Tangokurs, andra

Andra lektionen jobbar vi i stort sett vidare med vad vi gjort första gången. Jag som är less dansundervisning bestående av turer, turer och fler turer finner det oerhört vilsamt med lektioner där man får jobba vidare med samma material i lugn och ro. Stor del av lektionen jobbar vi med Gunillas specialfattning, där följaren håller baksidan av sin hand på förarens mage strax nedanför naveln – hon anser nämligen inte att man för med bröstkorgen, som så ofta sägs, utan i första hand från kroppens centrum strax nedanför naveln. Om lektionen har något tema är det nog detta, men det är inte så enkelt att avgöra. Lektionen är en timme och trekvart lång, och bägge lärarna ägnar stor del av lektionen åt att gå runt och ge individuell feedback. Jag blir uppmanad att plocka fram samma känsla som Gunilla vill ha när jag följer, att benen börjar ända uppe i bröstkorgen. Vad hon är ute efter är att inte isolera benen från kroppen, och det får hela rörelsen känns mera harmonisk – mindre av små ryck, mera av jämnt flyt. Även min partner upplevde stor skillnad, större skillnad än jag tror jag.En mycket intressant detalj vi fick veta är denna: idealiskt tar följaren sitt steg aningens aningens före föraren. Hmmmm? Ett experiment visade på stor skillnad vad gäller att föra sidosteg. För steget, låt följaren gå, och följ efter. Då kan också paret lyckas göra sidostegen lika långa, jag har annars en tendens att kliva iväg längre åt sidan än min partner.

Åtminstone några av följarna får av Gunilla instruktioner att laborera med lite olika konsistens på följandet, olika grad av lätthet eller motstånd. Även jag varierar intensitet delvis beroende på musikval. Förmodligen är det sådant som ger upphov till en fråga i slutet på lektionen: hur långt är ett steg? Svaret blir förstås: det beror på. Den nybörjarpedagogik som fokuserar på form istället för funktion inbillar lätt dansarna att det finns en standardlängd på ett steg, och den inbillningen kan sitta i länge. Tydligen betraktar många det som oerhört avancerat att föra olika långa steg… bah, de är säkert inte medvetna om att de för och följer sånt hela tiden.

I slutet av lektionen introduceras en liten figur om fyra steg: sidsteg, där föraren kliver ut till vänster om föraren, ett steg utanför, ett steg in i normalt gångsystem framför varandra, och ett sidosteg. Tydligen heter denna lilla salidavariant salida basico, men Gunilla kallar den ”smygaren”.

Allra sist får vi dansa fritt. Jag försöker med för mycket krångel för att dansen ska flyta smidigt… denna ack så vanliga förarsjuka. Jag inser att jag lyckas bestjäla min partner på en del av hennes lugn, det som Gunilla ser som så stor kvalitet, genom att krångla för mycket så hon blir osäker. Å andra sidan bär det mig lite emot att låta henne tro att hon kan gissa slutet på takten… men som det är nu är det nog bäst att låta henne tro det, och inte störa för mycket.

Tangokurs, första

Jan och Gunilla täcker över speglarna i salen, för de vill att nybörkarkursen ska tänka på hur det känns inte hur det ser ut. Kommunikation, säger Gunilla.

Gunilla kör en av sina standardinledningar, med hela gruppen i ring som får gå några steg in mot mitten och sedan ut igen. Det blir mycket rytmiskt men hon pratar ingenting om att träna sig i att gå på slaget, bara om energin i rummet och om att lyssna på musiken.
Min partner har en tendens att luta sig bakåt, vilket gör att vi litegrann tappar bort varandra. De flesta lärare säger i detta läge ”du lutar bakåt, då ska gå så här” och visar. Gunilla instruerar istället min partner att ha känslan att gå in i mig, utan ett ord om vad hon gjort för ”fel”. Mellan varven känns det riktigt riktigt bra, och ibland tappar vi kontakten en smula. Även jag som för får höra att jag ska koncentrera min riktning rakt in i min partner, att jag ska fokusera mer.

Steg framåt – ja, bakåt för följaren då – görs främst i de två enkla kombinationer om fyra taktslag som vi inledningsvis gjorde i ringen: steg steg steg ihop, och steg steg ihop viktbyte. Sidostegen görs två tillsammans, och bägge stegen tillåts ta två taktslag. Lärarna säger att ibland kan man göra något annat, kanske gå rakt framåt i åtta utan att stanna till. Jag känner dock att det är lite svårt, för min partner förväntar sig dessa stegkombinationer som instruerats och blir lite nervös om jag gör något annat. Det förvånar mig en smula. Den förra nybörjarkursen jag gick i förarroll, för Fredrika och Gunnar i Bajofondos regi, fanns till att börja med inga stegkombinationer alls – varje steg var nog i sig självt. I och för sig uppskattar jag att bli uppmuntrad att planera framåt. Som förare är det skönt att enkelt kunna bestämma en hel takt i taget, för jag har tillräckligt att tänka på ändå. Däremot uppskattar jag inte att min partner därigenom uppmuntras att tänka i termer av turer om en takt, att hon kan gissa vilka steg som kommer i slutet av takten. Sådant existerade helt enkelt inte i kursen för Gunnar och Fredrika. Faktiskt önskar jag att åtminstone denna första lektion inte innehållit några stegkombinationer alls, utan enbart lösa steg vart för sig. Kanske förarna känt det mer stressigt att vara tvungen att improvisera vartenda steg, men följarna hade betett sig lugnare. Gunilla är medveten om problemet och försöker på diverse olika sätt att hjälpa följarna till större lugn, men faktum är att dessa små figurer, så oskyldiga de än kan se ut, uppmuntrar följarna till fel tankesätt.

Detta är dock ett ganska litet smolk i glädjebägaren, för det är den klart mest spännande tangolektion jag fört. Gunnars och Fredrikas nybörjarlektioner var avdramatiserade, lugna och skenbart enkla. Jag tyckte om de sätt de lärde ut grunderna på. Gunilla skapar en spänning och energi i rummet som gör mig glad. Hennes undervisning utgår från funktion, där de flesta istället utgår från form. Det finns en form, eller några likartade, som ger god funktion, och i de flesta fall lärs denna form ut som torrsim: rörelser som ska göras utan att man förstår varför. Ta tio genomsnittliga svenskar och säg att de ska gå med fötterna så tätt ihop att de nästan slår samman, och dessutom med vikten på framfoten – de kommer knappt att kunna gå, och sen får du ägna massor av tid åt att lära dem att gå igen. Emellertid går det att istället utgå från att eleverna redan kan gå, och sedan stegvis anpassa deras gående efter den funktion som önskas. I sökandet efter funktionen kommer deras gång att få mer och mer tangoform, utan att man någonsin behövt utsätta dem för att inte kunna gå. De flesta kurser jag gått som följare har varit av typen ”formen först”. Utöver Gunillas undervisning är kurserna på Bajofondo de enda tangokurser jag gått, där man utgått från kroppens naturliga rörelser.

Ordningen på golvet är ganska kaosartad, som det brukar på nybörjarlektioner. Av och till blev det trångt där jag befinner mig. En av de damer jag dansar med har en tendens att snubbla till då och då, och ber då om ursäkt för att hon ”gjort fel” – helt i onödan, för detta sker så gott som undantagslöst när jag har en trafikstockning framför mig, tvekar om hur jag ska hantera den och därför blir otydlig.

Tangokurs, tredje

Den tredje lektionen blir jag för första gången på kursen ifrågasatt som kvinna i förarroll. Min vanliga partner sitter fast på jobbet, och jag tror att hennes frånvaro gör mig mera ifrågasättningsbar eftersom jag verkar vara där solokvist och inte har någon som så att säga intygar min legitimitet. Hon jag kommer att få dansa mest med, vars ordinarie partner också är borta, är det lugnt med men tjej nummer två tror att jag får föra för att det var för få killar där och tycker synd om mig. Den tredje verkar helt acceptera detta att jag för först när hon får höra att jag dansat tango förut och följt mer än jag fört. Ja, ungefär där går ofta acceptansgränsen – man ska kunna ”sin egen roll” bäst. Om jag fortsätter som jag tänker nu, tar det maximalt ett år innan jag för bättre än jag följer.Lektionen börjas med fri dans, och Gunilla vill få oss att känna att nu kan vi det här. Lektionens tema är annars att behålla bröstkorgarnas riktning mot varandra, även när man går bredvid varandra istället för mittemot. Gunilla uttrycker det som att paret har en hemlighet i utrymmet mellan sina överkroppar, som man inte vill tappa bort. Det låter flummigt, men är en bra mental bild. Först ska vi koncentrera oss på detta i vanlig dans, sedan stoppa in salida basico och behålla detta fokus. I Gunnars och Fredrikas nybörjarkurs var basen att promenera ett längre tag utanför varandra, innan vi försökte gå tillbaka. Den metoden är bra, det blir tydligare då vad man sysslar med, och även Gunilla plockar in den ibland när hon tycker den behövs. Återigen: figur eller inte figur som undervisningsbas.

Jag experimenterar en del med att få följaren att gå den där bråkdelen av en sekund innan jag gör det själv: för steget, följaren går iväg, gå själv. Bäst och tydligast känns det i sidosteg, och ska jag kunna kliva ut utanför följaren behövs det. Det som upplevts som så svårt och besvärligt av killarna, på de kurser jag gått i följarroll… här verkar det inte vara något större problem. Kan det bero på att vi får tillräcklig teknisk underbyggnad för att faktiskt klara av det figurmässigt ganska magra material vi får oss till livs?

När jag kliver in igen från utanförpromenaden, har följarna en tendens att backa snett ut istället för att fortsätta rakt bakåt. Jag får veta att återigen, jag måste föra först och gå sedan om inte följarna ska följa med i mitt stegs riktning – vilket de ju inte får, eftersom vi faktiskt går åt olika håll. Jag lyckas inte uppleva samma tydliga skillnad steget som i sidosteget, men det går genast mycket bättre att föra. Hon jag dansar med säger att i mina tidigare försök snubblade hon gärna till, och att det var samma sak med hennes ordinarie partner. Detta har jag alltså inte känt, att hon upplever att hon snubblar? Så fruktansvärt irriterande!

Vi får känna lite på normal dansfattning med ena armparet ut i rummet, inte bara övningsfattning. Till min förvåning känns den riktigt avslappnad och trevlig. I lektionens slut introduceras gruppen till ochos, pivoter på framfoten, och vi får träna oss på att riktigt skruva ner dem i golvet. Intressant, jag vet att jag har en tendens att lätta, gå uppåt istället för nedåt. Nu får jag väl inte göra så mycket ochos på den här kursen för jag för ju, men jag ska komma ihåg det till senare.

Stor del av lektionen har det varit ganska flummig musik, utan tydlig takt. Då och då tappar jag bort taktslagen. Undras om denna musik är vald med flit, för att vi ska känna på saker i lugn och ro utan att oroa oss för att gå i takt? Jag känner även igen en del låtar som Gunilla använder mycket. Undras om hon i hemlighet någonsin blir less på en del av sin undervisningsmusik?

Personlig feedback från den tredje lektionen, utöver förning först och gå sen för att komma tillbaka till normalt gångsystem: Glöm inte bort min baksida, var medveten om min rygg. Se till så armen på följarens rygg är levande, ingen stel ram.

Kursreferat från ett till tio

Här kommer bland annat kursreferat från en nybörjarkurs i tango för Jan Eckerström och Gunilla Rydén, som jag gick i förarroll. De tre delarna skrev jag för att lägga upp dem på Tangoportalen, men eftersom det är oklart om communityfunktionerna där kommer igång igen flyttar jag över dem hit samt lägger kommande delar här istället.

I övrigt har jag tänkt att skriva om mina irrfärder inom diverse hobbies – fäktning, argentinsk tango, lindy hop och kontaktimprovisation. Idel kontaktsporter, alltså.