Kan hon så kan jag!

Budomemoarer, del 2

Huruvida min tai chi fått någon kampkonstigare efterföljd om inte slumpen spelat in, vet jag inte. Jag var med och återstartade stadens avsomnade avdelning Fältbiologer. Det dog snart ut igen, men i Fältbiologerna mötte jag en änglalikt blond tjej i övre tonåren som tränade karate. Det var väl inte riktigt så mycket bokmärkesängel över henne som jag tyckte vid första anblicken, men långt ljust lockigt hår har en tendens att få en flicka att se ljuv ut. Jag tyckte, kan hon så kan jag! och till nästa terminsstart traskade jag ner till den karateklubb där hon tränade.

Jag var vid det här laget några år över 20. De flesta som började träna i den här klubben var gissningsvis mellan sexton och 20, men det fanns också enstaka äldre nybörjare varav den äldsta var cirka 45. Instruktörerna sade att killarna är starkare, men tjejerna har bättre koordinationsförmåga och är vigare… visst! Den ende i gruppen som var mindre vig än jag, det var 45-åringen. Någon större koordinationsförmåga kunde jag inte skryta om, och inte kunde jag kompensera bristande teknik med styrka heller. Från skolgymnastiken visste jag ju att jag var dålig på alla typer av fysisk utövning, men jag bet ihop och tänkte: jag graderar i halva takten jämfört med alla andra. Det blir bra.

Varje träningspass inleddes med 20 minuters hopp-och-studs-uppvärmning à la aerobics. De första veckorna gjorde den mig grundligt slutkörd, men det blev bättre allteftersom – i sig en märklig upplevelse, för den som inte varit van att träna. Min första termin karate gav mig en helt ny känsla av förståelse för på vilket sätt armarna och benen sitter fast på kroppen. Jag inbillar mig att det är det här som kallas för kroppskännedom. Kanske jag kunnat uppnå samma sak med simning, eller något annat? Jag inbillar mig att den här träningen, där man mycket medvetet försöker göra vissa rörelser på ett visst sätt, är mera befordrande för koordination och kroppskännedom än till exempel den högstadiebasket jag plågade mig igenom under grupptryck… men jag medger att det är en ren gissning från min sida.

Vi var en stor nybörjargrupp, en av de största som den klubben dittills haft. Vi bör ha varit åtminstone fyrtio stycken från starten, i en liten sal i stadens sporthall där mattor låg permanent och karateklubben hade nästan alla tider. När vi gjorde kiai kändes det som om taket lyftes. Fyrtio människor som skriker i takt kanske kan te sig skrämmande utifrån, men är man inne i det är det otroligt skönt.

Klubben hade tävlingsutövare på landslagsnivå, men jag fick känslan att tävlingskaraten snarast var en biprodukt medan de flesta tränade bara för sin egen skull. Det tyckte jag om. Det var därför jag var där, jag som aldrig mera frivilligt tänkte sätta foten i någon vanlig tävlingsinriktad idrottsklubb. Det unga svartbälte som hade hand om oss de första veckorna imponerade, och gav en känsla av att karaten rymde långt vidare vidder och djupare värden än vad västerländsk idrott ens kunde ana skymten av. Han ersattes dock snart av en rad instruktörer på varierande nivåer. De som hade hand om oss mest var knappast över 20 men gjorde sitt bästa för att framhäva att alla gjorde armhävningar efter sin egen förmåga, och att det var fullkomligt ointressant att jämföra sig med andra.

Man höll sig med en typ av disciplin som förmodligen är mer eller mindre typisk för karate. Jag antar att ju större grupper av unga pojkar en klubb får att ta hand om, desto mer av det här tenderar det att bli för att hålla ordning på dem. Stå i raka led, och tilltala instruktören med sempai. Svara honom i kör ”Osu sempai.”. Om du kommer för sent, sätt dig i seiza innanför dörren med ryggen mot lokalen tills instruktören behagar se dig. Det sistnämnda tyckte jag kändes olustigt och onödigt. Jag kom aldrig för sent, inte en gång. Det hände att jag istället vände hemåt när jag insåg att jag skulle komma för sent till passet. Vissa instruktörer stod och skrek åt gruppen, nästan som i Karate Kids Cobra Kai. Den som skrek värst var den av våra instruktörer som hade lägst grad, och det får nog ses som typiskt. Den som har nog med auktoritet i sig själv, behöver inte stå och skrika.

I den här klubben tog man ofta de två lägsta graderna, tionde och nionde kyu, samtidigt. Idag har jag sett såpass många graderingssystem, att jag vet att sådant brukar bero på att man vill kunna ge en grad till alla som varit med i någon som helst utsträckning under sin första termin. De som då bara tar en grad brukar vara de som kommit in mitt i terminen, eller av något skäl missat stora delar av den. Jag ville gå upp för bara tionde, men klubbinstruktören sade kort ”du testar båda så får vi se om du klarar det”. Och så blev det, men jag blev nästan lite besviken över att få nionde kyu direkt. Jag hade ju bespetsat mig på att få ta det riktigt lugnt, och inte ställa några som helst krav på mig själv.

Det var nog så att i rätt många sysselsättningar jag gett mig på hade jag ganska lätt för mig i början. Därför behövde jag inte kämpa, och blev istället lat. När jag väl insåg att jag borde ha börjat jobba för länge sen, var det lättare att ge upp och ge sig på något annat istället. Med kampkonsten var det tvärtom. Jag tillhörde kategorin superklantiga nybörjare med två vänsterfötter och stortån mitt i handen men jag blev kvar i många år i budon, om än inte så jättelänge i karaten.

——
Den här texten publicerades första gången på kampsport.se, här i lätt uppfräschat skick. Intressant? Andra bloggar om karate, budo, kampsport, kampkonst, Luleå Karateklubb, börja träna, kroppskännedom, nybörjarträning