Fäktningspryttlar

Jag börjar vara lite less på min sladdriga florett, och vill hellre köra värja - gärna tillsammans med dolk. Eftersom utlåningsmaterielen förvaras alldeles utanför killarnas omklädningsrum har jag liten chans att komma dit innan det är slut på värjor och dolkar. Bah. Visst ska man dela med sig av låneutrustningen därute men det är ändå en viss skillnad på vad man plockat med sig ur skåpen själv, och håller i från första stund - särskilt som jag nog inte skulle släppa värjan ifrån mig alls, såvida jag inte börjar spänna mig i axeln. Den är lite tyngre än floretten, nämligen. Det blir väl så att jag på sikt köper två klingor till, antar jag, men det får vänta lite. Just nu har jag precis lagt 1700 spänn på fäktjacka och bröstskydd. Jackan är mycket bra, tunn och smidig trots att den har hög tålighet vilket rekommenderas av säkerhetsskäl. Bröstskyddet beställde jag dock för litet, men det går väl alltid att sälja vidare till nån. Eftersom den jacka jag köpt är av dammodell har den på insidan små fickor framför brösten där man kan lägga in tunna små lätt kupade plastskivor, som minimala bröstskydd, och det följde med två sådana. Dem kör jag nog med så länge, de räcker mot de där sticken rakt in i det känsligaste. Däremot skulle sådana små skålar vara värdelösa mot knytnävsslag, men värjsticket gör ju ont mest bara för att det är så smalt. Mot den mjukare floretten tycker jag att jag inte behöver bröstskydd alls, men sånt där är ju väldigt individuellt.

Jag har fått en personlig tränare - man får det efter ett tag. Nu är jag alltså tillräckligt etablerad för att jag ska anses behöva någon som håller lite koll på min utveckling över sikt. Förmodligen innebär det även att jag inte längre är så mycket nybörjare att jag helst inte ska träna så mycket med andra nybörjare… nackdelen med avancemang, hehe. Nå men så är det väl.

Efter träningen hade jag gemensam väg med en av instruktörerna till tunnelbanan. Apropå ett litet informationsblad om klubben som jag korrekturläst och besserwissrat mig över påpekade jag att i vårt system med fri uppbjudning är det där med att hitta folk att fäktas med inte alltid så självklart, och särskilt inte om man kommer in ny utan att känna någon i klubben. Han sade att han mindes det, från när han började. Jag påpekade att det är bra mycket lättare i en riktigt liten grupp, där alla hinner med att se alla nästan med automatik, och frågade om instruktörskåren funderat på hur denna del av gruppdynamiken förändras när gruppen växer och även andelen nya ökar. “Nja” blev svaret. Jag tror de behöver fundera på saken. Som träningen nu är strukturerad, är den anpassad till en liten grupp med mycket duktigt folk per elevkapita. Det är inte helt självklart att systemet klarar av att växa med elevgruppen, faktiskt.