Derby är derby
3 december 2007 — kontaktJag gick på derby idag; derby i betydelsen match mellan lag från samma område. Hammarby mötte AIK borta på Hovet. Sporten är alltså ishockey.
På vägen från tunnelbanan går vi förbi tre stadiga polisbussar. Vägen in till ishallen går genom en kedja av poliser och väktare. Inne på matchen springer de huliganigaste av åskådarna ner så nära rinken då kommer, och så nära motståndarnas ligistsupportrar de kommer. Där står de och hojtar glåpord mot motståndaren. De bägge sidorna av ordentligt åtskilda med massor av luft emellan. Inte en chans att ett Hammarby-fan ska lyckas nå en AIK:are.
Vi lämnar Hovet när det är fyra minuter matchtid kvar, för att lyckas komma med tunnelbanan innan det blir trängselkaos. I vår väg står en avspärrning, på samma plats där polis- och väktarkedjan stod när vi kom. Så märkligt, vad gör den här? Den går att ta sig förbi, ska vi göra det? Ja, det gör vi. När vi väl passerat möter vi poliserna, som ska försätta spärren i aktivt läge. Polisen har bestämt sig för att slussa AIK-supportrarna till Gullmarsplan och Hammarby-fansen till tunnelbanestationen Globen, för att undvika bråk. Vi hamnar i en vagn full av tonåringar som hejat på Hammarby. Mitt sällskap är neutralt klädd, det vill säga AIK-tröjan är ordentligt dold under huvjackan. Annars vet man aldrig vad som kunnat hända.
Jag känner mig som att jag passerat genom en krigszon. Är detta moderna gladiatorspel verkligen något som skattebetalarna ska stötta och underhålla? Jag förstår känslan av att stå i en grupp och skrika tillsammans med många andra, det gör jag. Ljudvolymen när publiken skrek som värst var imponerande, alternativt förskräckande. Jag reagerar över att spelarna ju faktiskt slåss inne på rinken. Domarna griper in och särar dem flera gånger, ibland får någon en utvisning och ibland inte. Jag ser en spelare ligga över en annan på isen, ett kort ögonblick innan domaren kommer, och tänker på inramningen med poliser i kravallhjälmar. Hur var det nu. Sporten ädla känslor föder?
Vad borde man göra. Låta buset slå ihjäl varandra och lägga pengarna på renässansopera istället?
23 april 2008 kl. 10:51 pm
Ja, kanske skulle de spela för tomma läktare. Faktum är ju att man ser matchen mycket bättre på TV.
Men å andra sidan missar man stämningen.
Fast om stämningen är hotfull och farlig - är det den man är ute efter?
Är det inte känslan av sammanhållning man vill ha?
Som när ett svenskt lag har kommit till final i en internationell tävling.
VM eller OS tex.
Då kan det till och med vara mysigt att stå på sportpuben och titta på widescreen-TV - trots att man är sporthatare.
-
Jag har funderat på vilka tävlingar som sätter igång huliganstämningar.
Oftast är det väl fotboll och ishockey?
Två lagsporter.
Bandy?
Nej det är nog inte tillräckligt stort.
Jag har i alla fall inte hört om några huliganbråk kring bandymatcherna.
Basket? Rugby? Handboll? Volleyboll?
-
Och aldrig vad jag vet i anslutning till tennis, golf, ridsport, konståkning, segling…
Varför fotboll och ishockey?
Slåss man kring brottningsarenorna?
Och utomlands kring boxningsarenorna?
24 april 2008 kl. 8:27 är
Jag var på SM-finalen i innebandy i förra veckan. (Fråga inte varför, jag är totalt ointresserad av bollsporter.) Varberg hade med sig en gigantisk hejaklack om minst 1000 personer! men det fanns inget hot om våld i luften. Lite fulslogans som “Vi hatar Varberg” hördes från den avsevärt magrare AIK-läktaren, de har väl lärt sig av andra sektioner i klubben…
Det har sagts mig att i länder som inte har problem med läktarvåld, finns inga särskilda supporterläktare. När man sitter bredvid folk från det andra laget kan man inte koncentrera sig på att hata, utan enbart på att heja fram de egna. Oavsett vilket som är hönan och vilket som är ägget verkar det uppenbart att anhängar-separeringen cementerar och förstärker vålds- och hattendenserna.