All vår början…

Budomemoarer, del 1

Någonstans i källaren ligger fortfarande kvar femton årgångar av Kamratposten. De är grundligt lästa flera gånger, både de tidningar jag fått genom egen prenumeration och dem jag ärvt av äldre systrar. Det var i Kamratposten jag första gången hörde talas om den japanska kampkonsten aikido.

Artikeln täckte ett uppslag eller så, och bestod till största delen av en intervju med en kvinnlig aikidoinstruktör. I mitt minne stannade beskrivningen kvar av de vida kjolliknande byxor, hakama, som i just den här klubben tjejerna fick ha från början och killarna ”efter ungefär två år”. Det där med ungefär två år var en märklig angivelse. Idag förstår jag ju att det betydde vid tredje kyu, det vill säga efter tre eller fyra avklarade graderingar. Nånstans i mitt bakhuvud var intresset för budo och kampkonst väckt, men inte trodde jag att jag kunde syssla med sådant. Faktum är att jag nog inte trodde mig själv om särskilt mycket över huvud taget på den tiden.

Vidpass tio år senare bodde jag i Luleå. Där snubblade jag något sätt in på tai chi, i Högskolans idrottsförenings regi. Läraren var på intet sätt professionell; han var en av de rätt många kineser på någon av de berg- och gruvrelaterade avdelningarna på högskolan i Luleå som tillbringade några år där för att forska. Han ledde träningen iklädd någon sorts gabardinbrallor, som skulle varit helt vanliga vardagsbyxor om de inte varit så omoderna. Detta måste varit precis i början av 90-talet. När jag några år senare tittade in igen, hade han anpassat sig till resten av folket i gymnastiksalen och höll sina tai chi-pass klädd i blå träningsoverall.

Jag var en sådan människa som sitter still och läser böcker, och mina jympabetyg från skolan var inget att hurra för. Jag fann träningen svår, mycket svår. Framför allt tog det ett tag innan jag fattade att det där mjuka smidiga sättet att förflytta sig krävde att man lade över kroppsvikten helt till den ena foten, innan man kunde lyfta den andra. Att hålla kroppen lodrät var jättesvårt, förmodligen för att jag inte förstod hur jag skulle flytta fötterna. Till slut sade läraren att det fanns en stil som hette ”lutande bambu” - det kanske kunde vara något för mig?

Vi gjorde en form med 24 rörelser. Några av rörelserna minns jag fortfarande: kamma den vilda hästens man, gripa fågeln i stjärten, röra händerna som moln, slå motståndaren på öronen (hoppsan! här tog det slut på poesin) samt en spark, som skulle levereras ”mjukt som flödande vatten”. Vi fick veta att det i rörelserna fanns slag och blockeringar, men fokus låg på motion och hälsa. Läraren berättade att det ansågs att när man gjorde tai chi, borde man hålla tungspetsen mot övertändernas insida där de går över i gommen. ”På så sätt underlättar man flödet av luft i kroppen”. När han sade ”luft” skrattade han lite generat. Uppenbarligen trodde han inte att någon av oss hade hört talas om begreppet qi.

De kampmoment som låg gömda i formen intresserade mig. Jag blev nyfiken och ville veta mera, men där och då fanns inte mera att få på den fronten. Fortfarande trodde jag inte att kampkonst var något som en sådan som jag kunde syssla med. Jag slutade efter en termin, lät mig nöja och sökte inte vidare på den banan just då.

——

Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.

Andra intressanta bloggar om tai chi, taiji, kampsport, kampkonst, aikido