Mer traditionellt – eller?

Budomemoarer, del 3

Jag började köpa Svenska Fighter, som tidningen hette på den tiden. Jag läste mina tidningar ungefär lika noggrant som jag en gång gjort med mina Kamratposten. På den tiden skrev tidningen rätt mycket mer om traditionalistiska arter, än vad dagens Fighter Magazine gör. Shingo Ohgami skrev till exempel en lång artikelserie om karatens historia. Den karatestil jag själv börjat i var en ganska modern sådan, ett Kyokushin-derivat vid namn Ashihara. Den stilen har kastat ut alla gamla kator med svårbegripliga rörelser som aldrig används i ”fighting”. Jag började tycka att vill man något djupare med sin träning, borde man kanske träna en mera traditionell stil? Förmodligen hade den första fascinationen börjat lägga sig. Dessutom började jag tycka att träningen mellan varven var något slafsig. Nej, traditionalism och precision var nog mera vad jag sökte.

Den lokala shotokanklubben tränade i en gymnastiksal några hundra meter från mitt hem. Det var en liten klubb, där den instruktör som nyligen startat klubben höll i alla träningar. Träningen i Shotokan var inte på samma sätt baserad på parträning, och träningen var till en början ganska stillsam och minimalistisk. Stå i kibadachi och slå, sparka, blockera, kontroll på rörelserna. Armbågar, höfter, vrid i slutet av slaget, andas. Gå fram och tillbaka i salen och slå, slå, slå, sparka, sparka, sparka, blockera, blockera, blockera. Jag tyckte om det. Som en kontrast till denna strama karate, spelade vi ofta basket som uppvärmning – en lätt ruffig basket, med oklara regler. Denna basket var den del av träningen som orsakade solklart mest skador. Jag stötte fingrar så de blev blå flera gånger.

Vi var två tjejer som började den terminen. De fyra-fem killarna från samma nybörjarkull försvann, men vi blev kvar. Instruktören sade ”om några år kanske ni kan hålla i barnträning” och jag tänkte ”Kära nån, ska jag ha barnträning bara för att jag är tjej? Jag vet ingenting om barn.” Vi började med fri kumite (icke kontakt-sparring/fighting) redan andra terminen, vilket inte riktigt var vad jag förväntat mig av Shotokan. Kanske berodde det på att klubben var liten och fick blanda många nivåer, kanske på att tävlingskumite var den här instruktörens stora intresse.

Basketen må ha orsakat de flesta skadorna, men inte de allvarligaste. Den andra tjejen försvann ut sedan hon fått ett olyckligt slag på munnen, som flyttat på en framtand. Trots rask transport till akuttandläkeri blev det aldrig helt bra. När jag träffade henne på stan ett halvår senare hade tanden mörknat. Kanske den inte var helt levande längre. Lite otäckt var det, och jag förstod varför vår instruktör hela tiden propagerat för tandskydd såsom det enda skydd man verkligen behövde.

I ärlighetens namn var jag inte helt olycklig över att hon försvunnit från träningen. Att träna med tjejer var på något sätt komplicerat. Redan i min första karateklubb hade jag upptäckt att även om det fanns undantag så var reglerna när man tränade med killar relativt enkla: bit ihop och visa dig aldrig ömtålig, för då kommer de inte att ta dig på allvar. Behandlade jag däremot en tjej på samma sätt som en kille, då visste jag aldrig hur hon skulle reagera. Tjejer kunde bli så sura om de tyckte att jag slog för hårt, och jag hade oerhört svårt för den här vanan att stå och rätta till hårtestar under kumite. Egentligen borde jag naturligtvis ha tagit för vana att slå mot kroppen vid minsta tecken på hårtesttillrättning, men det tänkte jag aldrig på. Det kändes väl… oschysst, eller nåt. Jag antar att killarna reagerade likadant. Jag var inte tuffare än de flesta, men gjorde mitt bästa för att inte visa vad som ibland gjorde ont. Det fungerade bättre så, bara.

Jag var fortfarande ohyggligt ovig, och höga sparkar var svårt. Sparkar var över huvud taget svårt. Med ett år i en annan stil borde jag väl ha ett försprång, men det kände jag inte direkt av. Om den här klubben varit min allra första, hade det troligen varit ganska tufft för mig att börja träna. Jag tog min första gradering som jag skulle, men andra gången stod jag över. Jag ville inte. Min gamla tanke att ta dubbla tiden på mig jämfört med ”alla andra” låg fortfarande kvar i hjärnan. Min instruktör blev oerhört förvånad över att jag kom tillbaka till träningen efter att ha uteblivit från graderingen. Det var tydligen inte ett särskilt vanligt beteende, vilket gjorde mig förvånad. Vi var ju alla överens om att det inte var bältena som var vitsen med det här – eller?

——
Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om karate, shotokan, tandskador, könsroller, kampsport, budo, gradering

About these ads