Kultur kontra kvalitet. Aikido och tango.

När jag började träna aikido var det sommar. De flesta i den klubb dit jag tagit mig hade träningsuppehåll under sommaren, men bland de som fanns kvar var en avsevärd andel gamla garvade svartbälten som fortsatte att träna över sommaren av bara farten. Det fanns också en klick tämligen nya som ännu inte upptäckt att det faktiskt kan vara skönt med sommarlov från träningen, och så några mittemellan. Proportionerna gamla rävar gentemot hungriga nykomlingar var med klar övervikt åt svartbältena, som turades om att ta hand om oss nya och träna med oss. För mig såg det ut som om de mycket medvetet valsade runt varannan teknik med varandra, och varannan vilade de sig med att hjälpa en färsking tillrätta. Det är möjligt att de bara högg den som var närmast, och sen tränade med nya partners så de kom att träna med alla. Oavsett hur det gick till blev resultatet det samma: jag fick massor av hjälp, nästan vem jag än tränade med. Jag fick här ett svårslaget ideal för hur man beter sig som en av de mer avancerade på en aikidomatta. De svarta snörena hade kunnat samlas i ett hörn för att leka med varandra och lämna oss i ett annat hörn, men det gjorde de inte. Detta ideal bar jag sen med mig under hela min aikidotid på tio år, trots att jag småningom kom i kontakt med miljöer som fungerade annorlunda.

Småningom blev jag själv ett sånt där svartbälte, och jag har ägnat avsevärd tid åt att träna med nybörjare. Jag är lärd att man tränar runt med alla i lokalen innan man tränar med samma person igen, och att nybörjare alldeles särskilt måste tas om hand. Aikido är så förvirrande i början, man måste vara snäll mot de små liven så de inte blir alldeles knäckta. Om man vill träna extra med sina kompisar, eller den man trivs bäst med att träna med, då gör man det efter passet. Under ett ordinarie träningspass är man däremot en del av en grupp, och har ansvar för gruppen och hur den fungerar. Dessutom är aikidon organiserad i ideella föreningar, som antingen har egna lokaler eller har hyra att betala. Man är en del av klubben, och utan nybörjare som stannar kvar stannar klubben - alltså måste klubben ta hand om dem, och klubben är vi som tränar. De som kan ta hand om färskingarna är de som har lite att komma med; ergo faller det på de erfarnas lott, mer än de andras, att hantera nyingarna.

Sedan bytte jag till en annan gren av aikidon, en gren vars aikido jag fann mycket mera intressant. Tyvärr stod jag inte ut med hur människorna där agerade mot varandra. Här gällde det att visa upp sig och få träna med de bästa, så att andra insåg att man hade något att komma med… ignorera “uppbjudningar”, se till att placera sig på strategiska ställen på mattan där det finns folk man vill träna med - och som vill träna med en själv…

Sedan jag slutat träna aikido fann jag att i pardansens föra/följaspel finns samma lek med rörelseenergier som i aikidon, samma kraftflöden, samma kontakt - eller i alla fall något mycket liknande. Jag fann också att de sociala miljöerna mera liknade de jag valt att lämna, än dem jag en gång övergivit för den aikido som jag rent tekniskt tyckte var häftigare. Tangostockholm är så stort, också. Det finns massor av dansarrangörer och lärare, men ingen har ansvar för eller översyn över eleverna när kursen är slut och eleverna dansar vidare någon annanstans. Tangostockholm är ett smörgåsbord, på gott och på ont. I pardans finns vad jag sett sällan motivationen att bygga en social krets på samma sätt som inom budon.

När jag gick från den snälla och gulliga grenen av aikido till den som ibland benämns elitistisk, tyckte jag inte om hur det fungerade. Enligt min måttstock betedde sig folk illa. Jag ville inte anpassa mig. Jag hade kvar mina ideal… det gick inte, förstås. Jag hängde mig kvar i några år och vägrade acceptera de sociala spelreglerna. Det blev till slut för jobbigt. Jag kasserade min aikido då jag fann dess sociala miljö alltför inhuman. Den andra sortens aikido ville jag inte tillbaka till, den intresserade mig inte längre. Jag har frågat mig, jag frågar mig fortfarande om det måste vara så att det är den tekniskt spännande grenen som är mera otrevlig socialt. Måste man offra det mänskliga för det tekniska? Om man försöker bygga fina och varma miljöer, är det med nödvändighet hämmande för kvaliteten?

—-

Andra bloggares intressanta åsikter om aikido, budo, tango, pardans, dans, kultur, sociala miljöer, elitism, kvalitet