Feministiskt självförsvar

Budomemoarer, del 8

Under något av mina sista år i Luleå gick jag en kurs i feministiskt självförsvar. Den hölls av en elev till Petra Östergren, då i princip den enda som marknadsförde detta begrepp i Sverige, inom ramarna för hennes företag. Jag hade köpt och läst Petras bok “Slå tillbaka!“, så när tillfälle erbjöds att stifta närmare bekantskap med Petras feministiska självförsvar tog jag den.

Själva kursen behandlade till största delen saker som att sätta gränser och verbala, icke-våldsamma strategier. Den del som handlade om våld intresserade mig mindre. Jag med mina två års karate bakom mig tyckte nog att en helgkurs inte kunde lära mig mycket som jag inte redan kunde. Däremot var resten av kursen vansinnigt intressant. Rollspel med olika sätt att sätta gränser. Kroppsspråk. Hela kroppen mot - det kände jag igen från aikidon. En kvinna sade efter avslutad kurs “nu har jag lärt mig sätta gränser mot min mamma”, och absolut - att sätta gränser har man nytta av i många delar av sitt liv. Alla exempel i kursen gällde dock män. Överfallssituationen förstås, den som många kvinnor är rädd för, men också tafsande chefer, tafsande kunder (om man jobbar som t.ex. servitris), fulla jobbiga män på krogen, och så vidare.

Några månader efter kursen satt jag och den kompis som följt med på kursen på ett uteställe, när en mycket berusad medelålders manlig lokalkändis närmade sig och ville umgås med damerna. Hon avvisade honom vänligt men bestämt, och när han lommade av skrattade hon mot mig: “Självförsvar steg ett!” I Petras indelning borde det nog egentligen vara steg två, men det spelar mindre roll. Verktyg för att värna sina gränser är alltid intressanta.

Kursen arrangerades i samarbete med den lokala kvinnojouren. De flesta av kursdeltagarna hade med jouren att göra och kände varandra; vi som kom utifrån var ett fåtal. Det var lite skrämmande att höra och se människors starka reaktioner på övningar, som visade att de här kvinnorna råkat ut för något. Jag minns särskilt en kvinna som när vi tränade slag på mittsar började böla och gråta, och en av hjälpledarna på kursen tog in henne i ett angränsande rum med orden “kom, vi fortsätter här” medan resten av gruppen gick vidare.

Jag brukade tillämpa principen “jag har rätt att gå vartsomhelst vilken tid på dygnet som helst”, och tyckte ytterst sällan det var obehagligt att röra mig ute ensam på natten. Eftersom kursen blev jag dock lite mer försiktig än förut. Kursledningen sade att det brukar bli så, och det stämde. Att ta en omväg för att den var uppyst kändes inte längre som att falla undan för rädsla, utan som en konsekvens av medveten riskbedömning - och därmed helt okej.

Jag är mycket glad att jag gick den kursen. Få enskilda erfarenheter har haft så stor inverkan på min syn på saker omkring mig i mitt liv. Samtidigt störde jag mig på en del av kursens inramning. Vi satt i cirkel och utbytte erfarenheter, men samtidigt tyckte inte kursledningen om att dess sanningar på minsta sätt ifrågasattes - vilket jag förstås ibland gjorde, besvärlig som jag är. Jag har stött på det där ibland i feministiska kretsar. En ovilja att erkänna hierarkier eftersom man ser det som något manligt, samtidigt som man faktiskt inte är villig att släppa lös det hela på allas lika villkor. När kursen var slut kände jag “nu har jag tillbringat en hel helg med att prata om män som våldtar och misshandlar… och behöver få se en normal vettig karl NU! för att inte få en ganska konstig världsbild.”

——

För att hitta allt jag skrivit om feministiskt självförsvar på Budo- & kampsportsforum, gå in på söksidan och leta rätt på alla inlägg av “Hanna B” som innehåller ordet “feministiskt”. Andra bloggar om självförsvar, feministiskt självförsvar, feminism, Petra Östergren, sätta gränser