Gunilla-kursen, efteråt

Om jag försöker summera Gunillas och Jans kurs, den nybörjarkurs i tango som jag gick i förarroll i höstas. Så här efteråt, vad tyckte jag?

Kursen var ovanligt lång, hela tio gånger när de flesta verkar köra kursomgångar om fyra till sex lektioner. Jag gillade verkligen att kursen var lång, så man hinner komma någonvart. Som vanligt trivdes jag verkligen med Gunillas sätt att formulera sig och måla upp bilder för vad det är man ska försöka uppnå med sin kropp. Jag tyckte oerhört, oerhört mycket om fokus på kvalitet istället för en massa steg och turer. Det är så skönt, så skönt… vi gick förmodligen igenom mindre repertoar på tio gånger än många andra nybörjarkurser gör på fem, och frågar man mig är det helt rätt. Hon gick igenom korset, cruzada, lagom till milongan på hennes festival, som vi fick vara med på. Hade det inte varit för att vi skulle ut och frottera oss med den “riktiga” tangovärlden hade nog hon och Jan väntat längre med det. Efter milongan fick cruzadan vila. Jag tror inte många kände sig färdiga att föra/följa den i social dans. Det är på många sätt ett gott betyg för kursen, att folk inser vad de kan föra och inte.

Vad jag verkligen inte tycker om är att de låter en dansa minst hälften av kursen med sin partner. Det blir vansinnigt beroende på hur man fungerar ihop. Min partner missade tre gånger i rad på grund av sjukdom och jobb, och jag lyckades nog stressa henne en hel del över det. Stackare. Jobbigt, att känna att man sabbar för en viss person. Jag förstår inte heller vitsen, inte alls. Man ska ju ändå dansa med många olika sen, varför inte börja med det redan på kurs? En tydlig effekt av detta blev ju också att man inte lärde känna kurskamraterna särskilt väl, inte ens de i den motsatta dansrollen. Jag tror inte någon kom sig för att bjuda upp någon annan på milongan än den egna partnern, vilket minskade den totala dansmängden för oss allihop drastiskt.

Jag tyckte inte heller om att Gunillas undervisning faktiskt i grunden är figurbaserad. Hon håller sig om figurer på åtta taktslag, två takter, i botten. Sedan börjar man variera därifrån, men basen är ändå åtta taktslag. Detta är att lura följarna, att få dem att tro att de i början på de åtta taktslagen ska veta vad som sker i slutet, istället för att följa varje steg för sig. Om jag jämför med den nybörjarkurs som Fredrika och Gunnar undervisade på Chicago för ganska länge sen, så var de mycket mycket mindre fantastiska som lärare - men jag gillar deras metod bättre. Varje steg för sig. Kursen var lite kort och det är helt sant att man inte känner att man kan dansa efter fem lektioner upplagda på det sättet. Men, vad tjejerna följde! Ett steg i taget, inget annat. Helt otroligt, tycker jag nu. Då tog jag det bara för givet.

Sammantaget är jag fortfarande väldigt förtjust i Gunilla, men inte lika begeistrad som innan kursen. Jag vill tillbaka och gå fortsättningskurs för henne någon gång, helst med en partner som vill både vill föra och följa så jag får dansa bägge roller… men inte just nu. I den mån jag lägger min energi på tango för tillfället ska den spridas ut på flera olika lärare, på flera olika håll. Queertangon, till att börja med, och så har jag hört tips om andra lärare som kan vara värda att kolla upp.