Ta strid

Han säger åt mig hur jag ska göra. Han väntar inte tre fyra gånger så jag får känna på rörelserna i lugn och ro - han är där och petar första gången jag gör mitt stick. Det tillhör en bra instruktörs kännemärken att kolla in ordentligt hur eleven rör sig, så hn påpekar relevanta saker… men den här killen är inte instruktör, har inte ens fäktats särskilt länge. Han lär sig fort eftersom han sysslar med andra vapengrenar, det är helt sant. Stå på våra träningspass och försöka lära ut ska han dock helt enkelt skita i.

Jag hatar sånt här. De här killarna har jag träffat massor av under mina femton år i kampsport och liknande sysselsättningar, de som tar över och förstör ens träning fast de tror att de hjälper en. Enklaste sättet att slippa situationen är att tillkalla en instruktör, och be denne reda ut hur man ska göra och inte - samt helst ta upp ämnet vilka som instruerar på den här klubben, och vilka som inte gör det. Klubbar där denna metod inte funkar, tror jag aldrig mer att jag kommer att träna på.

Tangokurs, sjätte

Inga ochos idag. Istället är hela lektionen en förberedelse för att bekanta sig med det där korset, cruzada - ett steg där följaren, om hon håller sina ben under sig, kommer att kliva i kors. Det dröjer dock innan det visar sig att detta är syftet. Större delen av lektionen tränar vi på att göra “stoppade” steg, där man sätter iväg sin fot men aldrig lägger över sin vikt dit. Gunilla låter nybörjare jobba på cruzadan från ett sådant litet stopp, förmodligen bara för att få en vilopunkt före själva korset. Jag lyckas inte föra det bra, men så har vi också bara smakat försiktigt på det. Nästa lektion blir väl det stora cruzada-rejset.

Jag har hittills stött på två sätt att föra kors: dels att föra in damen/följaren framför sig, istället för att själv kliva tillbaka framför. Så lärde Gunnar och Fredrika ut det, men denna metod gillar visst inte Gunilla något vidare. En del lär ut att föra korset med en liten extra skjuts, och den metoden gillar jag inte alls eftersom skjutsen tar ifrån mig möjligheten att känna efter vad som händer genom hela steget. Den här metoden utgår från att vi bägge har våra överkroppar lite snett, de bildar liksom två sidor i en romb, och så för man själva korssteget i riktning mot följarens ena axel.

Nästa lektion är imorgon, och den hålls i anslutning till tangofestivalen Tango Otoño. Efter lektionen är det milonga, alltså danskväll… och jag undrar jag. Ska jag försöka stanna kvar och dansa. Vem törs jag bjuda upp i förarroll, utöver min kurspartner och kanske hon i fortsättargruppen som jag diskuterat att träna bägge rollerna med? Och så följarrollen då. Jag har väl tappat hälften av vad jag kunnat. Där är jag nog inte tillräckligt kaxig för att bjuda upp folk, och uppbjuden lär jag då inte bli. Möjligen möjligen kan jag sikta på killarna som för fortsättningsgruppen. Då måste det bli jag som bjuder upp, för de lär inte bjuda upp mig när de inte sett mig följa. ARGH!

Jaja. Jag tar väl några danser med min kurspartner, och sen får vi se.

Syns du inte, finns du inte

Förmodligen finns det tusentals bloggar skrivna av svenskar. Några få är välbesökta, en del har en trogen läsekrets, men de flesta har rimligen knappt några läsare alls. Vill man ha mycket trafik till sin blogg, så ska man nog nätverka. Springa runt på andra bloggar och ge kommentarer. Vara med på facebook. Bla bla bla. Nä jag orkar inte. De som hittar hit torde vara några bekanta och så nån som snavar över min blogg via google, kanske. Det får vara så…

Skolk

Orkade inte gå på kontaktimprovisationen igår. Jag har för närvarande aktiviteter fem dagar i veckan och det är för mycket. Samtidigt är kontaktimpron nog det som mellan varven känns mest jobbigt, förmodligen för att det kräver mental avslappning för att det ska funka. Sömnbrist i kroppen dessutom… nej det fick vara.

Försöka kompensera

Min kurspartner i tangon har haft oturen att missa tre gånger i rad, på grund av jobbet och influensa. Vi har nu gått fem gånger och hon två, så självklart har hon en del att ta igen. Gång i vad jag tror kallas parallellt system, alltså att gå utanför varandra, har hon nätt och jämnt bekantat sig med och ochos hade hon inte gjort alls när vi i förrgår försökte träna lite extra. Jag hade tänkt mig att vi skulle börja med att dansa det som känns tryggt och bra… men det blev ändå så att vi dök direkt in på ochos. Dumt, dumt. Man bör få mjuka upp med sånt som känns bra. Jag hoppas att jag inte bara har strulat till det än värre för henne… det ska bli intressant att se hur lärarna hanterar situationen med en elev som missat massor, när hon kommer tillbaka till kursen.

Fäktningspryttlar

Jag börjar vara lite less på min sladdriga florett, och vill hellre köra värja - gärna tillsammans med dolk. Eftersom utlåningsmaterielen förvaras alldeles utanför killarnas omklädningsrum har jag liten chans att komma dit innan det är slut på värjor och dolkar. Bah. Visst ska man dela med sig av låneutrustningen därute men det är ändå en viss skillnad på vad man plockat med sig ur skåpen själv, och håller i från första stund - särskilt som jag nog inte skulle släppa värjan ifrån mig alls, såvida jag inte börjar spänna mig i axeln. Den är lite tyngre än floretten, nämligen. Det blir väl så att jag på sikt köper två klingor till, antar jag, men det får vänta lite. Just nu har jag precis lagt 1700 spänn på fäktjacka och bröstskydd. Jackan är mycket bra, tunn och smidig trots att den har hög tålighet vilket rekommenderas av säkerhetsskäl. Bröstskyddet beställde jag dock för litet, men det går väl alltid att sälja vidare till nån. Eftersom den jacka jag köpt är av dammodell har den på insidan små fickor framför brösten där man kan lägga in tunna små lätt kupade plastskivor, som minimala bröstskydd, och det följde med två sådana. Dem kör jag nog med så länge, de räcker mot de där sticken rakt in i det känsligaste. Däremot skulle sådana små skålar vara värdelösa mot knytnävsslag, men värjsticket gör ju ont mest bara för att det är så smalt. Mot den mjukare floretten tycker jag att jag inte behöver bröstskydd alls, men sånt där är ju väldigt individuellt.

Jag har fått en personlig tränare - man får det efter ett tag. Nu är jag alltså tillräckligt etablerad för att jag ska anses behöva någon som håller lite koll på min utveckling över sikt. Förmodligen innebär det även att jag inte längre är så mycket nybörjare att jag helst inte ska träna så mycket med andra nybörjare… nackdelen med avancemang, hehe. Nå men så är det väl.

Efter träningen hade jag gemensam väg med en av instruktörerna till tunnelbanan. Apropå ett litet informationsblad om klubben som jag korrekturläst och besserwissrat mig över påpekade jag att i vårt system med fri uppbjudning är det där med att hitta folk att fäktas med inte alltid så självklart, och särskilt inte om man kommer in ny utan att känna någon i klubben. Han sade att han mindes det, från när han började. Jag påpekade att det är bra mycket lättare i en riktigt liten grupp, där alla hinner med att se alla nästan med automatik, och frågade om instruktörskåren funderat på hur denna del av gruppdynamiken förändras när gruppen växer och även andelen nya ökar. “Nja” blev svaret. Jag tror de behöver fundera på saken. Som träningen nu är strukturerad, är den anpassad till en liten grupp med mycket duktigt folk per elevkapita. Det är inte helt självklart att systemet klarar av att växa med elevgruppen, faktiskt.

Tangokurs, femte

Hur kunde jag tro att det skulle bli cruzada (korset) redan. Nej nej nej. Förra gången fick vi tekniskt ganska svårt material, ochos, och självklart ska vi ägna en hel lektion till åt dem - minst. Vi har gjort halva kursen och betat av steg framåt bakåt och åt sidan, gång utanför (vad nu det systemet heter. Parallellt?) och ochos. Vad som återstår, kan jag tänka mig, är korset, giros och kanske något mer - men mycket fler figurer än så tror jag inte Gunilla och Jan matar in på 17,5 timmar kurs.

Vi får först dansa fritt. Jag försöker föra ochos men upptäcker att det går dåligt. Sedan får vi jobba följare och förare var för sig. Jag upptäcker att det kanske inte är helt dumt att gnugga in rörelsen lite mera i kroppen - det är lättare att göra den solo nu, när vi förra gången fått känna på den i par och bättre förstår de rörelser vi utför.

När vi småningom går göra ochos i par känns det faktiskt svårare än andra gången. Tjejerna verkar ha större svårigheter. Småningom går det upp för mig att de förmodligen uppmanats till större tröghet och att göra sina ochos långsamt - då blir balansen ett mycket störra problem. Hehe det var ju precis det här jag efterfrågade för mig själv efter förra lektionen! så jag ska inte klaga, alls. Den tjej jag får dansa mest med lär sig massor under lektionen, hittar saker i sin kropp och känns mycket mycket bättre i början av lektionen än i slutet. Sånt är alltid kul.

Vi får till uppgift att träna på mest bara ochos. Först försöker jag föra ochos rakt av från startläget, men jag upptäcker att det går dåligt - några raka steg först gör dem mycket säkrare i sig själva och i kontakten oss emellan.

Den här lektionen kan jag inte minnas att jag fick några personliga tips alls. Jag hade förvisso med mig tips från förra lektionen att jobba vidare med. Placering och driv i ochos kan jag jobba med länge länge än… driv, ja. Några gånger gör jag för hetsiga steg framåt och saktar inte ned dem i tid så följaren känner att de övergår i något annat, men får ändå kommentaren att det är roligt med växlingen mellan olika energier i lite slöa sidosteg och mer hetsig caminata. Jag ska verkligen träna på att lägga av förningen framåt tillräckligt tidigt, så det känns självklart för följaren att samla istället för att ta ett helt steg.

Mot slutet av lektionen dansar vi i “normal” dansfattning istället för träningsfattning. Jag har en tendens att dels trycka min vänsterhand för långt framför mig, vilket jag vet är obehagligt för följaren, och dels faktiskt lyfta den för högt upp. Det är lite lustigt eftersom lindy hop, den enda andra pardans jag utövat i någon som helst utsträckning, har en ovanligt avslappnad dansram med händerna långt nere. Förmodligen avspeglar det mest att både jag och min partner inte är helt avspända.

I slutet av lektionen får vi dansa fritt igen. Jag drabbas åter av förarsjukan att vilja göra alla möjliga saker i kombinationer som följarna inte är vana, vilket gör dem osäkra och rubbar deras balans på alla plan. Jag bör väl inse att den här kursen faktiskt bygger på basfigurer om fyra taktslag och att undantag från den regeln är just undantag… men det är svårt.

Ingen av lärarna har hittills sagt någonting om att man i tango ska luta framåt, eller ett ord om att man ska ha sin vikt på främre delen av foten. Jag tror faktiskt inte att det kommer att sägas i ord senare heller - inte på det sättet, däremot att ha riktning framåt…

Points utan curls, och tvärtom

Dagens nya lindyturer är points and curls. De lärs ut först tillsammans, sedan påpekas att man kan göra points utan curls och curls utan points - varpå alla följare blir perplexa och gissar vilt om vad som komma skall. Tänk om man istället instruerat points och curls som helt separata turer utan att sätta dem i sammanhang med varandra, och sedan berättat att de är en ganska vanlig kombination - då hade följarna inte haft några som helst problem med att från öppen position antingen ta baksteg eller stanna i öppet läge. Själva “points” är ju sen inte fört, det är som allt annat i öppet läge - antingen imiterar följaren det som föraren gör, eller också väljer följaren att göra något annat och det spelar egentligen ingen roll, så länge vederbörande är beredd att ta en signal för att lämna det öppna läget.

Jag har insett och accepterat att följarna på kursen följer de sekvenser de blir lärda, snarare än att följa det de blir förda. I början försökte jag föra en massa andra kombinationer för att se om det gick… vilket resulterade i frustrerade tjejer som talade om för mig hur jag borde föra för att åstadkomma den tur de förväntar sig. Därför för jag de sekvenser som de förväntar sig, och alla blir nöjda och glada… eller? Det känns bra på lektionen, men lär jag mig egentligen att föra de turer jag lär mig så det funkar på dansgolvet?

Fick fråga från två av tjejerna om jag kommer på det öppna träningstillfälle som erbjuds i och med kursen. Tyvärr, jag har min mor på besök den helgen och kan inte. Har fått några kommentarer om att jag kan föra… jo, det kan jag. Det kunde jag sen förut. Jag bara förstår inte varför kursen lär ut så lite om hur man för.

Alternativa tangoskor, del 1

Jag köpte ett par skor idag tänkta för tango, men jag kan inte ha dem. De kändes bra i butiken, men när jag stoppade i mina nättaste inlägg fick jag inte ner fötterna i dem. Jag ska gå till ortopedteknikern på måndag och fråga om det går att specialgöra inlägg till dem eller om det bara är att glömma - förmodligen är det bara att glömma.

Skorna har fyra eller max fem centimeters klack, som blir bredare nedåt på det viset som är vanligt på tangoskor tänkta för träning. Jag köpte dem för att jag gillar det utseendet på klackar, för att klackhöjden är det maximala jag med mina krångliga fötter bör ge mig på, och för att klacken sitter rätt placerad under foten. Det är verklingen inte alltid den är det. Klackarna åker fram och tillbaka under hälen beroende på modet, och klackar som sitter i bakkant är inte bra att dansa tango i. De ska sitta precis mitt under hälen så vikten kommer rätt över klacken när man sätter ner den.

I höstmodet finns även nu lågklackade skor vars undersida sluttar flackt mot en liten klackyta. Den låga klacken är alltså inte smal som en taxklack, utan motsatsen - själva klacken är så bred det bara går att åstadkomma till en klackyta lika liten som på många pumps. Jag ska testa ett par sådana också som möjliga tangoskor. Tanken är att hitta något som mina fötter tål och som jag kan både föra och följa i. För närvarande dansar jag i mina lindyskor, som ser ut ungefär som lågskor för herrar. Att klacken är låg är väl helt okej även om den kunde vara en eller två centimeter högre, men att den är så bred och klumpig stör mig.

slut ögonen

Jo, jag går en kurs i kontaktimprovisation också… det är både kanonenkelt och supersvårt. Ibland blir man så glad, och ibland är det så jobbigt så jobbigt.

Till min stora förvåning var det många som tyckte att övningen där vi skulle dansa två och två, varav en med slutna ögon, var besvärlig. Både jag och den jag dansade med tyckte bara det var skönt och jättekul. Man tar in taktila stimuli mycket starkare när man inte ser, använder känseln mera helt enkelt, men jag tror också att jag slapp den där besvärande känslan av att ha publik - det fanns liksom bara jag och den jag interagerade med.

I gruppen märks tydliga prestationskrav på sina håll. Även jag känner av det då och då. Tyvärr verkar jag känna mera av det ju längre kursen går, snarare än mindre.

Liknelse

Att låta kön bestämma vem som ska föra, är som att låta social status bestämma vem i ett band som ska räkna in och hålla takten.

I obalans

Måndagar är normalt jobbarkväll för mig, men den här måndagkvällen har jag bytt bort för att kunna gå på engångskurs i blues/slow drag. Det har varit mycket förarroll för mig ett tag, men den här gången får det bli följarroll.

Kursen börjar bra. Det är jämn könsfördelning, faktiskt en förare över för ovanlighetens skull. Frida och Zacke undervisar denna engångskurs om två timmar. Vi gör enkla steg i tät omfamning, med rörelseriktning runt väggarna istället för på fläck som i lindyn. Det påminner inte så lite om tangon, fast med vanlig pardansposition lite snett omlott istället för rakt mittemot varandra. Dock plockas mina tangovanor ur mig, steg för steg. Inte släpa fötterna utan kliva ordentliga steg, och kanske framför allt - vi inte bara får utan ska röra på höfterna, en dödssynd i tango.

När en timme och en kvart använts till grundläggande rörelsemönster, börjar det blandas in mera lindyaktiga figurer i dansen. Här blir det svårt att hålla kvar dansens karaktär, och för de förare som inte tidigare fört just de här lindyfigurerna blir det krångligt. Jag demonstrerar en av dem hur Texas Tommy fungerar genom att gå in nära, lägga hans arm bakom hans rygg och föra ut honom i en snurr med kroppsvridning. Han ser förvånad ut, men metoden fungerar uppenbarligen för sen får vi till det.

Flera figurer läggs ihop i en liten slinga, och mängden material per undervisad minut ökas drastiskt. Det är ett fåtal av förarna klarar av att gapa över det kursinnehållet. När förare kämpar för att klara av en kurs som egentligen är lite för mycket för dem, hanterar de saken på lite olika sätt men alltför många blir obehagliga att dansa med. De vill ju lyckas föra hela stegsekvensen, och en del av dem våldar då gärna igenom de delar som de inte lyckas föra på vettigt sätt. När stegen undervisas som slingor, där steg eller turer läggs på varandra i en viss ordningsföljd, ökar frustrationen om man inte lyckas föra en av länkarna i kedjan - då får man ju aldrig komma i mål! Misslyckandet blir väldigt tydligt, jämfört med om man får träna på sakerna var och en för sig.

Jag dansar med en man som försöker göra det som visas samtidigt som han tittar på lärarna. Sånt blir aldrig bra. Hallå, är du medveten om att du håller i en annan människa? och faktiskt tagit på dig ansvaret för hennes placering i rummet? Allt som vi tränat på den första timmen, med nära kontakt och känsla för vad den andre befinner sig, är som bortblåst. Mycket riktigt känner han inte heller att jag inte är med för fem öre när han helt plötsligt, i en liten paus medan lärarna väntar på att gruppen ska samla sig så de kan börja prata, drar iväg med det steg där han tar över delar av min kroppsvikt. Vi tappar balansen, men undviker att falla omkull. Jag blir ordentligt förbaskad och inte så lite skärrad.

Helt plötsligt ser jag gruppen av män i salen med helt andra ögon. Hur många av dem har jag lust att anförtro min vikt åt, i den här situationen där jag inte på motsvarande sätt får hantera deras? Kanske en fjärdedel, max. Av dem känner jag igen de flesta som tangodansare, och jag misstänker att av de övriga är flera gamla vana foxtrottare som åtminstone är vana att jobba med nära kontakt.

Med nästa förare inser jag att oops, jag har gjort en viktig sak fel i det där steget. Föraren ska inte behöva ta så stor del av min vikt som jag trott, för jag ska göra ett steg där så jag får en ny stödpunkt och kan ta en viss del av min egen vikt om än inte all. Varför jag underlåtit att göra det steget vet jag inte. Möjligen är det för att figuren något liknar ett tangosteg där föraren verkligen tar över vikt och man inte kliver framåt, eller för att jag haft vikten på bägge fötterna så det känts onaturligt att kliva iväg? Jag är fortfarande spänd och stressad, men gör mitt bästa för att slappna av med de förare jag känner att jag kan lita på. Stressen släpper, det blir lättare att slappna av men jag är fortfarande lite skakig. En av de sista jag dansar med för det svåra steget ypperligt, hur behagligt som helst - mycket riktigt en vansinnigt duktig lindypojke. En bra avslutning, men jag är mycket skeptisk till att försöka dansa blues med folk som gått den här kursen. Jag vet ju vad de kommer att försöka föra, och att ytterst få av dem klarar av det. Jag vet vilken del av gruppen som kommer vara mest mån om att försöka föra det där steget på dansgolvet… den grupp som allra minst klarar av det, för de har minst aning om hur obehagligt det kan vara.

Jag bara tål inte när dans blir obehaglig… jag tål det verkligen inte. Skakar alla andra tjejer fort av sig sånt här och går vidare? Är det jag som har extremt låg obehagströskel? Egentligen tycker jag inte det är den karl som nästan drog omkull mig jag borde vara vansinnig på, utan på den stressiga undervisningsmetod som lurar män/förare att försöka utföra moment som de inte kan föra.

Ute på dansgolvet, när det råder fri uppbjudning, då kan jag undvika att dansa med folk jag inte vill dansa med - och till långsam musik kommer jag att bli extra försiktig, det är en sak som är säker. På kurs däremot… där dansar man med alla, och normalt tycker jag om det systemet. Det är enkelt, okomplicerat och skapar en bättre stämning i gruppen om man slipper det väljande och vrakande som är en del av spelets regler på socialt dansgolv men generellt sett inte på kurs. Jag som brukat gnälla på tangokulturen, där folk mest dansar med “sin egen partner” även på kurs… har jag skäl att ändra mig nu? Förvisso är det fler saker i tangon som riskerar att bli ordentligt obehagliga med en riktigt klantig förare än i lindyn, där man håller lite större avstånd och själv ansvarar för sin vikt och sin detaljplacering. Om man utgår från att det alltid kommer att finnas en stor mängd rent obehagliga förare, då är det det logiska sättet att hantera det att inte utgå från att alla ska dansa med alla på kurs. Ja.

Å andra sidan, är de obehagliga förarna verkligen dömda att förbli obehagliga förare? Eller är det danspedagogiken, eller brist på sådan, som gjort dem sådana?

Tangokurs, fjärde

Jag kommer sent, flänger in hals över huvud när de andra redan står i cirkel och hunnit samla sig en stund. Hela gruppen gör ochos - “åttor”, pivoter alltså rotering på framfoten, hand i hand i cirkel så man får stöd av de som står bredvid. Jag känner hur jag inte riktigt landat, hur min stress stör mig. Jag har gjort ochos förut, tack och lov. Killarna/förarna behöver i och för sig inte själva kunna pivotera - inte på den här nivån - men nog är det nyttigt att känna på vad de handlar om. Usch och fy för att bli omkringföst i ochos av någon som inte förstår vad det är för något.

Gruppen delas sedan för första gången upp i två, med förare och följare för sig. Vi som för får träna på att föra ochos solokvist, som en form. Vi ägnar vad som känns onödigt lång tid åt detta och det är lite frustrerande, men det är förstås bara till för att följarna ska få träna vidare på sina pivoteringar. Om killarna skulle få träna lika mycket på bakåtochos som följartjejerna, och sedan inte få någon användning för detta alls, skulle de nog klaga. Jag tycker inte solotiden känns särskilt väl använd för oss i förarroll, men accepterar upplägget. Det är nog bra att tjejerna får träna på sina ochos i lugn och ro. Den udda dansfattningen med följarens hand på förarens mage, som vi ägnade stor del av lektion nummer två åt, var ju till för förarens utveckling så då kan vi väl ha det så här en gång.

Vanlig dansundervisning, hävdar jag bestämt, undervisar killarnas/förarnas behov till allra minst 70% - och alla tycker det är helt normalt, så ingen klagar. Att följa i pardans lär man sig i allmänhet mycket bättre av att dansa ute på lokal, där man inte vet vad killarna tänker föra, än på kurs. Jodå, bara man får dansa med duktigt folk är detta helt helt sant. Rimligen borde detta vara ett bevis på att danspedagogiken är kass. Å andra sidan betalar ju vi tjejer så snällt för kurserna ändå, för där vi får ju lära känna killarna och dansa med dem så att de sedan minns oss, förhoppningsvis har positiva associationer till oss, och sen har vi folk att dansa med den ute på det riktiga dansgolvet. Om ingen känner dig, får du vara antingen väldigt smidigt eller fruktansvärt framfusig för att ta dig upp på dansgolvet i någon större utsträckning - åtminstone om du tillhör det överrepresenterade könet. Vad jag är less på det spelet. Vad jag är less på att jaga folk att dansa med.

Min partner har fått influensa och blir borta även denna gång. Jag dansar därför mest med en av de två som förra gången uttryckte mild förvåning över att jag för, men nu har hon vant sig och det går hur bra som helst. Jag inser att jag är väldigt överkänslig för kommentarer av den typen. Ska försöka lägga av med det, men det blir nog inte så lätt.

Vi gör en liten figur med först ett sidsteg, sedan ochos, och går ur åttorna med slutet på salida basico, från utanför-system till mittemot-system. Slutet är valt eftersom nybörjare ändå har en tendens att hamna lite bredvid varandra när de börjar lära sig ochos. Om vi faktiskt hamnat mittemot varandra går jag rakt fram istället, det funkar bättre då.

När vi får lära oss att föraren måste kliva ut längre än följaren för att man ska lyckas bibehålla riktningen mot varandra med överkroppen blir det bättre. Bra mycket bättre. Jag kämpar med kraftfulla långa sidosteg. Gunilla bryter in med beröm precis när det funkar riktigt bra. Sen lyckas vi inte hitta det flytet igen, förstås.

Jag får föra Jan en sväng, vilket är intressant. Han är medvetet mycket mycket trög, så jag får jobba intensivt i alla vinklar. Just nu är alla tjejerna lätta som vatten. De har säkert nog att tänka på ändå… småningom ska jag försöka be om lite mera tyngd i ochos, så det går att känna lite mera respons och kontakt genom det hela. Detta är den lektion där det varit svårast att känna kontakt i det vi gjort, antagligen för att materialet är tekniskt svårast särskilt för följarna.

Nu har vi gått framåt och bakåt och åt sidan, gjort pivoteringar och genom en enkel version av salidan bekantat oss med att gå i spåret utanför den andre. Är det månne dags för korset, cruzada, nästa lektion eller nästnästa?

När Fatima får styra och ställa…

… för att Lennart är med resten av gänget i London, blir vi på lindykursen helt plötsligt inte alls matade med sjuttioelva nya turer. Nej, det blir repetition av det vi redan gjort, lite gnuggning av swingout - så bra som sådan gnuggning nu låter sig göras i denna mastodontgrupp om femtio människor - och två varianter på swingout med snurrar. Man hinner landa i materialet… jätteskönt.

Ombytta roller

Swingkväll på dansklubben SSS i lördags, med introlektion på temat “ombytta roller”. Till min förvåning är det allmän drag-kväll, man ser såväl en handfull killar i kjol och klänning som tjejer i kostym, keps som döljer håret och påmålad mustasch. Det är ganska få som kommer till introlektionen, som undervisas av Peter och Nettan från EBBA - som inte byter roller ett smack! Fusk! Lektionen blir mera av “vad som är nyttigt att upptäcka när man testar på den andra rollen”, än att någon förväntas faktiskt vilja dansa den andra rollen.

En av killarna kan inte låta bli att föra, det är riktigt parodiskt. Han ville nog inte gå på den här lektionen alls men “ställde upp” för att det som vanligt var färre killar. Annars känns det lite annorlunda att föra killar, jämfört med att föra tjejer. Jag känner mig mindre säker, trots att det vi gör på intet sätt är svårt. Ja, jag blir alltid mera nervös av att dansa med killar. En del av dem lär sig bra, flera har förstås problem med fotarbetet. En av dem följer riktigt okej, en av dem som klätt sig i halv-drag med kjol och några hårspännen i håret. Honom skulle jag vilja dansa med någon annan gång, i bägge rollerna! Den här gången är han tyvärr mest upptagen med att jobba i baren.

De som redan kan den andra rollen visar sig dimpa ner senare. En duktig kille bjuder upp en av kostymtjejerna och blir tydligt besviken när hon inte vill föra. Han dansar senare med en av de andra duktiga killarna, och mycket riktigt - grabben kan dansa i följarroll, och det riktigt jäkla bra. Jag skulle vilja bjuda upp honom, så häftigt att få föra en kille som kan följa så bra! men jag törs inte. Jag har onekligen ganska långt till hans nivå, i bägge rollerna. Jag ser honom dansa med en av de riktigt duktiga tjejerna. De byter roller under dansens gång, och vilket fotarbete… jag ville jag vore en av dem.

För tre år sedan fick jag veta att SSS hade ett principbeslut att inte låta folk gå kurs i “den andra rollen” men att man kanske skulle ändra detta. Jag blev oerhört förvånad och ganska avtänd, och har hållit mig borta från SSS. Efter lördagkvällen är allt förlåtet. Nästa gång jag tar en lindykurs blir det nog SSS, trots allt.

Tangokurs, andra

Andra lektionen jobbar vi i stort sett vidare med vad vi gjort första gången. Jag som är less dansundervisning bestående av turer, turer och fler turer finner det oerhört vilsamt med lektioner där man får jobba vidare med samma material i lugn och ro. Stor del av lektionen jobbar vi med Gunillas specialfattning, där följaren håller baksidan av sin hand på förarens mage strax nedanför naveln - hon anser nämligen inte att man för med bröstkorgen, som så ofta sägs, utan i första hand från kroppens centrum strax nedanför naveln. Om lektionen har något tema är det nog detta, men det är inte så enkelt att avgöra. Lektionen är en timme och trekvart lång, och bägge lärarna ägnar stor del av lektionen åt att gå runt och ge individuell feedback. Jag blir uppmanad att plocka fram samma känsla som Gunilla vill ha när jag följer, att benen börjar ända uppe i bröstkorgen. Vad hon är ute efter är att inte isolera benen från kroppen, och det får hela rörelsen känns mera harmonisk - mindre av små ryck, mera av jämnt flyt. Även min partner upplevde stor skillnad, större skillnad än jag tror jag.En mycket intressant detalj vi fick veta är denna: idealiskt tar följaren sitt steg aningens aningens före föraren. Hmmmm? Ett experiment visade på stor skillnad vad gäller att föra sidosteg. För steget, låt följaren gå, och följ efter. Då kan också paret lyckas göra sidostegen lika långa, jag har annars en tendens att kliva iväg längre åt sidan än min partner.

Åtminstone några av följarna får av Gunilla instruktioner att laborera med lite olika konsistens på följandet, olika grad av lätthet eller motstånd. Även jag varierar intensitet delvis beroende på musikval. Förmodligen är det sådant som ger upphov till en fråga i slutet på lektionen: hur långt är ett steg? Svaret blir förstås: det beror på. Den nybörjarpedagogik som fokuserar på form istället för funktion inbillar lätt dansarna att det finns en standardlängd på ett steg, och den inbillningen kan sitta i länge. Tydligen betraktar många det som oerhört avancerat att föra olika långa steg… bah, de är säkert inte medvetna om att de för och följer sånt hela tiden.

I slutet av lektionen introduceras en liten figur om fyra steg: sidsteg, där föraren kliver ut till vänster om föraren, ett steg utanför, ett steg in i normalt gångsystem framför varandra, och ett sidosteg. Tydligen heter denna lilla salidavariant salida basico, men Gunilla kallar den “smygaren”.

Allra sist får vi dansa fritt. Jag försöker med för mycket krångel för att dansen ska flyta smidigt… denna ack så vanliga förarsjuka. Jag inser att jag lyckas bestjäla min partner på en del av hennes lugn, det som Gunilla ser som så stor kvalitet, genom att krångla för mycket så hon blir osäker. Å andra sidan bär det mig lite emot att låta henne tro att hon kan gissa slutet på takten… men som det är nu är det nog bäst att låta henne tro det, och inte störa för mycket.

Tangokurs, första

Jan och Gunilla täcker över speglarna i salen, för de vill att nybörkarkursen ska tänka på hur det känns inte hur det ser ut. Kommunikation, säger Gunilla.

Gunilla kör en av sina standardinledningar, med hela gruppen i ring som får gå några steg in mot mitten och sedan ut igen. Det blir mycket rytmiskt men hon pratar ingenting om att träna sig i att gå på slaget, bara om energin i rummet och om att lyssna på musiken.
Min partner har en tendens att luta sig bakåt, vilket gör att vi litegrann tappar bort varandra. De flesta lärare säger i detta läge “du lutar bakåt, då ska gå så här” och visar. Gunilla instruerar istället min partner att ha känslan att gå in i mig, utan ett ord om vad hon gjort för “fel”. Mellan varven känns det riktigt riktigt bra, och ibland tappar vi kontakten en smula. Även jag som för får höra att jag ska koncentrera min riktning rakt in i min partner, att jag ska fokusera mer.

Steg framåt - ja, bakåt för följaren då - görs främst i de två enkla kombinationer om fyra taktslag som vi inledningsvis gjorde i ringen: steg steg steg ihop, och steg steg ihop viktbyte. Sidostegen görs två tillsammans, och bägge stegen tillåts ta två taktslag. Lärarna säger att ibland kan man göra något annat, kanske gå rakt framåt i åtta utan att stanna till. Jag känner dock att det är lite svårt, för min partner förväntar sig dessa stegkombinationer som instruerats och blir lite nervös om jag gör något annat. Det förvånar mig en smula. Den förra nybörjarkursen jag gick i förarroll, för Fredrika och Gunnar i Bajofondos regi, fanns till att börja med inga stegkombinationer alls - varje steg var nog i sig självt. I och för sig uppskattar jag att bli uppmuntrad att planera framåt. Som förare är det skönt att enkelt kunna bestämma en hel takt i taget, för jag har tillräckligt att tänka på ändå. Däremot uppskattar jag inte att min partner därigenom uppmuntras att tänka i termer av turer om en takt, att hon kan gissa vilka steg som kommer i slutet av takten. Sådant existerade helt enkelt inte i kursen för Gunnar och Fredrika. Faktiskt önskar jag att åtminstone denna första lektion inte innehållit några stegkombinationer alls, utan enbart lösa steg vart för sig. Kanske förarna känt det mer stressigt att vara tvungen att improvisera vartenda steg, men följarna hade betett sig lugnare. Gunilla är medveten om problemet och försöker på diverse olika sätt att hjälpa följarna till större lugn, men faktum är att dessa små figurer, så oskyldiga de än kan se ut, uppmuntrar följarna till fel tankesätt.

Detta är dock ett ganska litet smolk i glädjebägaren, för det är den klart mest spännande tangolektion jag fört. Gunnars och Fredrikas nybörjarlektioner var avdramatiserade, lugna och skenbart enkla. Jag tyckte om de sätt de lärde ut grunderna på. Gunilla skapar en spänning och energi i rummet som gör mig glad. Hennes undervisning utgår från funktion, där de flesta istället utgår från form. Det finns en form, eller några likartade, som ger god funktion, och i de flesta fall lärs denna form ut som torrsim: rörelser som ska göras utan att man förstår varför. Ta tio genomsnittliga svenskar och säg att de ska gå med fötterna så tätt ihop att de nästan slår samman, och dessutom med vikten på framfoten - de kommer knappt att kunna gå, och sen får du ägna massor av tid åt att lära dem att gå igen. Emellertid går det att istället utgå från att eleverna redan kan gå, och sedan stegvis anpassa deras gående efter den funktion som önskas. I sökandet efter funktionen kommer deras gång att få mer och mer tangoform, utan att man någonsin behövt utsätta dem för att inte kunna gå. De flesta kurser jag gått som följare har varit av typen “formen först”. Utöver Gunillas undervisning är kurserna på Bajofondo de enda tangokurser jag gått, där man utgått från kroppens naturliga rörelser.

Ordningen på golvet är ganska kaosartad, som det brukar på nybörjarlektioner. Av och till blev det trångt där jag befinner mig. En av de damer jag dansar med har en tendens att snubbla till då och då, och ber då om ursäkt för att hon “gjort fel” - helt i onödan, för detta sker så gott som undantagslöst när jag har en trafikstockning framför mig, tvekar om hur jag ska hantera den och därför blir otydlig.

Tangokurs, tredje

Den tredje lektionen blir jag för första gången på kursen ifrågasatt som kvinna i förarroll. Min vanliga partner sitter fast på jobbet, och jag tror att hennes frånvaro gör mig mera ifrågasättningsbar eftersom jag verkar vara där solokvist och inte har någon som så att säga intygar min legitimitet. Hon jag kommer att få dansa mest med, vars ordinarie partner också är borta, är det lugnt med men tjej nummer två tror att jag får föra för att det var för få killar där och tycker synd om mig. Den tredje verkar helt acceptera detta att jag för först när hon får höra att jag dansat tango förut och följt mer än jag fört. Ja, ungefär där går ofta acceptansgränsen - man ska kunna “sin egen roll” bäst. Om jag fortsätter som jag tänker nu, tar det maximalt ett år innan jag för bättre än jag följer.Lektionen börjas med fri dans, och Gunilla vill få oss att känna att nu kan vi det här. Lektionens tema är annars att behålla bröstkorgarnas riktning mot varandra, även när man går bredvid varandra istället för mittemot. Gunilla uttrycker det som att paret har en hemlighet i utrymmet mellan sina överkroppar, som man inte vill tappa bort. Det låter flummigt, men är en bra mental bild. Först ska vi koncentrera oss på detta i vanlig dans, sedan stoppa in salida basico och behålla detta fokus. I Gunnars och Fredrikas nybörjarkurs var basen att promenera ett längre tag utanför varandra, innan vi försökte gå tillbaka. Den metoden är bra, det blir tydligare då vad man sysslar med, och även Gunilla plockar in den ibland när hon tycker den behövs. Återigen: figur eller inte figur som undervisningsbas.

Jag experimenterar en del med att få följaren att gå den där bråkdelen av en sekund innan jag gör det själv: för steget, följaren går iväg, gå själv. Bäst och tydligast känns det i sidosteg, och ska jag kunna kliva ut utanför följaren behövs det. Det som upplevts som så svårt och besvärligt av killarna, på de kurser jag gått i följarroll… här verkar det inte vara något större problem. Kan det bero på att vi får tillräcklig teknisk underbyggnad för att faktiskt klara av det figurmässigt ganska magra material vi får oss till livs?

När jag kliver in igen från utanförpromenaden, har följarna en tendens att backa snett ut istället för att fortsätta rakt bakåt. Jag får veta att återigen, jag måste föra först och gå sedan om inte följarna ska följa med i mitt stegs riktning - vilket de ju inte får, eftersom vi faktiskt går åt olika håll. Jag lyckas inte uppleva samma tydliga skillnad steget som i sidosteget, men det går genast mycket bättre att föra. Hon jag dansar med säger att i mina tidigare försök snubblade hon gärna till, och att det var samma sak med hennes ordinarie partner. Detta har jag alltså inte känt, att hon upplever att hon snubblar? Så fruktansvärt irriterande!

Vi får känna lite på normal dansfattning med ena armparet ut i rummet, inte bara övningsfattning. Till min förvåning känns den riktigt avslappnad och trevlig. I lektionens slut introduceras gruppen till ochos, pivoter på framfoten, och vi får träna oss på att riktigt skruva ner dem i golvet. Intressant, jag vet att jag har en tendens att lätta, gå uppåt istället för nedåt. Nu får jag väl inte göra så mycket ochos på den här kursen för jag för ju, men jag ska komma ihåg det till senare.

Stor del av lektionen har det varit ganska flummig musik, utan tydlig takt. Då och då tappar jag bort taktslagen. Undras om denna musik är vald med flit, för att vi ska känna på saker i lugn och ro utan att oroa oss för att gå i takt? Jag känner även igen en del låtar som Gunilla använder mycket. Undras om hon i hemlighet någonsin blir less på en del av sin undervisningsmusik?

Personlig feedback från den tredje lektionen, utöver förning först och gå sen för att komma tillbaka till normalt gångsystem: Glöm inte bort min baksida, var medveten om min rygg. Se till så armen på följarens rygg är levande, ingen stel ram.

Kursreferat från ett till tio

Här kommer bland annat kursreferat från en nybörjarkurs i tango för Jan Eckerström och Gunilla Rydén, som jag gick i förarroll. De tre delarna skrev jag för att lägga upp dem på Tangoportalen, men eftersom det är oklart om communityfunktionerna där kommer igång igen flyttar jag över dem hit samt lägger kommande delar här istället.

I övrigt har jag tänkt att skriva om mina irrfärder inom diverse hobbies - fäktning, argentinsk tango, lindy hop och kontaktimprovisation. Idel kontaktsporter, alltså.