad!

När jag kollade statistiken för den här bloggen i morse, till frukostmackan och teet, hade en enda person besökt bloggen hittills idag. En enda sidvisning, men en mycket välkommen sådan. Någon gick direkt in på innehållsförteckningen till mina budomemoarer, utan att komma dit via sökmotor, och utan att klicka sig vidare… det måste vara någon som följer min lilla memoarserie, och undrar om det inte snart ska komma något nytt. Mm jag måste ta mig samman och fortsätta. Budomemoarerna är de blogginlägg som är tyngst att skriva… det tar emot ibland. Men det är dags att jag tar ett tag med dem igen, absolut.

Det statistikverktyg som är inbyggt i WordPress är ganska magert. Jag kan inte se vem som tittat på vad, och inte heller om någon bläddrar sig fram på bloggen via kategorier och taggar. Ibland saknar jag såna finesser, men egentligen tycker jag det är ganska bra. Man ska inte nörda in sig på besöksstatistik. Ibland är dock statistiken bra att ha. Och ibland blir man glad av ett enda, välplacerat bloggbesök.

Nu åker fäktjackan ner i källaren

Jag städade hallen idag. Rensade lite bland ytterplaggen, hittade igen två koftor längst in i en garderob som jag undrat var de var. På stången under hatthyllan hängde min fäktjacka. Nylonet är så tjockt, så den har ofta fått mellanlanda där efter tvätt när den inte blivit riktigt torr. Hur länge har den hängt där?

Jag har inte plats här uppe. Ner i källaren, tillsammans med mask och klingor och skydd och pryttlar för att sköta om svärd… det hann bli lite grejer. Värre materialsport än duellfäktningen har jag aldrig sysslar med.

Jag räknar med att jag ska få användning för sakerna igen. Var och hur återstår att se.

——

Andra bloggare om kampsport och fäktning

Det bidde en eeemil

Jo, jag köpte en ny eee pc. En 1101 HA blev det, och jag är väl nöjd… lite större skärm än förra omgången, men inte större än att den ryms i min ryggsäckshandväska. Tangentbordet känns bra, men programvaran buggar här och där.

Inte varje gång jag startar datorn, men väldigt ofta är bland det första som händer att det hoppar upp en liten skylt med texten ”Asus eee PC ACPI service har stött på ett problem och måste avslutas.” Jag vet inte vad ACPI service är men något är det ju som inte funkar som det ska. Jag borde väl googla på det. Den andra buggen berör Notepad. När jag skriver texter i programmet blir det översta raderna hux flux osynliga, och kan bara lockas fram genom att jag markerar texten. Jag brukar ju ofta skriva kladdar till texter i Notepad, så det här stör mig. Lösningen blev att gå över till Wordpad istället.

Irriterande småfel. Det här är sånt man inte ids lägga ner krut på att fixa till, ännu mindre gå tillbaka till butiken för att klaga. Det där med ACPI service har varit sen första dagen, men ORKA! Det får nog vara så här. Min entusiasm för eee pc har dock nötts i kanten en hel del. När lille eeemil har tjänat ut får det nog bli en netbook av ett annat märke.

——

Andrad bloggar om Eee PC, netbook, buggar

Det gäller att få plats på kursen också

En vecka efter grundkursen i boogie woogie anmäler jag mig till fortsättningskursen. Många tjejer är anmälda men färre killar, alltså placeras jag på väntelista. Suck. Jag skulle väl ha anmält mig tidigare, men eftersom de vill ha in anmälningsavgiften praktiskt taget på en gång och jag ville avvakta och se om jag faktiskt ville gå kursen så… bah. Det är bara att vänta och se, och hålla den helgen obokad utifall att. I danssammanhang finns vissa nackdelar med att tillhöra det överrepresenterade könet. Har jag sagt det?

Jag har fortfarande ingen direkt uppfattning om vad jag ska ha mina boogie-kurser till. Möjligheterna att dansa BW ute på socialt dansgolv verkar rätt begränsade. Ger de samma kurser nästa termin kan jag ju gå kurspaketet igen, i förarroll… vi får se.

Tånaglar – boogie woogiens värsta fiende

På den tiden jag gick ut och dansade regelbundet brukade jag trimma tånaglarna inför danskvällarna, alldeles särskilt sedan jag blev tvungen att klämma in inlägg i mina danspjuck. Dessa lågskor av ungefär herrmodell med lädersula är numera mycket, mycket trånga. Jag rymmer inte ens sockar i dem, men jag är mest bara glad över att jag över huvud taget kan ha dem så jag klagar inte. Däremot har behovet av tåklippning före dans ökat markant.

Nu är det länge sen jag dansat, jag har kommit ur mina vanor. Söndagens boogie woogie-kurs hade blivit en bra mycket bättre upplevelse om det inte varit för mina tånaglar som skavde mot skorna. Den var bra ändå, men jag kände hur jag på många sätt dansade sämre och sämre ju längre dagen gick. Jag stod på rakare och rakare ben, studsade mindre och mindre, över huvud taget minimerade jag mina rörelser för att det inte skulle göra ont. Själva kursen var dock den bästa danskurs jag gått på mycket länge, och musiken var också väldigt kul: femtiotalsrock, boogie woogie, blues – mot slutet spelades en hel del musik som gått lika bra att dansa lindy till. Min egen insats undviker jag däremot att recenscera.

Kursen var en endagskurs ”för vana dansare”, så tempot var lite högre än på vanliga nybörjarkurser. Under uppvärmningen syntes det på hela gruppen: det här är folk som kan dansa. Sen började vi med grundsteget – och vips fick alla buggarna problem. Trippelsteg (chassésteg) är inget som de stiftat bekantskap med. Den handfull lindydansare som var med hade det mycket, mycket lättare. Det totala antalet turer/stegkombinationer vi gjorde var bara lite mer än ajntalet timmar – och det är nog ganska rimligt för en nybörjarkurs. Av dessa var ungefär hälften enkla basturer – oh vad buggkillarna hade det svårt med att föra in från öppen position till sluten! Jag gissar att det momentet kommer att nötas en hel del på fortsättningskursen. Den andra halvan var svårare grejer, sånt vi bara smakade på för att se vad som kommer sen. Jag skulle hellre minskat den delen till en tredjedel eller ännu mindre, men det är väl jag som är konstig. Sällan eller aldrig undervisades en tur eller steg utan något tekniskt påpekande. Jag är väl medveten om att jag inte fick till alla saker de sade, men jag har i alla fall hört talas om dem och har kanske lättare att ta till mig dem nästa gång de dyker upp.

En av ”krångligheterna” är dock coolt att ha gjort. När Henrik ställde sig bredbent framför Lotta och drog fram henne på fötterna mellan sina ben tänkte jag ”menar de att vi ska göra det här, är de skvatt galna!” Sen upptäckte jag att det inte är så farligt att ta i golvet med rumpa eller rygg, vilket man gör om farten är för låg – och sen gick det, tänk att det gick! Vad duktig man känner sig, trots att man inser att det här egentligen inte är särskilt svårt. Jag som hade salens förmodligen halaste skor fick fina rutschkanor och tyckte det var skitkul.

Vari skillnaden mellan boogie woogie och lindy ligger har jag ännu inte riktigt förstått. Förmodligen är bästa definitionen på dansen boogie woogie ”lindy hop, fast anpassad till rockmusik”. Henrik visade ett filmklipp som jag sett förut, fast då i lindysammanhang. Sen frågade han oss: var det här lindy eller boogie woogie? Den frågan gick inte att besvara. I filmen dansas både till jazz och till rock, samma sak fast på lite annorlunda sätt. En del av de skillnader jag tycker mig se mellan de bägge danserna kan mycket väl vara ”pedagogiska sanningar.

Filmklippet ifråga finns förstås på Youtube. Vi får se om jag orkar leta rätt på det.

Blogg- och bujinkantorka

Bloggen har varit extremt tyst ett tag. Jag har inte upplevt särskilt mycket att skriva om, men ärligt talat har jag en liten katalog av bloggämnen att beta av vid tillfälle – det är inte orsaken. Nej, jag har helt enkelt haft annat för mig. Jobbat mycket, sen varit bortrest, sen bara haft annat för mig.

Inte blev det av någon taijutsuträning heller, när terminen rullade igång. Egentligen vill jag träna, men mitt liv och mina arbetstider är just nu lite för ostrukturerade för att jag ska orka göra något av det. Det får väl bli en träningsfri period igen – både tränings- och dansfri, just nu. Om jag inte helt vill tappa bort mina stackars läsare, får jag snart ta itu med den där katalogen med ämnen igen… snart. Jag ska. Och när mitt liv rullar på lite mer regelbundet igen, ska det nog bli taijutsu också.

Äntligen! Dags för ny eee

Nu har jag äntligen mina pengar från min reklamation av trasig Eee PC på Elgiganten. Det sista dröjsmålet är mitt eget fel. Jag har först jobbat tokmycket, sen varit bortrest och till sist har det tagit mig lite tid att hitta sladden med transformator på, som de ville ha tillbaka. Den var inpetad i en låda, så att jag skulle veta vad jag hade den *suck*.

Frågan är vad jag nu ska köpa istället. Jag känner nog inte för linuxexperiment just nu, och vill jag kan jag ju alltid linuxa den senare… så det blir kanske något ur nya 1000-serien. Fast det är synd att den inte är lika tyst som 900-seriens flashdisk.

——

Andra bloggar om Eee PC, reklamationer, Elgiganten

Feldenkrais?

Mina sista aikidoår var Janne Nevelius en av mina lärare. Han sysslade mycket med qi gong, vid sidan om alltså, och integrerade delar från sin qi gong i aikidoträningen i lätt modifierad form. Det handlade väldigt mycket om sätt att använda kroppen, muskler och ryggrad. Jag vet att jag nämnt att det coolaste jag lärt mig i aikidon, det som sitter kvar i min kropp och som jag vill ha mer av, är ett sätt att vicka bäckenet bakåt och platta ut svanken. Den lilla omstruktureringen av kroppen gjorde teknikerna så mycket bättre, och det var vansinnigt spännande. Vi fick också göra övningar för att undersöka ryggens rörlighet, och försöka öva upp jämn rörlighet i hela ryggraden istället för att kompensera några stela kotor med större rörlighet på annat håll.

Nu tänker jag som så. Om det häftigaste i aikidon faktiskt inte var själva aikidon, utan något annat som aikidon lärde mig om min kropp och hur jag kan använda den. Då kanske jag faktiskt borde in och söka på sånt, istället för i de rena kampkonsterna? Det lilla jag gjort av Jannes qi gong i ”ren” form vet jag att jag inte är så tilltalad av. Nu när jag gått tillbaka till Bujinkan så faller tankarna ganska naturligt på Feldenkrais; jag vet att det finns Bujinkan-utövare som även sysslar med detta. Om jag är impad av folks sätt att röra på sig, mer än deras egentliga kampkonstskicklighet… så kanske att jag borde söka i deras Feldenkrais istället för i deras taijutsu.

Var katten hittar man då någon som kan lära en Feldenkraismetoden? Det finns en förteckning över alla utbildade Feldenkraispedagoger som är bosatta i Sverige, men den vägen kändes inte så framkomlig. Massor av människor skaffar sig någon typ av lärartitel inom alternativmedicinsvängen men kommer aldrig att använda den, för att deras liv tar sig andra vägar eller för att lärarutbildningen mest var ett led i eget sökande. Google visade sig vara en mer lättframkomlig väg – självklart att den som undervisar regelbundet har en websajt. Om inte alltför mycket annat kommer emellan blir det nog en helgkurs eller kanske en introduktionskurs om ett par gånger i höst. Nu är mitt liv för närvarande ganska rörigt, men förr eller senare ska jag nog lyckas trycka in en Feldenkraiskurs.

——

Andra bloggar om Feldenkrais

Träningskläder á la budo, modell mindre strikt

Ikväll var första passet för den här Bujinkan-omgången i svarta byxor och sockar på fötterna; hittills har jag kört i vita gamla budobrallor och barfota. Jag har köpt nya träningsbrallor, av märket Nike och därmed löjligt dyra. De är lite för långa, sen jag tvättat dem ska jag nog korta av någon centimeter. Dessa byxor och en T-shirt får vara min träningsdress ett tag framöver. Jag är inte helt säker men jag tror att jag gjort mig av med min gamla svarta keikogi – och om jag trots allt har den kvar, är den för liten. (Mina kläder krymper i skåpen, jag förstår inte hur det går till…)

Mina gamla tabi skulle nog gå att lokalisera men jag tyckte aldrig om dem. De var gjorda för bredare fötter än mina, och satt illa. Det får bli sockar istället: mina svarta tåsockar passar ypperligt för bujinkanträning. Faktiskt kändes det inte alls konstigt att träna i sockar, inte av den här modellen som sitter bra på foten. When in Rome…

Jag äger ett grönt bälte och jag tror faktiskt jag vet var jag har det, men hänga på mig ett bälte utan jacka vägrar jag. Inom Bujinkan är detta högst normal klädsel, men det hjälps inte – jag tycker det är fult, fult, fult. Ta seden dit man kommer, ja jo jovisst, men det finns gränser. Dessutom finns det en hel del Bujinkan-folk som tränar utan bälte, sådeså. De flesta av dem är visserligen shidoshi (instruktör, ungefär motsvarande aikidons shidoin) sedan länge och alla vet vilka de är och vad de kan… det får väl märkas på mig vem jag är och vad jag (inte) kan.

——

Andra bloggar om budo taijutsu, träningskläder

Utan fotkryckor på budomatta

Att ständigt använda fotbäddar i alla skor är ungefär som att använda kryckor. Man avlastar problemet, samtidigt som man skapar spänningar och slitage på annat håll samt låter vissa muskler mer eller mindre förtvina. Ibland har man tyvärr inget val. Det stora lyftet för mina fötter var när jag slutade gå barfota hemma – då slutade jag ha vardagsont i fötterna. Numera är jag så gott som smärtfri. Liktornar på lilltårna är en biverkning som nog får ses som acceptabel trots att de får mig att känna mig som en urgammal kärring.

Egentligen borde jag hålla på med fotgymastik, sitta och knyckla ihop frottéhanddukar med tårna och liknande. ”Gör det framför TV:n” tyckte läkaren, men jag tittar ju inte på TV… jag skulle kunna sitta framför datorn och fotgymnastisera, visst. Men jag gör det inte.

Jag vet inte hur mycket bättre underlag för mina fötter budomattor är än hårt golv, men jag hoppas att fötterna håller. Kanske till och med att det kan vara nyttigt för mina förtvinande tår att tvingas ta spjärn och skjuta ifrån, utan kryckor. Några timmar budo taijutsu i veckan, det borde väl gå bra? Jag hoppas det i alla fall. Men får jag ont försvinner jag ut, fortare än kvickt. Få saker är numera så prioriterade som mina fötter.

——

Andra bloggar om nedsjunket framvalv, fötter, budo

Falska fransklänningars fataliteter

Att dansa disco i billig fransklänning från H&M har sina nackdelar. Fransarna består nämligen av små öglor, som lätt hakar i andras kläder och väskor.

Någon gång ska jag skaffa mig en riktig fransklänning á la 20-tal och charleston. Nån gång, men inte nu.

Uppföljare: Snackar jag skit…

Tänk så det kan bli.

Det som var avsett som en kort klatschig inledning blev för flera läsare själva huvudpoängen med mitt blogginlägg Snackar jag skit om budo. Där finns flera slängiga formuleringar som blev missförstådda i sitt sammanhang. En sak vill jag särskilt lyfta ut och poängtera:

Jag tror inte att budolärare göder sina egon mer än andra människor i lärarroll. Sånt förekommer säkert lite varstans, och precis som i världen i övrigt finns det ödmjuka fina och snälla människor som lär ut budo. Problemet är att när människan som lär ut inte är ödmjuk fin och snäll, är budons utanverk så sällsynt lämpat att förmå eleven att tro att läraren faktiskt är fantastisk och att det som sker i dojon är bra, även när läraren kanske är exempelvis fysiskt brutal på sätt som inte motiveras av träningen. När en lärare önskar ställa sig själv på piedestal för elevdyrkan är budon en sådan utmärkt miljö för detta, av två skäl.

För det första är budon med sin respekt för sensei ett auktoritärt system. Det var det jag menade med att budon lär eleven att inte efterfråga egen input på träningen: budon lär eleverna att deras åsikter inte är intressanta. En liten anekdot, menat att vara belysande snarare än egen poäng i sig: En gång har jag sett en Durewall-klubb i samband med terminsavslutning dela ut enkäter till eleverna, där dessa fick sätta betyg på de olika instruktörerna ur olika aspekter. Sånt är himla vanligt i Sverige, på så gott som om inte alla danskurser jag gått har man delat ut kursutvärderingsformulär till eleverna på slutet men här kändes det apart – aldrig att någon budoklubb jag varit med i skulle bett mig som elev att betygsätta läraren eller ha någon som helst åsikt om hur träningen borde bedrivas! Visst finns det inte minst i Sverige klubbar som fungerar annorlunda. Det finns alltid människor som väljer att bryta mot ursprung och norm – det är inte dem jag talar om här.

För det andra uppmuntrar det andliga/moraliska snack som gärna omger budon eleven att tro att budoläraren på något sätt är klokare, visare, bättre än andra människor. När småsinta motiv döljs bakom en mask av visdom kan det bli riktigt läskigt på ett sätt som annars mest återfinns i religiösa sammanhang. Ta bort masken, så får människor lättare att bedöma läraren och hennes motiv. Kanske de kommer fram till att denne visserligen är ganska småskuren och mänskligt sett ynklig, men att han eller hon är duktig på det han gör och därför värd att träna för – inte för att han skulle göra sig förtjänt av respekt som någon typ av vishetslärare.

Just dessa andliga anspråk önskar jag verkligen att budon kunde kasta ut – göra sig av med badvattnet och behålla själva barnet, budon. Budo är inte ett smack andligare än annan verksamhet. Den kan säkert användas för andliga syften, men det kan allt annat också. Man kan t.ex. använda sig av Nalle Puh för att undervisa om tao – det har gjorts, med stor framgång dessutom.

Huvuddelen av all mänsklig moralisk skröplighet har förstås sin arena utanför budons värld. Något annat försöker jag verkligen inte påstå, inte heller att budon till sin natur är moraliskt korrupt. Jag säger bara att den på grund av sin natur är en utmärkt kuliss för mindre hedervärda bevekelsegrunder att regissera sina dramer i, samtidigt som dess utövare så ofta och så gärna talar om budon som en väg mot högre insikt.

——

Andra bloggar om budo, moral, mänsklig svaghet, hierarki

Att bli ”bjuden” på sista träffen

Något jag märkt hos flera av mina instruktörer i duellfäktningen är en tendens att bjuda mig på en sista träff. Möjligen passar de på och bryter efter att jag fått in en träff, vilket säkert är en god tanke, men det känns inte så. Det känns som att de tänker ”nu är det snart dags att bryta” varpå de slappar av, låter mig få in en träff och sen avbryter de. Tanken är förstås att jag ska lämna träningssejouren med en bra känsla, med gott självförtroende och goda tankar i huvudet.

Nu vet jag ju att mängden träffar jag får in på mina instruktörer, eller på bättre fäktare i allmänhet, beror på en ofantlig mängd olika saker varav mina eventuella färdigheter är en klart mindre del. Vi tävlingssparras ju inte, och den som fäktas med någon som är åtskilliga hack sämre brukar göra åtskilligt annat än att försöka optimera det egna överläget. Det är så uppenbart – men jag har aldrig hört någon påpeka detta faktum. Det får man tydligen inse själv. Men tänk om man inte gör det då?

Jag kommer att tänka på tangoläraren Gunilla Rydén, som vad jag sett gärna tillrättavisar elever (åtminstone på nybörjarnivå) genom att berömma dem för just detta som hon vill att de ska uppnå – uppmåla för dem en bild av vad de ska nå, säga att de redan är där men att de ska koncentera sig ännu mera på det, och sen låta eleven jobba vidare. Det är sympatiskt, javisst. Mycket mycket mer sympatiskt än den japanska ”dame”-pedagogiken. ”Det där är fel!” Den inledningen gör det inte alltid lätt för eleven att förmå kroppen att göra rätt. Samtidigt undrar jag om man inte i iver att undvika den kan gå lite väl långt åt andra hållet. Som bäst kan det säkert funka ypperligt. Som sämst kan det kanske göda elevegon som aldrig riktigt förstår de egna bristerna? till den dag då någon får för sig att påpeka dem, mer eller mindre hårdhänt.

Jag är (som vanligt) en jobbig elev. Jag genomskådar Gunillas posivitetspedagogik och undrar i vad mån jag kan lita på hennes beröm, och jag betraktar inte en enda av de träffar jag får in på mina instruktörer eller på klart bättre fäktare som ”riktig”. Mitt självförtroende beror därmed på helt andra saker än huruvida jag fått in en träff mot slutet av sejouren eller ej. Men men, som vanligt är det väl jag som inte funkar som alla andra…

——

Andra bloggar om träningspedagogik, tango, fäktning, sparring

Boogie woogie

Det här lät ju väldigt rätt – nybörjarkurs i boogie woogie för folk som redan kan dansa annat. (Boogie woogie är det urskumma namnet på ett lindy-derivat som dansas till exempelvis 50-talsrock men mer sällan till faktisk boogie woogie.) Huruvida jag går någon uppföljning eller får någon användning för det över huvud taget är osäkert – det är ju nu inte så jättemånga som dansar boogie woogie, men jag har i alla fall anmält mig och hoppas det blir skoj.

——

Andra bloggar om boogie woogie, pardans

Hicho

Jag minns hicho som nästan helt omöjlig. Tekniken påbörjas stående på ett ben, och som jag alltid haft usel balans har det aldrig någonsin känts bra. Aikidon övade upp någon typ av balans i rörelse – jag vet att det finns folk som hävdar att någon balans i rörelse till skillnad från stillastående balans inte finns, men hur man då förklarar att jag faktiskt blev ganska bra på aikido begriper jag inte – men stå på ett ben och sånt var jag fortsatt usel på.

Nu kan jag helt plötsligt stå på ett ben och ”niga” lite när jag blockerar, och det känns helt bra i kroppen. Det är flera år sedan jag försökt göra tekniken, men det går mycket mycket bättre nu än då. Den enda förklaring jag kan komma på är tangon. Där balanserar man ständigt på ett ben i taget, istället för att ha fokus på förflyttningarna mellan tyngdpunkterna.

Jag törs nästan inte skriva det här, av rädsla för att det åter ska vara omöjligt nästa gång jag testar… tänk att man faktiskt kan träna upp även sånt här!

——

Andra Bujinkan, balans

Att träna sig att se, faktiskt se tekniken

Tisdagspass. Rätt många instruktörer och svartbälten på mattan, och passet blev därefter. Jag tappade fort bort skillnaden mellan att röra mig på partnerns – eller borde det heta motståndarens? – på insida och utsida. Efter passet bad jag om tips och fick det: granska början av tekniken och lägg det på minnet, slutet spelar dels mindre roll och dels är det inledningen som ger nycklarna till resten. Utan rätt inledning blir det inte rätt. Ja, det vet jag ju sen förr. Det är så lätt att stirra sig blind på själva tekniken i slutet… men här är verkligen själva teknikerna bisaker, generellt sätt tränar man på vägen fram till dem. Rent parodiskt blir det när jag missar hur en teknik utförs, eftersom jag är upptagen med att sitta och tänka ”jag måste verkligen lära mig att vara uppmärksam när instruktören visar teknik” :P

Har tränat med grönbälten samt duktiga svartbälten – flera partnerbyten under passet, det är bra så slipper jag ligga samma person till last hela passet. Fick en liten aha-upplevelse – alla de där små slagen är till för att skapa en effekt hos uke, efter slaget gäller det att plocka upp den effekten och göra något av den. Låter jag allt återgå till ”normalläge” igen har jag tappat bort vitsen med slaget – ja, det är ju samma logik som med atemi i aikido. Det är ju helt självklart. Så dum jag är.

Flera kontaktpunkter med ukes kropp, har jag fått veta. Aikidon brukar hålla sig lite längre ifrån. Oj oj, nya delar av kroppen att använda som känselspröt? Det torde ta ett tag innan det funkar.

Jag ställer mig för nära när jag ska attackera – min partner backar för att få rätt avstånd. Mhm? Underskattar jag hur långt jag når, eller skulle nå om jag sjönk ner lite djupare?

Ukemiträning, behöver jag också. Jag är klumpig!

Ändra bara de yttre formerna, så jag blir förvirrad… då tappar jag uppenbarligen väldigt mycket av vad jag egentligen kan. Passet idag var både lärorikt och jobbigt. Jag har nog fattat ett par grejer som jag inte förstod förut, inte för att det var meningen att passet skulle behandla just dem men det är ju ändå helt okej. Innan Bujinkans former och rörelsemönster sitter i min kropp, är nog inte den avancerade träningen så mycket till knark för mig… så ja, jag hör nog hemma i fortsättargrupp tills det sitter.

En sak fick jag i alla fall vara duktig på idag. Vi gjorde en teknik från knästående – förmodligen från Takagi Yoshin Ryu (om det nu var så den hette, livvaktsskolan); sättet att attackera var bekant från något Mats undervisade i Tetsu. Två steg framåt på knä, slag mot ansiktet. Som gammal Iyasakait som dessutom gillat suwariwaza rätt bra var jag helt klart bland de bättre i lokalen vad gäller att röra mig på knäna.

——

Andra bloggar om Bujinkan

Kihon happo, var det ja

Dags för mitt tredje taijutsupass, det första sen jag betalat in medlems- och träningsavgift och det första på en söndag. Det är en instruktör och bara två elever på mattan, jag och den glade tonåringen. Vi tränar först några kator från någon skola, sedan kihon happo. Kihon happo… den borde jag minnas, men gör jag det? Nja.

Visst känner jag igen att jag gjort dem, men inte sitter de i kroppen på mig. De tre första känns någorlunda, ichimonji, hicho, jumonji, men sen… jag har gjort flera olika varianter av kihon happo, för flera olika instruktörer. Även instruktören som undervisar dagens pass har flera olika varianter av dem i kroppen, och är ibland inte helt säker på vad som faktiskt anses vara grund – om nu den här klubben har en fastställd grundvariant? Kanske, kanske inte. Inom Bujinkan kan man aldrig så noga veta. Om Frasses klubb inte är den som har tydligast definierad grund, är det inte ägnat att förvåna.

Den aikido jag tränade mina sista år hade en ordentligt smal basrepertoar av tekniker, som man ständigt slipade och gnuggade på. Jag tycker mina försök till kihon happo suger rejält, men vad min kropp jämför med är aikidotekniker som jag ägnat många år, omvärderat och reviderat i åtskilliga omgångar. Jag gör aikidotekniker som den nidan jag är (eller i vart fall gjorde jag det när jag lämnade, det börjar ju vara några år sen nu) och jag lär vara missnöjd med min kihon happo tills den är åtminstone i närheten av mina gamla aikidotekniker… frågan är hur lång det tar. Som snäppet över nybörjare förväntas jag förmodligen göra en kihon happo som liknar den yttre formen men som i övrigt inte är mycket att hänga i julgran. Jag har så svårt att vara nöjd med det. De flesta nybörjare/fortsättare tycker i det läget att han eller hon kan tekniken, medan jag tycker att jag suger.

Vad jag kan göra just nu är nog främst att memorera det jag trots allt minns, och memorera allteftersom tills jag har en komplett form av något slags kihon happo. Den kommer att vara sugig med mina aikidomått mätt, men det får jag tåla – jag ska verkligen försöka. När jag väl har en form ordentligt instoppad i minnet kan den revideras, men så länge variant läggs till variant bara ökar min förvirring. Träna söndagar verkar i alla fall bra, om det är lite folk på mattan har jag större chans att få önska ett par kihon happo per pass tills min repertoar är någorlunda komplett.

Det låter i alla fall som att det är helt okej att be instruktören att få känna på tekniken. Det är ett stort, stort plus. På fråga efter passet påstår instruktören att de normalt brukar byta träningspartner flera gånger under passet, och att om det är annorlunda nu kanske det beror på att det är sommarträning. Vi får väl se… man kan ju hoppas.

Söndagarna framöver skulle kunna fäktas först, och efter det gå till taijutsupasset. Frågan är bara om jag orkar, eller om jag kommer vara halvt hjärndöd på taijutsun. Rapport från praktiska experiment lär följa småningom.

——
Andra bloggar om Bujinkan, kihon happo

Jag saknar att få känna på instruktörens teknik

I den fransk-Yamaguchiga grenen av aikidon brukar instruktörerna göra teknik på alla som tränar. På träningsläger för Endo sensei sätter sig folk ner i ring runt Endo, och så tar han upp tränande efter tränande och gör tekniken på dem. Jag tillbringade mina sista aikidoår i den här typen av aikido, och jag kom att uppskatta mycket att varje pass, ibland varje teknik få känna på instruktören. Ögonen kan ta in en viss mängd information, men att därtill få känna på lärarens teknik ger tillgång till en annan typ av info. Inte minst får man ett ideal att sträva efter: det är det här jag ska söka efter.

Inom Bujinkan funkar det mera som i andra grenar av aikidon jag sett. Instruktören visar tekniken på någon annan avancerad utövare, ibland en utpräglad favorituke, och sen får man träna medan instruktören går omkring och hjälper till där han eller hon anser att det behövs. Jag minns aikidoutövare som sade att ”man kan ju se till att misslyckas med en teknik precis när Kobbe går förbi, då kommer han och visar”. I många fall visar dock instruktören på den andre, så den som behövde hjälp får se men inte själv känna. Det har också sina poänger, men jag saknar verkligen det där att alltid få känna hur instruktörens teknik känns.

Jag undrar om jag kan försöka haffa instruktören som går förbi, och snällt be att få känna på hans teknik. Om det är emot etikettsprotokollet borde jag märka det rätt snabbt, tycker jag.

——

Andra bloggar om aikido, Bujinkan, budo, instruktion

Offensivt och defensivt, del 2

Nu har jag fått lite tips på hur jag ska tänka, när det är lönt att gå in och attackera och när det inte är det. Man ska ligga på sina fäktningsinstruktörer med sina frågor, tydligen. (Men det skadar nog inte att blogga om dem först, då har man rätat ut tankarna och kan bättre presentera dem för sina instruktörer.) Jag minns absolut inte hälften av de tips och förslag jag fick, men jag har i alla fall något att börja med.

En del av mina instruktörer förhåller sig utpräglat passivt när de fäktas mot mig. Då blir jag undrande, och själv passiv – och då händer inte mycket. Jag ska nog försöka lära mig att mata på lite i det läget. Hålla vapnets spets mot motståndaren, röra sig lite hit och dit, leta efter tillfällen när dennes svärdsspets råkar vika lite lite åt sidan.

Vid tillfälle borde jag be att få repetera några schlägerrörelser som jag har glömt… glömt, glömt, glömt. Jag ser dem utföras och vet att jag själv gjort dem, men min kropp kan inte hitta dem. Det borde jag egentligen kunna göra med vem som helst som tränat schläger (tyngre vapen för stickfäktning) mer än litegrann, men av princip tänker jag nog inte be icke-instruktörer att visa mig – det blir så lätt så att jag helt plötsligt har fått en icke-officiell instruktör på halsen, i frågor där jag alls inte bett om det.

——

Andra bloggar om fäktning, instruktion

Måtte hoppjerkan i mig vinna

Två pass har jag tränat, så det är dags att betala in medlems- och träningsavgift. Jo jag fortsätter att träna i den här Bujinkan-klubben, just nu i alla fall. På lite sikt får vi se…

Dagens träning var bokkenövningar – oooh roligt! och mot slutet lite mer ”normal” taijutsu. Jag körde bokken med en nybörjare, en tonåring som förstås försökte undervisa mig… men jag fick honom att minska ner väsentligt på det, utan att jag ens behövde bli sur. Kanske att jag faktiskt börjar lära mig att hantera små pojkar som undervisar alla kvinnor de ser på mattan?

Jag vill ju egentligen skita i grader, vara helt oambitiös, strunta rätt mycket i Bujinkan Budo Taijutsu och bara knarka kontakt. Tyvärr måste jag ju in i systemet och ta mina grader för att få tillgång till den riktigt kontaktiga träningen. Vi sitter i gradordning när vi hälsar in, alltså kommer man huvudsakligen att träna med folk på ungefär samma grad – och som sagt tränar man med samma person hela passet… en del av mig vill vara ambitiös, träna duktigt och ta mig till fjärde kyu så fort som möjligt så jag får vara med på de avancerade passen. Men jag tror hoppjerkan kommer att vinna – jag ska göra allt jag kan för att låta hoppjerkan vinna. Några pass här och där, klubben har ju ändå rätt avancerade instruktörer så jag ska nog klara av att träna mest i fortsättargrupp och strunta i ifall det blir mer än en termin där. Hoppas jag.

Förresten: jag märkte inget av det under förra passet men det är fri vattendrickning under passen, och helt OK att ta in vattenflaska i salen. Skönt.

Avdelningen onödiga blåmärken

Igår var det mera svullet än blått, men idag har jag ett blåmärke om åtta gånger åtta centimeter som bara är lite svullet. Det är inte knallblått, blodsutgjutelsen ligger lite för djupt för det, bara blåspräckligt. Ömt är det förstås, men bara inget trycker på det känner jag inget alls.

Jag kan inte tänka mig att det normalt är meningen att man ska rappa till varandra med den rottingkäpp som utgör svärdsattrapp upprepade gånger på samma ställe, på baksidan av låret just där rustningen inte täcker. Övningar för sånt får man väl göra lugnt och försiktigt, alternativt på konstgjort föremål att slå på om man vill slå ut mer än en bråkdel av vanlig slagstyrka.

I sparring får man smällar, det är normalt, och får man många smällar där rustningen inte täcker bör man nog fundera på att modifiera sin rustning. Det här däremot är bara korkat, avdelningen helt onödiga blåmärken och småskador som man hellre kan leva utan. När jag blev less på att agera enligt mönster för att få ett nytt rapp på låret sade jag ”jag tror den här övningen är för svår för mig”. (Det var den, jag kunde inte utföra attacken. Stragin ”slå tillbaka så han får känna på sin egen medicin” var därmed inte möjlig.) Sen drog jag.

Händelsen påminner om något jag var med om på Bujinkanträning utanför Kyoto. Därifrån har jag ett foto på ett kvadratdecimeterstort blåmärke på överarmen, även detta åstadkommet inte genom en enda träff utan genom upprepade slag på samma ställe. Då kände jag mig tvingad att stanna kvar hela passet ut – det gjorde jag inte här. Man lär sig med åren, trots allt. Kroppen må bli svagare, fetare och mindre vig, men man lär sig på erfarenheterna. Åtta gånger åtta centimeters svullet, djupt blåmärke istället för tio gånger tio… det tar sig, sa mordbrännaren.

——

Andra bloggar om heavy fighting, kämpalek, SCA, Bujinkan, blåmärken, svullnad, småskador

Färdigtestat

Många saker som inte funkade första gången är värda att testa en andra gång, men inte hur många gånger som helst. Nu har jag testat SCA:s kämpalek i två omgångar och kommit fram till att nej, det här funkar inte och det beror inte på utövningen utan på människorna.

I en del sammanhang är man väldigt mån om att ta hand om varje nybörjare som kommer över tröskeln. Här är attityden tvärtom, kämpalek förmodas inte vara för alla och den nybörjare som vill något får visa sig förtjänt av andras engagemang. Det går tvärtemot både min personlighet och vad jag är lärd, att gå in genom dörren och säga Ge mig. Lär mig. Hjälp mig med utrustning, tala om vad jag ska skaffa, vad jag ska göra, och hur.

Denna söndag var ett gäng SCA-kämpar från annan ort med och tränade – och det blev de som tog hand om mig och hjälpte mig till rätta, med alltifrån utrustning till ren undervisning. När det jag sedan fick från lokala förmågor förmedlades i rent spydig ton och träffarna lades precis där min rustning inte täckte fick jag nog, sade tack och hej då till utsocknesfolket men inte till de lokala och gick – övertygad om att jag inte är den första människa som dragit ifrån det här gänget på det här sättet, och säkerligen inte heller den sista.

Nå men då vet jag det. Testat och utvärderat, onödigt att spilla mer tid på det.

——

Andra bloggar om SCA, kämpalek

Att fäktas aggressivt eller defensivt

Hittills har mina instruktörer uppmanat mig att fäktas mer aggressivt. Samtidigt har jag fått det tydligt demonstrerat att bästa sättet att besegra mig, är att inte attackera själv utan få mig att attackera. Jag kan inte attackera utan att blotta mig, det hör liksom till. Självklart är det inte nödvändigtvis samma sak, vad som lönar sig i ”duell” för mig just nu och vad som är träning som får mig att utvecklas. Ändå… jag grubblar över det här, jag förstår det inte. Det känns som ett koan, fast det borde väl vara helt naturligt.

——

Andra bloggar om fäktning, koan