Dansgolvsskräck
18 december 2007 — kontaktMin skräck för att inte kunna hantera det sociala kring dansgolvet härstammar till viss del från högstadiet. Ett antal jympalektioner släpade de med oss till dansskola “för att ungdomarna inte ska behöva dricka för att tordas bjuda upp”. Ur Stockholmsperspektiv låter det befängt men utanför storstäderna är det fortfarande hyggligt många som faktiskt går ut och dansar, bugg och foxtrot. Därför skulle vi lära oss foxtrot. Ett konstigt val tycker jag, de flesta tonåringar borde väl uppskatta buggen mer. Kanske ett litet intro i bugg kom på slutet av det hela, när jag konsekvent skolkade från jympalektionerna?
I min högstadieklass var strukturen den att tjejer och killar bildade två distinkta gäng, varav killarna alltid skulle ha någon att mobba. Mobboffren växlade över tid, och jag hörde till de som periodvis fick den äran. När killar mobbar tjejer tar det sig lite annorlunda uttryck än när de ger sig på sitt eget kön. Danslektionerna var en perfekt scen för att ha roligt genom att tala om för mig hur vidrig jag var. Killarna skaffade sig poäng i den interna statusstegen genom att både säga i ord och tydligt visa vilka äckelkänslor de fick av att behöva hålla i mig. Det var danslektionerna som lärde mig skolka, något som dittills inte funnits i den präktiga och duktiga elevens världsbild. Sedan jag upptäckt hur lätt det var att skolka besökte jag knappt en jympalektion mer. Det fanns liksom inget skäl. Ingen pratade heller någonsin med mina föräldrar om mitt skolkande, märkligt nog, inte ens när det bredde ut sig till andra ämnen.
Högstadiets danslektioner skapade en dansgolvsfobi som tog en del år att komma över. Jag måste varit över 25 när jag första gången sedan knattediscot vågade mig upp på ett discogolv. Pardans vågade jag börja intressera mig för i 35-årsåldern, när jag kände igen förandet och följandet från min aikido. Mina sista aikidoår brukade jag säga att min gren av aikido var “den dansigaste du kan tänka dig”, så varför inte ta steget fullt ut? Nybörjarkursen i lindy hop var trygg. Alla bytte partner i tur och ordning, gjorde sitt bästa och ingen sade konstiga saker till varandra. Så vill jag att danskurser ska fungera, enkelt och okomplicerat. Inget väljande och vrakande. Ingen marknad.
Pardans på socialt dansgolv är i viss mån en marknad, och den marknaden har jag svårt att klara av. Jag är rädd för den, och är därmed dåligt rustad för att klara av den. Att inte vara rädd, eller i vart fall agera som om man inte är det, är regel nummer ett i alla sociala spel. För att känna mig trygg behöver jag ha någon som håller mig om ryggen. När jag började gå ut och dansa lindy fanns Thomas där, min snälle danslärare som alltid gav mig två danser utan att jag ens behövde be honom om det. Att dansa med honom var himmelskt förstås, men framför allt visste jag att det fanns någon i lokalen som såg mig. Det tog inte så lång tid innan det fanns en lagom krets av killar och män som sökte sig till mig liksom jag sökte mig till dem, och det flöt. Nu har många av dem hunnit försvinna ut från lindyscenen och jag har tappat mycket av vad jag kunnat… men nog finns det en väg tillbaka. Nästa år. Och kanske mer i förarroll.
22 juni 2008 kl. 9:11 är
[...] demonstrera hur äckligt det var att behöva hålla i mig. Denna aspekt av danslektionerna har jag redan gått in på. En annan är att skolan genom dessa lektioner lyckades förstöra mitt förhållande till dans som [...]