Mitt försök att få lära mig lite om hur sportfäktningen ser på sabel blev inte så lyckade, för instruktören var bortrest. Jag lekte lite med en annan nybörjare – nybörjare på sabel, inte inom fäktsport – och gav sedan upp. Jag som fått testa “riktig” sabel, vars handtag ser ut så här
blev en smula bestört över att sportfäktningens sabel inte hålles som man håller en riktig. Att de ser ut precis som som ett vanligt kavelhandtag, sådana vi använde i duellfäktningen till värja och florett
det visste jag, men ska inte tävlingsvapnen i görligaste mån efterlikna riktiga vapen?
Sabeln griper man på det sätt som de flesta skulle göra intuitivt: man stoppar in fingrarna under bygeln och sluter handen runt. Kavelhandtagen däremot håller man med tummen på ovansidan, pekfingret på undersidan och övriga fingrar krökta runt det. De användes även inom sportfäktningen tills man gick över till det mer stabila pistolgreppet. På affischen från Olympiska spelen år 1900 syns alla tre vapen som används: florett, sabel och värja, alla med likadana raka handtag. Sportsabeln har en större skydd över handen, med en bygel som går ner till handtagets avslutning, men det är enda skillnaden mot övriga sportvapen vad handtaget anbelangar.
Fusk! tyckte jag om sportfäktningens sabelgrepp. Sabeln är ett huggvapen, och vill man ha kraft att hugga i något så ser man till att få hela armen bakom hugget. Då vill man inte hålla vapnet löst inklämt mellan tumme och pekfinger. Att sedan det greppet kan vara ganska löst förutom vid själva träffen, det är en annan femma. Fäktningen måste ju bli helt annorlunda, när greppet om vapnet vrides ett kvarts varv. Det här är för långt ifrån någon slags verklighet för att jag ska ha lust att syssla med det, tänkte jag.
Å andra sidan. Hurpass historiskt riktiga är de enkla kavelhandtagen? Floretten har, till skillnad från värjan, aldrig använts till att sticka hål i folk med, utan enbart till träning och tävling. Ändå har till och med den här gamla floretten, lika tunn som dagens tävlingsfloretter
ett mer komplicerat handtag, anpassat för så kallat italienskt grepp. Det enkla kavelhandtaget som används på lätta klingar inom SCA, den medeltidsförening jag fäktats inom, kanske är hämtat från tidig sportfäktning det med? I så fall är det inte i första hand sportfäktningens grepp om sina sablar jag ska ifrågasätta, utan SCA:s fäktning med lätta vapen som förmodligen är helt ohistoriska. Att man använder dem kanske enbart är för att det är vad som finns enkelt tillgängligt, och som är någorlunda acceptabelt. Ja… förmodligen är det så. Den SCA-fäktning som görs med tyngre klingor är rimligen den enda som är någorlunda historiskt korrekt. Å andra sidan är det ju trevligt att kunna sätta enkla tunna lätta vapen i händerna på nybörjare, innan de går över till tyngre saker.
Jag ska nog inte avfärda sportsabeln ändå, inte riktigt än. Den ska få en chans till. Detta tog mig fyra dygn att komma fram till.
Fäktades verkligen damerna i OS i Paris 1900 iklädda kjol, förresten?
——
Bilderna är samtliga hämtade från WikiMedia Commons, och får användas enligt följande villkor. Sabelhandtaget: CeCill, foto Rama. Den gamla floretten: GFDL. Foto: Roger McLassus. Bilderna på det röda floretthandtaget och OS-affischen ligger inte under någon upphovsrätt.
——
24 april 2008 kl 12:12 e m
Det sätt som bilderna ligger på i det här inlägget är skitfult, men när jag försökte vänsterställa dem kröp texten så nära inpå så det blev ändå värre. Allra helst skulle jag vilja ha en bildtext till varje bild också… om någon har listat ut om WordPress har någon funktion för detta, eller om det går att lägga bild bredvid text i sidled men med ett lagom mellanrum kan ni väl tipsa mig?
21 maj 2008 kl 4:30 e m
I går fäktades jag med sabel för första gången – jag tyckte det var kul.
Vi hade sabel med kavelhandtag och skydd över handen.
Det roliga berodde nog till viss del på att de övriga var lika mycket nybörjare som jag – så jag kände mig mer jämbördig.
Sen var det skönt att man kunde ta i mer.
Och så är jag så nördig att jag fastnade för den stiliga hälsningen.
Mycket tjusigare än florettens enkla: Hälsa på domaren, hälsa på publiken, hälsa på motståndaren.
Jag antar att ni hälsar likadant.
Vid sabel pekar men först ner mot golvet – snett mot höger, sen upp mot skyn (för Gud) och sen håller man sabeln för ansiktet (inte vet jag varför – men det ser snyggt ut) och så med en snärt och ett swisch ner, snett åt vänster.
Jag kände mig äntligen som en riktigt musketör – det fula sabelhandtaget till trots.
Vad jag inte gillade var att träff mot masken gav poäng. Jäklar vad det klingar i skallen.
-
Angående WordPress lay out: Jag vill också veta hur man lägger bilderna lite snyggare.
Har oftast bilderna mellan textstyckena. Inte så snyggt. Men bättre än den märkliga hopklämda effekt som uppstår när man försöker sig på en snyggare lay out.
Bildtext kan jag inte heller få till.
Tipsa mig med – den som vet.
22 maj 2008 kl 2:28 e m
I duellfäktningen hälsar man lite som man vill, men den vanligaste hälsningen är klart besläktad med sportsabelns. En del lägger till lite fler slängar för att få det extra flashigt.
Att lyfta upp vapnet framför ansiktet har jag fått förklarat för mig betyder att man kysser klingan.
Ger inte träff på masken poäng även i värjfäktning? Jag som tränat kampsporter där man slår mot huvudet reagerar inte så mycket på en träff i masken, men jag insåg fort att man ska vara lite försiktig med att demonstrera det på folk första eller andra gången de försöker fäktas.
22 maj 2008 kl 2:30 e m
Vad gäller bilder i WordPress: om man har så brett textfält som jag har jag kommit fram till att det bästa är att högerställa bilderna. Texten håller lite mera distans till texten då än vid vänsterställning. I Letaguldkorns design är det förmodligen det bästa att lägga dem mitt i, om de inte är pluttsmå.