Tandemcharleston

Tandemcharleston, back charleston - kärt barn har många namn. Oavsett namn är tandemcharleston en tur alternativt stegkombination som jag bara inte gör. Senast i förra veckan stod jag över nästan en hel danslektion för att slippa. Varför i herrans namn det nu då? Låt mig förklara.

Charleston i lindy hop är en släkting till 20-talscharleston. 20-talsversionen har du säkert sett på TV någon gång, i form av någon kvinna med shinglat hår i knäkort klänning och pannband som sparkar med benen ut åt sidorna. När charleston-stegen inkorporerades i lindy hop ändrades kroppshållningen till lindyns framåtlutade, och själva fotarbetet ändrades också lite. Den upprätta 20-talsdansen kan dansas solo men även som pardans mitt emot varandra. Lindycharleston dansas förstås oftast i par, antingen sida vid sida eller bakom varandra. Det är det sistnämnda som kallas tandemcharleston.

Positionen i tandemcharleston är lite speciell. Den som för står bakom, och för att stegen ska funka bra måste bägge luta sig framåt. Det syns så väl om följaren inte trivs: då börjar hon - oftast en hon - resa sig upp. I värsta fall säger då föraren åt henne att böja sig framåt. Män bakom mig som beordrar mig att böja mig framåt är något jag kan leva utan.

Den som för håller i armarna på den som följer. Steget förs i hög grad genom armsvängningarna, framåt och bakåt i en pendling som egentligen följer naturligt gångmönster ganska bra. Emellertid brukar det ta ett tag innan man hittar den kroppsrörelse som gör så armpendlingen känns naturligt i steget. Om den som för inte har sin armpendel instoppad i muskelminne och nervkretsar är det svårt för honom eller henne att föra turen, och som pedagogiken i lindystockholm ser ut är det “fake it ’til you make it” som gäller. Folk som dansar förare gör turen utan att egentligen föra den, och förlitar sig på att den som följer ska gissa sig till vad som ska ske. Det gör man i allmänhet också. Man vill ju inte vara “hon som inte kan följa back charleston”. I min bok är dock sådant fuskföljande helt enkelt inte roligt. Vi kontaktknarkare tycker att pardans utan förning liksom tappat bort själva vitsen.

I början hade jag inte så enormt mycket emot tandemcharleston. Det funkade inte så bra och var inte så behagligt, men det var sant även för en hel del annat. Sedan kände jag mig tvungen att koncentrera mig på just tandemcharleston. Jag hade gått mina kurser på Chicago, på Herrängslägret och på EBBA dansklubb i Bredäng. För att få kurs på medelnivå i SSS var jag tvungen att göra ett litet prov, bisarrt nog benämnd “audition”, där några av SSS’ lärare skulle bedöma om jag höll nivån. På SSS lär de ut tandemcharleston på nivån under medel. Alltså förväntades jag kunna detta, om jag skulle gå kurs på SSS.

Att följa tandemcharleston är inte svårt alls bara charlestonsteget sitter ordentligt i kroppen, och ingången till steget och positionen förs på ett okej sätt. Emellertid är det inte så det går till när folk i lindystockholm lär sig tandemcharleston. Man lär ut figuren på en nivå där folk inte ordentligt behärskar sina charlestonsteg, och förandet och följandet av figuren blir därefter. Folk fuskar sig fram. En del har roligt under tiden, men är man lagd som jag är det som bäst tråkigt och som sämst olidligt. Går man ut på Chicago och dansar finns det alltid killar som vill föra tandemcharleston. I allmänhet har de nyligen “lärt” sig turen på SSS’ nybörjarmedelkurser och är ivriga att omsätta sina kunskaper i praktiken. Jag försökte, och försökte, och försökte följa illa förd tandemcharleston och blev mer och mer frustrerad.

När det väl var dags för det lilla nivåtestet på SSS behövde jag inte ens göra någon tandemcharleston. Så mycket besvär i onödan… de killar jag dansade med vid det tillfället skulle testa för högre nivåer och var mindre fixerade vid tandemcharleston.

Efter nivåtestet hade jag egentligen inget som längre tvingade mig att försöka. Ändå gjorde jag det, ett tag till. Till slut bestämde jag mig för att problemet var att så gott som alla de killar som försökte föra den inte behärskade den. Nog dansade jag med en och annan riktigt duktig kille mellan varven också, till exempel min gamle danslärare - men ingen av dem försökte föra mig i tandemcharleston.

En figur som aldrig någonsin känns bra… vad är det för vits med den? Varför ska jag tillåta någon annan att röra mina armar på obehagligt sätt, alternativt hålla dem helt stilla så stegen känns aviga?

Första gången jag på socialt dansgolv gled ur figuren och sade till min partner “den gör jag inte” var det läskigt, och jag kände mig lite misslyckad. Nu har jag lärt mig att det inte är några problem alls. Bara jag är lugn och presenterar det som ett faktum och inget annat så tar killarna det bra. “Okej, då gör vi inte den”. Perfekt, bra, tack.

Jag lär nog inte vilja föra tandemcharleston heller. Inte vill jag föra sånt jag inte själv vill följa! Det kan nog vara så att det är de lektioner ute på EBBA där vi verkligen gnuggades i charleston som gör att jag inte står ut med att låta någon annan förstöra min armpendling. Om jag behärskar den här rörelsen bättre än du… varför är det bara du som ska föra?

Nä, det var just det.

Dans- och kampsportsbloggar

Försöker leta rätt på andra bloggar om dans och kampsport, främst budo och fäktning. Nej just den kombinationen förväntar jag mig inte att hitta men… kampsportsbloggar finns det en del, av varierande kvalitet. Folk som bloggar om sitt dansande finns det färre av, verkar det. Förslag emottages tacksamt, särskilt om lite mer specifika danssorter. Tango, lindy hop, salsa, magdans, stepp, flamenco?

Sablar och andra svärdord

Igår tränade jag sabel för första gången. Äntligen fick jag hugga! och flera av rörelserna kändes direkt igen från aikidons svärdsövningar. Motståndaren eller träningskamraten hugger rakt mot huvudet, möt motståndarens vapen i vinkel så att dennes vapen glider av, gå sen runt och attackera - detta kallas kirikaeshi i aikido. Detaljerna blir lite annorlunda med enhandssvärd men funktionen är densamma. En runtvevande rörelse som heter moulinet, väderkvarn på franska, fick jag mycket beröm för. Inte förrän efter träningen insåg jag vad det var jag gjort tidigare som jag nu hade nytta av. Jag har stått och vevat trästavar av olika längder från sida till sida på liknande sätt, både i aikido och inom Bujinkan.

Sabeln ska man inte hålla för hårt i. Jag som ofta blivit tillrättavisad av mina instruktörer när jag velat lossa greppet lite för att få bättre rörlighet tyckte det kändes jättebra att låta greppet på sabeln glida ner långt bak på handtaget så vapnet får bättre skjuts genom luften. Metallsablarna, som jag fick känna lite på på slutet, kändes förstås mycket bättre än träningssablarna av plast inte minst vad gäller vapnets förmåga att glida i handen. En rätt balanserad metallsabel ställer sig också i rätt vinkel i handen på ett helt annat sätt än en träningsgrunka i plast.

I efterhand har jag lite ågren över att jag faktiskt lyfte upp och vevade lite med det vapen som faktiskt var slipat. Jag tror inte det var jättevasst, men dock. Ingen annan runt ikring har skäl att tro annat än att jag håller på med ett slött träningsvapen, och förvisso går man inte in i folks klingor när de håller på och vevar men… Det här seminariet hölls av vår klubbs nytillskott, vår andra falang som tidigare tillhörde ARMA. “De svartklädda” säger vi nog oftast, eftersom vi har vita fäktjackor och de oftast har svart från topp till tå. De har nog inte riktigt samma nivå på säkerhetstänket som vi. Jag ska komma ihåg det, om jag ger mig in och leker mer på deras domäner framöver.

Titeln på det här blogginlägget har jag snott från ett pepparkaksbygge, som var med i en tävling för ett par år sedan. Det föreställde två svärd i ett ställ, och handtagen var lindade med kolaremmar. Jag tyckte verket var bäst, men den kom bara tvåa i tävlingen.

Avslöjningar

Senaste fäktpasset högg en av instruktörerna tag i mig för att göra mig uppmärksam på giveaways. Giveaways, någon svensk term måste det väl finnas… avslöjning, tror jag det får bli. De flesta avslöjar sig med någon ofrivillig kroppsrörelse precis innan de ska sticka. Det kan vara ett ryck någonstans i kroppen, en rörelse framåt eller något annat.

Instruktören imiterade diverse avslöjningar för att jag skulle lära mig se dem. Det kan inte vara helt lätt att göra medvetna avslöjningar, även om det förstås var ganska grovt. Sedan försökte han pricka in mina. Nu gäller det att försöka hålla koll på dem och minska dem, samt försöka se avslöjningarna hos andra. Sportfäktarna tränar mycket på sånt, sade han. Jag kan tänka mig det.

Jigwalk kontra charleston, del 2

På frågan hur man för skillnaden mellan charleston och jigwalk från en position sida vid sida kan vår lärare inte svara. Hon för mig en sväng och jo det var ganska tydligt när det skulle bli charleston. Hon drog mig in närmare, och visst blir det enklare med höftkontakt… men sånt går inte alltid, inte när man är olika långa. Mitt förslag om kroppslutning visade sig stämma, så gör hon. Redan i baksteget lutar hon sig så mycket framåt att man som följare känner att det är charleston, inget annat.

Det här måste jag testa att föra någon gång.

Jag bör nog inse att jag inte vill

För tredje gången kommer jag mig helt enkelt inte iväg på onsdagsdansen på Chicago.

Det är nog dags att inse att jag faktiskt inte vill.

Jag har pressat mig igenom såpass mycket, i dans men mest i annan träning, trots att det inte känts bra, för någon bild av att det ska löna sig längre fram. Det tror jag inte längre på. Eller jo, nog blir man bättre om man tränar, utövar och dansar än om man inte gör det. Därmed är det inte nödvändigtvis så att man har roligt på kuppen. Det här är ett nöje. Om det inte är roligt så struntar jag i det.

Beroende

Jag knarkar Lady Grey. Det är ett vanligt svart te smaksatt med citron och lite apelsin. Jag är torsk. Något godare finns inte.

Eventuellt sätter jag snart mina gamla planer på att lära mig röka pipa i verket. Kanske jag skulle vänta till våren dock, så det går att sitta utomhus och blossa. Jag kan ju börja kika på pipor redan nu, i och för sig.

I sanning en fördärvlig dryck

Det händer då och då att jag tappar humöret den sista halvtimmen av våra tvåtimmars fäktningssessioner. I och för sig är jag en ganska lättretlig och knepig typ, men det har ändå varit anmärkningsvärt ofta som jag lämnar hallen i ganska moloket skick. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag kanske kan ha kommit på en bov i dramat: Koffein.

Jag måste äta något före träningen, annars blir min hjärna ledsen av låg blodsockerhalt. Enklaste sättet att hinna är att drälla in på ett kafé mellan jobb och träning. Den där caffe latten… kaffe är ju vätskedrivande. Kanske det är av vätskebrist jag totalt trillar ur den sista träningstimmen.

Teorin är i vart fall värd att undersöka.

Jigwalk kontra charleston, del 1

En lärare som jag för närvarande går kurs för gillar att till nyingar och halvnyingar lära ut ett steg som heter jigwalk, sida vid sida. När man är van att göra charleston i den positionen faller man oerhört lätt in i det steget trots att man vet att nu ska det vara jigwalk. Jag undrar om det faktiskt går att föra själva steget jigwalk/charleston, eller om det främst är turen innan som talar om för föraren vad som ska komma?

Skillnaden mellan jig walk och lindy charleston är att det först steget avslutas med en liten spark framåt, och sedan sätter man ned foten. I charleston sparkar man först framåt och sedan bakåt innan man sätter ned foten. En jigwalk tar sex taktslag, charleston åtta. Hur katten ska man när man följer känna om det komer en spark bakåt, eller om foten ska sättas ned?

Jag tror, OBS bara tror, att lösningen heter kroppshållning. Tjugotalscharleston dansas tämligen upprätt men lindycharleston brukar vara tämligen framåtlutad. Kanske kanske om följaren vet att jag brukar föra min charleston framåtlutad och jag istället rest mig upp, att denne då fattar att något annat är på gång. Jag får väl försöka experimentera.

Kursen benämnes queerlindy, men jämfört med Charlotte Riveros queertango är den nog bara halvqueer. Förväntningen är att man i första hand ska vilja dansa bara en roll, alltså antingen föra eller följa. Det är svårare att växla mellan rollerna i danser som har ett grundsteg… alltså i princip alla pardanser utom argentinsk tango. Låt oss inte glömma bort det. På en grundkurs i tango, i en miljö där dansrollerna inte anses könsbundna, blir det naturligt att alla åtminstone testar bägge och de flesta både för och följer största delen av kursen. I lindy hop är grundsteget spegelvänt mellan de två dansande. Jag skulle verkligen vilja se en kurs där man låter eleverna byta roller från början, hur det skulle utvecklas! Jag tror det skulle ta några lektioner till innan saker och ting flyter, men att dessa elever sedan skulle ha det mycket bra förspänt även om de småningom skulle välja att huvudsakligen dansa den ena rollen. I just den här queerlindymiljön får man välja sig en roll i grundkursen, och de flesta fortsätter sedan i den.

Hälften av gruppen har velat föra så då har jag följt. Igår gången parade dock två tjejer som bägge förut fört ihop sig, och dansade hela lektionen ihop. Mesta tiden kom jag att dansa ihop med en grabb. Vi bytte roller konstant. Ämnet för lektionen var jig walk, och vi experimenterade lite med att föra jig walk kontra charleston. Vi kom inte hela vägen fram, och kanske sanningen till och med är att jigwalk kontra charleston sida vid sida egentligen inte kan föras på sedvanligt sätt. Lindy är inte någon helt och hållen förd dans och det förekommer en hel del visuell förning, det ska vi inte glömma. Jag tror dock inte vi kommit hälften så långt i vårt experiment om den ene enbart fört och den andre enbart följt.

(En kommentar till ett tidigare inlägg ifrågasatte varför det skulle vara roligare att föra en kille än en tjej. Jag försvarade mig med att det vet jag inte om jag tycker, men jo det gör jag nog faktiskt. Killar som följer är att ganska mycket större brott mot konventionerna än tjejer som för, och att snurra om könsrollerna ett halvt varv extra är alltid kul.)

Lek kung fu-film!

Min tränare har i flera veckor tjatat på mig att jag ska “posera”, leka kung fu-film, i träning med tyngre klingor. Stanna till i ytterlägena, i de positioner man hamnar i när jag slutfört en rörelse. Idag förklarade han lite mer hur han menade, och jag fattade äntligen.

Mina sista aikidoår tillbringade jag i en aikido som verkligen alltid väljer minsta motståndets väg. Aldrig gå emot kraft det minsta lilla, alltid ta den allra mjukaste vägen. När jag nu parerar en klinga med min egen och möter ett visst motstånd, vikar jag undan. Jag tolkar det som att min position nog inte är helt rätt, att jag kan hitta en bättre. Istället, menar min tränare, ska jag gå in med mer bestämda rörelser. Farbror Newtons principer ger den ena överläge, men kanske inte så stort att den rörelse man vill göra inte möter något motstånd alls.

Sedan jag insett vart min tränare ville komma blev han raskt mycket mera nöjd med mig. Där ser man.

Om bröstskydd

Jag har nämnt bröstskydd här och var. Sådana finns för fäktare i två olika modeller, en större och en mindre. Den mindre består av lätt kupade plastskivor som man stoppar in i BH:n - eller ännu ännu hellre mellan BH:arna. Det är smart att ta på sig dubbla, för annars svettas plasten fast mot huden vilket är sådär lagom mysigt. Den större består av en liten bröstplåt av plast med två utbuktningar, och förekommer ibland även hos andra typer av kamsportare. Man bär den helst utanpå T-shirten, det är mindre svettigt så. Hos oss SCA-fäktare, som tränar en del med tyngre klingor, är det vanligt med den större men det finns även tjejer som tränar helt utan. Hur känlig man är varierar uppenbarligen en hel del. Jag har fått veta att även killar känner av om de får ett stick rätt in på bröstvårtan och tja, de har ju också lite bröstvävnad därinne. Själv tränade jag helt utan i några månader och tyckte det gick så bra så. Nu när jag är van vid min lilla bröstplåt skulle jag nog vara lite nervös för att ta av den. Förresten finns det killar som kör med bröstplåt också, just för de tunga klingorna.

Bröstplåten av dammodell har dock en nackdel. Jag vill köra tvåhandssvärd, nämligen, och då är bröstskyddet helt plötsligt i vägen. När bägge händerna griper svärdet framför kroppen trycker mina armar ihop brösten, vilket inte är något som helst problem. Om jag däremot har en bröstplåt som gör brösten hårda och icke flyttbara kan jag inte röra armarna helt som jag vill, inte utan att böja på dem en smula mer än jag har lust med. Jag har ingen aning om hur vanligt det här är. Klubbens mest avancerade/erfarna tjej känner inte igen det, men hon är avsevärt mer bredaxlad än jag. Mina smala buteljaxlar halkar BH-banden alltid ner från, suck. Det blir väl till att ta fram de där småskivorna igen när det blir dags för långsvärd… när det nu blir det.

Vän av ordning frågar sig nu om just det här blogginlägget kommer att hittas av mycket fler googlare än övriga.

Queertango

Tillbaka på queertangon, första gången på evigheter. Kan det vara ett år, eller två?

Vad jag tyckte? Joo, rätt bra. Gruppen känns trevlig, även om standardhälsningen tydligen är att kramas. Jag har lite svårt för sånt. Jag artighetskramar folk när jag behöver eller borde men om jag får välja säger jag helst bara hej.

På måndagarna heter nivån medel, och det utlovas att träna på teknik och detaljer istället för bara en massa steg. Formuleringen gör mig skeptisk till att testa Tangoverkstans queertango på lägre nivå, för undervisning som bara är steg tål jag verkligen inte. Å andra sidan kanske det inte är så illa som det låter.

Medelnivån visade sig lite svår för mig. Inte alltför jättesvår, men svår. Det blir uppenbart att jag följt mycket mer avancerade steg än jag fört. Vill jag föra får jag nog verkligen träna in lite flera steg än den repertoar jag har nu, som verkligen är superbasal.

Jämför jag undervisningen med Gunillas är det här verkligen… det känns som klassisk budopedagogik. “Nu gör du fel, gör så här.” Det borde ju vara helt okej, verkligen, men jag har hunnit bli lite bortskämd med Gunilla som aldrig säger att någon gör något dåligt över huvud taget… man blir lite inbilsk och tror att man är jätteduktig, hehe. I vart fall jag har nog fallit i den fällan, får jag medge.

Idag, efter fäktningen, satte jag upp ett litet kort med reklam för queertangofestivalen i mars på en anslagstavla i polishuset där jag tränar fäktning. Undrar jag om det sitter kvar när jag kommer ner nästa gång.

Gunilla-kursen, efteråt

Om jag försöker summera Gunillas och Jans kurs, den nybörjarkurs i tango som jag gick i förarroll i höstas. Så här efteråt, vad tyckte jag?

Kursen var ovanligt lång, hela tio gånger när de flesta verkar köra kursomgångar om fyra till sex lektioner. Jag gillade verkligen att kursen var lång, så man hinner komma någonvart. Som vanligt trivdes jag verkligen med Gunillas sätt att formulera sig och måla upp bilder för vad det är man ska försöka uppnå med sin kropp. Jag tyckte oerhört, oerhört mycket om fokus på kvalitet istället för en massa steg och turer. Det är så skönt, så skönt… vi gick förmodligen igenom mindre repertoar på tio gånger än många andra nybörjarkurser gör på fem, och frågar man mig är det helt rätt. Hon gick igenom korset, cruzada, lagom till milongan på hennes festival, som vi fick vara med på. Hade det inte varit för att vi skulle ut och frottera oss med den “riktiga” tangovärlden hade nog hon och Jan väntat längre med det. Efter milongan fick cruzadan vila. Jag tror inte många kände sig färdiga att föra/följa den i social dans. Det är på många sätt ett gott betyg för kursen, att folk inser vad de kan föra och inte.

Vad jag verkligen inte tycker om är att de låter en dansa minst hälften av kursen med sin partner. Det blir vansinnigt beroende på hur man fungerar ihop. Min partner missade tre gånger i rad på grund av sjukdom och jobb, och jag lyckades nog stressa henne en hel del över det. Stackare. Jobbigt, att känna att man sabbar för en viss person. Jag förstår inte heller vitsen, inte alls. Man ska ju ändå dansa med många olika sen, varför inte börja med det redan på kurs? En tydlig effekt av detta blev ju också att man inte lärde känna kurskamraterna särskilt väl, inte ens de i den motsatta dansrollen. Jag tror inte någon kom sig för att bjuda upp någon annan på milongan än den egna partnern, vilket minskade den totala dansmängden för oss allihop drastiskt.

Jag tyckte inte heller om att Gunillas undervisning faktiskt i grunden är figurbaserad. Hon håller sig om figurer på åtta taktslag, två takter, i botten. Sedan börjar man variera därifrån, men basen är ändå åtta taktslag. Detta är att lura följarna, att få dem att tro att de i början på de åtta taktslagen ska veta vad som sker i slutet, istället för att följa varje steg för sig. Om jag jämför med den nybörjarkurs som Fredrika och Gunnar undervisade på Chicago för ganska länge sen, så var de mycket mycket mindre fantastiska som lärare - men jag gillar deras metod bättre. Varje steg för sig. Kursen var lite kort och det är helt sant att man inte känner att man kan dansa efter fem lektioner upplagda på det sättet. Men, vad tjejerna följde! Ett steg i taget, inget annat. Helt otroligt, tycker jag nu. Då tog jag det bara för givet.

Sammantaget är jag fortfarande väldigt förtjust i Gunilla, men inte lika begeistrad som innan kursen. Jag vill tillbaka och gå fortsättningskurs för henne någon gång, helst med en partner som vill både vill föra och följa så jag får dansa bägge roller… men inte just nu. I den mån jag lägger min energi på tango för tillfället ska den spridas ut på flera olika lärare, på flera olika håll. Queertangon, till att börja med, och så har jag hört tips om andra lärare som kan vara värda att kolla upp.

Jag gillar inte gruppfäktning

Två saker gillar jag inte med fäktningen just nu.

Det ena är att vi tränar så mycket på gruppfäktning. Jag vet inte… jag tycker alltid det blir tjafs med folk som vet bäst hur man ska göra si eller så. Förmodligen har de oftast rätt. Jag klarar bara inte av att ta in all info och dessutom agera efter den. Fäktas två och två är lagom stimulerande för min hjärna, tror jag.

Det andra är att vi har sådan vansinnig inströmning av nytt folk. Om det ska fortsätta såhär får vi väl snart börja med nybörjarstarter… om inte en gång per termin så kanske några gånger per termin. Vår klubbs system är dock verkligen inte uppbyggd för det. Det bygger på personlig undervisning samt fri fäktning, och lärar-elev-relation snarare än att någon tränar en stor grupp. Det ska bli intressant att se vart detta bär på några år.

Vadå? Huruvida jag är kvar om några år?

Joo, jag tror nog det. Vi får se.