Bluffarens guide till grader och graderingar

Elementa

Moderna budoarter delar i allmänhet ut grader till sina elever. Graderna är ett slags nivåmarkering, som ofta synliggörs med bälten av olika färger som knyts runt höft eller midja. Svartbältesgraderna är de högsta och kallas dan, och graderna under heter kyu. De lägsta kyugraderna är de som har högre siffror, exempelvis sjätte eller tionde kyu, och den högsta kyugraden är alltså första kyu.

Kyugrader markeras ofta med olika kulörer för olika grader. Färgskalan skiljer mellan olika arter och organisationer; exempelvis blått bälte kan symbolisera en ganska hög kyugrad, eller vara stilens allra första färgade bälte. Dangraderna börjar på låga siffror, så att första dan är den första svartbältesgraden. Det prov som avläggs för att erhålla en ny grad benämnes gradering. I allmänhet finns ett på förhand bestämt graderingssystem, där vissa tekniker eller aspekter av konsten ska visas upp för en viss grad.

Graderna är något slags mått på nivå inom den egna klubben eller stilen. Det går aldrig att jämföra grader mellan olika stilar, och tro att exempelvis första dan - första svartbältesgraden - på något sätt ska motsvara en svartbältesgrad i en annan kampstil. Grader kan ses ungefär som examina, och även i vår universitetsvärld ställer olika utbildningar ställer olika hårda krav på studenten. Dessutom finns det nyutexaminerade som lärt sig och förstått mycket mer inom sina områden än kurskamraterna. Bland de färdigexaminerade finns det även ibland personer som inte duger mycket till inom det yrke de är utbildade för. De har tuggat sig igenom utbildningssystemet men lyckats missa något väsentligt vad gäller kunskaperna och dess tillämpning. Om en utbildning inom budo ska leda till förmåga att försvara sig - vilket alls inte är självklart, men om vi för diskussionens skull utgår från att det är målet med träningen - så är ett svart bälte ett mycket dåligt mått på hur väl eleven uppnått detta mål. Detta är med tanke på graderingarnas mål och utformning högst naturligt, och inte i sig någon kritik mot systemet som sådant.

Historik

Graderingssystemet med kyu och dan är judons grundare Jigoro Kanos fel. De gamla japanska stridsskolor som är ursprunget till den moderna budon hade olika typer av intyg, menkyo, men inga bälten. Kano tog systemet med dangrader, som ursprungligen uppfunnits för brädspelet go, och tillämpade det på sina judoelever genom att låta de skickligaste bära svarta bälten till de kläder de tränade i. Med tiden kom nivåerna under det svarta bältet att delas in i kyugrader, och de färgade bältena infördes. Systemet har sedan spritt sig till praktiskt taget all modern budo, och även många kampsportsstilar med annat ursprung än Japan har övertagit systemet.

Mytologi och betydelse


Kring det svarta bältet finns en omfattande mytbildning, och den som har svart bälte förväntas ofta vara fantastiskt skicklig. Särskilt människor som inte själva tränar budo tenderar att överdriva det svarta bältets betydelse, men i ärlighetens namn gör inte budon och dess utövare mycket för att ta ner myten om det svarta bältet på marken. Förvisso är det sant att man inom karatestilen Kyokushinkai får man träna i många svettiga och tuffa år för att erhålla första dan. Dock är samma grad inom kyudo, det japanska bågskyttet, en ganska basal historia. I andra arter eller stilar räknas främst tränad tid, även om få stilar är så extrema som Daito Ryu-grenen Roppokai som delar ut grader ända upp till tredje dan endast baserat på hur mycket eleven tränat. Grader delas ofta ut med hänsyn tagen dels till prestation och dels till tränad tid, ungefär som när skolelever flyttas upp till nästa årskurs. Ibland görs en avvägning mot personliga förutsättningar, så att det ges en viss rabatt till exempelvis äldre utövare. Ibland tillåts funktionshindrade ta svart bälte trots att de inte kan utföra alla de moment som stilens graderingssystem normalt kräver. Vissa organisationer tillämpar hedersgrader som delas ut exempelvis till människor som gjort viktigt administrativt arbete eller prestationer inom ledarskap och utbildning, men det är inte ovanligt att skillnaden mellan hedersgrader och vanliga grader inte sägs rätt ut utan de vanliga graderna delas ut med även icke träningsmässiga skäl att belöna personen i åtanke.

Riktigt hur den nivå som mäts definieras kan vara väldigt olika, mellan olika stilar men ibland även inom. Ibland mäts förmågan till kamp (inom den aktuella budoartens regler för detta) men ofta är en gradering ungefär som en tentamen som man pluggar till i förhand. Vissa tekniker ska visas upp på graderingen, och kan man utföra dessa på ett nöjaktigt sätt får man graden. Ibland krävs att teknikerna ska utföras bra, men ofta räcker det att utföra dem “rätt” - jämför att den som tenterar ett visst moment inom matematik kan tillämpa det men sällan kan sägas behärska alla aspekter av det. Jag upprepar mig, men det här är väsentligt så jag säger det igen: ingen förväntar sig att två studenter som går ut från samma utbildning ska ha exakt samma kompetens eller förmåga, och det bör man inte heller förvänta sig av två klubbkamrater med samma grad.

I Japan är gradernas viktigaste funktion troligen att markera varje individs status inom gruppen. Japan är ett mycket hierarkiskt land, som hade kvar ett feodalsystem liknande de vi lämnade bakom oss under medeltiden ända in på 1800-talet. Japaner tycker om att veta vem som är över- och vem som är underordnad, och system där detta är tydligt och klart gör dem trygga. Därför trivs de med tydliga rangordningssystem. Graderna i Japan är alltså främst är ett medel att göra de sociala strukturerna i dojon (klubben eller träningslokalen) tydliga.

En elevs sociala position inom den egna klubben beror givetvis inte enbart på graden, och förmodligen mindre hos oss än i Japan. I de flesta fall spelar dock graden ganska stor roll. På ett sätt kan det ses som demokratiskt och sympatiskt att det finns något statusbärande som alla till slut kan få ta del av. Social kompetens och förmåga till framgång i tävling varierar, men så gott som alla kan småningom erövra det där svarta bältet även om det tar oss olika lång tid.

Att graderna sätter fokus på hierarkin inom gruppen är på gott och på ont. I en sångkör finns människor som är svagare sångare än andra, vilket alla inblandade brukar vara medvetna om. När detta inte märks ut med färgade snören om höfterna finns färre incitament för körmedlemmarna att lägga vikt vid detta faktum.

Om man frågar svenska budoutövare vad graderingar och grader ska vara bra för får man ofta svaret att det är som morot, för att eleverna ska ha ett mål. Höjdhopp, fotboll, bergsklättring, sömnad, snickeri, körsång och att dreja i lera verkar dock gå utmärkt att lära sig utan någon typ av graderingssystem. De flesta kinesiska kamparter klarar sig också utan. Personligen är jag mycket skeptisk till att graderna tillför särskilt mycket på den här fronten. Den elev som är såpass lite intresserad att han eller hon behöver yttre mål, kanske faktiskt borde skaffa sig en annan hobby?

Faktiskt kan graderna ibland vilseleda de tränande. Graderingarna är inte målet med träningen. Om de ges stor betydelse, blir de ett pseudo-mål. Den elev som tränat hårt för att uppnå första dan och sedan upptäcker sig ha fokuserat sin träning på ett pseudomål kan bli ordentligt besviken och känna sig tom, utan att riktigt veta varför. Mycket riktigt är det oerhört vanligt att elever slutar träna ganska kort tid efter att de uppnått första dan.

En funktion som torde vara vanlig trots att den sällan pratas om, är att graderingssystemet ofta tjänstgör som förteckning över stilens tekniker. Eftersom alla utövare som fortsätter träna förväntas tugga sig igenom graderingssystemet, är graderingar ett praktiskt sätt att se till så eleverna tränar alla tekniker och inga faller i glömska. Genom graderingssystemet styr stilens ledning vad som tränas ute i klubbarna.

Om man verkar inom ett system där graderingar finns, är det svårt att ställa sig utanför. Jag skulle dock aldrig råda en stil eller klubb som hittills tränat utan graderingar att börja tillämpa dem.

——

Bilden är hämtad på Wikimedia Commons, är gjord av Spoxjox och är fritt tillgänglig under GFDL.

——

Andra bloggar om budo, kampsport, bluffarens guide, grader, graderingar, pedagogik, sociala spel, hierarkier