Petra, Stacey och kvinnojouren

Budomemoarer, del 9

Ett helt eller halvt år efter grundkursen i feministiskt självförsvar tog Petra Östergrens kung fu-klubb in Petras amerikanska instruktör, Stacey Jolles, för att instruera på träningsläger. Lägret var öppet för folk från alla stilar och arter, ända ner till några blinda tjejer vars enda erfarenheter var en självförsvarskurs för funktionshindrade som Stacey hållit i. På lägret fanns Petras egna elever, delar av en jujutsuklubb som filmade träningen och över huvud taget verkade mycket intresserade, folk som kommit dit via Petras eller Staceys kurser samt några löshästar.

Stacey var liten och smal, äckligt vig, råtuff och mycket kvinnlig på samma gång. Enligt vad hon sade själv hade hon slagits på gatorna i Chicago som ung, inte helt vanligt för en kvinna. Det här lägret var första gången jag tränade på attacker med kniv. Att stå där och träna på att skära i luften med smörkniv var lite läskigt, faktiskt. Jag insåg mycket väl att det skulle kunna kännas coolt och lagom småmacho att göra samma sak med en riktig, vass kniv – och jag tyckte inte om att inse detta om mig själv. Som avslutning på hela lägret fick vi leka angripare och försvarare med Staceys vassa kniv – i slow motion, med hårt fastställda ordningsregler. Jag kan tänka mig att syftet var att vänja folk vid att se ett vasst knivblad, och även ge lite mer skärpa åt träning med låtsasknivar utan egg.

På lägret träffade jag förstås Petra Östergren. Mina besök i hennes verksamheter fick ett lite märkligt efterspel när Petra föreslog mig att börja träna för att bli instruktör inom hennes system, och sedan helt tog tillbaka erbjudandet. I lokalpressen hemma i Luleå kunde man nämligen se att tre personer från jujutsuklubben, en kvinna och två män, arrangerade en självförsvarskurs för kvinnor – och bland jourkvinnorna gick ryktet att kvinnan i sällskapet var jag. När Petra fick höra att jag gick bakom ryggen på henne, och värst av allt, höll i självförsvarskurser tillsammans med män! strök hon mig från deltagarlistan på den kurs där jag skulle deltagit utan kostnad för att känna på det hela, samt från sin mentala lista över möjliga instruktörskandidater.

I efterhand kan jag säga att det var bra att det inte blev något av. Jag var för ung och osäker. En del av de saker jag inte kunde skulle jag väl lärt mig av Petra och de övriga, men nä – det var för tidigt. Det ska också påpekas att Petra senare bett mig om ursäkt för det här resonemanget och agerandet baserat på ett rykte från folk på kvinnojouren. I alla fulla fall fick jag inget vidare förtroende för den lokala kvinnojouren, och mitt engagemang för Petras företags kurser som jag gått omkring och rekommenderat till i princip alla kvinnor jag kände fick ett brådstörtat slut.

När jag flera år senare kom mig för att gå fortsättningskurs hade Petra lagt ner. Hon som ledde fortsättningskursen hette Amanda Golert och håller idag i den svenska avdelningen av Kidpower Teenpower Fullpower som lär ut självförsvar dock inte enbart till kvinnor. Det var sällan Amanda fick ihop elever till en fortsättningskurs, så jag fick hoppa in på en kurs som köpts in av en kvinnojour.

Jag blev egentligen lite besviken på kursen eftersom den så gott som enbart handlade om fysiskt självförsvar, alltså våld för att försvara sig mot våld. För mig hade den viktigaste delen av grundkursen varit rollspelen och attitydövningarna, men detta var inte särskilt framträdande element i Amandas version. Vid det här laget hade jag bott i Stockholm och tränat aikido där i några år, och även om det var stor skillnad på självförsvarskursernas enkla effektiva våldsövningar och aikidons sofistikerade och svåra tekniker fick jag ändå mitt lystmäte av koreograferat våld på annat håll. Emellertid var det väldigt skönt att kunna släppa delar av mina fördomar mot kvinnojourskvinnor; det här gänget kändes helt… normalt, i brist på bättre ord. På fortsättningskursen saknade jag analysen av mäns och kvinnors roller och ageranden gentemot varandra, men å andra sidan slapp jag grotta ner mig i detaljer om hur män kan agera illa mot kvinnor utan någon motvikt.

I övningen med angripare i hemmagjord skyddsdräkt á la Redman, ordentligt skyddad och vadderad så det skulle gå att puckla på för kung och fosterland, kände jag igen mannen inne i dräkten. Han hade varit med på lägret med Stacey Jolles. Det var nog inte meningen att man skulle se så mycket av människan i angripardräkten, utan bara just en angripare. När den här varelsen greppade tag i en steg pulsen ordentligt, trots att jag visste att det bara var träning. Det var väl det som var vitsen: framkalla stress, och lära in att i en stressad situation faktiskt agera. Får jag tillfälle att delta i liknande träning igen, så kommer jag att nappa.

Allt det här är nu ganska länge sedan, och under termen feministiskt självförsvars broar har det runnit ganska mycket vatten. Sedan Petra Östergren drog sig ur leken kom nya aktörer av olika slag fram, och sedan det blivit vanligt att erbjuda någon typ av självförsvarsträning i skolorna har det feministiska självförsvaret växt så det knakat.

För något år sedan började jag fundera på att plocka upp det här med feministiskt självförsvar igen. Jag hade då hunnit med att instruera i aikido i några år, och sedan jag lagt av med aikidon kanske feministiskt självförsvar kunde vara en arena för mig att få lära ut något som jag tyckte var viktigt? De sammanhang jag hittade som möjliga arenor var dels Ung vänster, och dels grupper med starka band till kvinnojourerna. Ingendera känns för mig som något sammanhang där jag självklart skulle känna mig hemma. Det enda sätt jag numera är aktiv inom feministiskt självförsvar på, är att när folk börjar tugga dumheter, missuppfattningar och myter om feministiskt självförsvar beskriva vad det faktiskt handlar om. Småningom ska det nog bli till ett litet avsnitt i Bluffarens guide.

——

Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, Petra Östergren, Stacey Jolles, kvinnojourer, män

Feministiskt självförsvar

Budomemoarer, del 8

Under något av mina sista år i Luleå gick jag en kurs i feministiskt självförsvar. Den hölls av en elev till Petra Östergren, då i princip den enda som marknadsförde detta begrepp i Sverige, inom ramarna för hennes företag. Jag hade köpt och läst Petras bok ”Slå tillbaka!”, så när tillfälle erbjöds att stifta närmare bekantskap med Petras feministiska självförsvar tog jag den.

Själva kursen behandlade till största delen saker som att sätta gränser och verbala, icke-våldsamma strategier. Den del som handlade om våld intresserade mig mindre. Jag med mina två års karate bakom mig tyckte nog att en helgkurs inte kunde lära mig mycket som jag inte redan kunde. Däremot var resten av kursen vansinnigt intressant. Rollspel med olika sätt att sätta gränser. Kroppsspråk. Hela kroppen mot – det kände jag igen från aikidon. En kvinna sade efter avslutad kurs ”nu har jag lärt mig sätta gränser mot min mamma”, och absolut – att sätta gränser har man nytta av i många delar av sitt liv. Alla exempel i kursen gällde dock män. Överfallssituationen förstås, den som många kvinnor är rädd för, men också tafsande chefer, tafsande kunder (om man jobbar som t.ex. servitris), fulla jobbiga män på krogen, och så vidare.

Några månader efter kursen satt jag och den kompis som följt med på kursen på ett uteställe, när en mycket berusad medelålders manlig lokalkändis närmade sig och ville umgås med damerna. Hon avvisade honom vänligt men bestämt, och när han lommade av skrattade hon mot mig: ”Självförsvar steg ett!” I Petras indelning borde det nog egentligen vara steg två, men det spelar mindre roll. Verktyg för att värna sina gränser är alltid intressanta.

Kursen arrangerades i samarbete med den lokala kvinnojouren. De flesta av kursdeltagarna hade med jouren att göra och kände varandra; vi som kom utifrån var ett fåtal. Det var lite skrämmande att höra och se människors starka reaktioner på övningar, som visade att de här kvinnorna råkat ut för något. Jag minns särskilt en kvinna som när vi tränade slag på mittsar började böla och gråta, och en av hjälpledarna på kursen tog in henne i ett angränsande rum med orden ”kom, vi fortsätter här” medan resten av gruppen gick vidare.

Jag brukade tillämpa principen ”jag har rätt att gå vartsomhelst vilken tid på dygnet som helst”, och tyckte ytterst sällan det var obehagligt att röra mig ute ensam på natten. Eftersom kursen blev jag dock lite mer försiktig än förut. Kursledningen sade att det brukar bli så, och det stämde. Att ta en omväg för att den var uppyst kändes inte längre som att falla undan för rädsla, utan som en konsekvens av medveten riskbedömning – och därmed helt okej.

Jag är mycket glad att jag gick den kursen. Få enskilda erfarenheter har haft så stor inverkan på min syn på saker omkring mig i mitt liv. Samtidigt störde jag mig på en del av kursens inramning. Vi satt i cirkel och utbytte erfarenheter, men samtidigt tyckte inte kursledningen om att dess sanningar på minsta sätt ifrågasattes – vilket jag förstås ibland gjorde, besvärlig som jag är. Jag har stött på det där ibland i feministiska kretsar. En ovilja att erkänna hierarkier eftersom man ser det som något manligt, samtidigt som man faktiskt inte är villig att släppa lös det hela på allas lika villkor. När kursen var slut kände jag ”nu har jag tillbringat en hel helg med att prata om män som våldtar och misshandlar… och behöver få se en normal vettig karl NU! för att inte få en ganska konstig världsbild.”

——

För att hitta allt jag skrivit om feministiskt självförsvar på Budo- & kampsportsforum, gå in på söksidan och leta rätt på alla inlägg av ”Hanna B” som innehåller ordet ”feministiskt”. Andra bloggar om självförsvar, feministiskt självförsvar, feminism, Petra Östergren, sätta gränser

Älskade, hatade tango

På Tangoportalen har en gammal diskussion från 2005 fått nytt liv: Könsfrågor inom tangon. Det handlar om tangon som reservat för könsrollsstereotyper som vi annars kastade av oss på 50-talet, i vart fall delvis. Det långa inledningsinlägget är mycket läsvärt.

Jag vill ha förd och improviserad dans utan mossigheter. Kan ingen uppfinna en queer bluesdans?

——
Andra bloggar om tango, könsroller, queer

Stilbyte

Budomemoarer, del 7

Vår instruktör skulle alltså försvinna från stan. Skulle det gå att fortsätta med aikidon? Själv var jag fullt beredd att försöka lära mig från böcker och komplettera med några träningsläger per år om bättre möjligheter inte erbjöds; att de andra inte var lika galna märktes. Anders visste att det fanns en aikidokille till i stan som kom från den där klubben Iyasaka i Stockholm. Vid det här laget hade jag lärt mig stava till det klubbnamnet. Antagligen hade jag plockat upp det i Stefan Stenudds bok om aikido, som jag lånat några gånger på biblioteket och grundligt läst från pärm till pärm. Frågan var om det skulle gå att få den här andrakyuaren att överta vårt lilla aikidogäng, de som fanns kvar. Troligen skulle de flesta försvinna i terminsskiftet, det brukar vara så med ett gäng nybörjare. Den nya instruktörskandidaten var en smula tveksam till uppdraget. Han hade familj och dessutom ett flertal andra intressen. Jag satte in operation övertalning, och hans instruktör i Stockholm gav honom stöd för att starta klubb.

Anders från Uppsala sysslade med Nishio-aikido, men för vår nye instruktör skulle det bli aikido enligt Kobayashi. De här japanska namnen var bara ord för mig, men han som skulle ta över skrynklade ihop pannan när han var in och tittade på ett pass. Det var stor skillnad, tydligen.

Ett sommarlov kom emellan. Sen blev det nystart med ny termin, nya tider (sämre än förut) och nytt folk. Första passet upptäckte jag: det var inte så här vi gjorde. Vänta nu, jag vet inte hur vi gjorde… men inte så här. Stegen var inte desamma i en enda teknik. Tenkan, det grundläggande steget, var inte helt detsamma – när Anders gjorde många tenkan efter varandra förflyttade han sig en smula i sidled, men så var inte fallet nu. Inte ens hanmi, den grundläggande fotpositionen, var densamma. Det upptäckte jag dock inte förrän flera år senare, och då var det ett stort steg år rätt håll att stoppa in mina fötter på en rak linje bakom varandra. Aikido som är mer eller mindre ”mainstream Aikikai” funkar bättre om man inte står med fötterna som Nishio sensei, med alla hans kendo- och karateinfluenser.

Vi tränade inom Högskolans Idrottsförening i ett år till. Sedan flyttade träningen ner på stan, bort från studentmiljön där folk kom och gick. Förhoppningsvis skulle det bli lättare att få behålla eleverna på det sättet. Dessutom var det lite oklart huruvida det skulle gå att vara kvar inom HIF, men ändå ansluta sig till Svenska Budoförbundet. Idag är jag övertygad om att det borde gått ypperligt, bara alla parter gjorde klart för varandra vad som gällde; jag kan inte tänka mig att HIF inte hade åtminstone ett korpfotbollslag som för att få tävla måste vara dubbelanslutet till fotbollsförbundet. Den typen av dubbelanslutningar är vanliga inom studentidrotten, men vi stötte på patrull när vi började prata om att vilja ta in egna avgifter. Förmodligen förstod ingen vad det skulle vara bra för, och eftersom vår instruktör ändå hade inställningen att man borde förflytta sig bort från de renodlade studentterritorierna fick det vara så länge.

En vecka in på den första terminen fick jag det tvivelsamma nöjet att instruera ett pass när instruktören var sjuk. Jag bad en av killarna som var kvar från terminen före att hjälpa mig, en ninjutsukille som fortfarande tränade i svarta kläder och som alltid gjorde saker på sitt eget sätt snarare än som instruktören visade. Det visade sig vara ett stort misstag. Han ville instruera sina egna grejer medan jag ville göra aikido. Sedan har jag från elevplats sett detta ett flertal gånger: en tjej som får i uppdrag att leda ett pass, och en kille som mer eller mindre oombedd kliver in och tar över. Visst, jag bad om hjälp, men inte att han skulle ta över och börja visa grejer som han lärt sig på annat håll… det är inte alla killar som beter sig så förstås, men tillräckligt många för att mönstret ska vara tydligt. Det är sällan som tjejer går in och snor passet av killar. Jag fick leda några pass till. Det var inte lätt. När jag sex eller sju år senare började instruera på riktigt, låg de här erfarenheterna som lugnande bomull runt nervositeten: jag har instruerat förr, och även om jag kanske inte har så mycket att komma med har jag mycket mycket mer att ge nu än vad jag hade då.

Jag var inte begåvad, och stilbytet snurrade dessutom till det för mig lite extra. Förmodligen ledsnade vår instruktör så småningom på tjejen som ville så mycket men kunde så lite. Jag var inte mycket till hjälp för honom att driva klubben. Vid något tillfälle förklarade han för mig att han hoppades på några av killarna som hade tränat andra stilar, för de skulle fort kunna bli duktiga så han fick någon att köra med. Jag tänkte i mitt stilla sinne att de där som bara tränar här medan de pluggar för att deras stil inte finns i Luleå, eller de som inte orkar ta sig ner på stan till jujutsuklubben – de kommer inte att ge dig mycket på sikt. De kommer inte att bli kvar, vad är det att bygga på?

Sen blev det så att jag flyttade själv, i ungefär samma veva som instruktören bestämde sig för att det var dags att satsa: bilda klubb och flytta från campus. Jag vet inte hur många som följde med från studentgänget till Örnäset där den nya dojon låg. Många av studenterna i Luleå rör sig mest i området Porsön och kanske till det angränsande Björkskatan, där det finns många studentbostäder. Förmodligen blev det start från mer eller mindre ny kula på Örnäset, som ligger på andra sidan sta’n.

Instruktören lade småniningom av, sedan han tagit sitt svarta bälte – ett inte helt ovanligt fenomen – och klubben drivs idag av hans elever. Den lider av samma problem som många andra klubbar i små och halvstora städer: för många flyttar från orten. I små städer är det nästan bara ungdomar som börjar träna – den iakttagelsen är intressant i sig, tycker jag. I Stockholm och säkert även i andra stora städer börjar man träna även högre upp i åldrarna, och dessutom stannar folk kvar även sen de skaffat familj i en helt annan utsträckning än folk gör på små orter. I mindre städer förefaller det som om man är originell om man ger sig på nya typer av utövningar när man är över 25… eller är det bara kampsport som förväntas vara till för ”ungdomar”? Men varför fungerar det då inte så i storstäderna? Förutom de som slutar träna av olika skäl, drabbas småstadsklubbarna av alla dem som flyttar precis när de nått den nivå där de kan dra ett lass och hjälpa till att stötta klubben. Det är svårt för en klubb att ständigt bli naggad i toppskiktet, men vill man så går det. Att vara elev i en stor storstadsklubb som dräller av svartbälten och där kärnan fortsätter träna även efter att de bildat familj kräver jämförelsevis inte mycket till vilja. På ett sätt är jag glad att jag fick den start jag fick. Jag fick lära mig att inte ta något för givet.

Jag tror inte att någon i klubben idag känner till Anders från Uppsala, som drog igång aikidoträningen i Luleå och sådde fröet till det som idag är en riktig klubb. Den klubben skulle inte ha funnits om det inte varit för honom, men den hade inte heller funnits utan mig. Det känns lite speciellt att ha haft ett finger med i en klubbs själva tillblivande, eller egentligen förarbetet till det – trots att jag idag inte har något med den att göra, och trots att min främsta insats för klubbens existens bestod av en portion tjat på rätt person.

——
Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido, budo, Kobayashi, Nishio, könsroller, instruera, Luleå

Bluffarens guide till grader och graderingar

Elementa

Moderna budoarter delar i allmänhet ut grader till sina elever. Graderna är ett slags nivåmarkering, som ofta synliggörs med bälten av olika färger som knyts runt höft eller midja. Svartbältesgraderna är de högsta och kallas dan, och graderna under heter kyu. De lägsta kyugraderna är de som har högre siffror, exempelvis sjätte eller tionde kyu, och den högsta kyugraden är alltså första kyu.

Kyugrader markeras ofta med olika kulörer för olika grader. Färgskalan skiljer mellan olika arter och organisationer; exempelvis blått bälte kan symbolisera en ganska hög kyugrad, eller vara stilens allra första färgade bälte. Dangraderna börjar på låga siffror, så att första dan är den första svartbältesgraden. Det prov som avläggs för att erhålla en ny grad benämnes gradering. I allmänhet finns ett på förhand bestämt graderingssystem, där vissa tekniker eller aspekter av konsten ska visas upp för en viss grad.

Graderna är något slags mått på nivå inom den egna klubben eller stilen. Det går aldrig att jämföra grader mellan olika stilar, och tro att exempelvis första dan – första svartbältesgraden – på något sätt ska motsvara en svartbältesgrad i en annan kampstil. Grader kan ses ungefär som examina, och även i vår universitetsvärld ställer olika utbildningar olika hårda krav på studenten. Dessutom finns det nyutexaminerade som lärt sig och förstått mycket mer inom sina områden än kurskamraterna. Bland de färdigexaminerade finns det även ibland personer som inte duger mycket till inom det yrke de är utbildade för. De har tuggat sig igenom utbildningssystemet men lyckats missa något väsentligt vad gäller kunskaperna och dess tillämpning. Om en utbildning inom budo ska leda till förmåga att försvara sig – vilket alls inte är självklart, men om vi för diskussionens skull utgår från att det är målet med träningen – så är ett svart bälte ett mycket dåligt mått på hur väl eleven uppnått detta mål. Detta är med tanke på graderingarnas mål och utformning högst naturligt, och inte i sig någon kritik mot systemet som sådant.

Historik

Graderingssystemet med kyu och dan är judons grundare Jigoro Kanos fel. De gamla japanska stridsskolor som är ursprunget till den moderna budon hade olika typer av intyg, menkyo, men inga bälten. Kano tog systemet med dangrader, som ursprungligen uppfunnits för brädspelet go, och tillämpade det på sina judoelever genom att låta de skickligaste bära svarta bälten till de kläder de tränade i. Med tiden kom nivåerna under det svarta bältet att delas in i kyugrader, och de färgade bältena infördes. Systemet har sedan spritt sig till praktiskt taget all modern budo, och även många kampsportsstilar med annat ursprung än Japan har övertagit systemet.

Mytologi och betydelse


Kring det svarta bältet finns en omfattande mytbildning, och den som har svart bälte förväntas ofta vara fantastiskt skicklig. Särskilt människor som inte själva tränar budo tenderar att överdriva det svarta bältets betydelse, men i ärlighetens namn gör inte budon och dess utövare mycket för att ta ner myten om det svarta bältet på marken. Förvisso är det sant att man inom karatestilen Kyokushinkai får man träna i många svettiga och tuffa år för att erhålla första dan. Dock är samma grad inom kyudo, det japanska bågskyttet, en ganska basal historia. I andra arter eller stilar räknas främst tränad tid, även om få stilar är så extrema som Daito Ryu-grenen Roppokai som delar ut grader ända upp till tredje dan endast baserat på hur mycket eleven tränat. Grader delas ofta ut med hänsyn tagen dels till prestation och dels till tränad tid, ungefär som när skolelever flyttas upp till nästa årskurs. Ibland görs en avvägning mot personliga förutsättningar, så att det ges en viss rabatt till exempelvis äldre utövare. Ibland tillåts funktionshindrade ta svart bälte trots att de inte kan utföra alla de moment som stilens graderingssystem normalt kräver. Vissa organisationer tillämpar hedersgrader som delas ut exempelvis till människor som gjort viktigt administrativt arbete eller prestationer inom ledarskap och utbildning, men det är inte ovanligt att skillnaden mellan hedersgrader och vanliga grader inte sägs rätt ut utan de vanliga graderna delas ut med även icke träningsmässiga skäl att belöna personen i åtanke.

Riktigt hur den nivå som mäts definieras kan vara väldigt olika, mellan olika stilar men ibland även inom. Ibland mäts förmågan till kamp (inom den aktuella budoartens regler för detta) men ofta är en gradering ungefär som en tentamen som man pluggar till i förhand. Vissa tekniker ska visas upp på graderingen, och kan man utföra dessa på ett nöjaktigt sätt får man graden. Ibland krävs att teknikerna ska utföras bra, men ofta räcker det att utföra dem ”rätt” – jämför att den som tenterar ett visst moment inom matematik kan tillämpa det men sällan kan sägas behärska alla aspekter av det. Jag upprepar mig, men det här är väsentligt så jag säger det igen: ingen förväntar sig att två studenter som går ut från samma utbildning ska ha exakt samma kompetens eller förmåga, och det bör man inte heller förvänta sig av två klubbkamrater med samma grad.

I Japan är gradernas viktigaste funktion troligen att markera varje individs status inom gruppen. Japan är ett mycket hierarkiskt land, som hade kvar ett feodalsystem liknande de vi lämnade bakom oss under medeltiden ända in på 1800-talet. Japaner tycker om att veta vem som är över- och vem som är underordnad, och system där detta är tydligt och klart gör dem trygga. Därför trivs de med tydliga rangordningssystem. Graderna i Japan är alltså främst är ett medel att göra de sociala strukturerna i dojon (klubben eller träningslokalen) tydliga.

En elevs sociala position inom den egna klubben beror givetvis inte enbart på graden, och förmodligen mindre hos oss än i Japan. I de flesta fall spelar dock graden ganska stor roll. På ett sätt kan det ses som demokratiskt och sympatiskt att det finns något statusbärande som alla till slut kan få ta del av. Social kompetens och förmåga till framgång i tävling varierar, men så gott som alla kan småningom erövra det där svarta bältet även om det tar oss olika lång tid.

Att graderna sätter fokus på hierarkin inom gruppen är på gott och på ont. I en sångkör finns människor som är svagare sångare än andra, vilket alla inblandade brukar vara medvetna om. När detta inte märks ut med färgade snören om höfterna finns färre incitament för körmedlemmarna att lägga vikt vid detta faktum.

Om man frågar svenska budoutövare vad graderingar och grader ska vara bra för får man ofta svaret att det är som morot, för att eleverna ska ha ett mål. Höjdhopp, fotboll, bergsklättring, sömnad, snickeri, körsång och att dreja i lera verkar dock gå utmärkt att lära sig utan någon typ av graderingssystem. De flesta kinesiska kamparter klarar sig också utan. Personligen är jag mycket skeptisk till att graderna tillför särskilt mycket på den här fronten. Den elev som är såpass lite intresserad att han eller hon behöver yttre mål, kanske faktiskt borde skaffa sig en annan hobby?

Faktiskt kan graderna ibland vilseleda de tränande. Graderingarna är inte målet med träningen. Om de ges stor betydelse, blir de ett pseudo-mål. Den elev som tränat hårt för att uppnå första dan och sedan upptäcker sig ha fokuserat sin träning på ett pseudomål kan bli ordentligt besviken och känna sig tom, utan att riktigt veta varför. Mycket riktigt är det oerhört vanligt att elever slutar träna ganska kort tid efter att de uppnått första dan.

En funktion som torde vara vanlig trots att den sällan pratas om, är att graderingssystemet ofta tjänstgör som förteckning över stilens tekniker. Eftersom alla utövare som fortsätter träna förväntas tugga sig igenom graderingssystemet, är graderingar ett praktiskt sätt att se till så eleverna tränar alla tekniker och inga faller i glömska. Genom graderingssystemet styr stilens ledning vad som tränas ute i klubbarna.

Om man verkar inom ett system där graderingar finns, är det svårt att ställa sig utanför. Jag skulle dock aldrig råda en stil eller klubb som hittills tränat utan graderingar att börja tillämpa dem.

——

Bilden är hämtad på Wikimedia Commons, är gjord av Spoxjox och är fritt tillgänglig under GFDL.

——

Andra bloggar om budo, kampsport, bluffarens guide, grader, graderingar, pedagogik, sociala spel, hierarkier

Nybörjargrupp på mattpussel

Budomemoarer, del 6

På Högskolan i Luleå fanns en uppsjö interna tidningar. Kåren gjorde en, de olika sektionerna gjorde sina egna, och dessutom fanns det tidningar som egentligen vände sig främst till anställd personal. I en tidning som jag plockade på mig ur ett ställ gjorde Högskolans idrottsförening reklam för vårens begivenheter, och där fanns en liten notis: Aikido. Max 20 deltagare, två kvällar i veckan och anmälan till Anders Hedman. Jag var på, snabbare än ögat.

Instruktören såg vagt bekant ut. Med lite eftertanke kom jag fram till att det var den pojke som varit in och vänt i jujutsuklubben. Första kyu hade han, kom från Uppsala, var uppe i Luleå på ett år och hade småningom blivit övertalad av en kompis att börja hålla i träning.

På första passet upptäckte jag till min förskräckelse att jag, trots en och en halv termin jujutsu samt en sommar med aikidoträning i en riktig klubb, inte kunde rulla framåt. När jag tränat jujutsu hade vi rullat från knästående och från stående. Samma sak i aikidoklubben i Stockholm. Från knästående fick man lite höjd, och därmed hastighet som tog en runt i rullningen. I Anders’ första nybörjarrullning satt man ner med rumpan på hälarna, som i seiza fast med ett knä pekande framåt och det andra ut åt sidan. Att rulla därifrån… det bara gick inte. När vi fick ställa oss upp på knä och göra framåtfall därifrån återställdes mitt självförtroende en smula.

Om den ki-aikido jag gjort en sommar varit ett flöde av ständigt nya tekniker, så var teknikerna i denna nybörjarkurs något mer återkommande. Det hjälpte föga. Bara att hålla reda på hur man skulle placera fötterna i varje teknik var en ständig hjärnjympa. Det syntes ingen som helst logik i rörelsemönstren. ”Charlie Chaplin” sade instruktören, och gjorde ett steg som påminde om en position i klassisk balett. Det hjälpte minnet lite. ”Stoppa ner en pistol i hölstret”, det var slutet på sankyo. Detta plus en iriminage av den sort där man håller ukes huvud mot sin axel är de tekniker jag minns något av, från min nybörjartermin aikido enligt Nishio sensei. Jag är övertygad om att detta är den svåraste aikido man kan ge sig på; den är teknisk till max. Aikidonybörjare brukar tycka att träningen är förvirrande, men detta måste ändå varit snäppet värre än det mesta. Eller kanske jag tror det, bara för att det här var just min nybörjartermin…

Vi hackade oss fram i teknikerna, steg för steg. Det var händer, armar och fötter i en salig röra. Anders däremot, han flöt fram mjukt i teknikerna – inte minst när han snurrade runt helt på egen hand, utan någon som kastade honom, för att visa hur man rör sig när man tar emot teknik. Jag bestämde mig för att försöka komma ifrån de där ständiga stoppen, och tog ner tempot till slow motion. Då kunde jag glida igenom hela tekniken utan att stanna upp och fundera på vart jag skulle i nästa steg, och jag fick beröm. Det kändes som om jag gjort en väsentlig upptäckt, och jag blev glad både för berömmet och för upptäckten i sig. Långsamt men i rörelse var bättre än att göra tekniken i ett antal små ryck.

Högskolans idrottsförening ägde några kvadratmeter riktiga judomattor. För att få ihop tillräcklig yta att träna på pusslade vi ihop såna där grå räfflade gymnastiksalsmattor, som många av oss har gjort kullerbyttor på i lågstadiet. Det blev otäcka glipor i hörnen mellan dem. Man stoppade ogärna ner ett knä på fel ställe. Som studenter var vi automatiskt medlemmar i Högskolans idrottsförening, och alla regelbundna aktiviteter i idrottsföreningen inklusive aikidon var kostnadsfria. Medlemmar i Budoförbundet var vi däremot inte. Instruktör, en sal vi kunde vara i, provisoriska mattor och elever – det var allt.

Högskolan låg några kilometer utanför själva staden. Många studenter bodde i studentkorridor eller små lägenheter i bostadsområdena invid, och var sällan ner på sta’n. Därför fick Anders’ aikidogrupp ta emot en del personer som tränat andra arter förut, och vars stil antingen inte fanns på studieorten – eller så orkade de inte ta bussen ner till centrum. Bland dem fanns en kille som tränat och hade svart bälte i någon typ av karate.

En lektion tog Anders med sitt träsvärd, bokken. Sådant var vi inte vana vid. Vi fick ställa oss på ett led, och gå fram en och en mot mannen med svärd. Anders tog ett steg fram och högg rakt mot eleven, som skulle använda något av aikidons grundsteg för att förflytta sig åt sidan. Det blev tyst i salen, medan vi en och en flyttade oss från svärdet som kom susande mot våra huvuden. Det var ju bara en träpinne, men gav ändå en viss nerv åt övningen. När det blev karatekillens tur, ställde han sig i en karateposition farligt nära svärdet. Vår instruktör bad honom ställa sig lite längre bort, men det ville han inte. När Anders höjde svärdet, gick killen in med ett ljudligt kiai och markerade ett slag i magen. Vår instruktör skakade på huvudet, och lät nästa elev komma fram. Huruvida karatekillen kom tillbaka till träningen efter det minns jag inte.

Några graderingar vid terminsslutet blev det inte. Jag minns inte att någon ens tog upp frågan. Värre var att Anders hade avverkat sitt år i norr. Var det slut med aikidon nu? Näe! Det kunde jag bara inte acceptera. Hade inte aikidon i Sverige startat med att folk suttit på ett fik, tittat på bilder i en bok och försökt pröva ut hur de där teknikerna gick till? Det måste finnas något sätt att fortsätta, träna på egen hand och sen åka på läger för att lära sig mera. Nog hade vi det ändå bättre förspänt med träningsresurser inom räckhåll, än vad det funnits i Stockholm 1962. Det måste gå.

——

Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se. Fler bloggar om aikido, memoarer, nybörjargrupper

Hurusom man håller i en sabel

Mitt försök att få lära mig lite om hur sportfäktningen ser på sabel blev inte så lyckade, för instruktören var bortrest. Jag lekte lite med en annan nybörjare – nybörjare på sabel, inte inom fäktsport – och gav sedan upp. Jag som fått testa ”riktig” sabel, vars handtag ser ut så här

blev en smula bestört över att sportfäktningens sabel inte hålles som man håller en riktig. Att de ser ut precis som som ett vanligt kavelhandtag, sådana vi använde i duellfäktningen till värja och florett

det visste jag, men ska inte tävlingsvapnen i görligaste mån efterlikna riktiga vapen?

Sabeln griper man på det sätt som de flesta skulle göra intuitivt: man stoppar in fingrarna under bygeln och sluter handen runt. Kavelhandtagen däremot håller man med tummen på ovansidan, pekfingret på undersidan och övriga fingrar krökta runt det. De användes även inom sportfäktningen tills man gick över till det mer stabila pistolgreppet. På affischen från Olympiska spelen år 1900 syns alla tre vapen som används: florett, sabel och värja, alla med likadana raka handtag. Sportsabeln har en större skydd över handen, med en bygel som går ner till handtagets avslutning, men det är enda skillnaden mot övriga sportvapen vad handtaget anbelangar.

Fusk! tyckte jag om sportfäktningens sabelgrepp. Sabeln är ett huggvapen, och vill man ha kraft att hugga i något så ser man till att få hela armen bakom hugget. Då vill man inte hålla vapnet löst inklämt mellan tumme och pekfinger. Att sedan det greppet kan vara ganska löst förutom vid själva träffen, det är en annan femma. Fäktningen måste ju bli helt annorlunda, när greppet om vapnet vrides ett kvarts varv. Det här är för långt ifrån någon slags verklighet för att jag ska ha lust att syssla med det, tänkte jag.

Å andra sidan. Hurpass historiskt riktiga är de enkla kavelhandtagen? Floretten har, till skillnad från värjan, aldrig använts till att sticka hål i folk med, utan enbart till träning och tävling. Ändå har till och med den här gamla floretten, lika tunn som dagens tävlingsfloretter

ett mer komplicerat handtag, anpassat för så kallat italienskt grepp. Det enkla kavelhandtaget som används på lätta klingar inom SCA, den medeltidsförening jag fäktats inom, kanske är hämtat från tidig sportfäktning det med? I så fall är det inte i första hand sportfäktningens grepp om sina sablar jag ska ifrågasätta, utan SCA:s fäktning med lätta vapen som förmodligen är helt ohistoriska. Att man använder dem kanske enbart är för att det är vad som finns enkelt tillgängligt, och som är någorlunda acceptabelt. Ja… förmodligen är det så. Den SCA-fäktning som görs med tyngre klingor är rimligen den enda som är någorlunda historiskt korrekt. Å andra sidan är det ju trevligt att kunna sätta enkla tunna lätta vapen i händerna på nybörjare, innan de går över till tyngre saker.

Jag ska nog inte avfärda sportsabeln ändå, inte riktigt än. Den ska få en chans till. Detta tog mig fyra dygn att komma fram till.

Fäktades verkligen damerna i OS i Paris 1900 iklädda kjol, förresten?

——
Bilderna är samtliga hämtade från WikiMedia Commons, och får användas enligt följande villkor. Sabelhandtaget: CeCill, foto Rama. Den gamla floretten: GFDL. Foto: Roger McLassus. Bilderna på det röda floretthandtaget och OS-affischen ligger inte under någon upphovsrätt.

——

Andra bloggar om fäktning, sabel, florett, SCA

Aikidoideal

Budomemoarer, del 5

Jag såg till att söka sommarjobb i Stockholm. Jag får nog medge att möjligheten att få testa att träna aikido var en rätt stor del av min motivation för att söka sommarjobb utsocknes. Väl på plats ringde jag runt till aikidoklubbarna, och frågade om någon kunde ta emot en nybörjare fast det var juni. Jag åberopade min enda termin jujutsu, och tyckte att jag hade väl i alla fall början till fallteknik såpass så att jag skulle överleva; jag förstod ju att det inte skulle starta någon nybörjarträning under sommaren.

De flesta klubbar jag ringde till hade sommarstängt, och mer än en tipsade om Iyasaka aikidoklubb på Söder såsom en klubb som garanterat skulle ha öppet. Jag tackade för upplysningen och antecknade J-a-z-z-a-k-a samt ett telefonnummer, men med Yoshigasaki sensei i minne från lägret fortsatte jag att leta i första hand bland ki-aikidoklubbarna. Småningom tog en klubb emot mig.

Träningslokalen låg i ett trähus på Östermalm. Salen hade högt i tak och stora fönster. Alla pass inleddes med en sorts standardiserad uppvärmning, under vilken vi räknade med halvsjungande röster. I denna serie av rörelser utför man ett antal moment åtta gånger, sen kommer några till där man bara gör fem. Kanske någon kan fylla i med en förklaring av vad de här övningarna egentligen är för något? Några av träningspassen avslutades med att man läste stavelser i olika rytm, som ledaren angav genom att slå på en klocka. Inte heller den övningen vet jag vad den egentligen är till för. Jag insöp intryck, och imiterade så gott jag kunde.

Min nödtorftiga fallteknik orsakade en och annan huvudskakning hos aikidomänniskorna. Jag fick några tips, men sommarträningen ägnades inte särskilt mycket åt sådant. Rent tekniskt är det enda av den sommaren som stannat i minnet en ögonblicksbild av något som min senare Aikikai-terminologi kallar för iriminage. I många av teknikerna liksom studsade man den som tog emot tekniken. Jag fick mer än en gång höra: ner-upp-ner, ner-upp-ner. I efterhand har jag insett att det troligen var det koncept som Yoshigasaki sensei arbetade med för tillfället.

De som tränade över sommaren var dels gamla garvade svartbälten som fortsatte att träna över sommaren av bara farten, och dels de tämligen nya som ännu inte upptäckt att det faktiskt kan vara skönt med sommarlov från träningen. Proportionerna gamla rävar gentemot hungriga nykomlingar var med klar övervikt åt svartbältena, som turades om att ta hand om oss nya och träna med oss. För mig såg det ut som om de mycket medvetet valsade runt varannan teknik med varandra, och varannan vilade de sig med att hjälpa en färsking tillrätta. Det är möjligt att de bara högg den som var närmast, och sen tränade med nya partners så de kom att träna med alla. Oavsett hur det gick till blev resultatet det samma: jag fick massor av hjälp, nästan vem jag än tränade med. Jag fick här ett svårslaget ideal för hur man beter sig som en av de mer avancerade på en aikidomatta. De svarta snörena hade kunnat samlas i ett hörn för att leka med varandra och lämna oss i ett annat hörn, men det gjorde de inte. Detta ideal bar jag sen med mig under hela min aikidotid på tio år. När kartan inte stämde med verkligheten fick jag huvudvärk av mitt ideal. Jag har haft mycket svårt att anpassa mig i aikidoklubbar där det fungerat annorlunda.

Jag har ingen uppfattning om hur nybörjarträningar brukar se ut i en ki-aikidoklubb, men i övriga aikidoklubbar jag sett bryter man ner tekniken till olika moment för att göra den gripbar. Det blir steg-för-steg, och ryckigt. Ofta blir nybörjaren stående mitt i en teknik, och undrar vart han eller hon är på väg. Här fick jag träna med svartbälten som gjorde teknikerna i ett flöde. Jag vet inte hur ofta jag lyckades imitera något av det där flödet, och hur ofta jag fastnade i nybörjarens steg-för-steg. Jag fick i alla fall en uppfattning av hur bra tekniker kunde se ut och kännas, med flöde, timing och rytm. När sommaren var slut trodde jag inte att jag egentligen lärt mig så mycket. Från min ki-aikidosommar fick jag med mig okatalogiserade upplevelser, snarare än tekniker. Att lära sig tekniker, det är väl det som det hela går ut på… eller? Idag undrar jag om inte denna start varit mycket värdefull för min uppfattning om vad aikido är. Mina glimtar av vad bra aikido kan vara har legat där och skvalpat i mitt bakhuvud, som en bild av vart det är meningen att träningen ska bära.

Tillbaka i hemstaden lämnade jujutsuträning i blandad gul/orangebältesgrupp ett jämförelsevis blekt intryck. Vi hade varit en ovanligt liten nybörjargrupp som nu hade gult, och därför inte fick en egen gulbältesgrupp utan blev sammanslagna med orangegruppen. Vi började göra något som liknade höftkast, och jag var lite rädd för att falla på dem. Antagligen vet alla som tränar jujutsukai precis vilken teknik jag talar om, och vad den heter. I de flesta aikidotekniker lämnas man att styra sina fall själv, så man tryggt kan rulla iväg; det finns andra aikidosätt att falla, men jag hade dittills inte stiftat bekantskap med dem. I de här kasten var man mycket mer utelämnad till den som kastade, och så landade man pladask på sidan. Jag var för feg, och tyckte inte det var kul.

På ett pass kom en kille in klädd i vitt bälte, som presenterade sig för gruppen som Anders och berättade att han tränat en del aikido. Jag tror att han gick ett enda pass innan han försvann. Jag hann i vilket fall inte haffa honom för att prata aikido.

Mitt i terminen bestämde jag mig för att jag inte var intresserad längre, och drog. När jag nu var klubb- och artlös tittade jag in till tai chi-folket igen som hastigast. Jag testade också att gå tillbaka till karaten, till min allra första klubb. Huvudinstruktören där var sjukgymnast, och med tanke på mina knän hoppades jag att det kanske präglade träningen på något sätt. Tyvärr kändes tai chin ointressant, och karaten slarvig. Egentligen var det ju aikido jag ville träna… men vad gör man när det man vill ha inte finns där man bor?

——
Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se. Innan jag började lägga över mina budomemoarer hit har jag använt delar av den i ett annat blogginlägg, om kultur kontra kvalitet.

Andra bloggar om aikido, jujutsu, Ju-jutsu Kai, memoarer, kampsport, kampkonst, kampkonst, fallteknik, ki-aikido, ki no kenkyukai

Danslektioner kontra att dansa ute

Den som skärskådar mitt kategorimoln ser att den allra största dansrelaterade kategorin heter danslektioner. Kategorin dansa ute är mycket mycket mindre. Denna obalans avspeglar mitt dansande, sådant det varit på sista tiden, och det är inte bra. När jag slutade dansa lindy och gick över till tangon, var jag ute och dansade varje vecka. Det flöt på, jag var nöjd. Tangon fick jag ge upp när mina fötters framvalv kraschade ihop, men när jag slutade så dansade jag varje vecka – lite mindre nöjd med hur jag funkade i sammanhanget än jag varit i lindyn, men jag var ändå ute och dansade.

Man kan ha som hobby att gå på danskurser – men i så fall är ens hobby danskurser, snarare än dans. Dans på danskurser är nämligen oftast en ganska förfuskad dans, eftersom de som följer hela tiden vet precis vad som ska komma och den som bara går på kurs, kommer aldrig att lära sig vad det är att dansa ute.

Jag borde förmodligen välja den minst pretentiösa dansmiljö som går att hitta, vilket rimligen borde vara antingen gammtjo/polska eller bugg och foxtrot. Samtidigt vill jag ju föra också…

Kanske jag lägger dansen på is ett tag, och avvaktar med att hoppa på något lämpligt danståg tills ett sådant tuffar förbi.

——

Tillägg: nu har jag raderat den kategorin. Den bara dubblerade annat och fyllde inget större syfte.

——

Andra bloggar om pardans, dans, danslektioner, dansa ute

Ki-övningar och knän

Budomemoarer, del 4

Jag gick ett litet läger i Stockholm för ki-aikidons överhuvud i Europa, Yoshigasaki sensei. Själva aikidoträningen var inte öppen för vem som helst, men en timme per kväll stod det ki-andning och meditation på schemat. Det kunde man gå utan att träna aikido.

Varken förr eller senare har jag sett en budoinstruktör använda blädderblock så mycket medan han undervisade. Läraren skrev, ritade enkla skisser och förklarade. Ett återkommande tema var skillnaden mellan meditation eller vetenskap, och Yoshigasaki sensei demonstrerade principen för vetenskap flera gånger: ”Jag håller den här pennan i handen. Jag tror att om jag släpper den, kommer den att falla ner – så jag kontrollerar om det stämmer.” Och så släppte han pennan, och tittade på hur den föll ner på mattan. ”Ah, den föll ner.” Vad detta berättade om vad meditation är för något och vad det inte är, förstår jag lika lite nu som då.

Vi fick göra övningar där man knuffade på varandra, för att konstatera att bästa sättet att stå kvar inte är att streta emot. Det är dels svagare, och dels så flyger man som en vante om den andre skulle släppa trycket. Nej, det starkaste sättet är att istället tänka på riktningen nedåt, ner i marken under sig. Märkligt, men det fungerade. Just balans var en viktig komponent i många av övningarna. Vi jobbade två och två, och tryckte åt olika håll på varandras kroppar för att känna efter om vi var i balans. Som nästa steg i övningen reste man sig upp på tå, och sänkte sig ner igen innan ens partner fick testa balansen. Sen försvårades övningen till exempel genom att balansören fick sträcka ut en arm framför sig, eller genom att prata samtidigt. En hel del av de här övningarna lät sig översättas till vardagligt liv, till sådant som att sätta gränser och interagera med andra människor. Det fascinerade, och jag pratade rätt länge efteråt om det här seminariet.

Hemma i Luleå fortsatte jag min karateträning som vanligt. En vinterkväll när jag skulle ta cykeln utanför bion och cykla hem gjorde det ont i ena knät. Som försiktig general ledde jag cykeln hem. Under den närmaste veckan blev det värre, och som värst fick jag stödja mig på ledstången för att avlasta knät när jag skulle gå nedför trappor. De där rundsparkarna där man stående på ett ben roterar på det under sparken… nog visste jag att det slet lite, särskilt som jag var en smula kobent. Inte hade jag tänkt mig att få akut ont, dock.

Det tog ett halvår av vila från träning och cykel innan jag tordes lita på att knäna var glada igen. Sen gick jag inte tillbaka till karaten. Jag insåg att när jag lyckades åstadkomma bättre balans i mina sparkar än vad jag hade skulle det fresta mindre på mina knän, men vägen till en sådan balans kändes för lång. Dessutom var det ju egentligen aikido jag ville träna. Någon aikidoklubb fanns ju inte i krokarna, men det fanns jujutsu. I jujutsuklubben borde jag väl åtminstone kunna lära mig rulla?

Sagt och gjort. Jujutsun höll till i sporthallens källare, med karaten på ena sidan och judon på den andra. Något lite fick vi sparka på mitsar och göra annat som låg högre upp i graderingssystemet, men mest tränade vi på det som ingick till gulbältesgradering. Vi ägnade oss alltså åt att ta oss loss ur grepp av olika slag, samt fallträning. Ingendera var så fantastisk spännande, tyckte jag, men det var ju fallträningen jag egentligen var ute efter så jag var nöjd.

En bit in i terminen började en av grabbarna att då och då peta mig i sidan med ett finger. Det kändes varken som tafsning eller något direkt skämt. Möjligen var det ett valhänt försök till kontakt när killen petade mig i sidan apropå ingenting, jag vet faktiskt inte. Hur som helst blev jag mer och mer irriterad. Det var ett litet men dock intrång på mitt revir, som inte skulle betytt något alls om det inte ständigt upprepades. Jag funderade på om jag skulle säga åt honom på mattan nästa gång han kom och petade, eller om jag skulle ta det i enrum efter passet. Till slut bestämde jag mig för att han ändå inte behövde skällas ut offentligt. Nästa gång, då skulle jag snacka med honom! men det behövdes aldrig. I det ögonblick som jag bestämt mig för att det räckte, slutade han peta på mig. Jag tror inte att det var en slump.

Efter en termin i jujutsuklubben tog jag ett sommarjobb i Stockholm. Här skulle tränas aikido.

——
Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido, jujutsu, Ju-jutsu Kai, karate, budo, skador, pedagogik, Yoshigasaki

Övergångsrit

Inför eftermiddagens sportsabel har jag tagit bort nackskyddet från min fäktmask, det som jag sydde inför Sundsvallsresan. Jag sydde fast det ganska slarvigt, så efter en månad började det lossna. När jag sydde fast det igen var jag noggrann, massor av små stygn för att fixera tyg mot metallnät. Nu har det lösa tredubbla tygstycket massor av små avslitna trådar runt kanterna. Enda minnet på masken är lite limrester högst upp, där det inte gick att sy.

Masken ser lite naken ut, som en hjälm men öppen bak. Nå det blir i alla fall luftigare.

——

Andra bloggar om fäktning, fäktmask, övergångsriter, ritualer, förberedelser

Mer traditionellt – eller?

Budomemoarer, del 3

Jag började köpa Svenska Fighter, som tidningen hette på den tiden. Jag läste mina tidningar ungefär lika noggrant som jag en gång gjort med mina Kamratposten. På den tiden skrev tidningen rätt mycket mer om traditionalistiska arter, än vad dagens Fighter Magazine gör. Shingo Ohgami skrev till exempel en lång artikelserie om karatens historia. Den karatestil jag själv börjat i var en ganska modern sådan, ett Kyokushin-derivat vid namn Ashihara. Den stilen har kastat ut alla gamla kator med svårbegripliga rörelser som aldrig används i ”fighting”. Jag började tycka att vill man något djupare med sin träning, borde man kanske träna en mera traditionell stil? Förmodligen hade den första fascinationen börjat lägga sig. Dessutom började jag tycka att träningen mellan varven var något slafsig. Nej, traditionalism och precision var nog mera vad jag sökte.

Den lokala shotokanklubben tränade i en gymnastiksal några hundra meter från mitt hem. Det var en liten klubb, där den instruktör som nyligen startat klubben höll i alla träningar. Träningen i Shotokan var inte på samma sätt baserad på parträning, och träningen var till en början ganska stillsam och minimalistisk. Stå i kibadachi och slå, sparka, blockera, kontroll på rörelserna. Armbågar, höfter, vrid i slutet av slaget, andas. Gå fram och tillbaka i salen och slå, slå, slå, sparka, sparka, sparka, blockera, blockera, blockera. Jag tyckte om det. Som en kontrast till denna strama karate, spelade vi ofta basket som uppvärmning – en lätt ruffig basket, med oklara regler. Denna basket var den del av träningen som orsakade solklart mest skador. Jag stötte fingrar så de blev blå flera gånger.

Vi var två tjejer som började den terminen. De fyra-fem killarna från samma nybörjarkull försvann, men vi blev kvar. Instruktören sade ”om några år kanske ni kan hålla i barnträning” och jag tänkte ”Kära nån, ska jag ha barnträning bara för att jag är tjej? Jag vet ingenting om barn.” Vi började med fri kumite (icke kontakt-sparring/fighting) redan andra terminen, vilket inte riktigt var vad jag förväntat mig av Shotokan. Kanske berodde det på att klubben var liten och fick blanda många nivåer, kanske på att tävlingskumite var den här instruktörens stora intresse.

Basketen må ha orsakat de flesta skadorna, men inte de allvarligaste. Den andra tjejen försvann ut sedan hon fått ett olyckligt slag på munnen, som flyttat på en framtand. Trots rask transport till akuttandläkeri blev det aldrig helt bra. När jag träffade henne på stan ett halvår senare hade tanden mörknat. Kanske den inte var helt levande längre. Lite otäckt var det, och jag förstod varför vår instruktör hela tiden propagerat för tandskydd såsom det enda skydd man verkligen behövde.

I ärlighetens namn var jag inte helt olycklig över att hon försvunnit från träningen. Att träna med tjejer var på något sätt komplicerat. Redan i min första karateklubb hade jag upptäckt att även om det fanns undantag så var reglerna när man tränade med killar relativt enkla: bit ihop och visa dig aldrig ömtålig, för då kommer de inte att ta dig på allvar. Behandlade jag däremot en tjej på samma sätt som en kille, då visste jag aldrig hur hon skulle reagera. Tjejer kunde bli så sura om de tyckte att jag slog för hårt, och jag hade oerhört svårt för den här vanan att stå och rätta till hårtestar under kumite. Egentligen borde jag naturligtvis ha tagit för vana att slå mot kroppen vid minsta tecken på hårtesttillrättning, men det tänkte jag aldrig på. Det kändes väl… oschysst, eller nåt. Jag antar att killarna reagerade likadant. Jag var inte tuffare än de flesta, men gjorde mitt bästa för att inte visa vad som ibland gjorde ont. Det fungerade bättre så, bara.

Jag var fortfarande ohyggligt ovig, och höga sparkar var svårt. Sparkar var över huvud taget svårt. Med ett år i en annan stil borde jag väl ha ett försprång, men det kände jag inte direkt av. Om den här klubben varit min allra första, hade det troligen varit ganska tufft för mig att börja träna. Jag tog min första gradering som jag skulle, men andra gången stod jag över. Jag ville inte. Min gamla tanke att ta dubbla tiden på mig jämfört med ”alla andra” låg fortfarande kvar i hjärnan. Min instruktör blev oerhört förvånad över att jag kom tillbaka till träningen efter att ha uteblivit från graderingen. Det var tydligen inte ett särskilt vanligt beteende, vilket gjorde mig förvånad. Vi var ju alla överens om att det inte var bältena som var vitsen med det här – eller?

——
Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om karate, shotokan, tandskador, könsroller, kampsport, budo, gradering

Att lära sig följa

För att kunna dansa följarroll i pardans, den dansroll som traditionellt är kvinnans, behöver man kunna två saker: man behöver behärska den aktuella dansens elementa, och man behöver kunna följa. Detta är allt följaren egentligen måste kunna för att kunna dansa. Den som för måste kunna turer, men det behöver inte följaren – inte utöver vad som kan anses ingå i dansens elementa.

Det är klart att det underlättar att känna igen vad man gör, men många turer och varianter på turer går utmärkt att följa utan att någonsin ha gjort dem eller ens sett dem bara man kan dansen ifråga. Förvisso finns det turer som är svåra att följa på gehör på första försöket. Att föra sådana turer med en följare man inte väl känner till är alltid en chansning: funkar det så funkar det, och om inte får man hitta på något annat. Alltså: dansens grundprinciper och följarförmåga, framför allt annat.

Grundstegen är en väsentlig del av dansens elementa, förstås, men verkligen inte allt. Kroppshållning och rörelsemönster hör också dit, hur man rör sina ben och sin kropp i förhållande till varandra, och i vissa fall – som i swingdanser och salsa – även hur de dansande växlar mellan olika avstånd till varandra.

Följarförmåga är att acceptera de inbjudningar man får, till ändringar av rörelse eller position. Att följa är i hög grad att känna efter vart man ska, och därför innebär följande att vänta på signaler. Medan man väntar utför man antingen de rörelser som är underförstådda i den position man befinner sig i, eller inget alls. Det som börjar på ett sätt kan mitt i turen ändras till något annat. Varje signal gäller tills vidare, tills nya stimuli kommer in. Att otåligt vänta på signaler och sedan försöka ”göra rätt” när man tror att man fattat vad som förväntas av en duger inte alls. Lugnt agerande med ständig beredvillighet att agera på nästa signal, när den nu kommer – det är idealet.

Det överlägset bästa sättet att öva upp sin följarförmåga är att dansa med duktiga förare, som för turer man aldrig gjort förut. Om stor del av materialet är okänt kan man aldrig slå sig till ro med sina gissningar, utan måste hela tiden lyssna. Det bästa sättet att inte lära sig följa är att hela tiden veta vad som kommer att föras, för då behöver man inte lyssna och känna efter ett smack. Faktiskt är det nästan helt omöjligt att ha alla känselspröten påslagna när man vet, eller tror sig veta, vad som kommer. Istället kopplas autopiloten in, och känselspröten stängs av.

Fundera nu över hur stor andel av den dansundervisning du genomgått har varit sådan att tjejerna vet precis vad som komma skall, och hur stor del som bestått av situationer då de faktiskt följer. Svara mig sedan på frågan: i vilket grad brukar danslektioner eller -kurser fokusera på tjejernas eller följarnas behov, och hur stor del av undervisningen fokuserar på dem som för?

——
Intressant? Andra bloggar om dansundervisning, dans, undervisning, pardans, könsroller, följa

Kan hon så kan jag!

Budomemoarer, del 2

Huruvida min tai chi fått någon kampkonstigare efterföljd om inte slumpen spelat in, vet jag inte. Jag var med och återstartade stadens avsomnade avdelning Fältbiologer. Det dog snart ut igen, men i Fältbiologerna mötte jag en änglalikt blond tjej i övre tonåren som tränade karate. Det var väl inte riktigt så mycket bokmärkesängel över henne som jag tyckte vid första anblicken, men långt ljust lockigt hår har en tendens att få en flicka att se ljuv ut. Jag tyckte, kan hon så kan jag! och till nästa terminsstart traskade jag ner till den karateklubb där hon tränade.

Jag var vid det här laget några år över 20. De flesta som började träna i den här klubben var gissningsvis mellan sexton och 20, men det fanns också enstaka äldre nybörjare varav den äldsta var cirka 45. Instruktörerna sade att killarna är starkare, men tjejerna har bättre koordinationsförmåga och är vigare… visst! Den ende i gruppen som var mindre vig än jag, det var 45-åringen. Någon större koordinationsförmåga kunde jag inte skryta om, och inte kunde jag kompensera bristande teknik med styrka heller. Från skolgymnastiken visste jag ju att jag var dålig på alla typer av fysisk utövning, men jag bet ihop och tänkte: jag graderar i halva takten jämfört med alla andra. Det blir bra.

Varje träningspass inleddes med 20 minuters hopp-och-studs-uppvärmning à la aerobics. De första veckorna gjorde den mig grundligt slutkörd, men det blev bättre allteftersom – i sig en märklig upplevelse, för den som inte varit van att träna. Min första termin karate gav mig en helt ny känsla av förståelse för på vilket sätt armarna och benen sitter fast på kroppen. Jag inbillar mig att det är det här som kallas för kroppskännedom. Kanske jag kunnat uppnå samma sak med simning, eller något annat? Jag inbillar mig att den här träningen, där man mycket medvetet försöker göra vissa rörelser på ett visst sätt, är mera befordrande för koordination och kroppskännedom än till exempel den högstadiebasket jag plågade mig igenom under grupptryck… men jag medger att det är en ren gissning från min sida.

Vi var en stor nybörjargrupp, en av de största som den klubben dittills haft. Vi bör ha varit åtminstone fyrtio stycken från starten, i en liten sal i stadens sporthall där mattor låg permanent och karateklubben hade nästan alla tider. När vi gjorde kiai kändes det som om taket lyftes. Fyrtio människor som skriker i takt kanske kan te sig skrämmande utifrån, men är man inne i det är det otroligt skönt.

Klubben hade tävlingsutövare på landslagsnivå, men jag fick känslan att tävlingskaraten snarast var en biprodukt medan de flesta tränade bara för sin egen skull. Det tyckte jag om. Det var därför jag var där, jag som aldrig mera frivilligt tänkte sätta foten i någon vanlig tävlingsinriktad idrottsklubb. Det unga svartbälte som hade hand om oss de första veckorna imponerade, och gav en känsla av att karaten rymde långt vidare vidder och djupare värden än vad västerländsk idrott ens kunde ana skymten av. Han ersattes dock snart av en rad instruktörer på varierande nivåer. De som hade hand om oss mest var knappast över 20 men gjorde sitt bästa för att framhäva att alla gjorde armhävningar efter sin egen förmåga, och att det var fullkomligt ointressant att jämföra sig med andra.

Man höll sig med en typ av disciplin som förmodligen är mer eller mindre typisk för karate. Jag antar att ju större grupper av unga pojkar en klubb får att ta hand om, desto mer av det här tenderar det att bli för att hålla ordning på dem. Stå i raka led, och tilltala instruktören med sempai. Svara honom i kör ”Osu sempai.”. Om du kommer för sent, sätt dig i seiza innanför dörren med ryggen mot lokalen tills instruktören behagar se dig. Det sistnämnda tyckte jag kändes olustigt och onödigt. Jag kom aldrig för sent, inte en gång. Det hände att jag istället vände hemåt när jag insåg att jag skulle komma för sent till passet. Vissa instruktörer stod och skrek åt gruppen, nästan som i Karate Kids Cobra Kai. Den som skrek värst var den av våra instruktörer som hade lägst grad, och det får nog ses som typiskt. Den som har nog med auktoritet i sig själv, behöver inte stå och skrika.

I den här klubben tog man ofta de två lägsta graderna, tionde och nionde kyu, samtidigt. Idag har jag sett såpass många graderingssystem, att jag vet att sådant brukar bero på att man vill kunna ge en grad till alla som varit med i någon som helst utsträckning under sin första termin. De som då bara tar en grad brukar vara de som kommit in mitt i terminen, eller av något skäl missat stora delar av den. Jag ville gå upp för bara tionde, men klubbinstruktören sade kort ”du testar båda så får vi se om du klarar det”. Och så blev det, men jag blev nästan lite besviken över att få nionde kyu direkt. Jag hade ju bespetsat mig på att få ta det riktigt lugnt, och inte ställa några som helst krav på mig själv.

Det var nog så att i rätt många sysselsättningar jag gett mig på hade jag ganska lätt för mig i början. Därför behövde jag inte kämpa, och blev istället lat. När jag väl insåg att jag borde ha börjat jobba för länge sen, var det lättare att ge upp och ge sig på något annat istället. Med kampkonsten var det tvärtom. Jag tillhörde kategorin superklantiga nybörjare med två vänsterfötter och stortån mitt i handen men jag blev kvar i många år i budon, om än inte så jättelänge i karaten.

——
Den här texten publicerades första gången på kampsport.se, här i lätt uppfräschat skick. Intressant? Andra bloggar om karate, budo, kampsport, kampkonst, Luleå Karateklubb, börja träna, kroppskännedom, nybörjarträning

Dans på tunnelbanetvären

Om du är i Stockholm och passerar Odenplan, gå ner i tunnelbanan och titta på den pågående konstinstallationen i den före detta spårvagnsmontern! Där visas dans, eller något slags rörelse, som förefaller närmast viktlös filmad i ett rum som har taklampan på en vägg och möblerna på en annan. Dansarna rör sig mot den vägg som föreställer golv. När det är färdigdansat är filmen vriden 90 grader. Det låter säkert korkat när jag beskriver det så här, men är välgjort. Bäst var hon som rörde sig mot en vägg täckt av ett tunt lager vatten.

Det är fascinerande med människor som har sådan detaljkontroll över sina kroppar. Riktigt den nivån strävar jag inte efter.

——
Andra bloggar om dans, balett, tunnelbana, Odenplan, installation, konst, film

Jag är en besvärlig elev

Vad vill de egentligen lära oss, på den lindykurs jag går nu? Jag förstår inte. Det är nya turer, en slinga med jazzsteg, blunda-övningar, och nu sist stretching(!) huller om buller. De turer som lärs ut är ofta ganska märkliga, sådana som inte dansas mycket på socialt dansgolv. Halvkoreograferade saker, som minnie dip. Den tekniska instruktion vi får svajar lite hit och dit utan klar riktning. Gunillas och Jans tangokurs kunde jag analysera och förstå lektion för lektion vad de försökte lära oss, trots att det de lärde ut ofta var mer svårgripbara saker bortom själva stegen, och undervisningen på Chicago är helt fokuserad på turer som är användbara på socialt dansgolv – men vad är egentligen målet här? Jag förstår inte. Jag är frustrerad.

Frustration är nu inget ovanligt vad gäller mig; jag är extremt kritisk vad gäller dansundervisning. Det här lärarparet passar nog inte mig vare sig vad gäller pedagogik eller dansstil. När den manlige läraren säger att han ”knuffar ut” sin partner i ryggen får jag rysningar. Jag vill fan inte bli utknuffad, och inte heller knuffa andra. Dra och trycka säger han, precis som lärarna på den av mig så avskydda nybörjarkursen på Herräng. Jag tänker på några killar från SSS, av mindre avancerat slag, som jag dansat med på Chicago som verkligen försökt dra och trycka, och ryser.

Vad har jag hittills lärt mig på den här kursen som jag kan ha nytta av? Hm, tänka tänka. Några sexor som jag inte fört förut, ganska enkla trevliga saker. Tandem charleston… men den kommer jag inte att vilja föra. Skumma turer som minnie dip som jag inte kommer att försöka använda mig av. Lite noggrannare gnuggning av en del turer såsom kick the dog. Jazzstegen i slingan är väl nyttiga, men jag vet inte… minst hälften av dem har jag gjort förut, och jag känner mig främmande för hur de här dansarna utför dem. Jag borde väl imitera dem för att ge deras stil en chans, men… vill inte.

Om det inte var för att jag vill få godkänt på kursen och bli uppsläppt på nästa nivå borde jag egentligen hoppa av. SSS har dock massor av lärarpar inklusive paret Norbelie som jag verkligen gillar, och det där träningstillfället varje vecka är en fin möjlighet.

Om jag släpps upp på nästa nivå i förarroll, så är jag på samma nivå i bägge rollerna rent kursmässigt. Det känns inte så lite läskigt.

——

Andra bloggar om dans, lindy, lindy hop, dansundervisning, danslektion, frustration

Träningsabstinens

På grund av min arbetsresa har jag missat två söndagar, den dag som är den enda då jag kan träna dels kämpalek och dels sportsabel. Nu har jag bytt bort ett träningspass, annars hade jag inte kunnat träna nu på söndag heller. Jag längtar.

De båda utövningarna krockar, schemamässigt. Jag kommer att bli tvungen att välja. OK jag skulle kunna gå till sabeln direkt efter SCA:s kämpalek, men då är jag helt slut i både armar och hjärna när det är dags för sabeln. Vilket ska jag träna nu på söndag? Eftersom jag ändå blir tvungen att välja är det nog lika bra att skaffa sig en uppfattning om bägge utövningarna så snart som möjligt. Sportsabeln och den klubb där den utövas har jag ännu inte ens sett. Det får nog bli sabel.

Kan det inte bli söndag snart?

——

Andra bloggar om fäktning, sabel, söndag, kämpalek, heavy fighting, SCA, längtan

All vår början…

Budomemoarer, del 1

Någonstans i källaren ligger fortfarande kvar femton årgångar av Kamratposten. De är grundligt lästa flera gånger, både de tidningar jag fått genom egen prenumeration och dem jag ärvt av äldre systrar. Det var i Kamratposten jag första gången hörde talas om den japanska kampkonsten aikido.

Artikeln täckte ett uppslag eller så, och bestod till största delen av en intervju med en kvinnlig aikidoinstruktör. I mitt minne stannade beskrivningen kvar av de vida kjolliknande byxor, hakama, som i just den här klubben tjejerna fick ha från början och killarna ”efter ungefär två år”. Det där med ungefär två år var en märklig angivelse. Idag förstår jag ju att det betydde vid tredje kyu, det vill säga efter tre eller fyra avklarade graderingar. Nånstans i mitt bakhuvud var intresset för budo och kampkonst väckt, men inte trodde jag att jag kunde syssla med sådant. Faktum är att jag nog inte trodde mig själv om särskilt mycket över huvud taget på den tiden.

Vidpass tio år senare bodde jag i Luleå. Där snubblade jag något sätt in på tai chi, i Högskolans idrottsförenings regi. Läraren var på intet sätt professionell; han var en av de rätt många kineser på någon av de berg- och gruvrelaterade avdelningarna på högskolan i Luleå som tillbringade några år där för att forska. Han ledde träningen iklädd någon sorts gabardinbrallor, som skulle varit helt vanliga vardagsbyxor om de inte varit så omoderna. Detta måste varit precis i början av 90-talet. När jag några år senare tittade in igen, hade han anpassat sig till resten av folket i gymnastiksalen och höll sina tai chi-pass klädd i blå träningsoverall.

Jag var en sådan människa som sitter still och läser böcker, och mina jympabetyg från skolan var inget att hurra för. Jag fann träningen svår, mycket svår. Framför allt tog det ett tag innan jag fattade att det där mjuka smidiga sättet att förflytta sig krävde att man lade över kroppsvikten helt till den ena foten, innan man kunde lyfta den andra. Att hålla kroppen lodrät var jättesvårt, förmodligen för att jag inte förstod hur jag skulle flytta fötterna. Till slut sade läraren att det fanns en stil som hette ”lutande bambu” – det kanske kunde vara något för mig?

Vi gjorde en form med 24 rörelser. Några av rörelserna minns jag fortfarande: kamma den vilda hästens man, gripa fågeln i stjärten, röra händerna som moln, slå motståndaren på öronen (hoppsan! här tog det slut på poesin) samt en spark, som skulle levereras ”mjukt som flödande vatten”. Vi fick veta att det i rörelserna fanns slag och blockeringar, men fokus låg på motion och hälsa. Läraren berättade att det ansågs att när man gjorde tai chi, borde man hålla tungspetsen mot övertändernas insida där de går över i gommen. ”På så sätt underlättar man flödet av luft i kroppen”. När han sade ”luft” skrattade han lite generat. Uppenbarligen trodde han inte att någon av oss hade hört talas om begreppet qi.

De kampmoment som låg gömda i formen intresserade mig. Jag blev nyfiken och ville veta mera, men där och då fanns inte mera att få på den fronten. Fortfarande trodde jag inte att kampkonst var något som en sådan som jag kunde syssla med. Jag slutade efter en termin, lät mig nöja och sökte inte vidare på den banan just då.

——

Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.

Andra intressanta bloggar om tai chi, taiji, kampsport, kampkonst, aikido

Utförsåkning

Jag har varit i Åre en vecka och åkt utför, på betald arbetstid. Det är nu inte riktigt så lyxigt som det låter. Jag jobbar som personlig assistent, och killen jag jobbar hos har varit iväg och åkt utför, på handikappanpassat vis. Själv hade jag aldrig åkt utför över huvud taget, och vara väl lite tveksam om ifall jag skulle ge mig på det alls eller om den andra assistenten skulle få stå för allt skidåkandet. Det blev något mittemellan: jag kavade runt litegrann på egen hand, medan den andre assen fick sköta allt skidrelaterat i jobbet.

Jag hann bli mätt på att åka utför på egen hand. Det är okej, men inte jätteroligt och absolut inget jag skulle betala för att göra. I början lärde jag mig ganska fort och då var det roligt i sig. Alla människor gillar väl att få känna sig duktiga. Innan jag försökte åka fick jag veta att man svänger genom att pressa med den yttre skidan, så det gjorde jag och det gick. Efter några åk började jag försöka fixa till innerskidan så jag fick skidorna parallella. Sedan hade jag en åkteknik som funkade okej, och tja det var ungefär så långt jag kom. Stora backar tycker jag inte om. De flesta som åker utför verkar knarka hastighet. Själv skulle jag kunna tillbringa många långa timmar i barnbacken med att känna på detaljer i min åkning och i själva backen, helst med instruktion.

Som minne har jag ett gäng blåmärken på låren. Blåmärket på högra benet är stort, och sitter på lårets insida. På vänstra benet är blåmärkena mindre men desto fler, på framsidan/insidan av låret. Har någon en bra teori om hur man får blåmärken på låren av utförsåkning? Det enda jag kan tänka mig är att jag slagit mig själv med staven när jag trillat omkull.

——

Andra bloggar om utförsåkning, skidor, blåmärken, Åre

En damsusp, tack

I den lilla tamburen hänger målvaktsbenskydd från golv till tak. Jag spanar efter personal, men ser bara mera skydd och en arbetsbänk. Jag ropar hallå. Någon svarar från ett rum längre in. Hur många tusen prylar ryms egentligen i den här butiken? Det är alla typer av skydd, klubbor, skridskor. Längst därinne hittar jag en man som närmar sig pensionsåldern, upptagen med en mamma och hennes barn. Snart kommer han fram till mig, och jag frågar om de har en damsusp hemma. Jodå svarar han, och plockar fram från ett dammigt ställ bredvid kassan.

Kassaapparaten ser ut att ha antikvärde och fungerar enbart som kassalåda. Jag får kvitto utskrivet för hand. Nej vi skaffar ingen, orkar inte med elektroniken, vi är tre gamla gubbar som jobbar här säger han. Butiken ser ut att ha bott i lokalerna sedan de var nya, vilket borde vara minst 50 år sedan. Kassaapparaten är några snäpp äldre än så, och visar sig vara upphämtad på Tekniska Muséet som inte hade plats för den.

Rätt många av tjejerna kör ju med killsusp nuförtiden, säger han och tittar på mig. Där ser man, säger jag, betalar och går. Hos SCA:s kämpar sägs det att killsusp på en tjej kan göra värre skada än att vara utan. Det har jag väldigt svårt att tro på, såvida man inte köper någon extremt minimal variant som kräver manlig utrustning för att sitta på rätt plats.

När jag kommer hem pröver jag suspen utanpå jeansen. Den är riktigt bekväm, och jag är nöjd. Hockeysusp verkar vara modellen för kämpalek.

——

Andra bloggar om suspensoar, susp, ishockey, kassaapparat, kämpalek, heavy fighting

Främling i sin egen klubb

En gång i tiden bytte jag aikidoklubb, från den stora inne i stan till en liten förortsklubb. Det bytet borde jag aldrig gjort, men det är en lång historia. Jag är inte helt säker på om den här bloggen är rätt plats för den historien, och hursom helst får ni inte höra den just nu. Det här ska handla om själva bytet, om övergången.

I aikidostockholm finns en gammal överenskommelse från den tiden då alla klubbar var del av samma nät som kretsade kring en och samma lärare, nämligen att om man är medlem i en klubb är man välkommen att träna som gäst på andra. Idag finns några klubbar som inte bekänner sig till det här systemet och andra som ber om en mindre gästträningsavgift, men hos de flesta klubbar är det bara att drälla in. Jag bestämde mig för att byta klubb i mars eller så, och hade redan betalat in för helår i den gamla klubben. Övergången blev därför mjuk; jag tränade på bägge klubbarna parallellt under en längre tid.

Att träna på den gamla klubben kändes alltmer konstigt. På ytan hörde jag till, men jag kände mig som en främling. Allt de detaljer som jag ifrågasatt eller trivts mindre bra med fick skarpare kanter. Mina öron vässades och jag hörde saker som jag förut knappt hört. Med tiden blev det alltmer konstigt att träna på den klubb jag faktiskt lämnat; det är lättare att göra slut om man faktiskt flyttar ifrån varandra. Jag fick nya ideal för min aikido, och det blev naturligt att söka mig kompletterande gästträning på annat håll vilket var en lättnad. Att gå omkring i invanda miljöer och känna sig som en främling är smärtsamt.

Det här är många år sedan. Nu står jag återigen i en sits där jag går och tränar i en förening som jag i tankarna nästan gjort slut med. Den här gången ska jag i och för sig inte lämna klubben. Jag har inga tankar på att sluta vara medlem, men jag vill dra ner på engagemanget och koncentrera mig på annat ett tag. Ändå känner jag så väl igen känslan att att vara främling i en välbekant miljö – och den gnager. Jag kan inte låtsas som om ingenting förändrats. Jag måste ta konsekvensen av mitt främlingsskap.

——

Andra bloggar om aikido, budo, föreningsliv, övergång, lämna

Upprätt tandemcharleston

Lärarna på den här kursen försöker få oss att dansa tandemcharleston mer upprätt, och klagar på att vi böjer oss fram. Jag stirrar dumt på dem. Alla andra lärare som försökt få oss att verkligen luta framåt i charleston. Alla killar jag dansat med som försökt föra tandemcharleston, där den som för alltså står rakt bakom den som följer, väst ”böj dig framåt”! Okej det är nog inte så många killar som sagt så, men fullt tillräckligt många ändå. Den vackra svarta amerikanska flickan som förde i nybörjarmedel på Herräng hade helt rätt : det syns så väl när tjejen inte trivs. Då rätar hon på sig.

Jaja. Jag ska väl inse att det finns flera sätt att dansa lindycharleston på. Olika stilar, och så vidare. Jag tycker ändå det är konstigt att lärarna låter som att man ska dansa charleston upprätt. De borde ha sett Frankie Mannings version av charleston – se filmen.

Förra lektionen introducerade tandemcharleston. Nu har vi jobbat lite mer med den, och fått lite detaljer i hur det förs och följs. Det är på väg, men jag känner ändå att vägen till att få det att funka, verkligen funka, är lång. Med de flesta av tjejerna funkar det nu bara när de är förberedda, vilket egentligen innebär att det inte funkar alls.

Jag tvekar. Ska jag försöka föra tandemcharleston, eller ska jag det inte? När tjejerna äntligen genom den där blunda-övningen börjat slappna av och följa var det så skönt. Sedan försöker jag föra tandemcharleston… och det försvinner. Oooh vad jag känner igen det där, hur osäkerheten sprids genom hela kroppen som blir spänd och helt plötsligt kan hon inte följa längre. Jag som inte själv gillar att följa tandemcharleston, vill jag verkligen föra den?

—-

Andra bloggar om lindy, lindy hop, dans, pardans, charleston, Frankie Manning

Äntligen kontakt!

Äntligen får jag någon som helst känsla av kontakt med dem jag dansar med på den här kursen. Det är den tredje lektionens sista halvtimme, i en kurs om sex gånger. Jag går kurs på nivån nybörjarmedel i förarroll, och jag har hittills tyckt att tjejerna följer så förbaskat dåligt. Framför allt så tror de att de inte kan följa figurer som de inte vet hur de ser ut. De slappnar inte av. De liksom väntar inte.

Sistas halvtimmen ägnades åt förning, sade den manlige läraren. Lite intressant att prata bara om förning och inte om följande, men det är väldigt ofta så i dansundervisning: den manliga läraren dominerar, och därmed tillåts förarrollen uppta minst två tredjedelar av undervisningstiden. Vad vi fick göra var att först dansa utan kontakt, alltså med en smal luftspalt mellan egna händer och andras händer, ryggar och axlar. Jag som är något mer skeptisk till visuell förning kände mig inte helt övertygad om denna övnings förträfflighet. Sedan fick vi dansa och blunda: först bara följarna, sedan alla. Det gick. Jag har gjort det förut på kurs, bara i förarroll tror jag. Jag minns känslan av människan som plötsligt kommer in emot en i swingouten, som man inte ser när hon kommer – faktiskt lite halvläskigt.
De få danser som återstod efter denna övning var så mycket roligare än alla på kursen hittills. Nu slappnade tjejerna av och, man kände var de befann sig och hur de reagerade. Samspel, brukar det väl kallas. Hur mycket de här övningarna påverkade oss som förde kan jag förstås inte bedöma. Dock vet jag att väldigt mycket av de ”konstigheter” man hittar hos tjejerna, är försök att kompensera för märkligheter hos killarna.

Hehe nu skriver jag killarna, inte förarna. Jag räknar inte in mig själv bland de förare som gör märkligheter som stör tjejerna… ha. Så jävla perfekt är jag nog inte.

—-

Andra bloggar om SSS, Swedish Swing Society, lindy, lindy hop, föra, blunda, dans, pardans