Att träna med sin pojk- eller flickvän

Kvinnor som har någon uppslukande hobby brukar ofta önska sig att hitta en pojkvän eller man som sysslar med samma sak, så man kan dela intresset. Det har sina fördelar, visst, men om hobbyn råkar vara aikido kan det vara otroligt svårt att träna tillsammans med den man är ihop med. Så länge allt i relationen är rosenrött är det förstås bara trevligt, men sen riskerar allt möjligt från relationen att hoppa fram på mattan. Det är lite som att övningsköra med sin käraste – välkänt som en prövning för förhållandet – eller att försöka ta segelbåten genom en sluss tillsammans.

I några års tid var jag ihop med en kille på Iyasaka. Han hette Björn och flyttade småningom ner till Malmö, men när vi blev ihop var han en av Iyasakas svartbälten medan jag funnits på klubben i mindre än ett år. Jag hade noll koll och alla undervisade mig hela tiden, lite så känns det i backspegeln – det var den roll jag kom in i från början, och som jag med tiden behövde bryta mig ur. Jag hade stor respekt för Björns aikido och har det än idag. Att kunna fråga honom om hur saker skulle vara var ju jättepraktiskt, men att bli utsatt för hans pedagogiska experiment var inte alltid helt kul. Vi som träffats på mattan fick sen svårt att hitta ett sätt att förhålla oss till varandra, just precis på mattan. Vi gick genom perioder där vi tränade tillsammans på passen och perioder när vi inte gjorde det. När han kom hem från ett halvårs träning i Japan blev han en av klubbens instruktörer, och jag upptäckte att det var mycket mycket lättare att träna för honom än att träna med. Rollerna var enklare, tydligare. Kulmen på hopblandningen av roller var nog när jag stod över en gradering för att slippa höra skvaller om vad de övriga som bedömt graderingen ansett om min prestation. Jag ansåg det fullständigt självklart att han inte borde sitta med och bedöma mig, han tyckte det tillhörde hans roll i klubben och ville inte avstå.

Senare hade jag en pojkvän som var några snäpp under mig både vad gäller grad och allmän aikidokompetens. Det var också jobbigt. Jag försökte verkligen undvika att trampa honom på tårna och lät bli att säga något alls om hans aikido och hur han eventuellt skulle kunna förbättra den… om det varit tvärtom hade han förmodligen inte alls haft samma skrupler, och det retade mig. Nu tillhörde han en annan klubb, vi tränade enligt lite olika ideal och jag tyckte jag hade goda skäl att inte försöka pracka på honom min bild av aikido – men jag var nog glad att ha det som ursäkt.

Det finns aikidopar som alltid tar graderna samtidigt och där tjejen är några snäpp bättre än killen fast ingen säger det rätt ut, och det finns par som alltid tar graderna samtidigt där han är ljusår bättre än hon – men han graderar aldrig aldrig före, han väntar in henne. (Den sistnämnda varianten medger jag att jag har ganska svårt att förstå.) Det finns aikidopar som tränar ganska mycket ihop, men det finns också de som helst låter bli. Förmodligen är förutsättningarna bättre för de som redan tränat ett tag när de blir ihop, där aikidoidentiteten redan finns separat från paridentiteten.

Vad är det i aikidon som gör det såpass mycket krångligare att utöva den ihop med sin privata partner, än de flesta andra aktiviteter man kan hitta på? Eller finns det inget sånt – är det bara jag som tror det, eftersom mina krångligasta förhållanden har varit under den tid när jag tränade aikido? (Näe, det vet jag inte om det är sant.) Först och främst är det ju så att aikido utövas parvis, så väljer man att träna ihop kommer man att gnuggas rätt ordentligt mot varandra i en situation där man inte bara kan avbryta när man känner för det. Sen tror jag att det är det informella tävlandet/konkurrerandet som gör mycket av det, det som inte har något naturligt utlopp eftersom aikidon saknar tävlingsform. Som tredje punkt säger jag att man befinner sig inom ett traditionellt manligt område där en man ofta förväntar sig att för evigt förbli i undervisarposition, samtidigt som det kan vara hotande för bägge parter om han inte är det. Men egentligen bara svamlar jag. Jag vet inte… men jag har hört det från flera andra också, att det kan vara väldigt svårt att träna med den man är ihop med.

För min egen del tror jag också det spelade in att aikidon var så jäkla viktig för mig. För viktig.

——

Andra bloggar om , ,

Elgiganten 2: Vi ringer dig redan idag

Jag undrar var Elgigantens interna kommunikationsproblem ligger. Kanske hamnar de små lapparna från den centrala telefonbaserade kundtjänsten i en hög på något skrivbord, där någon kanske kikar på den småningom, om han eller hon får tid. Eller så kanske kundtjänst är en enda stor skenmanöver, till för att avleda kunders uppmärksamhet så de inte ska besvära i onödan.

Killen som tog emot mitt klagomål i butiken skulle lämna över ärendet till någon annan, och lovade att jag skulle bli uppringd idag. Det sistnämnda tror jag på när jag ser det. Jag tror de får lära sig på internutbildningarna att alltid säga till kunden att den ska bli uppringd idag, för det låter bra.

Fortsättning följer.

——

Andra bloggar om , ,

Trött i armarna

SCA:s kämpaleksträning börjar fortfarande inte i tid. Den här gången fick dessutom en av de gamla och garvade rota runt i utrustningsbåset efter låneprylar till mig, vilket tog sin lilla tid. Sen gällde det att få på sig allting: benskydd, bälte att fästa benskydden i, harnesk, armbågs/underarmsskydd, halsskydd (ungefär som i fäktningen, fast förstärkt med plåt), hjälm. Hjälmen var för stor och sjönk ner så jag knappt såg, med en tygtrasa högst upp i den blev det bättre.

Flera timmar efter avslutad kämpaleksträning är jag fortfarande slut i armarna. Vänster har hållit upp skölden, höger har huggit – men inte har jag huggit så förbaskat många hugg ändå? Jag tycker jag mest har fixat med utrustningen samt väntat på att någon skulle ta sig an mig… ett mysterium att jag blev så trött. Undras hur mycket träningsvärk jag kommer få. Helt klart har jag nytta av såväl fäktning och aikido, men allra mest faktiskt av karaten. Där lärde jag mig att slå från avslappnat läge utan att först dra bakåt och ladda, så bör man göra här också. Jag lyckas ganska bra för att vara nybörjare, fast de vinklar man ska träffa i är aviga – generellt sett med handen högre än “svärdet” av rotting, för att nå över motståndarens sköld. Den normala garden låter svärdet vila bakåt över axeln, vilket jag tycker känns jättekonstigt. Undras om man någonsin gjorde så i verkligheten? Min bästa gissning hittills är att det har att göra med att man har sköld… om svärdet är ens enda skydd måste man ha spetsen mot motståndaren men kanske inte annars? Konstigt också att svärdsattrapperna är så korta, den tänkta eggen är nog kortare än på mina bokken medan mina fäktningsklingor är en bra bit längre – inte sportklingorna, kanske, men de övriga.

Mot slutet blev jag tillfrågad om jag ville testa att sparras och jag nappade, men allvarligt talat blev det inte mycket till sparring. Jag fick gå mot den som för dagen tagit på sig tränarrollen, och han mest försvarade sig medan jag försökte få in någon träff vilket förstås var hopplöst. Där är ju en stor sköld i vägen, hur ska det här gå till? Förmodligen lät han bli att attackera så mycket eftersom jag blev stressad och började göra dumheter när han attackerade. Hellre långsamt och rätt än fort och tokigt, jovisst jovisst.

Att försöka träna på de där huggen med mitt sidesword vore frestande, men förmodligen ganska dumt. I så fall lär jag blanda ihop fäktning och kämpalek, nej det får nog bli min gamla bokken i så fall. Två hugg, forehand och backhand, och någon kombination. Och så känna lite på de blockeringar med svärd jag fick träna på, så inte de är helt bortkopplade från hjärnbarken tills nästa gång.

Jag behöver styrketräning för överkroppen. Börja gå på gym? Det är så förbaskat tråkigt, bara.

——

Andra bloggar om , ,

Sagan om lilla Eee PC och Elgiganten

Det var en gång en minilaptop av märket Asus Eee PC, som låg i Elgigantens elektronikvaruhus på Kungsgatan i stora staden Stockholm i konungariket Sverige och väntade på att bli såld. Att ligga i en kartong och vänta var ganska tråkigt, men datorn visste att när den väl blivit såld skulle den få skicka massor av ettor och nollor hit och dit och det är det roligaste en dator vet. Småningom kom det en kund som köpte den lilla Eee, stoppade den i en kasse och tog hem den. Kund och dator kände lite försiktigt på varandra, och bägge kände de att det här var början på ett långt och givande samarbete.

Nu var det så att lilla Eee var allvarligt sjuk, men det var det ännu ingen som visste. Det var inte fråga om någon bakterieinfektion som lätt kunde botas med antibiotika, och inte heller något elakt datorvirus som smugit sig in i den lilla datorn någon dag när den var trött, ledsen och hade allmänt lågt immunförsvar. Snarare måste lilla Eee ha haft ett medfött fel på sina kromosomer som gjorde den helt olämplig för alla typer av arbete en dator kan förväntas utföra. Fabriken som tillverkade lilla Eee hade dock inte upptäckt kromosomrubbningen, förmodligen eftersom lilla Eee monterats på en måndag när halva personalstyrkan hade kopparslagare – och så kom det sig att den krassliga lilla datorn såldes i butik för fullt pris.

Kunden var inte särskilt van vid linuxdatorer, och därför skyllde hon det mesta som inte fungerade på egen okunskap. Exempelvis var det stört omöjligt för henne att skriva ett lodrätt streck, ett sånt som programmerarna kallar för pipe, eller “pajp” om man skriver det på svenska – och det ska vi väl ändå göra, eftersom sagan utspelas i konungariket Sverige. Kunden var nu inte någon programmerare och hade inte användning för just det tecknet särskilt ofta, så hon lät det bero. Hon surfade och skrev och den lilla datorn fungerade tämligen nöjaktigt ända tills den strax före jul började hänga sig som värsta Windowsburk. Visserligen kunde man föra muspekaren fram och tillbaka, men eftersom datorn inte reagerade för klick så hade man inte mycket för det. Den lilla Eee fick snöpligt återvända till butiken, och därifrån fick den resa över land och vatten till en verkstad ända borta i Holland. När jul- och nyårshelgerna var slut utförde holländarna avancerad kirurgi, och utbytte flera för en dator väsentliga organ. Hemma i Stockholm gick kunden omkring och sjöng på en visa hon lärt sig i högstadiets franskundervisning, eftersom den innehöll den passade raden Il est dans la Hollande, l’Hollandais l’ont pris. Hon kände sig ganska sorgsen, för hon hade hunnit bli fäst vid den lilla Eee under de få månader som gått. När hon fick meddelande att datorn var botad skyndade hon sig till elektronikvaruhuset och hämtade ut sin lilla dator.

Kirurgerna kan nu inte ha lyckats så väl som de trodde, för när lilla Eee kom tillbaka var det ännu fler tecken som inte gick att skriva hur man än försökte. Den lilla datorn fick göra flera resor ner till Holland, och kirurgerna bytte ut del efter del men datorn uppvisade ständigt nya fel. Den åttonde maj kom lilla Eee hem från sin tredje hollandsresa, men redan den nittonde samma månad såg sig kunden tvingad att åter gå till Elgigantens stora varuhus med sin lilla dator. Efter fyra gånger skulle man kunna reklamera köpet, så hade hon blivit lovad. Hon hade lite dåligt samvete för att hon lämnade bort lilla Eee, för det var ju nu egentligen inte datorns fel. En så krånglande dator som lilla Eee gick tyvärr inte att ha, så det var ingenting annat att göra. För säkerhets skull tänkte hon skaffa en annan typ av dator nästa gång.

Kunden väntade, och hon väntade, och hon väntade. Efter nästan två månader lyfte hon småningom på den allra sista dagen i juni på telefonluren och bad att få prata med Elgigantens kundcenter. Kundcenter pratade med varuhusets personal och lovade att kunden skulle bli uppringd. “Du ska få en ny dator” sade kundcenter. “Nej jag vill inte ha någon ny dator” sade kunden. “Jag vill ha pengarna tillbaka, det bör stå i era papper för det skrevs upp när jag lämnade in den.” “Javisst, det står ju här” sade kundcenter. “Jag ska se till så de ringer dig redan idag.”

Kunden väntade och väntade, men något telefonsamtal kom inte. Inte samma dag, och inte dagen därpå heller. Därför ringde kunden återigen till kundcenter. Denna gång kunde inte kundcenter få tag i varuhusets personal, men lovade att lämna meddelande dels till samma instans som förut och dels till avdelningschefen. “Du ska få en ny dator” sade kundcenter. “Nej jag vill inte ha någon ny dator” sade kunden. “Så sade ni i förrgår också men jag vill ha pengarna tillbaka, det bör stå i era papper för det skrevs upp när jag lämnade in den. “Javisst, det står ju här” sade kundcenter. “Jag ska se till så de ringer dig redan idag.”

Kunden väntade och väntade, men något telefonsamtal kom inte. Inte samma dag, och inte dagen därpå heller. Nu var veckan slut, och helgen kom. “Det är ju ändå för bedrövligt att man inte kan få prata med folk på varuhuset själv, utan ständigt blir hänvisad till att folk ska inte ringa upp en som inte gör det” tänkte kunden. “På måndag är det jag som går in på Elgigantens stora varuhus på Kungsgatan och pratar med personalen, så får vi se vad som sker.”

Fortsättning följer.

——

Andra bloggar om , , , ,

Mål försvunnet ur sikte

Jag inser att jag inte kommer att kunna vara med på den där sidesword- & långsvärdshelgen i Uppsala. Jag har för många saker att fixa i ordning till dess, och är beroende av för många människor på för många olika håll för att få det att gå i lås. Jag hade spikat upp den helgen för mig som ett mål, att ha allt färdigt till dess så jag kunde vara med då – i vart fall på sidesword, något långsvärd har jag inte och tänker inte heller skaffa just nu. Nu får jag släppa mitt mål. Jag är inte glad åt det, men sånt är livet.

——

Andra bloggar om ,

Allt jag glömt

Kvällens pass blev en påminnelse om allt jag glömt. Haha, det finns säkert mer! men herreminje, uschanimej. Det är ju vad man kan förvänta sig, jag fäktades i ett år och höll sen upp lika länge. Min aikido sitter förstås mycket bättre kvar i kroppen på mig, trots att det var längre sen jag tränat. Jag hade glömt min gorget (halsskydd) så det blev bara lätta klingor – och det var på ett sätt bra, då fick jag verkligen koncentrera mig på hur det fungerar.

När man tränar utomhus får man åskådare. Vid Armémuseum håller sig folk på behörigt avstånd, här i förortsgrönområdet slog några barn sig ner vid våra saker. Lite obehagligt, när folk man inte känner sitter precis vid ens grejer och man inte kan hålla koll på vad de gör. Jag hade förvisso lämnat plånboken hemma, men det gör man inte alltid.

Imorgon bitti ställer jag väckaren på fem, och smyger ut på ängen för att vifta lite. Måste få känna på mitt sidesword…

——

Andra bloggar om

80 kilo!

När jag ställde mig på badrumsvågen före frukost fick jag en chock. Vafan, 80 kilo! Det är inte sant! Det kan inte vara sant. Visst märker jag att jag har gått upp, och det var länge sen jag vägde mig så jag har ingen riktig uppfattning om vad jag har vägt – men 80?

Det var inte sant. När vågen står på badrumsmattan visar den 80, men tar jag bort mattan så vågen står på hårt golv visar den bara 76. Pust.

“Bara” 76, förresten. Det är också för mycket för en kvinna på 163 centimeter. Frågan är vilken strategi jag ska ta till för att gå ner. Jag har aldrig förut verkligen försökt gå ner i vikt, bara ibland få stopp på viktökningen… hur gör man?

Lite konditionsträning vore nog inte heller helt fel. Och styrketräning. Fast min tidigare erfarenhet av mer träning är att jag äter mer… jag ska nog börja äta mellanmål, så jag aldrig blir sådär vrålhungrig.

——
Andra bloggar om , ,

Postat i vikt. 1 kommentar »

Svärdsinvigning

Min nya fina schläger är invigd. Jag gillar den. Den är relativt lång, vilket ger mig fin räckvidd men också gör den långsam. Den är också ganska stabil vlket gör den bra för att styra undan andras klingor med. Nackdelen är då återigen att den är tung så jag blir långsam. Greppet är väl anpassat till min handstorlek, en grov manshand ryms knappt. Den gör mig trött i armen men den känns ändå bra – det är väl ändå det viktigaste. Jodå, jag är nöjd. I värsta fall får jag väl börja träna styrke (ve och fasa)!

Igår kväll transporterade jag mitt sidesword hem på tunnelbanan i bara skidan. Det kändes störigt, en tygpåse om hade inte varit fel – men konstigt nog tittade knappt någon på mitt svärd. Förmodligen associerar inte folk till svärd när folk ser den där kringlan av tjocka metalltrådar. Ett långsvärd hade nog fått fler att glo, för att inte tala om ifall jag kånkat på den utan skida.

——

Andra bloggar om , ,

Så länge det nu varar

Jag är tillbaka. Man är lite nyförälskad, så här i början. Träningen har krockat med jobb och annat krafs så jag har säkert ägnat mer tid åt att tänka på fäktning än jag faktiskt fäktats, och jag har köpt fler fäktningsrelaterade prylar än jag hunnit gå på pass. Jag satsar för fullt men ändå inte.

Klubben utvecklades åt ett håll jag inte gillade. Redan från början var den väldigt annorlunda strukturerad än vad jag med min budobakgrund förväntar mig av en klubb, och sen har den breddats och komplicerats ytterligare. Jag kommer från en kultur där man normalt tränar med alla; i min nuvarande träning blir jag tvungen att välja vad jag vill ha och välja bort sånt jag inte vill ha. Det är inte så jag egentligen vill ha saker, men kanske det faktiskt går att ha det så (vilket tog mig ett år att komma fram till). Det är mycket möjligt att jag hoppar av igen, och kommer tillbaka längre fram. Det är bra nu, så länge det varar, och om det i framtiden inte längre är bra får jag ta itu med den situationen då.

Om vi till hösten får en mer stabil situation vad gäller träningslokaler kan mycket förändras.

Full fart framåt, med bromsarna i beredskap. En gir ner i diket är inte så farligt, trots allt.

——
Andra bloggar om , ,

Grader som belöning för lång och trogen tjänst

Bältessystemet gillar jag inte personligen av två anledningar, dels tenderar det ofta att vara en belöning för lång och trogen tjänst än ett mått på någons utveckling. För det andra så används det också som ett medel att bibehålla hierarkier.

Ulriks kritik mot bältes/graderingssystem i budon (och även en del andra arter som snott systemet från de japanska) är väldigt väldigt vanlig. Personligen vill jag välja på steken och säga att problemet med grader och graderingar är att folk tror att grader ska vara ett faktiskt mått på kunskap, kompetens eller förmåga.

Det är en himla skillnad i nivå, kompetens, kunnande och förståelse på folk som går ut en och samma civilingenjörsutbildning, och på samma sätt kommer standarden på färska svartbälten att variera högst avsevärt. Spelar det någon roll? Borde det åtgärdas? Jag tycker inte det.

Jag tror inte graderna någonsin var avsedda att mäta faktisk kompetens. Judons grundare Jigoro Kano hittade på det när de grupper som undervisades i skolorna blev för stora, för att kunna låta elever på olika nivåer träna på olika saker. Syftet är alltså att underlätta för läraren när denne undervisar stora grupper. I en klubb där huvudinstruktören har personlig uppsikt över alla elever blir systemet i stort sett överflödigt.

Själv ser jag vissa fördelar med nuvarande system, som prioriterar slitet framför mästerligt utförande. Vill man ge en människa med fysiskt funktionshinder svart bälte eftersom personen utvecklats långt med tanke på sina förutsättningar kan man göra det. Vill man gradera en reumatisk 50-åring till svart bälte måste man inte nödvändigtvis ställa samma krav på fysik som på en 20-åring. Svart bälte som belöning för slitvargen som aldrig blir någon stjärna, men som förstås ändå lärt sig en hel del under resans gång – det har jag väldigt svårt att se något negativt i.

Efter första, andra, tredje dan blir det knepigare. Budograder på den nivån är så gott som alltid mest politik, och utdelas till duktiga ledare/instruktörer/budopolitiker/andra som man vill ge en dunk i ryggen. Om antal tränade år är den viktigaste faktorn vad gäller höga grader så befäster systemet att “gammal är äldst”, vilket förstås är helt comme il faut i Japan men ibland skär sig något hos oss. Faktiskt tror jag att det graderingssystem jag sympatiserar mest med är Daito Ryu-instruktören Okamotos; till och med tredje dan delar han ut grader enbart baserat på hur mycket man tränat, och högre grader är såvitt jag förstått upp till hans godtycke. Systemet är enkelt och ger en viss status åt dem som tränat länge och mycket utan att påstå att de nödvändigtvis är skickligast – för det är problemet med de vanliga graderingssystemen, som jag ser det. Jag har som sagt inget problem med att grader inte mäter förmåga, men problemet är att så många tror att de gör det, eller att de borde göra det. Felet är förstås budokulturens, som inte upplyser om att så är fallet. Min teori är att denna krock uppstod när budon färdades från öst till väst. I Japan händer det att medelålders lite-mer-än-nybörjare snabbgraderas till svart bälte eftersom man inte kan låta en tonåring ha högre grad och därmed högre status i gruppen. För dem är det logiskt, medan vi tar för givet att de där bältena måste mäta färdighet och undrar vad de annars skulle vara bra för.

Här vänder jag på steken. Du läsare som stör dig på att grader inom budo eller annan kampkonst inte avspeglar faktisk kompetens. Jag ber dig föreställa dig ett system där graden faktiskt är ett bra mått på kompetens, och frågar dig: Vad ska du ha detta mått till? På vilket sätt vore det användbart och nyttigt?

——

Andra bloggar om , , , ,

Hur man får nybörjardamer att köpa skor

Dansmemoarer, del 21

Vi gick framåt, vi gick bakåt. Vi gick och vi gick och vi gick. På varje taktslag, i halva tempot, i dubbla tempot. I en liten rytmkombination, och en annan, och en till. Undervisningen på Jan och Martas nybörjarkurs under nyårets tangofestivalen var grundlig, och definitivt anpassad till elever som inte spelat musik och inte var van att hålla takt. Vi som hittat till tangon via någon annan dans hade säkert klarat oss med mindre av det, men mycket hellre det här än motsatsen. Via många olika stegkombinationer gnuggades vi igenom tangons basrepertoar, med salidan som en stegkombination bland många. Förarna tvingades aldrig utanför stegkombinationernas trygga hägn, så större delen av tiden visste vi följare vad som fördes. Det är lite förfuskat men okej, någonstans måste man börja.

Vi började varje lektion tillsammans med den partner vi var anmäld tillsammans med – i mitt fall den jag lottats ihop med, som visade sig vara en lindybekant – och sedan var det partnerrotation enligt modellen damerna förflyttar sig ett steg framåt. Nivån på herrarna varierade en hel del. Det mesta gick an, men där fanns två karlar jag fort fick svårt för. Den ena var han som gick kursen som stöddansare för att det inte skulle vara damöverskott, och kommenderade mig att gå in i nära omfamning – en uppmaning som fick motsatt effekt. Den ville jag hålla på betryggande avstånd, tack så mycket! Den andre var en mustaschprydd herre över 50 som nog var snäll och trevlig och uppenbarligen hade väldigt roligt på kursen, men som hade ganska dålig kontroll på sin kropp och ännu mindre känsla för vart han förde sin partner. Han lyckades göra obehagliga saker genom ren klantighet, och han insåg det inte ens utan log lika glatt som vanligt. På något mystiskt sätt kom jag att dansa med honom flera gånger varje lektion, trots att gruppen var så stor att man nätt och jämnt hann varvet runt. Först långt efteråt kom jag på hur det gick till. I tangon ska man normalt inte “köra om”, men om sådant vet nybörjare ingenting – och eftersom partnerbyte alltid skedde enligt samma mönster, var det en enkel sak för honom att i slutet på låtarna navigera så att han befann sig steget framför mig i partnerbytesriktningen. Han måtte ha tyckt att jag var väldigt trevlig att dansa med, kanske för att jag aldrig korrigerade honom utan höll käften och lät lärarna sköta undervisningen. Själv hade jag ingen möjlighet att navigera till någon av herrarnas vare sig för- eller nackdel, det var bara att acceptera att dansa med vem det nu blev… men killarna kunde, och åtminston en av dem gjore det.

På tangofestivalen köpte jag mina första tangoskor, av en försäljare som kommit ända från Sydamerika för att sälja skor. De var sobert svarta och bruna, med klacken smal och ändå lite lägre än de flesta tangopjuck för damer. För mig som var allmänt skeptisk till tangoklackar kändes det som en rimlig kompromiss. När jag stod där med skorna på fötterna och tvekade lite inför priset högg försäljerskan tag i mig och förde några ochos – och gud, hon kunde föra! Fantastiskt. Jag insåg mycket väl att jag blivit utsatt för det enklaste tricket i världen vad gäller att sälja dansskor till nybörjartjejer, men föll gjorde jag ändå. Naturligtvis köpte jag skorna. Förmodligen hade det varit smartare att ta riktigt höga klackar på en gång, för tydligen är halvhöga klackskor i allmänhet felkonstruerade – men det visste jag ju ingenting om, då.

En av dagarna när någon var borta och vi var en dam för mycket blev jag över flera gånger. Det berodde enbart på slumpens skördar, men när lärarna såg det kompenserades jag med en stund med någon av dem. Jag kom att tycka att det var värt det, att stå över en tio minuter för en minut eller två med en av lärarna – där fick jag ju verkligen känna hur det skulle kännas, och jag kunde utgå från att allt som eventuellt blev tokigt var mitt fel och inte min partners. När tankarna snurrat runt några varv kom jag fram till att tycker man det, då kanske man faktiskt ska ta privatlektioner istället.

——-
Mina dansmemoarer. Andra bloggar åsikter om , , ,

Ett motvilligt accepterande av faktum

Jag sökte förslag på nya, bättre ord än blogginlägg eftersom jag tycker att ett inlägg på en blogg inte just förtjänar benämningen “inlägg”. Nationalencyklopedins ordbok säger

inlägg, yttrande som utgör bidrag till formell diskussion: debattinlägg; hans ~ bemöttes aldrig
BET.NYANS: om likn. skriftligt bidrag till diskussion

och jag tycker inte att min blogg är någon formell diskussion, faktiskt inte någon diskussion över huvud taget. En del bloggar är väldigt diskussionssaktiga, men ingen av mina. Förvisso diskuterar jag en del på min blogg – men då oftast i kommentarsfältet, inte i de så kallade inläggen

Några av kommentarerna, dels här och dels på min bokblogg, har föreslagit sätt att formulera sig utan att behöva använda ordet inlägg – men det är inte det jag är ute efter. Jag vill ha en synonym, ett ord att använda istället. Något jag kan använda i vänstermarginalen på mina bloggar, där det nu står “Nyliga inlägg”.

En kompis föreslog att ordet inlägg fått en ny bibetydelse, nämligen en inmatad text på ett diskussionsforum eller en blogg. Ja, det är väl så ordet används. Jag tycker inte om det men har jag inget bättre alternativ får jag väl gilla läget. Möjligen kan jag använda lattjovarianter, som “Nyliga textsjok” eller liknande. Men jag tror inte jag orkar… det får nog förbli inlägg. Tyvärr.

——

Andra bloggar om , , ,

Det där med att följa sexor och åttor

Redan första gången jag hörde talas om lindy hop fick jag stifta bekantskap med konceptet sexor och åttor. Hon som pratade mest var relativt ny i gemet och hon använde uppenbarligen intellektet till att skilja de två typerna av turer åt – vissa gick över åtta taktslag och fötterna trampar en viss grundrytm, andra går över bara sex och rytmen är något annorlunda. Jag dansade nu inte lindy så jättelänge (och tänker hela tiden att jag ska tillbaka någon gång, vi får väl se hur det blir med det) men under den tid jag höll på hörde jag aldrig någon prestera en tillfredsställande förklaring till hur man som följare gör för att följa sexor och åttor, hur man vet när man ska använda vilket grundsteg. Alla försök att ta upp en mer intellektuell diskussion brukar motas tillbaka med “tänk inte så blir det rätt, om inte nu så småningom”. Säger man “jo jag kan följa sexor och åttor men jag vet inte hur jag gör, vet du?” så brukar man inte få något svar.

För ett tag sedan bloggade M0rt om nästan exakt samma sak, nämligen hur man för sexor och åttor. Nå men hur gick det? Mailade du Andrew och fick du något svar?

Har någon annan en susning?

——
Andra bloggar om och

Japanska svärd kontra västerländska

Huggträning i aikido går normalt till så att man hugger i någon riktning (oftast rakt ner) och stannar där, lyfter och gör om. Första gången jag kände på ett sidesword försökte jag göra likadant, men blev uppmanad att lyfta svärdet i samma rörelse som hugget. Inte hugga rakt, stanna och stoppa utan hugga svängt så rörelsen kan förlängas och fortsättas. Det kändes bra, svärdet gick upp i en hasso-liknande position rakt upp praktiskt taget av sig självt. Det är alltså så man tänker huggfäktning med västerländska svärd, inte stoppa rörelsen längst ut i hugget utan låta det fortsätta antingen upp i någon typ av gard eller direkt in i nästa hugg eller parad. Varför gör man då inte så i aikidons svärdsträning?

Teori 1: Egentligen ska man göra det, men aikidofolk har alldeles för dålig koll på svärd för att fatta det. (Variant på teori 1: Det är så man gör om man faktiskt studerar japansk svärdskonst, men aikidons svärdsträning går inte primärt ut på att bli bra på svärd). Kanske kan det bero på att aikidon bara tränar med träsvärd, och att ett träsvärd inte skär genom luften på samma sätt som en metallklinga?

Teori 2: Det japanska svärdet och de västerländska har så stora skillnader, att de på denna punkt används väldigt olika. Skillnaden skulle kunna vara… ja vad. Att det japanska svärdet väger en bra bit mindre? Ett tyngre svärd borde ge större benägenhet för rundade rörelser, ja.

Teori 3: Det ska man egentligen inte göra med västerländska svärd heller. Mina instruktörer är ute och cyklar.

Teori 3 tror jag inte på, men annars vet jag inte.

För övrigt vet jag inte hur fäktningens tio budord lyder, förutom att denna ingår:

Du skall icke be om att få testa din tränares svärd, på det att du icke månde drabbas av begär efter att ha ett likadant (och dra på dig dubbla svärdskostnader).

——

Andra bloggar om , ,

Nya vapen som väntar på att få användas

Mina nya svärd är utrustade med varsin hård svart skida som visserligen känns lite plastig, men när jag drar ut svärdet ur den hörs ett litet ljud som får mig att minnas vapenporriga klyschor som “den torra viskningen av stål ur skida”. (Undras var den kommer ifrån. CS Lewis, Den sista striden?) Om man griper dem en lagom bit nedanför fästet för att traska iväg med dem balanserar de skönt i handen. Min sportfäktningsvärja kan jag bära genom stan helt bar och ingen bryr sig, men såna här ska man nog täcka över för att inte störa folk. Dags att sy sig en liten svärdspåse, förmodligen.

Klingorna är väl inoljade. Det är bra mot rost förstås men jag undrar ändå om man inte borde torka av dem innan man börjar träna, annars smetar man väl ner både sig själv och sina träningskompisar? Nå, när jag väl tar med dem till träningen lär jag få veta. Lite olja har kladdat upp mot handtaget, följer med mina fingrar till skidan och lämnar blanka fläckar. Den där skidan misstänker jag att man hur som helst kan lämna kvar hemma. Den behövs till skarpa svärd, men det här är ju slöa träningsredskap. Jag gör ett par försök att låtsas dra dem ur skidan vid höften, och upptäcker att det är vansinnigt svårt. Jag når inte. Svärden är en eller en och en halv decimeter längre än mina gamla bokken, japanska övningssvärd av trä, och redan mina bokken var svåra att dra ur bältet. Med ett litet gehäng av något slag bleve det väl lättare, men förmodligen ändå inte helt lätt.

Sportfäktningens tunna små värjor och floretter må vara nyttiga träningsredskap, men det här är trots allt något helt annat. Nästa träningspass är om en vecka. Om jag inte får användning för mina nya vapen då blir jag grymt besviken.

——

Andra bloggar om , , , , ,

Skydd och svärd

Jo jag köpte ju slippapper och olja… men inte har jag tagit bort rosten från min florett än, fy mig. Inte får jag börja missköta de fäktprylar jag har, bara för att mitt fokus ligger på de prylar jag håller på att skaffa.

Knä/underbensskydd samt handskar köpte jag på Skridsko-Johan i Blackeberg. Först gick jag till Stadium vid Hötorget, men det är som vanligt med manliga unga expediter när man ska köpa något och använda till något annat än vad fabrikanten tänkt sig. Man får lite tvehågsen hjälp, och sen lämnar de en åt sitt öde. Rent generellt upplever jag unga manliga expediter inom “manliga” butiksområden som svåra att ha att göra med. Jag tror att metoden vore att flörta sig fram, men det där har jag aldrig lärt mig. Jag kollade lite på hockeyprylar, benskydd och handskar. Det var inte mycket de hade framme, och en tusenlapp för benskydd kändes dyrt.

Åter alltså till gamla Skridsko-Johan i Blackan, som rynkade ihop ögonbrynen och undrade om inte smidigare grejer gjorda för bandy vore bättre. Jag kom ut med handskar och benskydd för tillsammans strax över tusenlappen. Nu ska jag bara se om sakkunskapen godkänner dem, annars får jag lämna tillbaka. Om handskarna alls ska gå att använda måste de förstärkas här och var, annars är fingertopparna alldeles för oskyddade. De har även en stor skåra rakt över knogarna, där fingrarna slutar och handen börjar. Som sagt, jag kan lämna tillbaka dem och fortsätta jaga handskar.

Motocrossjacka, handskar, knäskydd… masken ska egentligen ha hårt nackskydd, men jag borde kunna börja träna så smått redan innan jag skaffat det. Imorgon ska jag köpa svärd, huggsvärd/sidesword.

Sen börjas det.

Dags att sandpappra sin florett, tror jag.

——

Andra bloggar om , , , ,

Snackar jag skit om budo?

Jag har skrivit en hel del om budons avigsidor på sistone. Budon har en trång mall för hur elever ska fungera och utvecklas. Budon sätter läraren på piedestal och lär eleven att inte efterfråga egen input på träningen. Budon uppmuntrar till hjärndöd mängdträning istället för att intressera sig för hur man snabbast och mest ändamålsenligt lär eleverna vad man nu tänkt sig att lära dem. Jag står för min kritik. Många lärare trivs bra däruppe på piedestalen och göder sina egon medan eleverna får sin tillfredsställelse av att jobba i vidare i en värld med väldefinierade belöningssystem i form av graderingar.

Det är sant, men inte hela sanningen. Skriver jag bara om budons avigsidor är jag orättvis. Budon har givit mig personligen väldigt mycket som få andra fysiska utövningar skulle kunna göra, helt enkelt för att jag inte skulle givit mig in i dem. Karaten lärde mig att röra på kroppen, och allt fysiskt jag sedan gjort – dans, kajakpaddling – hade förmodligen inte varit någon hit för mig om inte budon berett vägen. Karaten lärde mig att min kropp faktiskt kan lära, något vanlig västerländsk idrott med sitt tävlingsfokus aldrig skulle lyckats lära mig helt enkelt för att jag aldrig skulle givit mig in i den.

Budons bältessystem är visserligen på många sätt löjeväckande, inte minst den betydelse som utövarna tillmäter färgen på snöret runt höfterna, men det pekar på en utvecklingsväg som alla kan gå. Det svarta bältet utmålas ofta som en mästargrad, men i själva verket kan nästan alla med tillräckligt stort arbete ta svart bälte i så gott som vilken budoart som helst – må så vara att det som för en del tar tre år, kan ta tretton för någon annan. I västerländsk idrott finns inget motsvarande, inget system som till slut gör alla deltagare till vinnare. Förmodligen är det en stor del av förklaringen till att så många som inte trivs i vanlig idrott hittar något i budon.

Medaljen har en fram- och en baksida. Det är förenklingarna, idealiseringen och auktoritetstron som skapat framgångskonceptet. Att budon blev så stor beror säkert delvis på att den är så välorganiserad, att paketet är så komplett. En glimt av högre mål, lärare och svartbälten att idealisera (tills man upptäcker att de är fulla av fel, såväl mänskligt som träningsmässigt). En dröm om att bli fantastiskt skicklig, nästan osårbar.

Vår västerländska idrott har för länge sedan mist sina ideal, i den mån den någonsin motsvarat dem. (Läs förresten Ivar Lo-Johanssons Jag tvivlar på idrotten, en skrift från 1931 som verkligen föregriper dess utveckling.) Budon pratar ofta om personlig utveckling, på ett sätt som jag vill mena är rent nys. Det är inte mer utvecklande att slå i luften och på sandsäckar eller kasta omkull folk och själv bli kastad, än att lära sig den ultimata straffsparken eller försöka kommunicera med en häst och få den att göra som man tänkt sig. I det avseendet motsvarar inte budon sina ideal, alls. Å andra sidan kanske blotta tron på ideal är bra för människan, även om de inte motsvarar verkligheten?

Usch, det där sista lät hemskt.

Förmodligen ska man bara nöjda sig med att konstatera att trots vrångheterna i konceptet finns det massor av människor som tränar och trivs, och vars liv har blivit rikare tack vare budon. Om den är värd att tillbringa en livstid i vete farao, men det är det å andra sidan ytterst få företeelser som är – om någon.

——

Hmm jag vet inte hur bra det här blev? Nå men jag försökte i alla fall. Andra bloggar om , , ,

Sparring, grundträning, övningar och huggfäktning

Vad jag fick göra mer minns jag inte, men jag vet att jag fick sparras på mitt allra första fäktpass. För den som är budoskadad känns det jättemärkligt – vadå, jag kan ju inte åstadkomma ett skit! Och hur kan du mena att jag ska in och attackera rakt in i din gard, då är jag ju död! Ändå ville de att jag skulle göra det. OK, jag gjorde det och sen har vi jobbat vidare därifrån. Jag vet att bästa sättet att besegra mig är att absolut inte attackera själv, utan få mig att attackera… men om två personer kör det spelet mot varandra får de knappast särskilt mycket träning, att köra den stilen känns ganska meningslöst. Förvisso är det ett spel som hör duellen till, men som den gamla budoka jag är litar jag helt naivt på att mina instruktörer i allmänhet och min tränare i synnerhet ska ta itu med det där i sinom tid.

Jag har utgått från att sparring som bas för träningen är ett gammalt och inarbetat system på den här klubben. Sen kommer en av mina instruktörer in och kommenterar här på bloggen, och berättar att mer sparring infördes eftersom eleverna efterfrågade det. Oj! Jag är förbluffad. Om någon vill berätta eller skriva ihop hur klubbens pedagogik utvecklats och förändrats över åren är jag idel öra.

I söndags lät min tränare mig paddla lite (Simon har beskrivit övningen paddling här), eller det var väl tänkt att bli paddling men blev det inte riktigt. Jag blev alldeles för ofta stående och undrade “vad fan gör jag härifrån”. Kanske han överskattade hur mycket huggfäktning jag kan. För mig kändes det konstigt att inte börja med att lära mig några tekniker att använda i paddlingen först, utan hoppa rakt in i den. Å andra sidan är jag så ofantligt glad att slippa köra massor av formträning där jag inte får gå vidare till nästa steg förrän min vänstra lilltå pekar så många grader utåt som just den här stilen anser är korrekt… okej jag överdriver, men trad-stilarna har en del av det där i sig. På ett sätt är det fantastiskt skönt att få börja leta i vad jag kan och faktiskt har med mig, och sen gå vidare därifrån. Budo-standard innebär ju oftast att förneka att något som eleven har med sig kan vara av värde, först på god väg mot svart bälte är det tillåtet att börja använda vad erfarenheter man nu har med sig från annat håll. Någonstans så kanske en träning som utförs lite närmare själva sparringen är mer öppen för individuell anpassning… men lite övningar tas tacksamt emot. Det ska bli spännande att få se vad de kommer att bestå i, vad gäller cut and thrust.

Plötsligt inser jag att min tränare aldrig lärt upp någon elev i cut and thrust. De enda som hittills utövat denna lite hårdare fäktstil, för hugg blir med nödvändighet en mer kontaktkrävande fäktning än stick, är klubbens instruktörer som prövat ut det hela på varandra. Jag blir klubbens första försökskanin på området. Jaja, det ska nog bli bra. Jag slipper i alla fall att försöka anpassa mig till en färdigkonstruerad elevmall som jag ändå inte passar in i.

Huggfäktning med metallsvärd går man i alla fall inte in och sparras från scratch. Så mycket hoppas jag att alla inblandade är överens om.

——

Andra bloggar om , , , , ,

Mera sparringtankar

När jag spelade fiol var det någon som sade att varje gång man spelar fel körs ett felaktigt spår upp i hjärnan, som det sen tar tio gånger mer träning att bli av med och därför ska man träna in saker långsamt så det hela tiden blir rätt. I någon form av kamp, med eller utan vapen, borde väl sådana felaktiga spår få värre konsekvenser än att spela fel i ett musikstycke? Så hur törs man låta folk sparra utan att först ha lärt dem att röra sig “rätt”?

På den tiden jag var administratör och flitig deltagare på kampsport.se:s forum såg jag massor av ofta ganska tröttsamma inlägg av MMA-pojkar, som lovordade sparring som boten för i princip allt. I sparring ser man vad som funkar, i sparring hittar man nya vägar för vad som kan funka. Nu är ju MMA i stora delar brottningsbaserat, och kanske brottning är den kampgren där sparringredskapet kommer allra bäst till sin rätt? Brottning är ju relativt långsamt. När någon får till ett kast kan det gå fort, men däremellan kan det sega länge. Då kanske hjärnan har en chans att hinna med, så det är lättare att aktivt träna in saker i sparringträning?

Jag undrar jag om det där med felaktiga spår i hjärnan verkligen är sant. I så fall borde jag inte ha lärt mig mycket fäktning alls, ju.

——

Andra bloggar om , ,

Cello

Jag äger en cello.

Den står övergiven och dammig i ett hörn, och tittar anklagande på mig.

För ett tag sen fick jag ett förslag av en bekant att testa att spela ihop. Hon har börjat spela fiol som vuxen, och är nu efter ett eller två år förmodligen bra mycket bättre än vad jag blev på fyra eller fem år i kommunal musikskola. Jag var en sån där spellärarens mardröm, som inte övade mer än absolut nödvändigt för att inte behöva skämmas ögonen ur mig på nästa lektion. Det enda som fick mig att jobba lite var den stråkensemble jag småningom fick spela i, det var roligt… jag vill spela tillsammans med andra, det är det enda som riktigt motiverar mig. Tanken är att jag ska kompa, spela basstämma. Det borde jag väl klara av.

De flesta stränginstrument som stått länge ostämda tappar fort stämningen när man försöker spela på dem igen. Stråkfamiljen är förmodligen värst, för alla utan basfiolen har grovstämmare utan större grad av teknisk-mekanisk finess. Strängen är uppvirad på en pinne instucken i ett hål, och pinnen både glida lätt och smidigt men ändå fastna när man trycker till lite på den – det här tappar man fort på ett instrument som inte används.

Jag har en del jobb framför mig.

——

På vilken av mina bloggar hör cellon hemma? Jag har svårt att få cellospelande till någon kontaktsport. Musik är kulturellt, det talar för bokbloggen. Ändå… vi pratar ju om praktiskt fysisk utövning här, inget intellektuellt. Ja, det får bli kontaktsportsbloggen. Trots allt.

Andra bloggar om .

Utomhusfäktning + regn = rost

Efter ungefär en timmes fäktning i ständigt småregn såg ett av de svärd som stod lutade mot trädet smårostigt ut, över hela bladet. Min florett ser också lite ankommen ut. Boten heter fint fint slippapper, typ smärgelduk, och sen olja.

När uppfanns sandpapperet? På 1600-talet satt nog inte folk med slippapper inköpt på Claes Ohlsson – så vad gjorde de med sina klingor, när de blev rostiga?

——

Andra bloggar om , ,

Blogginlägg är ett uselt ord

Sådärja. Sakerna ute i sidokolumnerna har genomgått omskyffling och bägge mina bloggar har nu ungefärligen samma upplägg, det känns enhetligt och bra.

En finess skulle jag vilja ha, som inte finns i WordPress. Blogger/blogspot erbjuder en liten automatgenererad lista över de senaste inläggen på ens bloggroll – blogg och RSS-läsare i ett, om man så vill. Se till exempel på Ulrik och Xipo, en bit ner på högerkanten. Man kan inte ha lika fina statistikverktyg heller, eftersom WordPress stängt av Javascript. Statistiken kan jag i och för sig både ha och mista, jag vill inte bli för fixerad vid mina besökssiffror. Lista över senaste kommentarerna som jag har i högerkolumnen har jag aldrig sett i någon blogger/blogspot-blogg och den gillar jag, så jaja. När jag bytte från Blogspot till WordPress hade jag väl inte sådär fantastisk uppfattning om vad som hade vilka fördelar, jag visste bara att flera bloggar jag läste hade WordPress och att den där kommentarslistan var fin. Det är för sent att byta tillbaka nu. Det går bra med WordPress också.

“Nyliga inlägg” där i vänsterkanten retar mig en smula. Varje avsnitt på en blogg heter på engelska post, och brukar på svenska kallas inlägg. Diskussionsinlägg på webbforum, det är inlägg, men min blogg består banne mig inte av inlägg. Faktiskt vore poster ett riktigare ord, fast det vid första öronkastet låter som en felaktig direktöversättning. Poster, avsnitt… vad borde det heta? Blogginlägg är ett dåligt ord, faktiskt riktigt uselt. Tyvärr är det väldigt, väldigt inarbetat.

——

Andra bloggar om , , , , ,

Nackdelen med svärdsligt nybörjarbloggande

Stor i käften har jag alltid varit. Jag har ofta givit mig in på diskussionsforum och maillistor som avhandlat aktiviteter jag nyss givit mig in i. Ju mer man skriver om hur man uppfattat saker, desto fler svar får man som berättar hur fel man har vilket är alldeles utmärkt. Om man brukar fundera kring sina utövningar, är detta ett utmärkt sätt att vidga sina vyer och skaffa bollplank.

Denna min blogg spänner över flera sorters dans och några ganska olika typer av kampkonst. Jag skriver inte för en liten krets där alla redan kan terminologi och bakgrund. Vill jag inbjuda till läsning av de som har ett bredare kampkonstintresse, bör jag anstränga mig att vara en liten smula pedagogisk så någorlunda många förstår vad jag skriver om. Vad gäller aikido så tror jag mig om att klara av det. En del av mina pedagogiska (samt i viss mån propagandistiska) ansträngingar återfinns i Bluffarens guide, men mest handlar det förstås om att skriva själva inläggen på ett sånt sätt att de inbjuder inte enbart de redan frälsta.

I duellfäktningen är jag inte stort mer än nybörjare – okej, snäppet efter, men inte mycket mer än så. Jag använder mina erfarenheter från annat håll till att analysera vad jag gör och varför, men om själva utövningen som sådan är jag pinsamt okunnig. Jag har inte läst en massa böcker om historiska svärd. Jag vet inte vilken typ av vapen som hör ihop med vilken tidsperiod. Jag vet inte mycket om hur man tränade på den tid det begav sig, och hur stor del av vad vi rent tekniskt har för oss som är helt ohistoriskt. Alltså finns en väl tilltagen risk att jag i pedagogiskt nit skriver in rena faktafel, av pur okunskap.

Medeltidsföreningen SCA är en amerikansk organisation, och dess terminologi är följaktligen på engelska. Jag har skrivit om kämpalek, och den termen finns men ärligt talat är det vanligare att folk talar om “heavy fighting” eller bara “heavy”. I min iver att hitta en svensk term för side sword, det vapen som utövas enligt cut-and-thrust alltså med både stick och hugg, drog jag till med “huggvärja”. Det borde jag inte ha gjort. En snabb googling visar att huggvärjor är mycket senare vapen.

Jag har nu städat bort alla huggvärjor från min blogg. Vilken terminologi jag ska använda framöver får vi se, men vi kan vara säkra på att liknande horrörer kommer att inträffa igen. Vad gäller duellfäktning är det här en nybörjarblogg, ju.

——

Andra bloggar om , , , , ,

Inte var det så hemskt!

Budomemoarer, del 44

Denna gång blev min upplevelse av Vanadis mycket mer positiv än jag väntat mig. Jorma tog sig an mig liksom alla som kom in genom dörren och gjorde sitt bästa för att förklara och visa vad han höll på med. Björn hade haft rätt: Jorma körde också med den lösa axeln, väldigt likt vad Läraren höll på med. Förmodligen kom den från daito ryu, precis som Björn sagt. Det där med axeln greppade jag ganska bra ovanligt fort, förstås. Förmodligen kunde ingen på Vanadis tänka sig att någon som kom till dem för första gången redan skulle ha tjuvtränat på den. Kanske jag var dum som inget sade, men ingen frågade. Ingen kommenterade att det gick relativt bra för mig för att vara en som kom in utifrån, men folk var snälla och trevliga och jag kunde haffa vem som helst som satt bredvid mig för att träna med precis som jag brukade. Så hade det inte alls varit den förra gången jag besökte Vanadis. Efter några fredagar gick jag även en onsdag för Janne, men då var Vanadis återigen så som jag mindes från mitt första besök: ogästvänligt och otrevligt, där de som sitter bredvid en så gott som alltid bugar in åt motsatta hållet. Kanske Jormas gäng var en annan sort?

Fredagarna på vanadis blev snabbt en vana. Den där grundträningen jag egentligen kommit till Vanadis för att söka var synnerligen frånvarande – i alla fall om grund betyder basala mönster för hur man går, står och rör sig. Undervisningen var nog lika flummig som för Läraren, och på ett sätt lika svår som den Tunges, men den var spännande. Jorma lärde ut principer, där teknikerna mest bara var ett sätt att träna på dem. Av Läraren hade jag lärt mig att verkligen känna efter vad jag gjorde och vad det fick för effekt, och det hade jag stor användning av här – faktiskt tror jag inte jag klarat av träningen på Vanadis utan Läraren som mellansteg. Däremot var det stor skillnad på hur folk betedde sig som uke. Där läraren höll hårt, var folk på Vanadis väldigt avslappnade och medföljliga – väl avslappnade och medföljliga, kunde jag tycka. Ibland var det som att göra tekniker i smör, där mottagandet av tekniken gav så subtil feedback att den var lätt att helt gå miste om. Småningom fick jag höra att folk tyckte att jag “höll emot” när jag bara avsåg att hålla i. I början var dock Vanadis bara solsken och smekmånad. Den där elitismen som Vanadis så ofta sades vara behängd med, den såg jag alls inget av. Jag lärde mig, insöp och frodades precis som hemma på Klubben.

——

Mina budomemoarer. Andra bloggar om , ,

Allt man behöver för att träna sidesword, och lite till

Materialsport… duellfäktning är verkligen en materialsport, för det finns ständigt nya grejer att köpa. När jag tränade aikido behövde jag vit dräkt, hakama, bälte, och tre sorters träningsvapen av trä: svärd, stav och kniv/dolk. Det var allt, verkligen allt. I duellfäktningen finns så många olika sorters vapen och sätt att träna… det tar aldrig slut.

Nej, det är inte jag på bilden. Jag skulle aldrig valt en så spännig pose.

Nej, det är inte jag på bilden. Jag skulle aldrig valt en så spännig pose.

Jag vill alltså träna hugg, inte bara stick. Jag behöver skaffa själva vapnet förstås, men sen behöver jag också en hel drös med skydd. Enklast är att börja med motocrosskydd för överkroppen, så har man mycket av det man behöver i ett enda stycke. Vill man sen se medeltidsmässig ut får man väl gömma det under kläderna. Jag köpte billigt, och min skyddsjacka passar väl lite sisådär men det får duga. Vad jag funderar lite på är att nyckelbenen är väldigt oskyddade. Förmodligen borde man lägga dit extraskydd, på något sätt. Jag har ju en halskrage, gorget för er som kan franska, i styvt läder. Kanske man helt enkelt kan förlänga den?

Susp har jag redan. Armbågsskydd är inbyggda i jackan, men knäskydd måste skaffas. Knäskydd för ishockey rullskridskor eller vad som helst, men de bör helst förstärkas lite på sidorna – våld i sidled är något som knän verkligen inte gillar. Fäktmasken är ju helt öppen bak så även den behöver byggas på, förmodligen med hårt läder. Jag hoppas på hjälp från en kompis som en gång i tiden haft sko- och sadelmakeri. Om inte den planen går i lås så… får vi hitta någon annan lösning.

Kevlarförstärkta värstinghandskar. Vill ha.

Kevlarförstärkta värstinghandskar. Vill ha.

Handskar… jag vet vad jag vill ha. De är bara så vansinnigt dyra, kostar mer än hela motocrossvästen som jag köpt. Beställa från USA. Frakt. Tull. Nej det är inget man ser fram emot. Budgetvarianten lär visst vara ishockeyhandskar, men de måste tejpas för att åtgärda springorna – de är ju gjorda för att skydda mot breda puckar, inte smala metallklingor. Särskilt vackert lär det inte bli, men…

Sen borde jag skaffa en vettig digitalkamera. Allvarligt, när man bloggar om prylar är det ganska surt att inte kunna slänga upp bilder på hur det man skaffat ser ut! men den där kameran lär få stå tillbaka länge än, för än det ena och än det andra.

Materialsport var ordet, sade Bull.

——

Andra bloggar om , , ,

Förbannade budoanda!

Min duellfäktningstränare föreslog en utvecklingsväg som gick från lätta klingor via stickvärja (schläger), långsvärd, teaterfäktning och till sist fäktning med hugg – cut-and-thrust – som sista nivå. Jag accepterade. Förstås gjorde jag det! Utvecklingsvägen såg fullt rimlig ut, och vem är jag att vilja något annat än det normala?

Sen försvann jag ut. Nu är jag tillbaka, och säger rakt ut till min tränare: Jag vill köra huggvapen, cut-and-thrust/sidesword, så fort det bara går. Han säger: ja det är bara att skaffa utrustning och börja träna.

För ett år sedan hade jag aldrig tordats begära detta. Jag satt så fast i att man inte utmanar den väg ens lärare stakar ut för en. Läraren vet alltid bäst! Budoanda.

Jag kunde inte tänka mig att detta ens var möjligt.

Förbannade budoanda, så du stått i vägen för mig.

——

Andra bloggar om , ,

Undrar hur många som använder Internet Explorer 6

Tar för ovanlighetens skull upp IE och tittar på min blogg. Vafalls, högerspalten är borta! Kollar på min andra blogg. Lika illa där. Förmodligen kan inte IE6 visa den bloggdesign jag valt.

Skriva till WordPress och klaga? Det lär väl inte leda någonvart.

Byta bloggdesign? Men jag gillar ju att jag i den här kan ha två likadana bloggar fast i olika färger.

Strunta i dem som har IE6, och kanske även tidigare versioner? Hur många nu det kan tänkas vara.

Så irriterande.

——
Andra bloggar om , , ,

Skriva träningsdagbok

Jag har väl gjort det i omgångar, i små anteckningsböcker eller på datorn. Inte skrivit ner exakt allt vi tränat på under passet, kanske, men saker jag upptäckt att jag behöver jobba på och sånt instruktören visat som jag vill lägga på minnet. Problemet med träningsdagböcker är bara att det är så fruktansvärt svårt att beskriva tekniker, antingen hela eller detaljer i dem, på ett sånt sätt att det hela ett halvår senare är begripligt ens för en själv. Läraren i Aikidoklubben vistades en gång i tiden ett år i Japan för att träna på Aikikai Hombu Dojo i Tokyo; när han nu plockar fram sin träningsdagbok från den tiden är den helt obegriplig.

Ska jag skriva träningsdagbok måste tidsperspektivet vara kort. Kanske det ändå kan funka som lite stöd för minnet, inför passen veckorna eller månaderna framöver. Hur som haver ligger nu en liten svart anteckningsbok i träningsväskan. Ärligt talat har de flesta av mina försök att skriva träningsdagbok runnit ut i den berömda sanden, men det är väl i alla fall värt ett försök.

——

Andra bloggar om och

Men grundträningen då?

Att anpassa sig till en ny aikidovariant är inte det lättaste. Jag försökte, men var länge väldigt förvirrad. I Klubben tränade jag för två sinsemellan tämligen olika uppsättningar av instruktörer, som verkade ha minimalt samröre med varandra. Läraren var helt omöjlig att ha som teknisk bas, han undervisade så gott som aldrig samma teknik på samma sätt två gånger. Treenigheten var lite mer sammanhållen, men jag lyckades inte dechiffrera själva basen och särskilt när den Tunge undervisade var nivån på det undervisade väldigt hög – tekniska finesser, inte grundsystem. Jag behövde teknisk grund, ansåg jag. System för hur man går och rör sig verkade det vara ont om sådan i min nya klubb. Skulle det möjligen gå att inhämta grund á la Endo/franska stilen någon annanstans?

Sedan jag skurit bort Iyasaka från min träning hade jag tid med flera pass. Inte vardagkvällar, inte tre stycken i rad som min egen klubb kunde erbjuda, det störde mina studier för mycket, men Vanadis hade träning på fredagarna. Det var ju ändå samma typ av aikido – kunde jag inhämta lite grundträning på Vanadis?

Att gå till Vanadis tog emot. Jag var skeptisk mot den klubben. Som fjärdekyuare hade jag gästtränat ett pass, men mest bara upplevt klubben som ogästvänlig. Folk valde och vrakade bland träningskamraterna på ett annat sätt än jag var van. Jag som fjärdekyuare från Iyasaka inte var särskilt het, och dessutom idealiserade jag ju system där folk inte valde så mycket utan glatt tränade med alla i förvissningen om att det där ändå skulle jämnas ut på slutet. Nej jag längtade verkligen inte till Vanadis. Till slut gav jag ändå den klubben en ny chans, i hopp om att hitta ett system för rörelsemönster som passade min nya aikidoinriktning. Alltså gick jag dit en fredag, utan särskilt höga förväntningar.

——-
Mina budomemoarer. Andra bloggar om och .

Aikido – kampsport?

Är aikido en kampsport?

Det är helt och hållet en definitionsfråga, skrev jag förra gången jag försökte skriva en bluffarens guide på det ämnet. Det anser jag fortfarande, men däremot var mina försök till resonemang fruktansvärt knackiga. Upp igen! vi gör ett nytt försök. Det finns människor som besvarar frågan med ett självklart ja och andra som tycker det är ganska tveksamt. I botten beror detta på att det finns två olika definitioner av kampsport.

Den ena definitionen omfattar all typ av utövning som i botten har någon typ av kamp- eller självförsvarstänk, förutom sådan som har västerländska rötter och blivit etablerad idrott. Brottning, fäktidrott och boxning brukar sällan kallas kampsporter. I detta finns inte mycket logik, men språket är sällan logiskt. Vill man omfatta även våra västerländska olympiska sporter med kampbotten kan man med fördel använda Britt Solbergs utmärkta uttryck kampidrott. Kampsport som kommer från Japan kallas budo, kampsport från Kina kung fu eller wushu. Aikido är en budoart, alltså är aikido en kampsport. Klart som korvspad, ingenting finns mera att diskutera.

Fram till någon gång på 90-talet var kampsport huvudsakligen synonymt med kampsystem som importerats från asiatiska länder. Till varje sådan kampsport brukar höra ett etikettsverk, terminologi på något asiatiskt språk samt en viss mängd bättre eller sämre formulerat svammel om utövningens högre värden. Idag brukar sådan kampsport kallas traditionalistisk, till skillnad från de moderna kampsporterna som oftast inte har något tydligt ursprungsland, har terminologi på engelska och är tydligt tävlingsinriktade där vad som fungerar i sparring under tävlingsregler är det enda som räknas. (Givetvis finns det undantag från denna grova generalisering, men jag går inte in på dem just nu.)

För utövare av moderna kampsporter är själva stilen eller systemet av mindre betydelse än för traditionalisten, och det helt oproblematiskt att blanda olika stilar. Dessa utövare beskriver ofta det de tränar som just kampsport, liksom den som spelar tvärflöjt säger att han spelar “flöjt” och betraktar övriga flöjtsorter som irrelevanta. Tänker man sig att ordet kampsport har att göra med att två personer kämpar mot varandra och försöker vinna, så är aikido förstås ingen kampsport. Aikidon sparras inte, och aikidoträning ska optimalt inte innehålla vare sig kamp eller strid. För de som associerar ordet “kampsport” mest med moderna kampsporter (MMA) är aikido något väldigt väsensfrämmande, som inte borde beskrivas med samma ord. Den svenska betydelseglidningen där ordet “kampsport” står för de moderna arterna till skillnad från de gamla fick en viss skjuts av politiken i Svenska budo- och kampsportsförbundet, som ett tag innehöll en “kampsportssektion” huvudsakligen bestående av fullkontaktssporter. Kampsport som en underavdelning till “budo och kampsport” – mycket mer fel kan det inte bli, men i början av 2000-talet var det förbundspolitiskt rätt och logiskt.

Om vi går lös på själva ordet kampsport kanske någon säger att aikido inte är någon sport eftersom man inte tävlar. Det gör dock inte heller frisksportaren som utövar sportfiske i sin sportstuga, så det argumentet kan vi lämna därhän.

Det första ordledet, då, kamp. Har aikido något med kamp att göra? Låter man ordet kamp omfatta självförsvar och inte bara sparring så finns där en viss logik. Sen finns ju kampen och våldet med någonstans där i bakgrunden, fast det inte riktigt tränas på – men tar man bort kampen och våldet ur ekvationen så tappar hela träningen sin mening, och kvar blir bara en ritualiserad dans.

Ber du mig säga en kampsport på A så säger jag aikido – vad katten finns det annars? men spontant använder jag hellre ordet kampkonst än kampsport. Därmed undviker jag associationer dels till otäcka hundar och folk som slåss i bur och dels till tävling, och får istället en association till konstnärlig utövning vilket jag – liksom många andra traditionalister – finner mycket passande.

——
Min Bluffarens guide till budo. Andra bloggar om , , , , ,

På spaning efter den tangokurs som flytt

Jag letade efter en bättre tangokurs än min första. För att få gå kurs hos den stora tangoföreningen Tango Norte måste man nästan leta rätt på en partner, annars hamnade man sist i kön. Dessutom anmäldes man tillsammans med partnern på ett sätt som jag inte var van. Vad skulle det vara bra för? Jag utgick från att man ändå roterade i gruppen och dansade med alla. I så fall skulle det där vem man var anmäld tillsammans med vara en ren formalitet.

Jag beklagade mig på den då livaktiga men nu nästan insomnade maillistan Yumbalistan. Där fick jag veta att eftersom pardans dansas parvis bör man komma till kursen ändamålsenligt utrustad, ungefär som att ha med sig skorna till löparbanan. Om jag inte kom in på kurs så hittade jag ingen att dansa med, men om jag ingen hade att dansa med så kom jag inte in på kurs. Vad var det här för omöjligt system? Förvisso tillämpas förtur för par även i lindyvärlden, men man brukar inte få det upptryckt i ansiktet att scenen inte är i behov av fler singeldamer – det kallas “välkomnande”, antar jag.

Fredrika, som dåförtiden var tangofreak och en av de som befolkade sagda maillista, förklarade för mig att på tangokurser dansar man ofta mest med den man kommit dit med, eller så byter man partners bara inom en liten grupp. Att lottas ihop med någon annan singelanmäld bör därför undvikas. Det hela verkade mer och mer mystiskt.

Till slut anmälde jag mig i alla fall till en kurs som låg över nyårshelgen, på Tango Nortes stora tangofestival ute i Dieselverkstan i Nacka. En nybörjarkurs vid en sådan tidpunkt borde vara lite lättare att komma in på, tänkte jag, och jag anmälde mig fort som sjutton för att komma långt fram i kön. Det visade sig att killen jag lottats ihop med var bekant från lindyhaket Chicago, en snubbe jag trivts ganska bra med. På just den här nybörjarkursen roterade man partners ungefär som jag var van, visade det sig – nästan, i alla fall, men vi kom att dansa ihop till framemot vårkanten.

——

Mina dansmemoarer, del 20 Andra bloggar om , ,

Sparringträningens mysterium

Att lista saker som jag gör fel när jag fäktas är ganska enkelt. Frågan är bara vad jag kan göra för att rätta till felen.

I formbunden träning, sådan jag är mest van, kan man dra ner tempot som man vill och träna på de aspekter av tekniken som man vet behöver fixas till. När träningen däremot mest består av någon typ av sparring, hur gör man för att rätta till sina fel? I sparring har jag bara bråkdelen av en sekund på mig att fatta beslut, och det sker sällan medvetet. Alltså blir det mina gamla reflexer som styr mig. Hur ska man då kunna nöta in nya och bättre?

Jag känner till den formbundna träningens nackdel: det går inte att utforma en sådan där inte formen i sig innehåller fällor, sätt att agera som förefaller vettiga i formen eller övningen men är direkt dumma när man försöker tillämpa dem sparringmässigt. All formbunden träning kräver ordentlig instruktion för att man inte ska stå och träna på fel saker. Däremot är det mig ett mysterium hur man egentligen lär sig nya saker genom sparring.

Mitt fotarbete var väl aldrig lysande, men det jag hade verkar jag ha tappat bort. Jag står still och gör utfall, men jag behöver träna på att gå framåt – alltså verkligen gå framåt, hela steg in för att nå. Likaså backar jag ytterst sällan. Jag rör mig också ytterst lite i sidled – men hur ska jag i sparringen hitta fram till att börja göra det?

Mina parader är för hastiga och okänsliga. Jag slår bort motståndarens vapen istället för att ligga kvar och utnyttja kontakten för en kontring (ripost). Kanske att jag kan gå upp och fäktas med någon och bestämma mig för att främst tänka på att verkligen göra schyssta parader? Kanske jag på samma sätt kan gå in och tänka på att röra mig framåt, bakåt, i sidled? Problemet är bara att tanken är alldeles för långsam. Försöker jag tillämpa det här, lär jag åka på tokmycket däng. Det spelar väl i och för sig mindre roll, bara jag lär mig något på det. Frågan är om jag gör det.

——

Andra bloggar om , , , , ,

Tillbaka i fäktningssadeln

Ett drygt år är det sedan sist, och jag har inte en gång tagit i värjan här hemma. Det gick förvånansvärt bra ändå. Att hantera ett lätt vapen, värja/florett, känns ganska bra. Får jag en dolk i vänsterhanden eller en tyngre klinga i högern känns det lite mera avigt men det funkar i alla fall någorlunda. Jag känner mig inte som världens nybörjare igen, det är ju trevligt.

Min tränare säger att reflexer sitter kvar, parad-ripost och sånt. (Parad och ripost motsvarar alltså blockering och kontring på vapenlös sparringsvenska.) Själv har jag ingen som helst aning om vad jag gör… vilket väl betyder att reflexerna sitter kvar, ja.

Jag vill köra tunga klingor. Jag vill köra huggvapen. Klubben har börjat experimentera med idéer från andra typer av sällskap som sysslar med medeltidsfäktning, alltså utan band till SCA, och härifrån kommer tanken att fäktas med plastvapen. Plast… uga, det låter hemskt. Men visst, om man därmed kan få vapen med tydlig egg men som ger lite mindre blåmärken än vad metallvapnen gör, nog är det en vinst. Mest lutar jag ändå åt den variant av SCA-fäktning som kallas cut-and-thrust, eller sidesword – det har jag varit inställd på från början. Samtidigt blir det besvärligt när så få i klubben tränar sånt, just nu. Men det kanske kan ändra sig.

——

Andra bloggar om , , , ,

Det man har med sig, det har man

En av tjejerna på discogolvet kändes måttligt inbjudande. Om jag inte vetat att hon tränat karate i 25 år kanske jag inte gjort några medvetna associationer till de halvknutna, halvhöjda händerna framför kroppen, men inbjudande hade hon ändå inte känts. Jag sade det till henne, och hon medgav lätt generad sambandet. Efter det höll hon händerna extremt öppna… stackare, jag borde väl inte ha sagt något. Det man har i kroppen, det har man och det är inget fel i det. Själv brukar jag på ett discogolv ägna mig en hel del åt att öppna och stänga, öppna och stänga – ett rörelsemönster från aikidons värld. Mina jazzsteg från lindyvärlden gör ibland små avtryck i ovanligt rörliga fotmönster, och jag ser det inte som något jag borde bekämpa. På discogolvet bör man rimligen få röra sig som man är, utifrån exakt det man har med sig.

Nej jag vet. Ofta är det inte så. Ofta står folk och bedömer stenhårt vad som är rätt och vad som är fel… men det drabbar mest de som är yngre. Jag har fyllt 40 och kan skita i om någon tycker min dans ser dum eller spännig ut.

Mina nya fina skor är i alla fall ypperliga till discodans på stengolv. Det är bra glid i lädersulan… jag skulle vilja dansa lindy i dem. 20-talsinspirerad fransklänning är också helt rätt om man ska dansgolvsstudsa, det blir bra fart i fransarna. Blir det mera disco framöver får de nog hänga med, bägge två. Nu brukar jag inte ägna mig särskilt mycket åt sånt, men man vet aldrig.

Andra bloggar om , , , ,

Inga privatlektioner

Nix, det blir inga privatlektioner. Jag har växlat ett par mail med lärarparet, som visade sig måttligt intresserade. Bad mig föreslå tid, jag föreslog mitten/slutet på maj, men då hade de inte tid. Jaha… inte var jag så fixerad vad gäller tid, de sökte uppenbart efter ett upplägg där de kunde avspisa mig och riktigt så mycket krusar jag inte folk. De har säkert roligare elever att undervisa… då får det bli så.

——

Andra bloggar om ,