Budomemoarer, del 6
På Högskolan i Luleå fanns en uppsjö interna tidningar. Kåren gjorde en, de olika sektionerna gjorde sina egna, och dessutom fanns det tidningar som egentligen vände sig främst till anställd personal. I en tidning som jag plockade på mig ur ett ställ gjorde Högskolans idrottsförening reklam för vårens begivenheter, och där fanns en liten notis: Aikido. Max 20 deltagare, två kvällar i veckan och anmälan till Anders Hedman. Jag var på, snabbare än ögat.
Instruktören såg vagt bekant ut. Med lite eftertanke kom jag fram till att det var den pojke som varit in och vänt i jujutsuklubben. Första kyu hade han, kom från Uppsala, var uppe i Luleå på ett år och hade småningom blivit övertalad av en kompis att börja hålla i träning.
På första passet upptäckte jag till min förskräckelse att jag, trots en och en halv termin jujutsu samt en sommar med aikidoträning i en riktig klubb, inte kunde rulla framåt. När jag tränat jujutsu hade vi rullat från knästående och från stående. Samma sak i aikidoklubben i Stockholm. Från knästående fick man lite höjd, och därmed hastighet som tog en runt i rullningen. I Anders’ första nybörjarrullning satt man ner med rumpan på hälarna, som i seiza fast med ett knä pekande framåt och det andra ut åt sidan. Att rulla därifrån… det bara gick inte. När vi fick ställa oss upp på knä och göra framåtfall därifrån återställdes mitt självförtroende en smula.
Om den ki-aikido jag gjort en sommar varit ett flöde av ständigt nya tekniker, så var teknikerna i denna nybörjarkurs något mer återkommande. Det hjälpte föga. Bara att hålla reda på hur man skulle placera fötterna i varje teknik var en ständig hjärnjympa. Det syntes ingen som helst logik i rörelsemönstren. ”Charlie Chaplin” sade instruktören, och gjorde ett steg som påminde om en position i klassisk balett. Det hjälpte minnet lite. ”Stoppa ner en pistol i hölstret”, det var slutet på sankyo. Detta plus en iriminage av den sort där man håller ukes huvud mot sin axel är de tekniker jag minns något av, från min nybörjartermin aikido enligt Nishio sensei. Jag är övertygad om att detta är den svåraste aikido man kan ge sig på; den är teknisk till max. Aikidonybörjare brukar tycka att träningen är förvirrande, men detta måste ändå varit snäppet värre än det mesta. Eller kanske jag tror det, bara för att det här var just min nybörjartermin…
Vi hackade oss fram i teknikerna, steg för steg. Det var händer, armar och fötter i en salig röra. Anders däremot, han flöt fram mjukt i teknikerna – inte minst när han snurrade runt helt på egen hand, utan någon som kastade honom, för att visa hur man rör sig när man tar emot teknik. Jag bestämde mig för att försöka komma ifrån de där ständiga stoppen, och tog ner tempot till slow motion. Då kunde jag glida igenom hela tekniken utan att stanna upp och fundera på vart jag skulle i nästa steg, och jag fick beröm. Det kändes som om jag gjort en väsentlig upptäckt, och jag blev glad både för berömmet och för upptäckten i sig. Långsamt men i rörelse var bättre än att göra tekniken i ett antal små ryck.
Högskolans idrottsförening ägde några kvadratmeter riktiga judomattor. För att få ihop tillräcklig yta att träna på pusslade vi ihop såna där grå räfflade gymnastiksalsmattor, som många av oss har gjort kullerbyttor på i lågstadiet. Det blev otäcka glipor i hörnen mellan dem. Man stoppade ogärna ner ett knä på fel ställe. Som studenter var vi automatiskt medlemmar i Högskolans idrottsförening, och alla regelbundna aktiviteter i idrottsföreningen inklusive aikidon var kostnadsfria. Medlemmar i Budoförbundet var vi däremot inte. Instruktör, en sal vi kunde vara i, provisoriska mattor och elever – det var allt.
Högskolan låg några kilometer utanför själva staden. Många studenter bodde i studentkorridor eller små lägenheter i bostadsområdena invid, och var sällan ner på sta’n. Därför fick Anders’ aikidogrupp ta emot en del personer som tränat andra arter förut, och vars stil antingen inte fanns på studieorten – eller så orkade de inte ta bussen ner till centrum. Bland dem fanns en kille som tränat och hade svart bälte i någon typ av karate.
En lektion tog Anders med sitt träsvärd, bokken. Sådant var vi inte vana vid. Vi fick ställa oss på ett led, och gå fram en och en mot mannen med svärd. Anders tog ett steg fram och högg rakt mot eleven, som skulle använda något av aikidons grundsteg för att förflytta sig åt sidan. Det blev tyst i salen, medan vi en och en flyttade oss från svärdet som kom susande mot våra huvuden. Det var ju bara en träpinne, men gav ändå en viss nerv åt övningen. När det blev karatekillens tur, ställde han sig i en karateposition farligt nära svärdet. Vår instruktör bad honom ställa sig lite längre bort, men det ville han inte. När Anders höjde svärdet, gick killen in med ett ljudligt kiai och markerade ett slag i magen. Vår instruktör skakade på huvudet, och lät nästa elev komma fram. Huruvida karatekillen kom tillbaka till träningen efter det minns jag inte.
Några graderingar vid terminsslutet blev det inte. Jag minns inte att någon ens tog upp frågan. Värre var att Anders hade avverkat sitt år i norr. Var det slut med aikidon nu? Näe! Det kunde jag bara inte acceptera. Hade inte aikidon i Sverige startat med att folk suttit på ett fik, tittat på bilder i en bok och försökt pröva ut hur de där teknikerna gick till? Det måste finnas något sätt att fortsätta, träna på egen hand och sen åka på läger för att lära sig mera. Nog hade vi det ändå bättre förspänt med träningsresurser inom räckhåll, än vad det funnits i Stockholm 1962. Det måste gå.
——
Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se. Fler bloggar om aikido, memoarer, nybörjargrupper
