Aikidoideal

Budomemoarer, del 5

Jag såg till att söka sommarjobb i Stockholm. Jag får nog medge att möjligheten att få testa att träna aikido var en rätt stor del av min motivation för att söka sommarjobb utsocknes. Väl på plats ringde jag runt till aikidoklubbarna, och frågade om någon kunde ta emot en nybörjare fast det var juni. Jag åberopade min enda termin jujutsu, och tyckte att jag hade väl i alla fall början till fallteknik såpass så att jag skulle överleva; jag förstod ju att det inte skulle starta någon nybörjarträning under sommaren.

De flesta klubbar jag ringde till hade sommarstängt, och mer än en tipsade om Iyasaka aikidoklubb på Söder såsom en klubb som garanterat skulle ha öppet. Jag tackade för upplysningen och antecknade J-a-z-z-a-k-a samt ett telefonnummer, men med Yoshigasaki sensei i minne från lägret fortsatte jag att leta i första hand bland ki-aikidoklubbarna. Småningom tog en klubb emot mig.

Träningslokalen låg i ett trähus på Östermalm. Salen hade högt i tak och stora fönster. Alla pass inleddes med en sorts standardiserad uppvärmning, under vilken vi räknade med halvsjungande röster. I denna serie av rörelser utför man ett antal moment åtta gånger, sen kommer några till där man bara gör fem. Kanske någon kan fylla i med en förklaring av vad de här övningarna egentligen är för något? Några av träningspassen avslutades med att man läste stavelser i olika rytm, som ledaren angav genom att slå på en klocka. Inte heller den övningen vet jag vad den egentligen är till för. Jag insöp intryck, och imiterade så gott jag kunde.

Min nödtorftiga fallteknik orsakade en och annan huvudskakning hos aikidomänniskorna. Jag fick några tips, men sommarträningen ägnades inte särskilt mycket åt sådant. Rent tekniskt är det enda av den sommaren som stannat i minnet en ögonblicksbild av något som min senare Aikikai-terminologi kallar för iriminage. I många av teknikerna liksom studsade man den som tog emot tekniken. Jag fick mer än en gång höra: ner-upp-ner, ner-upp-ner. I efterhand har jag insett att det troligen var det koncept som Yoshigasaki sensei arbetade med för tillfället.

De som tränade över sommaren var dels gamla garvade svartbälten som fortsatte att träna över sommaren av bara farten, och dels de tämligen nya som ännu inte upptäckt att det faktiskt kan vara skönt med sommarlov från träningen. Proportionerna gamla rävar gentemot hungriga nykomlingar var med klar övervikt åt svartbältena, som turades om att ta hand om oss nya och träna med oss. För mig såg det ut som om de mycket medvetet valsade runt varannan teknik med varandra, och varannan vilade de sig med att hjälpa en färsking tillrätta. Det är möjligt att de bara högg den som var närmast, och sen tränade med nya partners så de kom att träna med alla. Oavsett hur det gick till blev resultatet det samma: jag fick massor av hjälp, nästan vem jag än tränade med. Jag fick här ett svårslaget ideal för hur man beter sig som en av de mer avancerade på en aikidomatta. De svarta snörena hade kunnat samlas i ett hörn för att leka med varandra och lämna oss i ett annat hörn, men det gjorde de inte. Detta ideal bar jag sen med mig under hela min aikidotid på tio år. När kartan inte stämde med verkligheten fick jag huvudvärk av mitt ideal. Jag har haft mycket svårt att anpassa mig i aikidoklubbar där det fungerat annorlunda.

Jag har ingen uppfattning hur nybörjarträningar brukar se ut i en ki-aikidoklubb, men i övriga aikidoklubbar jag sett bryter man ner tekniken till moment för att göra det gripbart. Det blir steg-för-steg, och ryckigt. Ofta blir nybörjaren stående mitt i en teknik, och undrar vart han eller hon är på väg. Här fick jag träna med svartbälten som gjorde teknikerna i ett flöde. Jag vet inte hur ofta jag lyckades imitera något av det där flödet, och hur ofta jag fastnade i nybörjarens steg-för-steg. Jag fick i alla fall en uppfattning av hur bra tekniker kunde se ut och kännas, med flöde, timing och rytm. När sommaren var slut trodde jag inte att jag egentligen lärt mig så mycket. Från min ki-aikidosommar fick jag med mig okatalogiserade upplevelser, snarare än tekniker. Att lära sig tekniker, det är väl det som det hela går ut på… eller? Idag undrar jag om inte denna start med en glimt av vad bra aikido kan vara, varit mycket värdefull för min uppfattning om vad aikido är. Den har legat där och skvalpat i mitt bakhuvud, som en bild av vart det är meningen att träningen ska bära.

Tillbaka i hemstaden lämnade jujutsuträning i blandad gul/orangebältesgrupp ett jämförelsevis blekt intryck. Vi hade varit en ovanligt liten nybörjargrupp som nu hade gult, och därför inte fick en egen gulbältesgrupp utan blev sammanslagna med orangegruppen. Vi började göra något som liknade höftkast, och jag var lite rädd för att falla på dem. Antagligen vet alla som tränar jujutsukai precis vilken teknik jag talar om, och vad den heter. I de flesta aikidotekniker lämnas man att styra sina fall själv, så man tryggt kan rulla iväg; det finns andra aikidosätt att falla, men jag hade dittills inte stiftat bekantskap med dem. I de här kasten var man mycket mer utelämnad till den som kastade, och så landade man pladask på sidan. Jag var för feg, och tyckte inte det var kul.

På ett pass kom en kille in klädd i vitt bälte, som presenterade sig för gruppen som Anders och berättade att han tränat en del aikido. Jag tror att han gick ett enda pass innan han försvann. Jag hann i vilket fall inte haffa honom för att prata aikido.

Mitt i terminen bestämde jag mig för att jag inte var intresserad längre, och drog. När jag nu var klubb- och artlös tittade jag in till tai chi-folket igen som hastigast. Jag testade också att gå tillbaka till karaten, till min allra första klubb. Huvudinstruktören där var sjukgymnast, och med tanke på mina knän hoppades jag att det kanske präglade träningen på något sätt. Tyvärr kändes tai chin ointressant, och karaten slarvig. Egentligen var det ju aikido jag ville träna… men vad gör man när det man vill ha inte finns där man bor?

——
Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se. Innan jag började lägga över mina budomemoarer hit har jag använt delar av den i ett annat blogginlägg, om kultur kontra kvalitet.

Andra bloggar om aikido, jujutsu, Ju-jutsu Kai, memoarer, kampsport, kampkonst, kampkonst, fallteknik, ki-aikido, ki no kenkyukai