Äntligen kontakt!

Äntligen får jag någon som helst känsla av kontakt med dem jag dansar med på den här kursen. Det är den tredje lektionens sista halvtimme, i en kurs om sex gånger. Jag går kurs på nivån nybörjarmedel i förarroll, och jag har hittills tyckt att tjejerna följer så förbaskat dåligt. Framför allt så tror de att de inte kan följa figurer som de inte vet hur de ser ut. De slappnar inte av. De liksom väntar inte.

Sistas halvtimmen ägnades åt förning, sade den manlige läraren. Lite intressant att prata bara om förning och inte om följande, men det är väldigt ofta så i dansundervisning: den manliga läraren dominerar, och därmed tillåts förarrollen uppta minst två tredjedelar av undervisningstiden. Vad vi fick göra var att först dansa utan kontakt, alltså med en smal luftspalt mellan egna händer och andras händer, ryggar och axlar. Jag som är något mer skeptisk till visuell förning kände mig inte helt övertygad om denna övnings förträfflighet. Sedan fick vi dansa och blunda: först bara följarna, sedan alla. Det gick. Jag har gjort det förut på kurs, bara i förarroll tror jag. Jag minns känslan av människan som plötsligt kommer in emot en i swingouten, som man inte ser när hon kommer - faktiskt lite halvläskigt.
De få danser som återstod efter denna övning var så mycket roligare än alla på kursen hittills. Nu slappnade tjejerna av och, man kände var de befann sig och hur de reagerade. Samspel, brukar det väl kallas. Hur mycket de här övningarna påverkade oss som förde kan jag förstås inte bedöma. Dock vet jag att väldigt mycket av de “konstigheter” man hittar hos tjejerna, är försök att kompensera för märkligheter hos killarna.

Hehe nu skriver jag killarna, inte förarna. Jag räknar inte in mig själv bland de förare som gör märkligheter som stör tjejerna… ha. Så jävla perfekt är jag nog inte.

—-

Andra bloggar om SSS, Swedish Swing Society, lindy, lindy hop, föra, blunda, dans, pardans