Budomemoarer, del 7
Vår instruktör skulle alltså försvinna från stan. Skulle det gå att fortsätta med aikidon? Själv var jag fullt beredd att försöka lära mig från böcker och komplettera med några träningsläger per år om bättre möjligheter inte erbjöds; att de andra inte var lika galna märktes. Anders visste att det fanns en aikidokille till i stan som kom från den där klubben Iyasaka i Stockholm. Vid det här laget hade jag lärt mig stava till det klubbnamnet. Antagligen hade jag plockat upp det i Stefan Stenudds bok om aikido, som jag lånat några gånger på biblioteket och grundligt läst från pärm till pärm. Frågan var om det skulle gå att få den här andrakyuaren att överta vårt lilla aikidogäng, de som fanns kvar. Troligen skulle de flesta försvinna i terminsskiftet, det brukar vara så med ett gäng nybörjare. Den nya instruktörskandidaten var en smula tveksam till uppdraget. Han hade familj och dessutom ett flertal andra intressen. Jag satte in operation övertalning, och hans instruktör i Stockholm gav honom stöd för att starta klubb.
Anders från Uppsala sysslade med Nishio-aikido, men för vår nye instruktör skulle det bli aikido enligt Kobayashi. De här japanska namnen var bara ord för mig, men han som skulle ta över skrynklade ihop pannan när han var in och tittade på ett pass. Det var stor skillnad, tydligen.
Ett sommarlov kom emellan. Sen blev det nystart med ny termin, nya tider (sämre än förut) och nytt folk. Första passet upptäckte jag: det var inte så här vi gjorde. Vänta nu, jag vet inte hur vi gjorde… men inte så här. Stegen var inte desamma i en enda teknik. Tenkan, det grundläggande steget, var inte helt detsamma – när Anders gjorde många tenkan efter varandra förflyttade han sig en smula i sidled, men så var inte fallet nu. Inte ens hanmi, den grundläggande fotpositionen, var densamma. Det upptäckte jag dock inte förrän flera år senare, och då var det ett stort steg år rätt håll att stoppa in mina fötter på en rak linje bakom varandra. Aikido som är mer eller mindre “mainstream Aikikai” funkar bättre om man inte står med fötterna som Nishio sensei, med alla hans kendo- och karateinfluenser.
Vi tränade inom Högskolans Idrottsförening i ett år till. Sedan flyttade träningen ner på stan, bort från studentmiljön där folk kom och gick. Förhoppningsvis skulle det bli lättare att få behålla eleverna på det sättet. Dessutom var det lite oklart huruvida det skulle gå att vara kvar inom HIF, men ändå ansluta sig till Svenska Budoförbundet. Idag är jag övertygad om att det borde gått ypperligt, bara alla parter gjorde klart för varandra vad som gällde; jag kan inte tänka mig att HIF inte hade åtminstone ett korpfotbollslag som för att få tävla måste vara dubbelanslutet till fotbollsförbundet. Den typen av dubbelanslutningar är vanliga inom studentidrotten, men vi stötte på patrull när vi började prata om att vilja ta in egna avgifter. Förmodligen förstod ingen vad det skulle vara bra för, och eftersom vår instruktör ändå hade inställningen att man borde förflytta sig bort från de renodlade studentterritorierna fick det vara så länge.
En vecka in på den första terminen fick jag det tvivelsamma nöjet att instruera ett pass när instruktören var sjuk. Jag bad en av killarna som var kvar från terminen före att hjälpa mig, en ninjutsukille som fortfarande tränade i svarta kläder och som alltid gjorde saker på sitt eget sätt snarare än som instruktören visade. Det visade sig vara ett stort misstag. Han ville instruera sina egna grejer medan jag ville göra aikido. Sedan har jag från elevplats sett detta ett flertal gånger: en tjej som får i uppdrag att leda ett pass, och en kille som mer eller mindre oombedd kliver in och tar över. Visst, jag bad om hjälp, men inte att han skulle ta över och börja visa grejer som han lärt sig på annat håll… det är inte alla killar som beter sig så förstås, men tillräckligt många för att mönstret ska vara tydligt. Det är sällan som tjejer går in och snor passet av killar. Jag fick leda några pass till. Det var inte lätt. När jag sex eller sju år senare började instruera på riktigt, låg de här erfarenheterna som lugnande bomull runt nervositeten: jag har instruerat förr, och även om jag kanske inte har så mycket att komma med har jag mycket mycket mer att ge nu än vad jag hade då.
Jag var inte begåvad, och stilbytet snurrade dessutom till det för mig lite extra. Förmodligen ledsnade vår instruktör så småningom på tjejen som ville så mycket men kunde så lite. Jag var inte mycket till hjälp för honom att driva klubben. Vid något tillfälle förklarade han för mig att han hoppades på några av killarna som hade tränat andra stilar, för de skulle fort kunna bli duktiga så han fick någon att köra med. Jag tänkte i mitt stilla sinne att de där som bara tränar här medan de pluggar för att deras stil inte finns i Luleå, eller de som inte orkar ta sig ner på stan till jujutsuklubben – de kommer inte att ge dig mycket på sikt. De kommer inte att bli kvar, vad är det att bygga på?
Sen blev det så att jag flyttade själv, i ungefär samma veva som instruktören bestämde sig för att det var dags att satsa: bilda klubb och flytta från campus. Jag vet inte hur många som följde med från studentgänget till Örnäset där den nya dojon låg. Många av studenterna i Luleå rör sig mest i området Porsön och kanske till det angränsande Björkskatan, där det finns många studentbostäder. Förmodligen blev det start från mer eller mindre ny kula på Örnäset, som ligger på andra sidan sta’n.
Instruktören lade småniningom av, sedan han tagit sitt svarta bälte – ett inte helt ovanligt fenomen – och klubben drivs idag av hans elever. Den lider av samma problem som många andra klubbar i små och halvstora städer: för många flyttar från orten. I små städer är det nästan bara ungdomar som börjar träna – den iakttagelsen är intressant i sig, tycker jag. I Stockholm och säkert även i andra stora städer börjar man träna även högre upp i åldrarna, och dessutom stannar folk kvar även sen de skaffat familj i en helt annan utsträckning än folk gör på små orter. I mindre städer förefaller det som om man är originell om man ger sig på nya typer av utövningar när man är över 25… eller är det bara kampsport som förväntas vara till för “ungdomar”? Men varför fungerar det då inte så i storstäderna? Förutom de som slutar träna av olika skäl, drabbas småstadsklubbarna av alla dem som flyttar precis när de nått den nivå där de kan dra ett lass och hjälpa till att stötta klubben. Det är svårt för en klubb att ständigt bli naggad i toppskiktet, men vill man så går det. Att vara elev i en stor storstadsklubb som dräller av svartbälten och där kärnan fortsätter träna även efter att de bildat familj kräver jämförelsevis inte mycket till vilja. På ett sätt är jag glad att jag fick den start jag fick. Jag fick lära mig att inte ta något för givet.
Jag tror inte att någon i klubben idag känner till Anders från Uppsala, som drog igång aikidoträningen i Luleå och sådde fröet till det som idag är en riktig klubb. Den klubben skulle inte ha funnits om det inte varit för honom, men den hade inte heller funnits utan mig. Det känns lite speciellt att ha haft ett finger med i en klubbs själva tillblivande, eller egentligen förarbetet till det – trots att jag idag inte har något med den att göra, och trots att min främsta insats för klubbens existens bestod av en portion tjat på rätt person.
——
Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido, budo, Kobayashi, Nishio, könsroller, instruera, Luleå
