Jan och Gunilla täcker över speglarna i salen, för de vill att nybörkarkursen ska tänka på hur det känns inte hur det ser ut. Kommunikation, säger Gunilla.
Gunilla kör en av sina standardinledningar, med hela gruppen i ring som får gå några steg in mot mitten och sedan ut igen. Det blir mycket rytmiskt men hon pratar ingenting om att träna sig i att gå på slaget, bara om energin i rummet och om att lyssna på musiken.
Min partner har en tendens att luta sig bakåt, vilket gör att vi litegrann tappar bort varandra. De flesta lärare säger i detta läge “du lutar bakåt, då ska gå så här” och visar. Gunilla instruerar istället min partner att ha känslan att gå in i mig, utan ett ord om vad hon gjort för “fel”. Mellan varven känns det riktigt riktigt bra, och ibland tappar vi kontakten en smula. Även jag som för får höra att jag ska koncentrera min riktning rakt in i min partner, att jag ska fokusera mer.
Steg framåt – ja, bakåt för följaren då – görs främst i de två enkla kombinationer om fyra taktslag som vi inledningsvis gjorde i ringen: steg steg steg ihop, och steg steg ihop viktbyte. Sidostegen görs två tillsammans, och bägge stegen tillåts ta två taktslag. Lärarna säger att ibland kan man göra något annat, kanske gå rakt framåt i åtta utan att stanna till. Jag känner dock att det är lite svårt, för min partner förväntar sig dessa stegkombinationer som instruerats och blir lite nervös om jag gör något annat. Det förvånar mig en smula. Den förra nybörjarkursen jag gick i förarroll, för Fredrika och Gunnar i Bajofondos regi, fanns till att börja med inga stegkombinationer alls – varje steg var nog i sig självt. I och för sig uppskattar jag att bli uppmuntrad att planera framåt. Som förare är det skönt att enkelt kunna bestämma en hel takt i taget, för jag har tillräckligt att tänka på ändå. Däremot uppskattar jag inte att min partner därigenom uppmuntras att tänka i termer av turer om en takt, att hon kan gissa vilka steg som kommer i slutet av takten. Sådant existerade helt enkelt inte i kursen för Gunnar och Fredrika. Faktiskt önskar jag att åtminstone denna första lektion inte innehållit några stegkombinationer alls, utan enbart lösa steg vart för sig. Kanske förarna känt det mer stressigt att vara tvungen att improvisera vartenda steg, men följarna hade betett sig lugnare. Gunilla är medveten om problemet och försöker på diverse olika sätt att hjälpa följarna till större lugn, men faktum är att dessa små figurer, så oskyldiga de än kan se ut, uppmuntrar följarna till fel tankesätt.
Detta är dock ett ganska litet smolk i glädjebägaren, för det är den klart mest spännande tangolektion jag fört. Gunnars och Fredrikas nybörjarlektioner var avdramatiserade, lugna och skenbart enkla. Jag tyckte om de sätt de lärde ut grunderna på. Gunilla skapar en spänning och energi i rummet som gör mig glad. Hennes undervisning utgår från funktion, där de flesta istället utgår från form. Det finns en form, eller några likartade, som ger god funktion, och i de flesta fall lärs denna form ut som torrsim: rörelser som ska göras utan att man förstår varför. Ta tio genomsnittliga svenskar och säg att de ska gå med fötterna så tätt ihop att de nästan slår samman, och dessutom med vikten på framfoten – de kommer knappt att kunna gå, och sen får du ägna massor av tid åt att lära dem att gå igen. Emellertid går det att istället utgå från att eleverna redan kan gå, och sedan stegvis anpassa deras gående efter den funktion som önskas. I sökandet efter funktionen kommer deras gång att få mer och mer tangoform, utan att man någonsin behövt utsätta dem för att inte kunna gå. De flesta kurser jag gått som följare har varit av typen “formen först”. Utöver Gunillas undervisning är kurserna på Bajofondo de enda tangokurser jag gått, där man utgått från kroppens naturliga rörelser.
Ordningen på golvet är ganska kaosartad, som det brukar på nybörjarlektioner. Av och till blev det trångt där jag befinner mig. En av de damer jag dansar med har en tendens att snubbla till då och då, och ber då om ursäkt för att hon “gjort fel” – helt i onödan, för detta sker så gott som undantagslöst när jag har en trafikstockning framför mig, tvekar om hur jag ska hantera den och därför blir otydlig.
