Dansfritt

Hur länge är det egentligen sedan jag dansat? Många långa veckor. Inte sedan den där danskursen slutade.

Jag vill dansa lindy. Chicago… snart.

Nu får jag vara med och leka

Nu är jag auktoriserad på schläger också. Det känns lite halvjobbigt, om jag ska vara ärlig. Jag har ingen bra koll på hur man för det vapnet alls… men SCA:s auktorisering handlar ju bra om säkerhet. Och visst, någon fara för mig själv eller annan är jag inte. Ett litet förhör på reglerna har jag också gått igenom - så nu får jag vara med och leka “på riktigt”. Man borde väl sätta sig och sy lite medeltidskläder… alltså, det där medeltidandet låter kul! men tyvärr är jag inte så händig av mig.

Jag ska nog ta och träna lite här hemma hur man för och parerar med en schläger. Min gamla bokken (träsvärd) duger nog till det.

Jag skaffade bröstskydd till slut, modell bröstplåt. Kan vara bra till lite tyngre klingar, till lättare duger det utmärkt med de där små plastskålarna att stoppa i BH:n. Bröstskyddet är minst en kupstorlek större än vad jag egentligen behöver… man blir lite bystdrottning, vilket i sammanhanet känns en smula bisarrt.

Dansgolvsskräck

Min skräck för att inte kunna hantera det sociala kring dansgolvet härstammar till viss del från högstadiet. Ett antal jympalektioner släpade med oss till dansskola “för att ungdomarna inte ska behöva dricka för att tordas bjuda upp”. Ur Stockholmsperspektiv låter det befängt men utanför storstäderna är det fortfarande hyggligt många som faktiskt går ut och dansar, bugg och foxtrot. Därför skulle vi lära oss foxtrot. Ett konstigt val tycker jag, de flesta tonåringar borde väl uppskatta buggen mer. Kanske ett litet intro i bugg kom på slutet av det hela, när jag konsekvent skolkade från jympalektionerna?

I min högstadieklass var strukturen den att tjejer och killar bildade två distinkta gäng, varav killarna alltid skulle ha någon att mobba. Mobboffren växlade över tid, och jag hörde till de som periodvis fick den äran. När killar mobbar tjejer tar det sig lite annorlunda uttryck än när de ger sig på sitt eget kön. Danslektionerna var en perfekt scen för att ha roligt genom att tala om för mig hur vidrig jag var. De skaffade sig poäng i den interna statusstegen genom att både säga i ord och tydligt visa vilka äckelkänslor de fick av att behöva hålla i mig. Det var danslektionern som lärde jag mig skolka, något som dittills inte funnits i den präktiga och duktiga elevens världsbild. Sedan jag upptäckt hur lätt det var att skolka besökte jag knappt en jympalektion mer. Det fanns liksom inget skäl. Ingen pratade heller någonsin med mina föräldrar om mitt skolkande, lustigt nog, inte ens när det bredde ut sig till andra ämnen.

Högstadiets danslektioner skapade en dansgolvsfobi som tog en del år att komma över. Jag måste varit över 25 när jag första gången sedan knattediscot vågade mig upp på ett discogolv. Pardans vågade jag börja intressera mig för i 35-årsåldern, när jag kände igen förandet och följandet från min aikido. Mina sista aikidoår brukade jag säga att min gren av aikido var “den dansigaste du kan tänka dig”, så varför inte ta steget fullt ut? Nybörjarkursen i lindy hop var trygg. Alla bytte partner i tur och ordning, gjorde sitt bästa och ingen sade konstiga saker till varandra. Så vill jag att danskurser ska fungera, enkelt och okomplicerat. Inget väljande och vrakande. Ingen marknad.

Pardans är i viss mån en marknad, och den marknaden har jag svårt att klara av. Jag är rädd för den, och är därmed dåligt rustad för att klara av den. Att inte vara rädd, eller i vart fall agera som om man inte är det, är regel nummer ett i alla sociala spel. För att känna mig trygg behöver jag ha någon som håller mig om ryggen. När jag började gå ut och dansa lindy fanns Thomas där, min snälle danslärare som alltid gav mig två danser utan att jag ens behövde be honom om det. Att dansa med honom var himmelskt förstås, men framför allt visste jag att det fanns någon i lokalen som såg mig. Det tog inte så lång tid innan det fanns en lagom krets av killar och män som sökte sig till mig liksom jag sökte mig till dem, och det flöt. Nu har många av dem hunnit försvinna ut från lindyscenen och jag har tappat mycket av vad jag kunnat… men nog finns det en väg tillbaka. Nästa år. Och kanske mer i förarroll.

Utrustning och auktorisering

Har köpt nya fäkthandskar - dåliga, provisoriska sådana. Billiga arbetshandskar i tunt skinn som bara är lite för stora, kostade kanske 55 spänn. De har ingen krage, vilket inte är optimalt alls. Det riskerar att bli en glipa mellan handske och ärm, där en klinga kan glida in. Nå de är i alla fall bättre än mina gamla, som har stora hål på fingrarna. Var ligger mina gamla svarta som jag tänkte göra om till fäkthandskar? Dags att städa, kanske.

Jag måste skaffa nackskydd inför fäkthelgen i Sundsvall. Det blir till att börja pyssla och hantverka… ack, dessa pyssliga medeltidsmänniskor.

Nu har jag SCA-auktorisering på värja/florett samt samma vapen plus dolk. Man håller dolken i vänsterhanden och använder den mest till att parera med, medan det längre svärdet sköter attackerna. SCA-auktorisering behöver man för att få vara med och leka på “event” (underbart svenskt ord!), alltså när “Society for Creative Anacronism” har sina sammankomster där det både göra slåssning och på annat sätt leks medeltid. Min tränare tycker jag ska auktorisera på schläger också. Jag känner att jag inte har koll på det där vapnet alls. En SCA-auktorisering handlar i och för sig bara om säkerhet, att man inte är en fara för sig själv eller andra. Jag är dock inte alls säker på att jag kan fäktas säkert med schläger. Vapnet är mycket tyngre än värja. Det blir en helt annan rörelseenergi i en schläger. Får väl be att få känna lite på det där på torsdag. Jag hoppas inte min tränare har tänkt sig att avverka schläger-auktorisering då…

Vad använder män för schampo?

Rakhyvlar säljer man olika designade och i olika färger till män och
kvinnor. Hudkräm förmodas inte karlar köpa förrän det finns en
särskild sort “for men”.

Däremot är exakt all schamporeklam jag sett riktad mot kvinnor.
Undantag kan möjligen vara reklam för mjällschampo.

Vad kan män använda för schampo utan att känna sig anklagade för
bögighet, utöver Clearasil?

Derby är derby

Jag gick på derby idag; derby i betydelsen match mellan lag från samma område. Hammarby mötte AIK borta på Hovet. Sporten är alltså ishockey.

På vägen från tunnelbanan går vi förbi tre stadiga polisbussar. Vägen in till ishallen går genom en kedja av poliser och väktare. Inne på matchen springer de huliganigaste av åskådarna ner så nära rinken då kommer, och så nära motståndarnas ligistsupportrar de kommer. Där står de och hojtar glåpord mot motståndaren. De bägge sidorna av ordentligt åtskilda med massor av luft emellan. Inte en chans att ett Hammarby-fan ska lyckas nå en AIK:are.

Vi lämnar Hovet när det är fyra minuter matchtid kvar, för att lyckas komma med tunnelbanan innan det blir trängselkaos. I vår väg står en avspärrning, på samma plats där polis- och väktarkedjan stod när vi kom. Så märkligt, vad gör den här? Den går att ta sig förbi, ska vi göra det? Ja, det gör vi. När vi väl passerat möter vi poliserna, som ska försätta spärren i aktivt läge. Polisen har bestämt sig för att slussa AIK-supportrarna till Gullmarsplan och Hammarby-fansen till tunnelbanestationen Globen, för att undvika bråk. Vi hamnar i en vagn full av tonåringar som hejat på Hammarby. Mitt sällskap är neutralt klädd, det vill säga AIK-tröjan är ordentligt dold under huvjackan. Annars vet man aldrig vad som kunnat hända.

Jag känner mig som att jag passerat genom en krigszon. Är detta moderna gladiatorspel verkligen något som skattebetalarna ska stötta och underhålla? Jag förstår känslan av att stå i en grupp och skrika tillsammans med många andra, det gör jag. Ljudvolymen när publiken skrek som värst var imponerande, alternativt förskräckande. Jag reagerar över att spelarna ju faktiskt slåss inne på rinken. Domarna griper in och särar dem flera gånger, ibland får någon en utvisning och ibland inte. Jag ser en spelare ligga över en annan på isen, ett kort ögonblick innan domaren kommer, och tänker på inramningen med poliser i kravallhjälmar. Hur var det nu. Sporten ädla känslor föder?

Vad borde man göra. Låta buset slå ihjäl varandra och lägga pengarna på renässansopera istället?

Ibland känns det bra

Efter ett tips från en kompis på tangoportalen snabbanmäler jag mig till sista lektionen som det lärarpar som gästat Tango Norte över en långhelg ger. För ovanlighetens skull var det några förare i kö, som behövde följare som anmälde sig för att de skulle få vara med på kursen. Hmmm, vill just förare träna just på giros?

I och för sig stod det inte att större delen av lektionen skulle ägnas åt giros. Det stod “Giros och enrosques: kombination av sacadas och paradas”, men största delen av lektionen går åt till att gnugga grundläggande girosteknik. Slutet av lektionen stressas en liten smula igenom. Det känns som att man vill se till att täcka det material man utlovat men inte hunner, eftersom grunderna tar för lång tid. För mig är det bra att nöta grunderna så länge, och jag tycker jag tar till mig materialet ganska bra. Känner mig lite duktig, rentav. Däremot att föra det här… jösses! Jag har lärt mig föra giros en gång, men då var fotarbetet en serie små tramp där följarens steg fördes med överkroppsvridningar. Här är följarens steg en vridning på plats med så få steg som möjligt. Ser avancerat ut. Månne jag någon gång kommer att lära mig föra det där?

Vi tränar hela lektionen med “vår” partner, i det här fallet han som jag är hoplottad med. Det funkar helt okej.

Fötterna håller hela lektionen, trots att jag glömt mina fotbäddar på badkarskanten; där ligger de på tork sedan jag tvättat av dem. Jag får inte ont i efterhand av lektionen heller, tack och lov!

Jag pratar lite med hon som “lurat med mig” på kursen, och vi kommer överens om att utbyta mailadresser. Om jag ska överleva tangostockholm behöver jag vänner.