Schläger

En hel vecka sedan jag fäktades sist. Trots att jag inte fäktats så mycket på sistone känns det som att pusselbitarna börjar falla på plats. Det går framåt.

Jag får träna en sväng med min tränare, som ger mig en första introduktion i det svärd som kallas schläger eller schlager. Det är i princip ett mensurfäktningssvärd, fast utan spets och egg. Med schläger kan man inte bara sticka utan även hugga lite – men tror ni att jag försöker mig på ett ändå hugg? Inte då. Med mina florett- och värjvanor i kroppen sticker och sticker jag mig trött. Känner att jag inte alls vet vad jag ska göra, och blir passiv och avvaktande. Min tränare vill få mig att bara göra, inte tänka så mycket… några gånger har han fått mig att göra rätt genom att pressa mig, och se! där kom det. Ibland har han rätt. Frågan är om han har det här.

Schläger är kul, men tungt – ordentligt tungt. Lite styrketräning vore nog inte helt fel. Jag blir också lite nervös för mina ömma leder. Hur ont kommer jag att ha i höger armbåge efter detta? Det visar sig dock att jag redan under träningen är mycket mer öm i vänster, det är ingen större fara med högern. Tur det. Jag undrar om jag tjänar något alls på att vara försiktig i min träning för att skona mina leder. Om det är något riktigt fuffens med dem, något reumatiskt eller liknande… så kanske det är bättre att jag passerar gränsen vid ett tidigare stadium, så läkarne ser att något måste göras?

Tydligen har jag fortfarande en tendens att gå med kroppen först och sträcka ut armen sen, istället för tvärtom. Jag tar hem min florett för att träna en smula på detta hemma. Jag förstår mycket väl varifrån denna vana kommer, all min aikido har gått ut på kropp först och armar sen. Det lär ta ett tag att få kroppen att ställa om sig.

——

Tillägg: Nej, man hugger normalt inte med schläger. Det hade jag inte hel pejl på när jag skrev det här inlägget. Hugg med tunga klingor kräver en lite annan nivå på skyddsutrustning. Om jag försökt mig på att hugga första gången jag tog i en schläger, hade jag nog fått veta att man inte får. :P

Tangokurs, åttonde

Lärarparet börjar lektionen med att låta eleverna berätta hur de upplevde danskvällen efter den förra lektionen. Vi får höra både om fascination över de duktiga dansarna, och om frustration över sådant som inte fungerat. Ingen nämner det faktum att knappt någon bjudit upp och dansat med någon ur vår kurs, annat än den egna partnern. Vi dansar så mycket med vår partner och så lite med de övriga, att vi inte lär känna dem och inte har någon social ingång till dem.

Inget nytt stoff lanseras denna lektion. Det jobbas ganska mycket med korset, cruzada, men även med annat. Jag känner att korset är verkligen mycket svårt, och kräver stor skicklighet hos bägge dansande – vilket vi kanske ännu inte har. Gunilla säger att de, hon och Jan, valt att undervisa korset i nybörjarkursen ”för att det är så vanligt”. Visst förstår jag att eleverna skulle bli konfunderade om de kom ut efter en nybörjarkurs som faktiskt är dubbelt så lång som de flesta, och ändå inte behärskar en figur som många får testa redan sin första tangolektion. Ändå tvekar jag om nyttan. Att föra den på riktigt är vansinnigt svårt, så vi tillåts fuska lite. Jag gillar inte fusk i pardans.

Många av eleverna tyckte tydligen att denna lektion var skön, att saker föll på plats. Själv känner jag mig mer förvirrad än på länge. Jag har fått instruktion om hur man för korset ”på riktigt” men har inte riktigt miljö och omgivning för att få göra det. Alla är för osäkra på det de gör.

Gunilla och Jan öser beröm över oss. Jag har insett att det är deras metod. När en följarelev, eller med Gunillas terminologi ”dam”. har problem med självförtroendet och blir ängslig att göra fel varpå hon börjar gissa vad som händer istället för att följa, berömmer lärarna hennes lugn och försäkrar att hon kan inte göra fel, för hon går på det hon känner. Nå, det är helt sant att vi som för kan råka ge tre olika signaler samtidigt varav två oavsiktliga. Jag tänker på allt beröm Gunilla öst över mig tidigare, när jag tagit lektioner för henne i följarroll, och undrar om jag ska känna mig lurad som trodde på vad hon sade. Nej, det ska jag nog inte. Ändå…

De vet vad de vill uppnå, Jan och Gunilla, och de jobbar hårt för att också uppnå det. Så synd så synd att deras undervisning är så parfixerad. Jag ser ingen riktig möjlighet att ha Gunillas verksamhet som bas i vad som eventuellt kanske möjligen kan bli min tango.