Jag köpte ett par skor idag tänkta för tango, men jag kan inte ha dem. De kändes bra i butiken, men när jag stoppade i mina nättaste inlägg fick jag inte ner fötterna i dem. Jag ska gå till ortopedteknikern på måndag och fråga om det går att specialgöra inlägg till dem eller om det bara är att glömma – förmodligen är det bara att glömma.
Skorna har fyra eller max fem centimeters klack, som blir bredare nedåt på det viset som är vanligt på tangoskor tänkta för träning. Jag köpte dem för att jag gillar det utseendet på klackar, för att klackhöjden är det maximala jag med mina krångliga fötter bör ge mig på, och för att klacken sitter rätt placerad under foten. Det är verklingen inte alltid den är det. Klackarna åker fram och tillbaka under hälen beroende på modet, och klackar som sitter i bakkant är inte bra att dansa tango i. De ska sitta precis mitt under hälen så vikten kommer rätt över klacken när man sätter ner den.
I höstmodet finns även nu lågklackade skor vars undersida sluttar flackt mot en liten klackyta. Den låga klacken är alltså inte smal som en taxklack, utan motsatsen – själva klacken är så bred det bara går att åstadkomma till en klackyta lika liten som på många pumps. Jag ska testa ett par sådana också som möjliga tangoskor. Tanken är att hitta något som mina fötter tål och som jag kan både föra och följa i. För närvarande dansar jag i mina lindyskor, som ser ut ungefär som lågskor för herrar. Att klacken är låg är väl helt okej även om den kunde vara en eller två centimeter högre, men att den är så bred och klumpig stör mig.
