Separat förar- och följarundervisning

I tangon förekommer det förarkurser och följarkurser, tänkta för helt vanliga dansare som vill fördjupa sig. Förstår jag rätt handlar det om teknikkurser där man valt att dela upp det så att damrollen – följandet – tränas för sig, och herrollen – förandet – för sig. Eftersom de två rollerna verkligen kräver ganska olika saker, kan det låta väldigt logiskt. Samtidigt måste man ju träna på det man lärt sig tillsammans med någon som dansar den andra rollen – och vem ska då göra det? De andra på kursen, förstås.

På förarkurs får man alltså dansa hälften av tiden i följararroll, paradoxalt nog. Jag har gått en sådan lektion, när ett lärarpar var på besök i Tango Norte. Vi var två eller tre tjejer, resten män. Tangon har en tradition av att män dansar med varandra i träningssyfte, men ändå är det ganska lustigt – och trevligt – att detta är så okontroversiellt. Det finns en lärare i stan vars följarkurser har mycket gott rykte rent tekniskt, så någon gång ska jag väl gå en sådan också.

Tänk om man skulle göra samma sak i lindy hop. Inte många torde ha tänkt tanken. Jag undrar om det vore en bra idé. Att ingen gör det, betyder det nödvändigtvis att idén är dålig?

——

Andra bloggar om dansundervisning, tango, lindy hop, föra, följa, könsroller

Jag är en svart läderutväxt på en Honda

I think that what you mostly do when you find you really are alone is to panic. You rush to the opposite extreme och pack yourself into groups – clubs, teams, societies, types. You suddenly start dressing exactly like the others. It’s a way of being invisible. The way you sew the patches on the holes in your jeans becomes incredibly important. If you do it wrong you’re not with it. You have to be with it. That’s a peculiar phrase, you know? With it. With what? With them. With the others. All together. Safety in numbers. I’m not me. I’m a basketball colour. I’m a popular kid. I’m my friends’ friend. I’m a black leather growth on a Honda. I’m a member. I’m a teenager. You can’t see me, all you can see is us. We’re safe.

And if We see You standing alone by yourself, if you’re lucky we’ll ignore you. If you’re not lucky, we might throw rocks. Becase we don’t like people standing there with the wrong kind of patches on their jeans reminding us that we’re each alone and none of us is safe.

Ovanstående är ett citat ur ungdomsromanen Very Far From Anywhere Else av Ursula K. LeGuin. Detta må vara ett lättjefullt sätt att skriva blogginlägg, men jag har faktiskt inte mycket att tillägga.

Jo förresten, boken finns förtjänstfullt översatt till svenska av Inger Edelfeldt, under titeln Att spela människa. Citatet ovan minns jag som nästan starkare på svenska, förmodligen för att svenska språket skär in i själen på mig på ett annat sätt.

——

Andra bloggar om Ursula LeGuin, ungdomar, utanförskap, otrygghet

Varför tränar du budo?

Budomemoarer, del 24

Tja det gör jag ju faktiskt inte längre. Tränar budo, alltså. Jag håller på med en del besläktat, men inget som är japanskt och utövas i vit pyjamas med färgat snöre om midjan. Däremot så tror jag faktiskt att jag har ett svar på frågan varför jag tränade budo, så länge och så ihärdigt.

Min första närkontakt med aikido fick jag genom ki-aikidoläraren Yoshigasaki. Jag deltog i en serie lektioner som bland mycket annat handlade om balans: man skulle träna sig på att upprätthålla god balans medan ens träningspartner utsatte en för allt större störningar. Nu får alla ki-aikidomänniskor som läser det här korrigera – jag utger mig verkligen inte för att vara någon expert på ki-aikido, men i efterhand har jag uppfattat det som så att vitsen med övningen egentligen låg i den egna kroppen. Det var den egna kroppshållningen och mentala inställningen som skulle tränas, och stimuli från den andre var bara ett hjälpmedel. Själv kom jag dock att fixera mig vid det att sätta gränser som sådant, trots att detta inte alls var något som påpekades och inte egentligen ingick i lektionen för dagen.

För att använda mig av Niels Jensens term är jag ett gammalt mobbingbarn. Barndomen lärde mig att jag inte kan ta min plats i grupper. Jag vande mig vid att låta mig köras över. Ibland svängde jag förvisso över åt andra hållet och bredde ut mig något alldeles ohyggligt, men häri ligger ingen motsättning. Tvärtom, det är två olika symptom på samma sak.

Jag har vant mig vid att vara ganska mycket ensam, och kommer alltid att ha vissa ensamvargiga drag. De där människorna som inte verkar tro att de existerar om de inte har en grupp att höra till, dem kommer jag aldrig att förstå mig på. Som vuxen har jag dock lärt mig att umgås med folk. Det har tagit sin tid, och fullärd blir jag aldrig – om nu någon någonsin blir det. Dock har jag fortfarande väldigt lätt för att inta en underlägsen position i grupper. Till skillnad från hönsen hackar vuxna människar sällan fysiskt på varandra, men vi skapar oss små statushierarkier där vi stoppar in varandra. Jag gör så lätt entré på en låg nivå, och sedan är jag missnöjd. Numera kastar jag bort alla sammanhang där jag inte är nöjd med min roll och min position. Jag väljer de där jag funkar, och skiter i resten. Det är en lyx som man kan unna sig efter att man lärt sig att det finns sammanhang som man funkar och till och med fungerar bra i.

Att mina erfarenheter av feministiskt självförsvar satt ordentliga spår i mig är ingen slump. Jag behövde de där övningarna i att sätta gränser. Jag behövde lära mig känna när någon klampar över dem. Jag behövde träna på att sätta stopp.

Aikidons tekniker lyder under samma lagar om den egna sfären kontra andras som livet i övrigt. Ändå tog det mindre än ett års aikido innan tankar på sådant inte alls var närvarande i min vardagliga träning, och aikidon som konst tog över – kontaktsporten aikido. Däremot var aikidons sociala del, med möten med människor på mattan, ett område där jag ständigt tvingades ta itu med detta. Det var människor som ville få mig att göra teknik på deras sätt. Människor som stoppade min teknik om jag inte gjorde som de tyckte att det skulle vara. Människor som själva gjorde god teknik, men var så usla uke – mottagare av teknik – att de fick sin träningspartner att framstå i sämre dager.

Jag kan inte säga att jag är tacksam för de statusstrider jag lärde mig utkämpa på mattan. Ändå blev aikidon för mig en av de arenor i mitt liv där jag tidigast lärde mig sätta stopp, och sätta stopp i tid. Samtidigt lockade mitt monomana intresse in mig i överdrifter, och in i sammanhang där jag inte alls klarade av att sätta stopp.

Livet är fullt av motsägelser.

——

Andra bloggar om aikido, budo, självförsvar, sätta gränser, sociala spel, gruppdynamik, mobbning

Bluffarens guide till sempai och kohai

En läsare tyckte att jag skulle förklara begreppen sempai och kohai, som jag nämnde i ett annat inlägg. OK! Här kommer en kortfattad Bluffarens guide till begreppen sempai och kohai.

Själva orden sempai och kohai lär betyda ”äldre bror” och ”yngre bror”. På engelska låter de sig ganska väl översättas till ”senior” och ”junior”; på svenska finns inga bra motsvarande termer. I budosammanhang är sempai den som tränat längre än du själv. Motsatsen, den som tränat kortare tid, är kohai. Sempai och kohai är inte egentligen budotermer, utan vardaglig japanska. I budovärlden används begreppen på några olika sätt. Vilket som är mest ”ursprungligt” eller ”korrekt” vet jag inte, men jag är lärd att begreppen sempai och kohai är oberoende av grad. Om någon börjar träna efter dig men graderar fortare, och tar exempelvis första svartbältesgraden innan du gör det, är du fortfarande sempai.

Att omnämna någon annan som sin sempai kan vara ett sätt att ge ett erkännande. Däremot säger man inte om andra att de är kohai, det vore oartigt.

Sempai och kohai tillhör de delar av japansk kultur som kan ta sig ganska olika uttryck när vi försöker föra över dem till västerlandet. Ibland påpekas sempais ansvar för kohai, så att relationen blir något ömsesidigt. Ibland missbrukas det så att det närmar sig pennalism – något jag själv inte varit vittne till, utan bara hört berättelser om (dels i USA, men framför allt i japanska universitetsklubbar).

I vissa sammanhang är lärartiteln ”sensei” reserverad för instruktörer som uppnått en viss grad, och instruktörer med lägre grad kan då benämnas sempai. Om jag förstått rätt är detta ett tämligen ojapanskt sätt att använda orden.

Personligen ser jag ingen större vits med att svänga sig med de här orden om det inte verkligen finns ett sammanhang där de har en betydelse. Det inlägg som är orsaken till att jag skriver den här förklaringen kanske är ett exempel på lite onödig användning? Ja, kanske det.

——

Andra bloggar om budo, aikido, sempai, kohai, hierarki, sociala strukturer, Japan

Klubbar där folk undervisar varandra

En ovana tycker jag att budon – stora delar av den – har med sig från Japan, som jag inte kan se några fördelar av annat än möjligen i mycket stora grupper. Det är det här systemet att sempai ska undervisa kohai.

Nu varierar detta oerhört mycket mellan olika klubbar. På en del klubbar är sempai-undervisande konsekvent genomfört, på andra är det alls inte uppmuntrat. Sempai-undervisning fyller två funktioner. Dels kan det vara så att instruktören inte hinner med den stora gruppen; då aikidon ofta blandar olika nivåer, får de som hållit på ett tag i praktiken sköta instruerandet av de nya när de tränar med dem. Den andra funktionen är att systemet befordrar känslan för hierarkin inom gruppen. Japaner ser gärna att det finns klara statusstegar så det tydligt framgår vem som är ovanför och vem som är nedanför i status; då vet de vad som gäller och känner sig trygga. En del av dem som börjar träna budo tilltalas av detta system just för att det är främmande, spännande och annorlunda. Ganska många stöts också bort av det.

Om ”sempai” betydde ”folk som tränat länge och har bra koll” skulle jag inte opponera mig. Sempai är den som har tränat längre än du själv; egentligen (som jag uppfattat det) har det ingenting med grader att göra, men ofta blir tillämpningen på gradnivå att högre grad tillrättavisar lägre. Detta kan ofta gälla långt ner i nivåerna, så att den som tränat mindre än ett år förväntas rätta nybörjaren och den som tränat tre terminer förväntas rätta den som tränat två. Lägre grad tillrättavisar däremot inte högre; det vore korkat, då det troligen inte skulle leda till att sempai inser att den relativa nybörjaren har rätt utan bara till att denne känner sig trampad på tårna och förorättad. H*n ska ju undervisa den som är lägre i rang – inte tvärtom.

Sempai-undervisandet som system utgår från att alla elever är lika, och lär sig saker och ting i samma ordning. Det funkar någorlunda för dem som passar in i elev-mallen; men för dem som lär sig saker i annan ordning än genomsnittet fungerar det sämre. Värst är när ”sempai” inleder tränandet med en föreläsning – ofta precis samma sak som instruktören just sagt, fast både förklarat och visat sämre. Medan föreläsningen fortskrider, förbleknar elevens inre bild av hur instruktören gjorde, och det enda alternativ som kvarstår att ta sempai som modell för hur tekniken ska göras. Detta har jag stött på så många gånger, och ibland har det gjort mig rentav rasande fast jag vet att det är välment. Värst har jag upplevt detta som nybörjare i en annan budoart, när jag inte var någon nybörjare inom budo. Jag har ögon att se med, jag kan bedöma en hel del själv. Jag tar gärna hjälp när jag kör fast, och ett och annat välavpassat tips och förslag brukar vara välkommet – men när instruktören just visat tekniken, varför tror sempai att h*n måste visa om allting på nytt? Det kan h*n väl göra om jag ber om det, och ibland är man så förvirrad att det är nödvändigt… men annars? Jag har valt att träna för instruktörer som jag ser som framstående; det är hans eller hennes teknik jag vill försöka imitera! inte dennes elev som tränat i två eller fyra år.

Ibland gör ju sempai faktiskt inte alls som instruktören visade, heller. Vad gör man då? Det enda svar jag har, är att tillkalla instruktören. Oftast är dock denne antingen långt borta, eller upptagen med annat.

Allra värst är sempai-undervisandet när den strikta gradhierarkin i viss mån brutits upp, så att högre grad inte alltid förväntas veta bäst – men folk fortfarande springer omkring och undervisar varandra. Jag pratar inte om att komma med små förslag, jag pratar om att undervisa; tala om ”du ska ju göra så här”. Eftersom vi människor trots allt gillar hierarkier, tar vi tillfälligheten i akt att pissa in en informell statusstege. Jag undervisar dig, alltså är jag bättre än du. Det är länge sedan nu… men jag minns oerhört väl känslan av folk som sabbade min teknik och påpekade vartenda fel jag gjorde, och aldrig lät mig ens göra tekniken till slut vilket gjorde att jag aldrig kunde få någon som helst känsla för rörelsen. Personen som sabbade min träning var däremot jättenöjd över hur h*n dels bättrade på sin status, och dels hjälpte den här klantiga personen som inte fick till det hur mycket h*n än instruerade.

När det i största allmänhet blir den med högre status som undervisar lägre status, kommer en ny aspekt in. I vårt samhälle har män högre status än kvinnor, och sålunda kommer nybörjarpojkar glatt att springa omkring och undervisa kvinnor med högre grad utan att ens reflektera över det konstiga i situationen. Vad de inte har i teknik, kan de ofta kompensera med styrka för att ”bevisa” att tjejen gör fel. Sen kan man ju inte vara hur elak som helst mot de små liven heller, då bevisen för att de är ute och cyklar ofta är ganska hårdhänta till sin natur. Första gången jag verkligen tog strid i en sån här situation, var direkt efter min shodangradering i aikido – jag förmodar att jag undermedvetet trott att som svartbälte skulle jag slippa allt sånt där… Killen som fick en knäspark markerad (mot underliv eller ansikte, jag minns inte) som en upplysning om att det sätt han höll på och krångla var direkt dumt då han stod i en sårbar situation, verkade närmast chockad. Det var en tonårskille, jag hade ju kunnat välja ett bättre exempel för att lära mig sätta gränser men jag blev verkligen tvärarg… han reagerade med att slåss. Det slutade med att vi brottades – med mig ovanpå, för mitt överläge i situationen som sådan tappade jag aldrig.

Dessutom har jag faktiskt lärt mig en hel hög saker av lägre graderade som jag tränat med. I sällsynta fall har denne glatt ropat ut när h*n funnit lösningen på det problem vi brottats med, men oftare har jag bara sett ”hm, h*n gör så där istället. Jag kan ju testa”. Ett system med sempaiundervisning talar om för mig att jag inte ska förvänta mig att lära mig av lägre graderade, och berövar mig alltså den vägen att lära mig saker.

Tacka vet jag träningspass med en (1) instruktör på mattan.

——

Texten skrevs ursprungligen som ett diskussionsinlägg på Budoforum. Andra bloggar om budo, aikido, undervisning, pedagogik, lärande

Förarsjuka

Jag har aldrig förstått mig på den där figurhetsen. Killar som dansar verkar tro att för att duga ska de kunna så många figurer, varianter och stegkombinationer som möjligt. Jag suckar och hänger med, medan jag känner hur kontakten mellan oss försvinner i försöken att göra alldeles för många och komplicerade turer.

Vad händer sedan när jag börjar föra på lite mer allvar än jag gjort förut? Jag känner att hjälp, inte kan min caminata med sidosteg och ochos räcka långt, tangomässigt. Hjälp, vad jag har glömt bort alla mina lindyturer. Jag gör ju samma sak om och om igen. Fastnar i samma mönster. Det och det där och det där andra jag gjort på kurs, inte hittar jag igen det.

Jag drabbas alltså av av förarsjuka. Vad kan månne boten heta, och vilket apotek saluför den?

——

Andra bloggar om dans, pardans, föra, prestationsångest, lindy hop, tango

Bluffarens guide till aikidons ukeroll

Medan jag tränade på aikidoklubben Iyasaka hade vi en gång ett gäng karatemänniskor som tillfälliga gäster på aikidoträningen. Egentligen var det inte alls planerat utan berodde på praktiska problem med lokalerna, men det gav mig en av mitt aikidolivs största aha-upplevelser. När vi tränade en teknik som kallas kaitennage, vilket kan översättas med ”hjulkast” eller kanske ”snurrkast”, var det ingen av karatemänniskorna som stod kvar och tjurade och gjorde sig besvärliga att flytta vidare från den knöligt framåtböjda position man placerade dem i. Det gjorde däremot många av mina klubbkamrater, särskilt de som inte kommit alltför långt i sin träning. Karatefolket såg hur nära mitt knä hade till deras ansikte, och tyckte inte det var någon säker och bra position att försöka stanna kvar i – och det hade de alldeles rätt i.

Aikido tränas formbundet. Vi tränar på en teknik: jag gör den fyra eller kanske två gånger på dig, och du gör den lika många gånger på mig. Träning som baseras på sparring där bägge parter försöker övermanna den andre är konceptuellt enklare än formbunden. Om du ska träna dig på att leda mig framåt, kan jag förstås bestämma mig för att istället rygga bakåt. Därmed hindrar jag dig från att göra tekniken. Betyder detta att din teknik är dålig, eftersom den inte fungerade? Nej, inte nödvändigtvis, och om vi tränade sparringbaserat skulle vi fort upptäcka detta. Så fort jag insåg vad det var du gör skulle jag se till att ändra till någon annan teknik, som utnyttjar din rörelse bakåt.

Om man som i aikidon tränar enbart form måste uke, den som tar emot tekniken, försöka göra sig naiv och okunnig om vilken teknik som kommer – vilket förstås är omöjligt. Därför förses träningen med en uppsättning regler för hur uke ska bete sig. En del typer av aikido har större fokus på ukes roll, andra mindre. Exakt hur reglerna ser ut varierar också en smula.

Sätter man en grupp nybörjare att träna med varandra kommer deras spontana ukebeteende oftast bestå av att försöka hindra den andres teknik. Som vi sett är detta inte alltid optimalt. En typ av ukeroll består av en modifiering av detta, där uke ska hålla i hårt men neutralt. Uke ska då inte trycka tillbaka, utan rota sig själv i marken och försöka hindra den som gör tekniken från att förändra den egna formen och positionen. Att göra detta korrekt är mycket svårare än det låter. Oavsett var du applicerar tryck på mig är det min naturliga reflex att möta trycket och trycka tillbaka, och då hamnar vi i precis det där läget att jag vill föra dig framåt, men du strävar bakåt och saboterar tekniken. Med övning blir man bättre på att hålla i hårt men ärligt, men det är väldigt lätt hänt att bara koncenterar sig på greppet och glömma bort att den som anfallit med ett grepp faktiskt kan vara farlig på andra sätt. Att stå och vara svårflyttad i en position där man när som helst kan få en knä i huvudet är inte riktigt rimligt. Så skulle ingen människa göra i ett skarpt läge, och så gör tydligen inte heller karateutövare som är mer vana vid sparring än vid konstiga aikidotekniker. Träningssättet att hålla i hårt med ärligt är en giltig väg, om än försedd med en hel del fallgropar.

Den absoluta motsatsen är att låta uke alltid dansa med dit han eller hon blir ledd. Man kan motivera detta med att det borde vara bättre att inta en ny position där man står bra, än att stå kvar och tjura i en gammal och dålig. Denna typ av träning ser fullständigt orealistisk ut, och är det väl faktiskt också; å andra sidan är den statiska träningen lika orealistisk, om än på ett annat sätt. Med detta träningssätt blir det lättare att träna på att utnyttja de där reflexerna att spjärna emot, genom att först ge en impuls åt motsatt håll än dit man egentligen tänkt leda uke. De flesta aikidoskolor ligger förmodligen någonstans emellan dessa extremer.

Till detta kommer en uppsättning regler för hur uke ska bete sig, som ska kompensera för den förfuskning av reaktionsmönstren som obönhörligt sker i formbunden träning. Att uke ska vända sig mot den som gör tekniken och inte från är en typisk sådan regel. Ofta använder man sig av en stor mängd mer eller mindre stiliserade slag i tekniken, som ett sätt att manipulera uke. I andra typer av aikidoträning är dessa attackmöjligheter oftast bara underförstådda, vilket leder till behovet av regeln att uke inte ska stå kvar och tjura i situationer där man är öppen för attack. Ofta behövs det fysiska demonstrationer av denna attack, åtminstone en gång, för att logiken ska gå in.

Vilken kvalitet som önskas i själva greppet kan också variera. Ett möjligt ideal är ett neutralt grepp som inte strävar åt något särskilt håll. Ett annat är ett handledsgrepp som alltid trycker lite framåt, vilket ibland kallas ”att ge”. Den som är van att uke ska ”ge” tycker att träningskamrater som inte gör detta är ganska tråkiga, att det inte blir något liv i tekniken. Den som är van mer neutrala grepp kanske frågar sig varför den andra människans grepp alltid ska trycka framåt – är inte det träningssättet egentligen mer besläktat med slag än med grepp?

Aikidonybörjaren opponerar sig ofta mot regler för hur man ska bete sig när man tar emot teknik. ”Om någon attackerar mig på gatan, inte kan jag då säga åt denne att han ska göra si eller så!” Nej det är sant, men träning är träning – inte verklighet, och aikidoträning utan regler för ukeroll blir faktiskt mer falsk än träning med.

——

Andra bloggar om aikido, budo, uke, träning, pedagogik, bluffarens guide

Lyft, liftar och förflyttningar

I vårdjobb stöter man då och då på människor som absolut inte vill bli förflyttade med hjälp av något som helst hjälpmedel, utan vill att personalen ska göra det utan. Ibland går förflyttningen utmärkt att göra utan bara man har god teknik – vilket inte alla har, och beroende på utgångsläge är det faktiskt inte alltid helt lätt att lära sig. Ibland förstår inte den människa som ska flyttas att själva förflyttningen är ett ordentligt lyft, eftersom de inte förmår hjälpa till själva eller kanske till och med försvårar själva lyftet. I längden frestar det ordentligt på personalens ryggar. Jag vet en 22-åring som sabbade sin rygg för att den MS-sjuka kvinnan hon jobbade hos inte ville att man skulle använda lift; huruvida kvinnan hade förstånd att skämmas vet jag inte. Människor väger en hel del, men framför allt kan man inte hantera dem som man hanterar en mjölsäck eller en kartong. Det går inte att vända och vrida på dem för att få ett bra grepp. Lyftet måste anpassas till såväl den lyftes som den lyftandes ergonomi – och här krockar det ibland.

Förvisso finns det massor av personal som sliter och drar i dem som ska förflyttas, på mindre ändamålsenligt sätt. När man utbildar personal i förflyttningar kallar man det numera sällan lyftteknik, utan oftare förflyttningsteknik. Det går nämligen ofta att flytta på folk utan att lyfta särskilt mycket alls, utan mest bara förflytta den egna tyngden. Sådana förflyttningar underlättas ofta av småhjälpmedel som bälten att hålla i, snurrplattor att stå på, eller glidbrädor med vars hjälp det går att glida på rumpan i eller ur en rullstol. En förflyttning som är smidig och utförs i samarbete, i balans och utan ryck, med respekt för bägge de inblandades kroppar känns bra. Om inte kroppen av något skäl är väldigt ömtålig är en väl genomförd förflyttning behaglig.

Det finns en tydlig koppling mellan aikido/jujutsu och förflyttningsteknik. Min träning gjorde mig helt klart mycket bättre på att utnyttja min kropp till att flytta på andras. En gång när jag gick kurs i förflyttningsteknik som fokuserade på tyngdöverföring, alltså att flytta den egna kroppsvikten istället för att slita och dra med armarna, fick jag anstränga mig för att inte stå där och fnissa. Att Kurt Durewall, mannen bakom en av landets större jujutsustilar, småningom gick vidare till att utveckla förflyttningsteknik för vården är inte förvånande. Ordet Durewalltekniken ger idag få googleträffar. Huruvida man idag har vidareutvecklade och bättre tekniker eller om Kurres metoder lever vidare utan att hans namn nämns vet jag inte, men vad jag vet har metoden ett gott rykte.

Det kan säkert finnas flera skäl till att gamla vårdberoende och funktionshindrade ibland motsätter sig liftar, men jag har kommit att undra om det inte ibland är så att det inte egentligen är liften de motsäger sig. Kanske en del av dem helt enkelt uppskattar den vardagliga, anspråkslösa och omärkvärdiga kontakten i en väl genomförd kroppsnära förflyttning.

Andra bloggar om åldringsvård, personlig assistans, hemtjänst, lyft, förflyttning, lyftteknik, förflyttningsteknik, aikido, jujutsu, Durewall

Gamla instruktörer och uppodling av nya

Budomemoarer, del 23

Kobayashi och Igarashi sensei må ha varit klubbens huvudsakliga inspiration, men de instruktörer som betydde mest för min träning var ändå klubbens egna. Urban och Åsa undervisade ett grundpass vardera varje vecka, som jag till en början högprioriterade. Åsa och Urban blev mina första favoritinstruktörer, och de hängde kvar länge på den posten även om de ganska snart fick dela den med andra. När grundpassen inte längre var den självklara basen för min träning fanns det ett stort smörgåsbord av instruktörer, både gamla vana och färskare. Eftersom man ganska nyligt flyttat från Maria skola till de egna lokalerna på Tavastgatan kunde man utöka träningstiderna, vilket medförde behov av fler instruktörer. En eller två generationer färska svartbälten sögs raskt upp i instruktörskåren. Det fanns inget tak och var ingen direkt konkurrens, eftersom klubben behövde alla kvalificerade instruktörsresurser den kunde uppamma.

Småningom kom jag att tillhöra det gäng som brukade träna fredagar, och sedan gå ut efter passet. Fredagarna undervisades av Åke, en människa vars aikido jag idag har den största respekt för. Dock tog det ett tag innan jag förstod mig på honom. I början tyckte jag nog faktiskt att han var ganska jobbig. Vid den här tiden brukade jag träna utan glasögon, men Åke viftade mot mitt ansikte så jag kände mig tvungen att ha dem på för att se vad som skulle komma. Jobbig typ! Hm, var det precis det han ville åstadkomma? Flitigt fredagstränande och lite större hum om aikido kom mig småningom att ändra åsikt om Åke.

Tisdagarna undervisades av Helena och Eleonor kallad Ellet. Det var Ellet som hade haft den där T-shirten med texten ”Aikikai Hombu Dojo”, första gången jag besökte Iyasaka. Hennes och Helenas aikido skilde sig en smula från klubbens huvudlinje. Jag upplevde dem därför som svårare att träna för; det var svårt att förstå riktigt vad som önskades. Någon förklarade för mig att de hade även andra inspirationskällor, från andra lärare. I budovärlden är det lite ovanligt att låta sådant samsas i samma klubb. Man brukar vilja ha en rak linje för eleverna att följa. Urban förkunnade dock att Kobayashi dojo inte är ett sätt att göra teknik, utan Kobayashi dojo är en attityd. Jag tyckte det var fint och storsint att tillåta andra uttrycksmöjligheter under klubbens tak, och fortsätta träna regelbundet för Helena och Ellet så länge den möjligheten gavs.

Urban var klubbens självklara nav. Han hade svar på alla frågor och pekade tydligt ut riktningen. Han var ofta drastiskt rolig när han undervisade, och hans målande uttryck vidarebefordrade sig genom instruktörsgenerationerna; att säga till nybörjarna ”om man gör så här så hinner ju den andre gå och köpa korv” blev småningom standard. Jag minns en gång när han lät någon kasta sig högt och lågt om vartannat, tills han satt där yr och lycklig på mattan och sade: ”Sånt här betalar folk pengar för på Gröna Lund!” Den lektionen förstod jag inte riktigt, inte då. Att säga ja till fallen och glatt ta emot dem lärde jag mig aldrig på Iyasaka. Att långt senare se tillbaka på den undervisningen och faktiskt förstå vad det var han ville säga är en lätt märklig känsla.

Måndagar för Urban, tisdagar för Helena och Ellet och fredagar för Åke var min träningsbas under något års tid. Till detta kom ströpass lite här och var. Min träningsmängd kom att variera under årens lopp, men tre till fyra pass i veckan var en vanlig dos. Ville man träna för Urban i liten grupp skulle man ta sig upp till morgonpasset, som började kring sexsnåret. Det gjorde jag några gånger, men inte många. Eftersom jag jobbade på schema kunde jag dock ibland gå lunchpass för Ulf, som en gång i tiden startat klubben tillsammans med Urban. Bland de yngre instruktörerna, de som upptogs i instruktörskåren medan jag tränade på Iyasaka, kom jag att uppskatta Thomas ibland kallad Hälsenan. Thomas har ett sinne för sig, utformar sina pass efter eget tycke och tar mycket seriöst på träningen. Han är känd som den som skrattar högre och lyckligare ju mer han blir kastad.

Med tiden bröts det här med att instruktörer hade särskilda veckodagar, och instruktörsschemat blev mer oregelbundet. För att kunna träna för särskilda instruktörer fick man anstränga sig och detaljgranska schemat på väggen i dojon, vilket förstås inte så många gjorde. När jag själv småningom började instruera, på annat håll, avundades jag inte Iyasakas instruktörsfärskingar. De hade visserligen en inarbetad pedagogisk metod att hålla i handen samt en stor stabil elevgrupp, medan jag inte hade någotdera. Vad jag hade men inte de, var möjligheten att kunna testa mina idéer och utvärdera dem. Kunna köra en metod och se hur resultatet blev. Kanske det var därför jag aldrig fann särskilt mycket inspiration hos de yngre instruktörerna på Iyasaka: de hade ingen egen jordplätt där den egna instruktörspersonligheten kunde odlas fram. Å andra sidan skulle de flesta av dem säkert aldrig vilja stå på så egna ben som jag tvingades göra, så… det är fördelar och nackdelar, som alltid.

——

Andra bloggar om aikido, budo, memoarer, undervisning, pedagogik, instruktörer, Iyasaka

Bluffarens guide till aikido

För er som hittat min blogg av helt andra skäl men ändå tuggar er igenom mina budomemoarer: varsågod, bluffarens guide till aikido. Förhoppningvis kan den ge en liten glimt av vad det handlar om. Den som undrar över något kan mycket gärna fråga.

Aikido i korthet

Aikido är en budoart, alltså en japansk kampsport, som går ut på att man kastar varandra och gör låsnings/fasthållningstekniker. Aikido är besläktat med judo och jujutsu, och aikidoutövare har likadan vit dräkt som karate- och judoutövare har. Utövare som kommit en bit på väg har dessutom en byxkjol som kallas hakama, ett ganska opraktiskt plagg som dock är tradition och därför hör till.

Man turas om att göra teknikerna. Den ena attackerar, och den andre försvarar sig med en aikidoteknik. Attackerna är dels grepp – i handleder, i kläderna, och så vidare – och dels slag. Särskilt i början tränar man mest på greppattackar. Den som attackerar och sedan blir föremål för aikidoteknik kallas uke. Det finns flera namn för den som gör aikidoteknik, men de i Sverige vanligaste är tori eller nage.

Man tävlar inte i aikido. Om någon hört om någon person att denne är svensk mästare i aikido så blandar vederbörande förmodligen ihop med något annat. Däremot kan man ta svart bälte i arten; se Bluffarens guide till grader och graderingar.

Det faktum att aikidon saknar tävlingar sätts ofta på piedestal, och hyllas som något som gör aikidon särskilt fin och högstående. Över huvud taget finns i aikidon en stark tendens att vilja se sin utövning som något särskilt högt utvecklat. Aikidon beskrivs ibland som ”fredlig”, en konnotation som oavsett hurpass sann eller ursprunglig den är påverkar många utövares inställning till vad de håller på med.

Aikido ser ofta tämligen dansant ut. Som ett högkvalitativt och kanske något extremt exempel visas nedan en uppvisning av den japanske aikidoläraren Seishiro Endo.

Något mer utförlig bluffarguide

Gammal japansk budo var sin tids krigskonst, varken mer eller mindre. Det viktigaste vapnet var svärdet, men det tränades även med andra vapen samt vapenlöst – närstrid, helt enkelt. I tider när svärdet inte behövdes blodas ner så ofta övades dessa konster som konst för sin egen skull.

Det moderna Japan, särskilt efter andra världskriget, fann den gamla budon otidsenlig. Istället utformades nya budoarter med rötter i de gamla. Ur den gamla jujutsun, med vilket menas obeväpnad strid och/eller kamp med diverse småvapen, utformades två moderna budoarter (gendai budo): judo och aikido. Dessa två arter renodlar ingredienser som finns i de flesta gamla jujutsuskolor. Judon består av kroppsnära kast och mattbrottning, tekniker som går utmärkt att använda i sparring och i matcher. Den västerländska brottningen är en mycket god motsvarighet; judo kan beskrivas som brottning med kläderna på, eller med Torsten Ehrenmarks klassiska term från OS i Tokyo 1964, ”pyjamasbrottning”. Aikido tar främst fasta på handledsteknikerna, de som utnyttjar att en led som förs mot sitt ytterläge kommer till ett stopp där leden inte längre är rörlig. Sett ur äldre jujutsuperspektiv kan man från den låsta leden antingen skada den, eller använda den låsta leden till att leda och styra sin träningspartner. Aikidon sysslar med det sistnämnda. I många tekniker finns spår av mer hårdhänt våld, men aikido är att välja att inte utöva det.

Den jujutsuskola som aikidon främst är utvecklad ur heter Daito ryu. Många av aikidons egenskaper kommer därifrån, däribland den princip som kallas aiki, att förena ki – även om det finns olika åsikter om huruvida ordet betyder riktigt samma sak i aikido och i Daito ryu. Många av de egenskaper som aikidoutövare brukar tro är typiska för aikido går dock att hitta även på andra håll inom japansk jujutsu, och ofta även i arter med annat ursprung än japanskt. Leder böjer sig trots allt åt samma håll på alla håll i världen.

I aikido tränar man även med vapen, främst med dolk (tanto), träsvärd (bokken) och en trästav som kalls jo. Mer om detta i Bluffarens guide till aikidovapen.

All aikido har sina rötter hos den man som grundade arten, Morihei Ueshiba (1883-1969). Aikidoutövare brukar kalla honom osensei. Närmare 40 år efter grundarens död är arten uppsplittrad på flera olika stilar och organisationer, ofta med olika tekniska ideal. För att ge en liten uppfattning om spannet kan man kanske jämföra filmen med den dansante Endo sensi ovan, med framlidne Morihiro Saito.

——

Andra bloggar om aikido, bluffarens guide, budo

Att lära folk att de inte kan gå

Jag gick en gång ett läger i den kinesiska kampkonsten bagua, som undervisades av en mild äldre engelsk herre vid namn John Davies. John hade svårt att bestämma sig för riktigt hur många detaljer han skulle undervisa oss i, och sade flera gånger kanske mer som en reflektion för sig själv än som instruktion för gruppen: Jag skulle kunna ge er så detaljerade beskrivningar av hur man går på en rak linje, att ni inte skulle klara av det.

Traditionell budoundervisning börjar väldigt ofta med att göra just detta. Man lär ut grundpositioner som är så anatomiskt komplicerade att nybörjaren knappt klarar att ta ett steg för att förflytta sig från den ena positionen till den andra. Aikido är ett typexempel. Den grundläggande positionen kallas ”hanmi”, vilket betyder halv kropp. Ordet syftar på att man inte står med kroppen rakt fram, utan vrider den åt sidan. Fotpositionen i klassisk hanmi är som bilden visar. Den tänkte utövaren tittar rakt åt höger, med den främre foten pekande rakt fram och den bakre i nittio graders vinkel rakt bakom. Personligen tycker jag att avståndet mellan fötterna är lite väl kort på bilden, men det kan ha med min aikidostil att göra. Sånt beror på situationen, också.

Från denna position kan en nybörjare förstås knappt röra sig. Självklart kan man inte gå med vanliga steg framåt, nej man får gå som en fäktare med den ena foten framför den andra. Dessutom är de vanligaste aikidostegen inte förflyttningar framåt eller bakåt, utan olika varianter av vridningar runt den ena foten. Det första man lär aikidonybörjaren är alltså att han eller hon inte kan gå. Det brukar ta ungefär två år innan eleven anpassat sig till formen, såpass väl att han eller hon kan röra sig fritt inom den. Det låter otroligt men är faktiskt helt sant.

Argentinsk tango lärs ut på lite olika sätt, men bra undervisning börjar med att träna på att gå. Caminata, promenaden där den som för går framåt och den som följer går bakåt, är basen för tangon. I tango går man med fötterna tätt ihop, inte riktigt på linje men med fötterna så tätt ihop det bara går. Även i tango har jag några gånger blivit lärd att jag inte kan gå, och blivit matad med så många detaljer att jag faktiskt inte längre kunde.

Dock finns det undantag. Det finns lärare som utgår från att man faktiskt redan kan gå, och låter ens gång med tiden anpassa sig till det rörelsemönster som är naturligt i respektive utövning. Gunilla Rydén pratar inte ett smack om att hålla ihop fötterna. Hela hennes tangoundervisning går ut på kontakten inom paret – funktion först, form som en konsekvens av funktion. Även den nybörjarkurs arrangerad av Bajofondo som jag gick i förarroll för Gunnar och Fredrika utgick från att vi redan kunde gå. Först på fortsättningskursen, då Guro och Peter tagit över, började de på allvar vara på oss om att smala in positionen och gå på ett streck.

Det enda undantag jag stött på inom aikidon, var när Jan Nevelius småningom släppte in ett par nybörjare på sin lilla klubb Mitsu Domoe. De fick gå rätt på aikidons kärna, istället för att först ägna sig åt att bekanta sig med dess utanverk. Mycket riktigt blev de fort väldigt duktiga. När jag själv undervisade nybörjare tordes jag inte undervisa såpass fritt från form, men det förstås – min grupp hade mest bara andra nybörjare att träna med. Det är lättare att gå direkt på kärnan när man får känna på duktigt folk.

Om jag mot förmodan skulle försöka undervisa i aikido igen, eller i något annat dans- eller kampsportsrelaterat… så måste jag åtminstone försöka.

——

Bilden är hämtad från en sida som tillhör en Iwama-klubb i USA.

——

Andra bloggar om aikido, budo, kampsport, dans, tango, argentinsk tango, pedagogik, dansundervisning, kroppskännedom

Kobbe och Igge

Budomemoarer, del 22

Förutom sina egna små klubbläger med de egna instruktörerna brukade Iyasaka bjuda in de japanska instruktörer man hade band till. Dessa var i första hand Kobayashi sensei, överhuvudet för det nätverk klubbar som kallas Kobayashi dojo som Iyasaka samarbetar med, samt en av nätverkets lärare Igarashi sensei som har dojo en bit utanför Tokyo.

Man tilltalar lärarna med sensei, vilket på svenska blir ungefär ”magistern”. I övrigt är umgänget kring Kobbe och Igge väldigt avslappnat och informellt. Av kulturkrockarna kring den berömda japanska hierarkin ses inte ett spår – det vill säga, det finns säkert något om man kommer närmare men på den nivå jag deltog på lägren syns inget sådant alls. Informellt brukar folk prata om dem som Kobbe och Igge. Jag tror det är meningen att de helst inte ska höra detta, men åtminstone Igge torde vara fullt medveten om vad som försiggår. Han har nämligen bott här ett halvår, och förstår en hel del svenska. En gång när jag försökte få till en teknik och utropade ”Nä!” chockade han mig med att svara, med utmärkt uttal: ”Vadå nä?”

Kobbe brukade komma en gång om året och Igge två. Jag gick på så gott som alla läger. Jag tränade ju kontinuerligt, och under lägret var den vanliga träningen inställd. Inte kunde jag låta bli att träna en hel vecka! och när jag ändå måste betala lägeravgift kunde jag lika gärna gå på allt. Lägren var lite fest också. Varje kväll var det större eller mindre skaror som gick ut efter träningen, ofta tillsammans med den gästande läraren. Läger i trång lokal med halvdan ventilation som gjorde att man svettades extremt mycket, vätskedrivande alkohol på kvällen, nästa dag mer träning precis när kroppen började få vätskebalansen i ordning… någon gång frågade jag mig om jag var riktigt klok. Å andra sidan gick det utmärkt att dricka juice och mineralvatten istället. Standarddrinken när man körde alkoholfritt var att blanda ovan nämnda drycker men den mixen lärde jag mig aldrig att förstå mig på.

Igarashi sensei tränar vid sidan om sin aikido även en svärdsskola vid namn Katori shinto ryu (en gren som visserligen en del andra anser för illegitim och att den inte borde få använda det namnet, men den diskussionen är för specialintresserade). Han har klart bättre koll på sina aikidovapen än många andra, och har även en hel del egna övningar för sig. En del av dem intressade och stannade i minnet. Annars har jag frågat mig om jag rent aikidomässigt egentligen fick ut särskilt mycket av de här lägren. Det är tveksamt, faktiskt. Jag mötte en del aikidoutövare som jag inte annars tränade med, nivån på mattan är alltid hög på läger, men lärde jag mig något direkt av Kobbe och Igge? Nja, det var nog inte särskilt mycket. Å andra sidan kanske lägren främst ska ses som vidareutbildning av klubbens svartbälten och instruktörer, och de övriga får liksom haka på. Jag vet faktiskt inte. På den tiden ifrågasatte jag inte heller vitsen med dem. Lägren var jobbiga men roliga och en del av aikidolivet, helt enkelt.

——

Andra bloggar om aikido, memoarer, träningsläger, Kobayashi, Igarashi

Bloggdesign

Högermarginalen är ful. Det är alldeles för lite luft mellan de olika elementen, det ser illa ut.

Jag testar mig igenom de designer som erbjuds. En del är extremt engelsk-normativa, har små textsnuttar här och var på engelska och gör om rubrikerna Så Att De Blir Som På Normal Engelska. Huga. Andra erbjuder inte de detaljer jag vill ha, som lista över senaste kommentarer och (helst) kategorimoln. Taggmoln verkar vara vanligare, men nu är det ju kategorier och inte taggar jag har använt.

Förmodligen är det i det här läget man förmodas börja betala för sitt WordPress-bloggande, för att kunna justera designerna med CSS. De är väl inte dumma heller, de som äger det hela.

——

Andra bloggar om bloggande, webdesign, WordPress, CSS

Tjejöverskottet på danskurser

Jag vet många tjejer som inte vill dansa pardans på grund av de könsbundna dansrollerna. ”Varför ska det nödvändigtvis vara han som för och bestämmer?” Trots detta är det nästan alltid mycket fler tjejer än killar som vill dansa, vilket får konsekvenser både på dansgolv och på danskurser.

Om det är många fler tjejer än killar på kursen, får tjejerna dansa mindre. Täta partnerbyten ser till så alla får dansa allt som undervisas, men i mindre mängd. Om det någon gång är herröverskott på en kurs brukar killarna efter ett tag bli ordentligt irriterade över att då och då tvingas stå över. Tjejerna däremot är vana. Det är så här det är, helt enkelt.

Ibland försöker man motverka detta genom att ta in stöddansare. Killar/förare får gå gratis på kurser på lägre nivå än den som egentligen passar dem, eller så får de gå flera kurser på samma nivå för samma pris som en. Eftersom förarrollen är mycket tuffare än följarrollen i början kan detta synas logiskt. Eftersom det bästa sättet att lära sig följa är att dansa med duktiga förare, kan stöddansarna möjligen ses som en kompensation för att dansundervisningen ofta inte är anpassad till tjejernas behov. Jag har dock hört påstås att stöddansare i gruppen är döden för killarnas självförtroende. Om man vill att inte bara de duktigaste killarna ska lära sig dansa, bör man i så fall inte ta in stöddansare. Det här kan jag inte bedöma, men jag hoppas att de danslärare som tänker så ser till att aktivt undervisa följarrollen på kurserna.

Om man inte vill ha tjejöverskott på sina kurser kan man se till så man bara tar in så många tjejer, som det finns killar anmälda. Eftersom många vill gå kurser tillsammans, antingen för att de redan dansar ihop eller för att de är ett par privat, brukar man då tillämpa paranmälan där de som anmäler sig tillsammans går före singelkön. I tangon brukar man ofta dansa större delen av kursen med den man anmält sig med, vilket har sina konsekvenser. I de flesta andra sammanhang är dock paranmälan bara en teknisk anmälningsabrovink, och då gäller det att känna killarna för att få anmäla sig tillsammans med dem. Om man spetsar till det lite kan man säga att det blir din social kompetens som avgör hur lätt du kommer in på kursen.

Varför är det då så många fler tjejer som vill dansa? Dels klassas dans som en kvinnlig aktivitet, på samma sätt som de flesta idrotter är manliga trots att det finns damklasser på tävlingarna. Sedan har ju tjejerna oftast lättare för att lära sig dansa, vilket förmodligen mest beror på att de redan har dansat mera när de kommer till sin första danskurs – en annan pardans, eller disco, eller bara studsat till musik hemma. Men vi ska inte heller glömma att förarrollen är så mycket mer krävande i början. Där man som nybörjarföljare växlar mellan att vara uttråkad och att ha roligt, får nybörjarföraren kämpa för att prestera. Det brukar sägas att män är mycket mer prestationsinriktade. Om detta gäller även pardans får vi konstatera att den könsskillnaden är för liten för att uppväga skillnaden i prestationskrav på tjejer och killar som börjar dansa i respektive roll.

Hur man än vänder och vrider på det är könsobalansen i dansvärlden är ett elände, och ännu mer på dansgolvet än på kurs. Jag har sett två riktigt hopplösa nybörjarkillar i lindy hop envetet dansa vidare, och faktiskt bli riktigt bra. Det är sånt som gör mig glad att se. Samtidigt kan jag tycka att det är ganska elakt att kräva av de här killarna att de ska hålla reda på takten och räkna in, när de har fullt upp att hålla reda på sin kropp. I min ideala dansvärld skulle alla börja med att lära sig följa, och börja föra först när man har lite grundläggande koll på vad det här med pardans är för något. Alla borde tjäna på det, rent dansmässigt alltså. Alla utom de som tycker att de 1800-talsmässiga könsbundna dansrollerna är något naturligt. Personligen har jag svårt att förstå hur detta ända in på 2000-talet kan vara det förhärskande synsättet.

——

Andra bloggar om dansundervisning, pardans, dans, dansroller, föra, följa, kvinnoöverskott, könsroller

Att välja vem man tränar med – eller inte

Budomemoarer, del 21

När jag hälsade på släkten i Umeå passade jag på att träna några pass hos den lokala aikidoklubben. Det skedde en gång medan jag bodde i Luleå, och minst en gång sedan jag flyttat till Stockholm. Efter den sistnämnda träningsomgången reflekterade jag över att jag inte tränat en enda sväng med någon enda av klubbens hakamabärare. Jag hade förvisso inte särskilt ansträngt mig för att få träna med högre graderade, utan högg den som satt närmast precis som jag brukade. I den här klubben fungerade det visst annorlunda.

Iyasaka som klubb var oerhört generös mot nybörjare. Det fanns massor av hjälp att få av duktigt folk, nybörjarna erbjöds mycket plats, och människor blev i största allmänhet respektfullt bemötta. Jag bör dock medge att med mitt gamla aikidoideal i sinnet idealiserade jag detta en hel del. Jag såg min Iyasakaverklighet genom lätt rosenfärgade glasögon. Riktigt så idealiskt som jag ville att det skulle vara, var det nog inte.

En del saker var svårare än andra att få hjälp med även hemmavid. Till dessa hörde vapenövningarna. På Iyasakas jo- och bokkenpass tränade man hela passet med samma person – och då blev det förstås viktigare vem man tränade med. När det blev dags att ”bjuda upp” på jo- och bokkenpasset var de flesta redan upptagna, överenskommet i förväg eller via blickar medan man satte sig ner. Detta tog mig ett tag att inse, men när jag gjorde det blev jag paff. Hur stämde det här med Iyasakas ideal?

Även vissa vanliga tekniker fick de tränande att agera annorlunda än annars. Koshinage, höftkast, var en sådan då de som var snäppet ovanför i nivå gärna vände sig till andra på samma nivå eller högre. Det berodde förstås på att de själva kände sig osäkra, och ville träna med någon de hade bättre chans att få till tekniken tillsammans med. Det var inte svårt att inse. Samtidigt blev krocken mellan hur nybörjarna servades och hur vissa saker lite senare var så svåra att få hjälp med ganska stor. När jag småningom lämnade klubben befann jag mig nog fortfarande i det stadiet att jag grubblade över denna krock, fast då hade saker hunnit få skarpare konturer.

——
Andra bloggar om aikido, Iyasaka, generositet, nybörjare, träning

Bluffarens guide till feministiskt självförsvar

När det talas om självförsvar för kvinnor fokuserar man alltid på den okände våldtäktsmannen. Detta gäller de återkommande artiklarna i kvällspress med våldstekniker gärna beskrivna som ”trick” eller ”knep”, såväl som kurser med mer seriöst anslag. Överfallsvåldtäkter är det som kvinnor är rädd för och och den rädslan begränsar ofta deras liv, så det kan ju synas logiskt. Det paradoxala är att den farligaste platsen för en kvinna rent statistiskt faktiskt är hennes hem, och den mest trolige våldsverkaren pojkvän, äkta man eller före detta. Vad gäller en äkta eller oäkta man rekommenderas det att aldrig slå tillbaka. ”Gå inte ifrån den mannen – spring så fort du kan! och gå aldrig tillbaka.” Siktar alla dessa kurser i självförsvar bredvid målet? Feministiskt självförsvar innehåller mycket mer än bara våldstekniker, men när det pratas och tränas våld är scenariot fortfarande den okände angriparen. Är även det feministiska självförsvaret ute och cyklar?

En man som överfaller en okänd kvinna förväntar sig ett lätt offer, och kan oftast förväntas ge sig om offret är onödigt besvärligt. Detta är vad det feministiska självförsvarets våld syftar till: att inte vara ett lätt offer. Målet är inte att vinna en kamp, utan att klara sig undan våldtäkt.

En man som misshandlar sin kvinna är en helt annan situation, där gäller andra regler. Jag kände en kvinna med uppövad förmåga att gå på ägg för att inte väcka mannens vrede, särskilt när han druckit. Ändå var det inget riktigt utpräglat misshandelsäktenskap. När jag kände dem låg den senaste misshandeln långt bort i tiden och jag tror inte att det var så många gånger, men mannens humör styrde hennes vardag. Kunde man bryta mönstret innan det gick så här långt?

Det här borde vara det viktigaste området vad gäller självförsvar för kvinnor. Hur förhindrar eller åtminstone minskar en kvinna risken för att hamna i situationen att bli misshandlad eller våldtagen av den hon borde kunna lita mest på? Så tänker ju ingen om sitt eget liv, inte kommer jag att råka ut för en så otäck karl inte! Det är alltid andra som råkar ut för sådant. Inte jag, och ingen som jag känner… Hur konstruerar man en kurs i att undvika detta, mer än att man säger ”stanna aldrig hos en karl som slår dig, för har han slagit en gång kommer han att slå två och sedan har han brutit ner dig, så att du tror att det är ditt eget fel och du inte klarar av att gå”?

Kvinnomisshandel, liksom annan partnermisshandel, byggs i regel upp under en längre period, där rollerna förändras och positionerna successivt flyttas tills det blir möjligt för den part som är i överläge att misshandla. Kanske man kan bryta rollspelet innan man kommer till den hotande våldssituationen? I så fall, hur? Genom att träna sig i att sätta gränser, kanske. Att lära sig känna var ens egna gränser finns, och att förstå att man inte mår bra av att låta folk träda över dem. Att tillåta sig att bli förbannad om ens gränser kränks, istället för att acceptera. Att lära känna sina egna möjligheter att bruka våld om så skulle vara. Att se sig själv som värd att försvara, och inte som ett offer… så kanske man kan minska risken att hamna där med en misshandlande man överhuvudtaget?

Om man inte ser sig tvingad att stilla acceptera mindre kränkningar, är risken mindre att man blir utsatt för stora. Därför rollspel och övningar på temat identifiera en kränkning, lära känna sina gränser och markera dem. Därför just feministiskt självförsvar, istället för kurs med jujutsutricks arrangerad av närmaste jujutsuklubb. Därför.

——

Huvuddelen av denna text skrev jag ursprungligen i en tråd på Budo- och kampsportsforum. Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, våld, misshandel, våldtäkt, sätta gränser

Om jag försökte betala mig för att vara kille eller man

Inspirerad av bloggaren Kronberg som tipsar om att Google numera tillhandahåller automatöversättning, tänkte jag låta mina kära läsare ta del av mitt mest lästa blogginlägg sådant det ser ut om om man googleöversätter det till engelska, och sedan tillbaka till svenska igen.

Att vara kille på dansgolvet

Lärare vid lindykurs jag går just nu talar inte bara om oss som ”killar” och ”flickor”. De säger också ”att flickan har jag för avsikt att hålla fötterna under kroppen” och sedan besvara den andra ”Det jag tänker på att killen också.” Är det bara jag som finner den formuleringen funny? Han är killen alla rätt. Han avser att hålla fötterna under sig och inte komma undan med stora kliv, all right. Men gör han det eftersom han är kille?

När man är flicka och danskurs, för att få frågan ”Är du kille?” Nu och då. Frågan ställdes av flickorna som kom till en i partnerbyte, och undrar som hon kommer att dansa med. En gång, när jag precis börjat att genomföra, jag har svarat ja på den frågan. Det kändes väldigt konstigt. Nu säger jag ”nej, men jag för. ”

En vän till mig tror att jag märkte ord, och några – jag förstår ju vad de menar när de frågar ”är du kille. ”Överallt annars folk skulle höja ögonbryn i ordentligt om jag försökte betala mig för att vara kille eller man, men i många pardanssammanhang is great! Ordet” pojke ”har helt enkelt fått en ny betydelse. Sociala kön även kallat genus, släng dig i väggen! på dansgolvet är utformad ”kille” och ”flicka” inte på vad du har mellan benen, eller ens normala, vanliga sociala kön. Det innebär även (i vissa fall tillfälligt) sociala dansgolvskön. Om det inte var så, skulle inte hela gruppen gärna talar om ”killar” och ”flickor” utan att röra en min, även om jag står där och visar att inte alla element i mängden dansare som är män.

Jag noterar imponerat att googleöversättningens programvara lärt sig termen ”socialt kön”.

——

Läs även andra bloggares åsikter om översättning, automatöversättning, google, pardans, socialt kön

Den motvilliga gradören

Budomemoarer, del 20

Efter sommar och hösttermin i Iyasaka fanns första tillfället för mig att gradera. Åsa hade någon månad innan frågat mig i omklädningsrummet vilken grad jag tänkte ta, och jag blev förvånad. Skulle jag verkligen få bestämma det själv? Jag var ju den som en gång i tiden börjat träna karate med tanken att gradera i halva tanken jämfört med ”alla andra”. Å andra sidan var det viktigt för mig att visa, kanske mest för mig själv, att min träning i Luleå under provisoriska förhållanden ändå fört mig någonvart. På Iyasaka tog elever som tränat flitigt under sin nybörjartermin ofta de två lägsta graderna samtidigt, på samma sätt som i min första karateklubb. Jag ville gärna sikta snäppet högre, vilket betydde att gå direkt på fjärde kyu.

Jag minns att jag upplevde den tjej som skulle gradera till samma grad som jag och som jag tränade lite med efter passen för att förbereda graderingen som slarvig i sin inställning. Hennes uppfattning om graderingsförberedelse var att se till så hon kunde identifiera vilken teknik som var vilken, och om någon var okänd skaffa sig grundläggande hum om hur den skulle utföras. Aikidons tekniker är jämfört med karatens mycket krångliga. När man förbereder en karategradering består grundteknikerna inte av en hel serie moment som man måste memorera innan de kan nötas in i kroppen. Vad teknikerna heter och hur de ser ut vet man redan. Mina karategraderingar inom Shotokan hade lärt mig att inför gradering vill man försöka uppnå perfektion, efter bästa förmåga. Riktigt så funderade det nog inte här, men det hade jag svårt att ta till mig.

Jag tog i alla fall min fjärde kyu och var nöjd. Jag tog småningom min tredje och var också ganska nöjd, men sedan stannade min graderingstakt upp. Till andra kyu var det så många krångliga tekniker, som jag inte kunde få att kännas i närheten av bra. Skulle jag verkligen gå upp på gradering med tekniker som jag behärskade så dåligt? Jag sköt på min andrakyugradering, och när jag börjat förbereda den hoppade jag av inför själva graderingen. Detta upprepade jag minst en gång till. Sista gången berodde delvis på en konflikt med min pojkvän, som såsom svartbälte fick vara med och bedöma kyugraderingarna. Jag tyckte inte om att få höra skvaller därifrån om vad folk sagt om min gradering, och jag tyckte inte att han skulle vara med och bedöma mig. Graderingarna tillhörde klubbens små festligheter, med obligatorisk utgång på lokal efteråt. Först tränade man några pass, och efter graderingen skulle graderingen alltid firas. Tills jag började graderingsvägra gick jag alltid på graderingarna även vid de tillfällen när jag inte själv skulle gradera.

Jag var alltså en besvärlig elev som inte graderade när klubbens huvudinstruktör Urban tyckte att jag skulle. Det var ju också frågan vem som bestämde när jag skulle gradera. Eftersom jag från början fått bestämma själv vilken grad jag skulle gå upp i, borde jag väl få bestämma min graderingstakt själv även i fortsättningen? så länge jag inte gick för fort, förstås. Så verkade det dock inte fungera. Detta mysterium genomskådade jag aldrig helt men jag tror att så länge det kombineras med flitigt tränande, anses det i denna klubbkultur bra att vilja gradera snabbt. Att låta folk ha viss inverkan över sin graderingstakt kan vara ett sätt att se om de vill visa framfötterna eller ej. Som synes valde jag motsatsen.

Att jag slutligen tog mig samman och tog min andra kyu berodde nog mest på att alltför många som börjat träna inte bara efter mig utan även efter att jag kommit till klubben, började passera mig i gradskalan. Jag insåg att jag inte gärna kunde se snett på folk för att de anpassat sig till systemet men inte jag, så då fick jag väl se till att gradera. Till den här graderingen förberedde jag mig nästan inte alls, och kom att tveka på flera saker som jag egentligen kunde. Jag fick graden, men jag var inte nöjd. I efterhand tror jag att mitt missnöje egentligen inte alls handlade om själva graderingen utan om något annat, om samma saker som fick mig att inte vilja gradera och som småningom fick mig att söka vidare.

——
Andra bloggar om aikido, gradering, Iyasaka

Självförsvar

Budomemoarer, del 19

På vägen hem till studentrummet på Gärdet traskade jag förbi Tudor Arms för att se om det var öppet. Det var det inte, för åtminstone på den tiden stängde de redan elva. På vägen till den stängda puben mötte jag en man, som på långt håll visade att han tänkte stänga vägen för mig. Han var ännu ganska långt borta men vi befann oss i samma kvarter, det fanns ingen tvärgata att vända in på. Om jag gick över till andra sidan gatan, skulle han förstås bara följa efter. Vända och springa vägrade jag. Dessutom är jag ingen vidare sprinter. Jag bestämde mig för att gå rakt fram utan att ändra tempo, och sen i sista stund ta ett steg åt sidan och slinka förbi.

När jag försökte slinka förbi grep mannen mig om handleden. Huruvida han sade något till mig eller inte minns jag inte, men om han gjorde det var det något i stil med ”vart är du på väg?” Jag vände hela kroppen emot och sade Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig, som en gammal grammofonskiva som fått en repa och hakat upp sig. Han släppte mig, och jag gick vidare.

Det där att upprepa vad man vill som en trasig grammofonskiva – för er som minns vinylen – är en av de tekniker jag lärde mig på min första kurs i feministiskt självförsvar. Vänd hela kroppen emot, stadig kroppsposition, säg vad du vill ska ske. Det finns inget som helst skäl att ge sig in i diskussion. ”Jag vill att du släpper mig!” kan besvaras med ”Det vill du nog inte alls”, eller kanske ”Men det vill inte jag”. Den tjatiga trasiga grammofonskivan lämnar inget utrymme för invändningar, samt gör att man själv behåller initiativet. Det är ingen standardlösning som funkar jämt, men i ett litet batteri av kommunikationsstrategier fyller den sin plats.

När det här skedde hade jag tränat aikido något i stil med två år. Jag trodde mig inte om att kunna utföra aikidoteknik i verkligheten, och mitt nuvarande jag tror att mitt dåvarande jag hade rätt. Däremot var jag oerhört van vid att bli fasthållen i en handled. Att hålla kvar en människa mot hennes vilja är en klar kränkning, men ett grepp om min handled gör mig inte i sig särskilt rädd. Jag var kvarhållen, men jag visste att jag hade hela kroppen fri och användbar. Jag ignorerade fasthållningen och fokuserade på honom. Han ville se mig rädd. Det tänkte jag inte bjuda på.

Mitt nutida jag vet också vad det var för fel på min taktik att gå förbi och bara glida åt sidan. Uttryckt i aikidotermer är tenkan utan irimi en omöjlighet. På mer vardaglig svenska: för att kunna glida förbi hade jag behövt störa honom på något sätt. Kanske det räckt att bara se upp och säga något, men om samma sak hänt idag hade jag nog satsat på att skrika och samtidigt göra en gest mot hans ögon. Om jag förmått honom att backa lite, kroppsligt eller mentalt och förstås gärna bägge, då hade jag kunnat glida förbi.

Inte förrän nu när jag skriver det här, många år efteråt, reflekterar jag över att jag vägrade se på mannen. Jag vände hela kroppen mot men jag såg honom inte i ögonen utan på den del av kroppen som befann sig i min egen ögonhöjd, gissningsvis bröstkorgen. Efteråt hade jag ingen som helst uppfattning om hur hans ansikte såg ut, och jag brydde mig inte heller. Han var historia. Att vägra se på honom måste ha varit en del av mitt psykiska försvar, men varför kan jag inte riktigt säga. Kanske jag var rädd att inte verka lika beslutsam om jag gav erbjöd honom min blick, den som brukar kallas själens spegel. Kanske jag gick in i mig själv för att inte låta honom locka mig ur mina föresatser, för att inte lämna över initiativet. Jag vet inte.

Efteråt blev jag ganska arg. Förmodligen hade det aldrig utvecklats till något farligt och rimligen var hans enda syfte att skrämma mig, för att han tyckte det var roligt – men ändå. Tänk så många tjejer som efter en sådan här sak aldrig skulle våga gå ensam på stan nattetid! En sån jävla… (fyll i med valfritt invektiv). När ilskan runnit av mig var jag ändå på något sätt ganska nöjd. Jag hade försvarat mig och det hade gått bra. Förmodligen hade det aldrig blivit särskilt farligt oavsett, även om jag aldrig kan veta, men jag var mycket nöjd över att inte ha givit honom nöjet att titta på flickan som förgäves sliter i den handled där hon sitter fast och tigger om att bli frisläppt. Jag hade vunnit, och för det tackade jag både min aikido och min helgkurs i feministiskt självförsvar. Jag fortsatte att röra mig ensam på stan när det passar mig att göra så. Jag har aldrig behövt ångra det.

Det här var första och enda gången jag behövt försvara mig mot fysiskt angrepp. Förhoppningsvis blir det aldrig fler än så.

——

Ellis Amdurs essä om irimi, där han bland annat säger ”tenkan is always preceded by irimi”. Andra bloggar om självförsvar, feministiskt självförsvar, aikido, angrepp

Kinomichi

Kinomichi är en tränings- eller konstform som inte riktigt ryms inom begreppet ”budo”, trots att den är utvecklad ur aikido. Filmen är från en fransk skola. Ju fler varv jag tittar på den, desto mindre klok blir jag på om jag skulle gilla det här eller ej.

Ur budosynpunkt finns massor att säga förstås, massor av negativa saker – men kinomichi är inte budo, så det är irrelevant. Jag som ser vad jag brukar kallas ”den dansigaste aikido som finns i Sverige” som ”min” aikido tilltalas något oerhört av tanken på dansliknande aikidoformer, såväl som aikidoliknande dansformer.

Under hela min aikidotid predikades vikten av att söka sig nedåt. Mina sista år lärde jag mig metoder för att rota mig i marken genom kroppens egen inre strukturer, att utnyttja dess mekanismer på bra sätt. Dessa kinomichi-utövare står på så oerhört raka ben, och kan väl aldrig någonsin uppleva någon kontakt med marken? Snarare trippar de omkring, nästan som om de hela tiden svävar några millimeter ovanför den.

Med några få undantag ser de utövande ut som planeter som snurrar runt på egen hand, utan särskilt mycket kontakt med den andre. De behåller sitt eget centrum, och får aldrig tag i den andres. Det är svårt att urskilja någon intention med rörelserna. Den som gör tekniken är så försiktig så försiktig med den andres kropp, vill inte påverka dess hållning alls. Resultatet blir att kontakten uteblir – så ser det i vart fall ut för mig.

Jämfört med andra filmer jag sett med kinomichi tar de mycket fall i den här skolan, och de faller bra. De faller även högt och läraren gör till och med en koshinage, höftkast. Om han inte ursprungligen är skolad i aikido, då blir jag förvånad! Där eleverna rör sig i samma långsamma tempo genom hela teknikerna – om det nu ska kallas tekniker – så accelererar och retarderar han på sätt som gör rörelserna levande.

Hakaman, byxkjolen, är ett opraktiskt klädesplagg som jag är glad att slippa. Varför använder de den… varför. Den är ju bara jobbig.

Jag skulle väldigt gärna testa kinomichi, men betvivlar att jag i längden skulle vara nöjd med arten. Däremot skulle jag gärna konstruera en liknande dansig konstform, en icke-budo, baserad på min egen aikido. Vad tror ni om det som framtidsplan? Ta mig ner till Frankrike och träna kinomichi i något år, återvända hem, skapa min egen syntes, hålla svindyra lektioner och bli rik.

Kanske inte.

——

Andra bloggar om kinomichi, ki no michi, aikido, dans

Händer, fötter, riktning, tyngd, flöde

Budomemoarer, del 18

När nybörjaren försöker förstå och imitera en aikidoteknik brukar han eller hon tänka mest på sina händer. Det är ju med händerna man trycker eller drar i den andre, och dessutom benämnes en del av teknikerna ibland ”grepp”. Trots detta är denna angreppspunkt en återvändsgränd. Att tänka att man trycker, drar och sliter är ingen bra utgångspunkt för god aikidoteknik. För egen del kom jag inte ur det stadium där jag fokuserade på mina händer, förrän någon gång under min första termin på Iyasaka. Att det tog så lång tid skyller jag på min torftiga aikidomiljö, samt förstås det faktum att jag inte var någon begåvad nybörjare.

Småningom insåg jag vikten av fötternas position. Jag är inte helt säker men detta kan ha varit mitt första större utvecklingshopp, ett sådant som är så tungt medan man är inne i det. Att stå på rätt punkt i förhållande till den som tar emot tekniken kom att uppta mitt aikidosinne ett tag framåt. Aikidogrund för nybörjare á la Nishio har olika stegkombinationer i de olika teknikerna, medan grund á la Kobayashi som jag tränade nu lärs ut med ett fåtal stegvarianter som appliceras på de samtliga grundtekniker. Med tiden lär man sig att anpassa steglängd och detaljer efter omständigheterna, så att tekniken finslipas. Rätt placering på mattan, det var en viktig upptäckt som jag sedan finslipade tillämpningen av under alla mina tio aikidoår. Ganska lång tid efter att jag upplevt vikten av att stå på rätt plats kunde jag formulera en för mig väsentlig aikidosanning: om greppet är svårt att ta, beror det nio gånger av tio på att man står fel. Man kan kämpa och slita med sitt grepp, men så länge man står på fel plats får aldrig till det. Står man rätt, blir greppen däremot lätta att hitta.

Nästa större upptäckt handlade om min egen kropps riktning. Att korrigera min riktning så att magen pekar rakt mot den som tar emot tekniken var ett förvånansvärt stort kliv framåt. Jag förmodar att den största vinsten med detta är att man får sina händer rakt framför kroppen, där man är som starkast och farbror Newtons mekanismer kan utnyttjas till ens fördel. Då tänkte jag inte alls i de banorna, och överhuvudtaget grubblade jag inte över varför ditt eller datt var viktigt eller bra. Jag bara noterade att det var det, och koncenterade mig på sådant som jag upplevde förbättrade min teknik.

Ett tag efter min tredjekyugradering började andra påpeka att jag kändes tyngre. Jag är inte säker på att jag själv upplevde någon skillnad, men där bör ha hänt någonting. Exakt vad och hur, det vet jag däremot inte.

En gång hörde jag någon fråga Ulrika Bosaeus från Vanadis aikidoklubb hur lång tid det tar innan man kan röra sig fritt som aikidoutövare, och hon svarade prompt: Ungefär två år. En såpass exakt tidsangivelse förvånade mig, men jag kom fram till att hon nog har ganska rätt. Så som aikido normalt undervisas kan nybörjaren i början knappt ens gå. Man lär ut positioner och ställningar som kräver ganska mycket träning innan man hittar balans och logik i dem, så de känns naturliga. I aikido står man oftast med fötterna på nästan rak linje bakom varandra, ungefär som en sportfäktare. Innan man kan röra sig så krävs det en hel del träning. Ja, oftast tar det nog ungefär två år att inte bara ha släppt det greppfixerade stadiet utan också vara fri i tajming och avståndsbedömning. Jag började min aikidoträning med en sommar i en ki-aikidoklubb där allt, vad jag minns, tränades i flöde. Att hitta tillbaka till det där med flöde tog sin tid. Min sista tid på Iyasaka tror jag att jag kämpade med flöde och med mer statisk träning lite huller om buller, utan att vara helt klar över skillnaden.

Händer, fötter, riktning, tyngd, flöde. Jag vet inte hurpass typisk den utvecklingssekvensen är, men jag kan tänka mig att den är någorlunda vanligt.

——

Andra bloggar om aikido, utveckling, träning, händer, fötter, riktning, tyngd, flöde

Tjejer behöver inte gå danskurser

”Jag har t o m varit med om att lärarna ”avslöjade” att vi damer hade gått kursen helt i onödan [...] – kunde bara männen föra så skulle vi kunna dansa ändå!”

Väldigt mycket dansundervisning, förmodligen och tyvärr den mesta, fokuserar främst på mannens roll. Killarna har mera att lära sig innan det hela kan tänkas funka, så på ett sätt är det logiskt precis i början men tyvärr brukar det fortsätta på precis samma sätt upp i nivåerna. Sedan finns det två saker till som gärna puffar in dansundervisningen i den här fållan: dels är tjejer så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det. Dels är det alltid mycket flera tjejer som vill dansa. För att få dansa när det väl gäller måste man lära känna folk – för allvarligt, social kompetens är minst lika viktigt som dansmässig kompetens, om man tillhör det överrepresenterade könet. Om man behöver lära känna killar att dansa med, vad gör man då? Antingen har man kompisar som kan introducera en för folk, eller så har man det inte. Har man det inte, går man på kurs. Därför går det utmärkt att säga att man lär ut pardans men i själva verket till 80% eller mer lära ut förarroll. Tjejerna kommer att komma ändå.

Helt klart är förarrollen lättare att undervisa ur, eftersom det är den som för som detaljstyr vad som ska hända. Om en lärare som dansar följare ska kunna vara huvudansvarig för undervisningen måste hon antingen ge sin partner muntliga instruktioner inför öppen ridå, vilket kan se lite illa ut, eller förbereda lektionerna ordentligt tillsammans med den lärare som för. Om det är föraren som styr lektionerna däremot behöver inga instruktioner ske för öppen ridå. Instruktionerna finns ju i förningen. Till detta kommer att tjejer är så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det… så självklart domineras dansundervisningen av det manliga perspektivet, av förarperspektivet.

Till och med i så kallade queerdanssammanhang, av den typ som nog egentligen hellre fortfarande borde heta gaydans, har jag hört folk stå och prata om danslärare i den vanliga icke-queera världen och enbart nämna de manliga lärarna! medan de kvinnor dessa undervisade tillsammans med inte verkade finnas. De lärare som diskuterades var givetvis sådana som till absolut övervägande del fokuserar på att lära ut turer, vilket som jag förut konstaterat är något som killarna behöver lära sig men inte tjejerna – inte egentligen. Tjejerna behöver inte i första lära sig turer, de behöver lära sig följa. Jag undrar när denna lärartrupp tänker börja hålla följarkurser i syfte att finslipa följarteknik… nej det undrar jag inte alls. Det kommer de aldrig att göra.

Det citat som inleder detta blogginlägg är hämtat från en diskussion på nätet. Jag själv har aldrig hört någon danslärare säga så här. På ett sätt är jag inte förvånad, men samtidigt blir jag paff och stum över den totala cynismen hos den människa som säger så. Om man inser att man till 92,3% undervisar förarroll, det vill säga killarna – hur har man då mage att ta lika mycket betalt av tjejerna?

——

Andra bloggar om dans, pardans, dansundervisning, danslektioner, könsroller, queerdans

Handleder och fall

Budomemoarer, del 17

Under den tid jag tränade i Luleå skaffade jag mig ont i en handled. Utanför träningen hade jag inget problem av den, det var bara när handleden vreds som jag kände av det. Jag fortsatte träna. Jag vet när skadan från början uppstod, faktiskt precis vilket träningspass. Vi tränade kotegaeshi, en handledsvridning utåt, och eftersom vi inte behärskade höga fall rullade eller pendlade den som tog emot tekniken istället bakåt. I efterhand skulle jag säga att vi tränade för tufft för vår förmåga. Vill man köra kotegaeshi i det tempot ska uke falla högt, eller falla hårt som vi sade då.

Skadan var liten, men den gick inte bort. Kanske det räckt med en sommars träningsuppehåll, men något sådant tog jag ju inte. Det var inte så farligt, tyckte jag. Jag blev av med mina handledsproblem först när jag gått över till en annan typ av aikido – men det är en långt senare historia.

Vi tränade en del på att falla hårt också. Enklast var det från vissa kokyunage, som genom att gripa eller lägga handen kring en armbåge gjordes om till en teknik för högt fall. Vi hade en kille hos oss som tidigare kört lite judo, och om det var han som kastade antingen höftkast eller kokyunage var själva fallet en baggis för kastet kändes tryggt och bra. Vi föll en del högt på kotegaeshi också, de som ville och tordes. Här ställde min handled till problem. Jag var rädd om min handled, och därför tvekade jag. När jag tvekade och inte riktigt hängde med, blev det just precis den där lilla knycken i handleden som jag ville undvika.

När jag kommit till Iyasaka förväntade sig ingen att jag skulle börja träna på höga fall förrän jag tagit fjärde kyu. De flesta började nämligen träna på höga fall till tredje kyu, eftersom man i Sverige dels bär hakama från den graden och dels har en gammal informell överenskommelse om att hakama betyder att man kan falla. Den förberedande träning för höga fall som fanns var att falla över bock: en person ställer sig på alla fyra, och tjänar som hinder att falla över. Som vanligt var jag inte särskilt duktig, men fall över bock gick väl an. Väldigt många andra lärde sig falla bra på Iyasaka, men jag hade problem med att få andra att lita på min förmåga att ta höga fall. Bäst gick det med de riktigt duktiga, och med Iyasakas svartbältestäthet fanns det ju en del sådana. Förmodligen borde jag mycket medvetet ha bett om att få falla högt när jag tränade med duktigt folk, men det föll mig nog inte in.

Långt efter min tredjekyugradering frågade jag Urban, huvudinstruktören, vad jag borde göra för att förbättra mina höga fall. Jag fick svaret att jag skulle göra mera framåtfall, vilket gjorde mig oerhört förbryllad. Det lät inte rätt. Förmodligen tolkade han det som så att problemet var att jag var rädd för att falla. Jo jag var rädd – men för min handleds skull, som jag periodvis bar ett rött band runt för att visa vilken av mina handleder man måste vara lite försiktig med. Inte var jag jättetuff, men inte extremt skrajsen av mig heller. Däremot har jag insett att jag ofta framstår som tveksam, när jag snarare är fundersam och reflekterande. Ibland har instruktörer till och med tolkat mina förbryllade ansiktsuttryck som skeptiskt ifrågasättande. Jag är övertygad om att precis samma sak, att jag framstod som fallrädd, gjorde att många inte ville kasta mig. Därmed fick jag mindre träning på det, vilket inte gjorde saken bättre.

När jag lämnade klubben hade jag andra kyu, men blev inte kastad högt särskilt mycket trots att min grad var sådan att jag förväntades kunna det. I realiteten spelade det dock mindre roll eftersom jag ändå aldrig agerade uke, ”kastdocka”, på graderingar – det enda tillfälle då man på Iyasaka verkligen brukade vilja ha en partner som gärna tog höga fall. Träningen anpassades till personliga förutsättningar, vilket ju i sig är något bra. Jag tillhörde inte dem som skulle bli något. Det spelade inte särskilt stor roll.

Jag kan konstatera att jag backade för andras uppfattning om mig, och lät dem forma vem jag blev. Det var nog ungefär så jag brukade fungera på den tiden. Jag vet att jag förändrats och utvecklats på den punkten, men säkert inte så mycket som jag skulle önskat.

——

Andra bloggar om aikido, fallteknik, fall, skador, handleder, Iyasaka

När det är tungt, ska du träna mera

Budomemoarer, del 16

När Åsa frågade mig i omklädningsrummet hur det gick med träningen svarade jag som det var. Jag kände att jag på något sätt satt fast. Jag tränade och tränade, men jag lärde mig ingenting. Snarare kändes det som att jag gick bakåt. Sådant som jag förut tyckt att jag kunde, var nu fullt av hål och olösta problem.

Hon log sådär lagom gåtfullt och sade: När det är tungt ska du inte dra ner på tempot, utan öka. Träna mera, då lossnar det. När man känner att allt går dåligt, är man i själva verket på väg att ta ett språng.

Inlärning sker sällan i jämn takt utan snarare språngvis. Tydligen gäller det inte bara färdigheter i främmande språk, utan även aikidotekniker. De stadier där man mer eller mindre står stilla är också en del av utvecklingsprocessen; i platåstadiet insamlas information för bearbetning, och man börjar på något plan formulera frågor kring vad som inte fungerar bra. När problemen är någorlunda inringade börjar småningom svaren drälla in – om man fortsätter träna.

Min fäkttränare berättade en gång om en utvecklingssekvens han sett flera gånger. En ny elev börjar, och tar sig så sakteliga framåt på de sätt som nybörjare brukar. Efter ett tag börjar det hända saker. Eleven börjar få saker att fungera, sätta ihop olika bitar, börjar förstå hur det fungerar – och då, just då, försvinner eleven från träningen. En del av dessa elever har min fäkttränare senare återfunnit, och frågat dem om varför de slutade träna. De har då svarat: men det gick ju så dåligt. I början lärde jag mig massor, men då innan jag slutade så var det så segt och jag lärde mig ingenting alls.

Med tiden fick jag själv se flera gånger hur elever och träningskamrater klagat på att träningen går så dåligt, precis innan nästa pusselbit trillat på plats och de tagit ett stort kliv framåt. Numera förstår jag så väl Åsas svårtolkade leende när hon sade det där till mig, i omklädningsrummet på Tavastgatan. Fortsätt träna, så ger det med sig. Jag vet hur det fungerar. Du ska få se! Och jag fick se. Ändå är det något kring det här tankesättet som ger mig dålig smak i munnen. Det får mig att tänka på vad avhoppare från Livets Ord har berättat att rörelsens företrädare säger till medlemmar som tvivlar: Be mer. Du är ansatt av tviveldemoner; be mer så besegrar du dem, och de försvinner.

I budons Japan-baserade kultur, åtminstone i aikidon, ingår att man ska träna mycket. Begåvning är förvisso också bra, men den elev som vill bli ordentligt uppskattad ska även flitigt och troget komma till pass efter pass. I budokulturen ingår även att det är bra att träna ihärdigt, utan längre uppehåll. Budon erbjuder en träning för livet – åtminstone brukar det ofta sägas så, och när det fungerar är det fantastiskt. Där en karriär i västerländsk tävlingsidrott ofta avslutas med att idrotten läggs helt på hyllan erbjuder budon en träning för livet, för kropp och själ. När jag började träna budo tyckte jag det här var fantastiskt, och jag har fortfarande mycket stor respekt för budons förmåga att locka människor att träna som inte trivs i vår västerländska idrottsstruktur. Det här idealiserandet av att träna utan upphåll känner jag mig mera tveksam till, dock. Träningsuppehåll kan vara otroligt bra för aikidoutvecklingen. En människa som stått nästan still i sin utveckling i något år kan ta ett träningsuppehåll på ett halvår för att cykla istället, och när han kommer tillbaka ser han träningen med nya fräscha ögon. Plötsligt ser han nya vägar, som inte leder via de gamla ovanorna.

Practice makes perfect heter det på engelska. Det svenska talesätt som ligger närmast torde vara ”övning ger färdighet”. Jag har dock haft danslärare som hävdat att övning inte alls med nödvändighet ger färdighet och istället sagt: perfect practice makes perfect, bra träning ger färdighet. Kvalitetsträning alltså, där budon ofta förespråkar kvantitet.

I hur många år tränade jag utan att ha ens fyra träningsfria veckor på ett år? Träna, träna, träna hela livet i ett evigt kretslopp… nu när jag inte längre tränar budo känns det på ett sätt skönt att ha sluppit ut ur det ekorrhjulet. Jag har aldrig någonsin satsat så helhjärtat på en sak som på min aikido, och jag lär aldrig komma att göra om det. Jag har åldrats, visst är det en del av det hela, men jag har också insett att lagom är bäst. Medan jag körde aikidovägen rakt fram var jag ju samtidigt medveten om de där människorna som tränade ibland och ibland inte, som var borta månader eller halvår i sträck för att prioritera annat. Det tar förstås längre tid att komma framåt i sin aikido på det sättet, men jag är ganska säker på att man får ett roligare liv.

——-

Andra bloggar om aikido, fäktning, budo, memoarer, sekter, träning, Japan, överdrifter, lagom

Klant på grönbete

Budomemoarer, del 15

Jag kom till Stockholm i juni. Skolorna hade slutat, och träningen hade övergått från de vanliga sju dagarna i veckan till fyra vilket ändå var dubbelt så mycket som jag haft under terminerna i Luleå. Där hade jag tränat på bas och grund, men sommarträningen på Iyasaka bestod av ständigt nya tekniker. Jag tröstade mig med att det skulle bli mer strukturerat till hösten, när det återigen skulle finnas grundpass – inte nybörjarpass alltså, utan grundpass. Skillnaderna mot nybörjarpass är främst att på grundpassen undervisas tekniker som i graderingsschemat ligger på graderna till och med fjärde kyu, så de flesta elever kommer att besöka grundpass under flera terminer. I realiteten kommer genomsnittseleven att träna enbart eller nästan enbart grundpass under sin första termin och börja blanda med vanliga pass under den andra. Att det låg ett vapenpass precis före grundpasset – en mycket medveten schemaläggning – borgade för att många duktiga aikidoutövare kom att träna även grundpasset, vilket hjälpte de nya att fatta vad det hela handlade om.

Denna struktur är mycket nybörjarvänlig, och alldeles särskilt för nybörjare som inte har så lätt för sig. Småningom kom jag att betrakta det som en nackdel att systemet uppfostrar eleverna till att ständigt undervisa de som de anser behöver hjälp – och det är inte inte alltid eleverna klarar av att bedöma vem som behöver eller vill ha hjälp. Jag har med tiden kommit att föredra träningspass där enbart en person instruerar och de övriga tränar, men när jag kom ny till klubben hade jag stor nytta av systemet med grundpass. Saker och ting trillade på plats. Det gick framåt. Det var roligt.

Iyasaka var – och är fortfarande, för allt jag vet – en mycket social klubb. Måndagar och fredagar gick folk ut efter träningen, till stamstället några kvarter från träningslokalen. Som nykomling i stan blev aikidoklubben ett relativt ytligt men ändå mitt första regelbundna sociala umgänge. Iyasaka arrangerade träningsläger i den egna klubblokalen, för de japanska instruktörer man hade band till. Till de lägren och på sommaren när de flesta andra klubbar hade sommarstängt kom det en hel del gäster från andra klubbar. Att träna på Iyasaka var att ha sin hemmaklubb mitt i den egna aikidovärldens nav. Det var tryggt, bekvämt och enkelt. Att träna på Iyasaka innebar även att för omväxlings skull befinna sig i samma omklädningsrum som en del av sina instruktörer. Att höra Helena sitta och spekulera om detaljer i fallteknik, och veta att killarna bara kunde höra bråkdelar genom väggen, innebar en viss revansch. Ibland är det först när man tänder lampan som man inser att det var mörkt. Först på Iyasaka insåg jag att det att tillhöra en könsmässig minoritet utan avancerade utövare innebär en marginalisering.

Till mina bekymmer det första året hörde mina fall. Mina bakåtrullningar blev aldrig någon skönhetsupplevelse ens som svartbälte, och vid den tid då jag kom till Iyasaka var de ett ordentligt problem. Jag kom helt enkelt inte upp utan att sätta i ena knäet. Jag försökte tillämpa de råd jag fick, men i stort verkade inställningen vara att det bara är att träna mer så kommer det. Min instruktör i Luleå hade varit mycket mån om att vi skulle lära oss vad han kallade ”hårda fall”, där man landar platt på sidan och slår av med armen, ungefär som i judo eller jujutsu. De behövs för vissa tekniker såsom höftkast, och för att kunna träna en del andra tekniker i högre tempo. På Iyasaka verkade dock ingen förvänta sig att jag skulle klara av dem på min nivå, så jag sköt på dem så länge.

Jag var en klant på grönbete. Jag som börjat träna på mattpussel med lagoma hål att sticka ner knäet emellan, utan svartbältesgraderad instruktör och utan någon egentlig klubb, blev ibland förvånad över en del av mina klubbkamrater som verkade ta detta till synes oändliga smörgåsbord för givet. Jag har dock aldrig önskat att jag fått någon annan start. Tvärtom, jag är tacksam för den. Den formade en hunger som borgade för hängivna försök att sätta i mig så mycket som möjligt av mitt smörgåsbord.

——

Andra bloggar om aikido, budoklubbar, träning, nybörjarträning, fallteknik

Den glada negerflickan

När jag som barn såg Tomteverkstan i Kalle Anka på julafton var den lätt censurerad. En scen med en liten negerdocka, som gör entré drygt tre och en halv minut in i klippet, var bortklippt och likaså en judedock i slutparaden eftersom de ansågs rasistiskt skildrade.

Ett av de mest spridda filmklippen med guldålderns lindy hop är från filmversionen av scenföreställningen Hellzapoppin’, där Frankie Manning och de andra i Whitey’s Lindy Hoppers dansar en snabb och galen scen klädda i arbetskläder som snickarbyxor och kockkläder. Vita dansare kunde dansa i eleganta kläder i flärdfull miljö, men i filmer som främst vände sig till en vit publik kunde de svarta dansarna inte gärna vara glamorösa. Dessutom lade man deras nummer isolerade från handlingen, så att de lätt kunde klippas bort när filmerna visades i den amerikanska Södern.

I vad mån influeras dagens lindydansare av en estetik som mer än något annat avbildar ”den glada negern”?

——
Andra bloggar om lindy, lindy hop, julafton, Kalle Anka, rasism, svarta, USA

Interludium

Budomemoarer, del 14

Från och med nu är alla avsnitt i mina budomemoarer skrivna direkt för bloggen. Början publicerades på kampsport.se, de flesta avsnitt för flera år sedan. Sedan blev memoarerna liggande länge, och jag vet precis varför de blev liggande vid just den här punkten. Jag hade nått fram till det skede där jag måste börja skildra klubbar och människor som jag haft så mycket relation med att det är komplicerat att skildra det på ett rättvist och riktigt sätt.

Iyasaka var min första riktiga aikidoklubb, och jag tillbringade några av mina mest entusiastiska aikidoår där. Iyasaka var träning, utveckling, frustration och socialt umgänge huller om buller. När jag skrev början av mina budomemoarer upptogs mina tankar av den gren av aikidon som jag då tränade i, och som jag lämnade Iyasaka för. När jag tänkte på Iyasaka koncentrerades minnet lätt kring de saker som fick mig att söka efter andra alternativ. Det kändes inte helt rättvist.

Nu har det gått mer tid, och jag har bägge aikidogrenarna på lite mer avstånd. Bloggen känns som ett bra format, som inbjuder till temamässiga nedslag, ordnade i en grov kronologi. Jag tänker mig att huvudtemat blir hur jag under denna tid upplevde aikidon, vilket jag till stor del gjorde genom min klubb och de människor som utgjorde den. Den sociala miljö som klubben utgör får också sin beskärda del av berättelsen.

Jag skulle kunna anonymisera historien helt och inte nämna till exempel instruktörer ens vid förnamn, men det känns onödigt särskilt som många ändå skulle förstå vilka som åsyftades. Om någon som jag nämner vid namn ändå känner det onödigt, är det bara att höra av sig så ska jag redigera bort det.

——

Andra bloggar om aikido, Iyasaka, bloggande,

En T-shirt med texten ”Aikikai Hombu Dojo”

Budomemoarer, del 13

Medan jag bodde i Luleå brukade jag resa till Stockholm kanske en gång per år. Där hade jag en gammal faster som snällt inkvarterade mig; vi brukade göra några saker ihop och i övrigt lät hon mig springa omkring på egen hand bäst jag ville. När jag planerade in en sådan resa mot vårkanten visade det sig att Iyasaka, den klubb vår dåvarande instruktör kom ifrån, skulle ha ett läger med Sugano sensei veckan före eller efter. Jag stuvade raskt om mina resplaner lite och förlängde min stockholmsvistelse med några dagar för att kunna täcka in hela lägret, som bestod av en helg samt kvällspass under ungefär en vecka. Sugano sensei bodde vid den här tiden fortfarande i Europa, men skulle snart komma att flytta till USA och New York Aikikai varifrån flygbiljetten bleve ganska dyr att betala. Detta läger blev därför sista gången på mycket länge som Sugano besökte Sverige.

Min instruktör i Luleå hade skvallrat om att jag var på ingång, och Iyasakas huvudinstruktör Urban identifierade mig nästan omedelbart jag kom in i lokalen. Jag kände mig mycket väl emottagen. Klubben tränade då i Maria skola, i en lustig lokal med två ”rum”. Mellan rummen måste det från början varit ett helt eller halvt trappsteg, för mattan i dörröppninge mellan dessa två rum lutade – en lustig lösning, men det fungerade.

På det här lägret stötte jag för första gången på kategorin ”tämligen avancerade utövare som när de stöter på en förvirrad nybörjare försöker lära ut sina egna grundvarianter till dem, istället för det som instruktören visar” vilket ökade på min förvirring. Av instruktörens undervisning fick jag nog inte ut så mycket, men däremot fick jag lite samma upplevelser som under min första aikidosommar i ki-aikido-klubben – när jag tränade med duktigt folk fick jag känna hur bra aikido kunde vara. Nivån bland de tränande var hög, om än inte lika hög som på Nishiolägret. Andelen utan hakama som vågat sig till lägret var större här. Det fanns även många duktiga kvinnor, vilket alltid är kul. Vid ett tillfälle stod det en halvomklädd tjej i omklädningsrummet i en T-shirt som det stod ”Aikikai Hombu Dojo” på. Från min första karateklubb visste jag vad en hombu dojo var för något, vilket jag förmodligen var lite mallig över så jag frågade nyfiket: jaha, så du har varit där? Ja, det har jag! svarade hon glatt. Hur länge då? frågade jag. Sju år! svarade hon, lika glatt – eller om det nu var fem eller åtta, jag minns inte. Där blev jag rätt tyst, och tänkte på de från Luleå Karateklubb som åkt till Japan för att träna någon vecka eller möjligen månad åt gången.

Så gott som varje kväll gicks det ut efter träningen, för att äta mat och dricka öl eller juice. Sugano sensei hade alltid någon utsedd att sitta vid hans sida som fixade hans matbeställning och såg till så han blev lite underhållen, men på instruktörens andra sida kunde vem som helst sitta – jag tror att även jag satt där någon gång, och det kändes ganska opretentiöst. Sugano var noggrann med vad han åt, tydligen följde han något slags kostlära – bland annat åt han fisk men inte kött, och hade med sig något slags örttepåsar som han beställde in en kopp varmt vatten till. Han var en sympatisk instruktör, och stämningen på mattan var behaglig. Ingen behövde stå och skrika åt eleverna som i min första karateklubb, respekten för instruktören fanns där ändå.

Jag åkte hem med uppfattningen att Iyasaka var en trevlig klubb som erbjöd skyhögt bättre träningsmöjligheter än klubben i Luleå. Jag hade ju redan funderat på att flytta ner i några års tid – kanske det var dags nu?

——
Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Innehållsförteckning över mina budomemoarer
Andra bloggar om aikido, Sugano, Iyasaka, träningsläger

Bokken och norrsken

Budomemoarer, del 12

Mitt andra aikidoläger bör ha varit ungefär ett halvår efter Uppsalalägret, när en billast människor for upp från Luleå till Kiruna mitt i kallaste vintern. Där höll Ulf Evenås läger för den lokala aikidoklubben, och även folk från Kirunas jujutsuklubb hängde på och tränade. Vid det här laget hade vi i Luleå bytt teknisk inriktning från Nishio till Kobayashi, men mina begrepp om vad det betydde i realiteten var tämligen luddiga. Att Evenås stod för ytterligare en variant, den som ibland kallats Iwama Ryu, förstod jag i alla fall. Vad mina ögon kunde urskilja var möjligen en mera ”utstofferad” grund än min Luleå-instruktörs, med flera detaljer vad gäller steg och därmed positioner. Undervisningen på detta läger hölls på en nivå mycket bättre anpassad till oss färskingar än Nishiolägret. Vad jag minns från själva träningen är ett sätt att göra sankyo samt något slags känsla för tyngd, eller i alla fall en uppfattning om begreppet. Under resan hem fick vi se det mest fantastiska norrsken – stort och grönt och lite rött. Norrbotten mitt i vintern på en landsväg långt ute i ingenstans, utan störande stadsljus.

Jag frågade ledaren för Kiruna-klubben om det där med olika aikidostilar. Först fick jag mest bara suckar till svar, men sedan fick jag den här beskrivningen: Iwama ligger i ena kanten av en skala, ki-aikidon i den andra och Kobayashi någonstans i mitten. Nishio gick dock inte att stoppa in i den här skalan alls, inte utan att göra skalan till ett tvådimensionellt koordinatsystem där han stack ut bra långt åt sitt eget håll. Jag tycker fortfarande att det är en ganska bra beskrivning.

Folket i Kiruna-klubben suckade också lite lätt över att vi kunde ta oss för att åka på läger utan att ha med träningsvapen. De skramlade dock raskt fram lånevapen till oss under lägret, och de flesta av oss köpte med oss pinnar från Kirunaklubben. På så sätt skaffade jag den bokken som jag sedan hade kvar under alla mina aikidoår. Den är gjord av amerikansk hickory i ungefär Iwama-modell men kanske lite smäckrare, utan spets och med eggen bara antydd. Den fick småningom en spricka av en ordentlig träff på den, under kashima-träning i Visby, men limningen syns inte ens så jag antar att den mår bara fint. Den jo, trästav, som jag köpte samtidigt slog sig ganska fort och försöker man göra stötar med den numera känns den ungefär som om den går runt hörn. Den hänger därför istället på väggen som ”galge” för en japansk teceremonikimono.

——

Delar av denna text publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido,Ulf Evenås, Iwama, bokken, jo, träningsläger

Bluffarens guide till aikidovapen

Jag inser att jag skrivit ”bokken” i mina budomemoarer, och inte förklarat begreppet. Därför: voilá, Bluffarens guide till vapenträning i aikido.

De flesta tänker på aikido som… nej fel. De flesta har inte särskilt mycket uppfattning om aikido alls, men av dem som tror sig veta något om vad aikido är tänker de flesta på något som utförs av två människor utan andra redskap än respektive kroppar. Detta är både sant och falskt. På många håll tränas aikido praktiskt taget vapenlöst, men det finns aikido som består av upp till hälften vapenträning.

Vi kan börja med att beskriva tantodori: aikidotekniker kan utföras mot attacker med kniv. Kloka lärare brukar avstå från att framhäva deras effektivitet; människor som verkligen kan slåss med kniv tror inte mycket på dem. Träningsvapnet är av trä och benämnes med det japanska ordet för dolk, tanto.

Det viktigaste aikidovapnet är annars det träningssvärd av trä som samurajerna tränade med förr i tiden: bokken, vilket kort och gott betyder svärd av trä. För samurajerna var träsvärdet bara en förberedelse för det riktiga, medan aikidon tränar med träsvärd och inget annat. Det näst viktigaste aikidovapnet är en trästav som når ungefär upp till armhålan, när man ställer ner ena änden på marken. Staven kallas jo (uttalas med å-ljud).

Det går att göra aikidotekniker där bägge parter håller i jon istället för att gripa tag i varandra. Denna intressant kontext för utforskning av det där med hävstänger kallas jowaza. En variant med mer tydlig attack med vapnet heter jodori. Det finns också övningar i att ta ifrån en svärdsman hans vapen, något som tvingar en att träna på att gå in nära ett svärd. Chansen att lyckas tillämpa dem på någon som verkligen kan hantera ett svärd torde vara ännu mindre än den att lyckas använda aikidons knivförsvar mot någon som kan slåss med kniv.

Det finns också parövningar där bägge tränande är beväpnade, och som ser ut som något annat än vanlig aikido. Jag har hört instruktörer säga ”när vi tränar jo tränar vi inte längre aikido, utan jodo” (alltså konsten att slåss med jo-stav) men inget kan vara mer felaktigt. Aikidons vapenövningar är till för aikido i sig självt. De vanligaste träningsformerna är konstruerade av Morihiro Saito som ett försök att destillera fram vad aikidons grundare Morihei Ueshiba lärde ut med sina vapen. Saito tränade med och levde nära Ueshiba i många år, och den nu framlidne Saito hade stora egna elevskaror över världen i klubbar och organisationer som ofta heter något med Iwama. Denna klan har en tråkig tendens att anse att deras aikido är den rätta aikidon, grundarens aikido, och andras aikido alltså fel – en inställning som lätt spåras till gamle Saito själv, och är spridd till tränande på alla nivåer inom den egna gruppen. Vapensystemet som sådant har dock spritt sig även till andra grenar av aikidon, säkert delvis på grund av att det finns pedagogiskt dokumenterat i böcker och på video. När andra gör sina varianter av Saitos övningar, säger de ofta att vapenövningarna är till för att förbättra den vanliga, vapenlösa aikidon. Iwama-folk brukar däremot säga att vapenträningen är lika mycket aikido som den vapenlösa – och så kan man träta i något sekel eller så. (Jo, för aikido handlar om kärlek och harmoni. Det visste ni väl?)

De parövningar som i de flesta sorters aikido är de vanligaste benämns awase, vilket betyder tillsammans. I awase-övningar utförs attack och försvar samtidigt, i en tajming som på ett sätt är överperfekt. De övningar som ingår i kumi-serierna är mer offensiva och bygger på en lärarroll och en elevroll. När jag började fäktas, i en skola som baserar sin undervisning på sparring, fick jag en aha-upplevelse vad gäller kumi-övningarna med svärd och jo (kumitachi och kumijo). Mina instruktörer gav mig medvetna blottor på ett sätt som fick mig att inse att denna typ av pedagogisk sparring borde vara ursprunget till aikidons kumi-träning.

Inom organisationen Ki no Kenkyukai, vanligen kallad ki-aikido, finns svärdsövningar som bär tydliga spår av Saitos övningar och/eller av ett gemensamt ursprung. I övrigt vet jag för lite om dem för att kunna uttala mig.

Aikidoläraren Shoji Nishio utformade sina egna vapenövningar, och hans vapenträning är mer tydligt integrerad i den vapenlösa aikidon än vad Saitos är. Om hur denna träning går till ska jag inte orda för mycket, eftersom mina kunskaper i Nishio-aikido är starkt begränsade.

I Yamaguchi-grenen av aikido, som i Sverige företräds av elever till den japanske instruktören Seishiro Endo samt fransmännen Christian Tissier och Franck Noël förekommer en tredje typ av vapenövning som brukar kallas kashima. Seigo Yamaguchi tränade själv i en gammal stridsskola benämnd Kashima shin ryu – bör inte förväxlas med stridsskolan Kashima shintoryu – men lärde inte ut skolans övningar till sina aikidoelever. En del av eleverna har på egen hand försökt luska ut vad det var Yamaguchi lärde sig i sin svärdsskola som han framgångsrikt förde över till sin aikido. Dessa svärdsövningar jobbar i stor utsträckning med sneda svärdshugg, analogt med hur denna gren av aikido över huvud taget arbetar med rörelser på diagonalen. Utövare av Kashima shin ryu vill i normalt inte kännas vid vad aikidofolk gör med sina träsvärd, utan anser de övningar som förs vidare i aikidokretsar degenererade och illegitima.

——

Så! Det var min bluffarens guide till vapenträning i aikido. Rättelser och kommentarer mottages gärna. Jag tycker dock att grundfakta som jag beskrivit dem bör vara ganska okontroversiella.

——
Bilden på bokkenträning på stranden är tagen i Tripiti på Kreta av Agelakis och tillgängligt under Creative Commons by-nd. Fotot på jowaza, konsten att göra aikidoteknik genom en jo, är tagen av Andy/andrer69 mitt i Oslo. Tyvärr vet jag inte vad mannen som gör tekniken heter, trots att jag träffat honom på läger flera gånger. Bilden tillgänglig under Creative Commons by-nc-sa. Bägge bilderna är hämtade från Flickr.

——

Andra bloggar om aikido, budo, jo, bokken, kashima, Iwama, vapenträning, Nishio, Yamaguchi, Saito

Mannen med handlederna

Budomemoarer, del 11

När min första aikidotermin närmade sig sitt slut, nämnde Anders att det skulle vara ett sommarläger i Uppsala. Jag och en kille till från Luleå åkte ner till lägret, som undervisades av Nishio sensei. Åsynen av träningslokalen var närmast bedövande för den som kom från så magra träningsförhållanden som jag. Lägret hölls i en gigantisk sporthall med mattor utlagda över så gott som hela golvet och salen föreföll mig fullproppad av människor iklädda hakama, antagligen några hundra individer, samt ett fåtal utan. I aikidovärlden brukar hakaman betyda att man har minst tredje kyu det vill säga har tränat åtminstone två år eller så, och jag insåg att vi som tränat bara en termin förmodligen skulle få det tufft. Anders hade berättat att han gått på sommarlägret efter en termins träning, men vad han tyckt om det hade jag inte hört något om.

Nishio sensei hade två japanska assistenter som hjälpte honom att gå runt och undervisa den stora gruppen, och en av dem agerade även tolk. Nishio visade teknikerna i mycket snabbt tempo, och jag förstod sällan särskilt mycket av det han visade. Som blåbär på läger är man väldigt ofta beroende av hjälp av dem man tränar med, och visst fick jag det – i de fall då denne själv förstått, vill säga. Jag kunde träna med svartbälten som skakade på huvudet och sade ”jag har ingen aning om vad det var han gjorde”. Senare har jag förstått det där med olika grenar av svensk aikido som mer eller mindre starkt följer olika instruktörer, men då var det mest förvirrande.

Jag tror att lägret varade en vecka eller kanske lite drygt, men jag for hem efter några dagar. Det kändes inte som att jag fick ut något av träningen – snarare var det ordentligt påfrestande att hela tiden känna sig väldigt dum.

Några av dem jag tränat med på lägret mindes jag väl efteråt. Ett av de bättre minnerna är av en relativt kort och bred man med kal hjässa och synnerligen grova handleder, som jag tränade en bokkenövning med. Jag som aldrig förut tränat med bokken, det japanska övningssvärdet av trä, hade små chanser att hänga med men han var tålmodig, och guidade mig igenom övningen steg för steg. När vi sedan skulle upprepa övningen mindes jag ingenting utan han var tvungen att leda mig igenom den på samma sätt en gång till: nu gör du så, lägg bokken där, kliv bakåt ett steg och parera, nu går du dit… detta upprepades ända tills träningen bröts för nästa teknik. När jag bugade och på vanligt manér sade ”tack” svarade han ”Ja varsågod!” Det är inte riktigt så etiketten normalt ser ut, men så som han fått guida mig hela tiden vi tränade accepterade jag det utan större problem. Senare fick jag veta att mannen med de grova handlederna var svensk aikidos nestor Janne Hermansson.

——

Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido, Nishio, Jan Hermansson

Att sätta gränser, sett från olika håll

Budomemoarer, del 10

Så. Tillbaka till ordningen. Tillbaka till kronologin. Föregående avsnitt i mina budomemoarer gör en avstickare flera framåt i tiden, men nu är vi tillbaka i Luleå. Jag tränar aikido i Högskolans Idrottsförening. Jag lusläser Stefan Stenuddss bok Aikido den fredliga kampkonsten, liksom varje nytt nummer av kampsportstidningen Svenska Fighter. Jag går också ett par kurser i feministiskt självförsvar, och lusläser Petra Östergrens bok ”Slå tillbaka!” på samma sätt som Stenudds aikidobok om än kanske inte riktigt lika intensivt. Därmed kommer mitt intresse för självförsvar att nästan helt separeras från min aikido. Självförsvar handlar för min egen del mindre om fysiska påhopp och mer om att värna sig från andra typer av kränkningar, och den version av feministiskt självförsvar jag fick bekanta mig med då var närmast perfekt för det syftet.

Min introduktion till aikido hade varit ki-aikido-läraren Yoshigasaki senseis fysiska övningar, som visade på vikten av fokus på det egna jaget och dess gränser. I dem fanns lärdomen att om man släpper en jävel över bron, ingå det egna jaget, är det för sent att sätta gränser – de måste sättas där man faktiskt upplever dem. När någon redan invaderat ens revir är det för sent. När jag började träna aikido var det dessa aspekter av konflikt, revir och gränssättning som fascinerade mig mest. Med tiden kom de dock att försvinna bort från min vardagliga träning. Aikido blev en konst för konstens egen skull, en utövning med sina egna regler i sitt eget universum. För att citera aikidoläraren Sugano: Meningen med träningen är att gå till träningen.

Min första aikidoinstruktör Anders flyttade från stan, och som sagt var jag fullt beredd att träna vidare på egen hand utan instruktör, kompletterat med så många lägerbesök det bara gick. I efterhand förmodar jag att det inte blivit så mycket av det där om det satts på sin spets. Jag hade behövt hitta fanatiska träningskompisar som var beredd att köra på de villkoren, och få människor är väl så galna som jag var då. Turligt nog fanns det istället någon som kunde ta över träningen, men innan det var klart hann jag ställa in mig på att åka på alla läger jag kunde. Innan jag flyttade från Luleå hann det bli tre stycken. Mina senare aikidoläger flyter ihop i minnet och jag kan inte alltid säga vad jag upplevt när, men mina tre första aikidoläger är tydliga i minnet. Efter varje läger stötte och blötte jag mina lägererfarenheter på ungefär samma sätt som jag grubblade över mina aikido- och självförsvarsböcker. Denna nivå av fascination lär jag aldrig mer nå tillbaka till, oavsett vad nya utövningar jag ger mig på. Huruvida detta är något att sörja eller att vara tacksam för har jag inte helt klart för mig.

——

Andra bloggar om aikido, feministiskt självförsvar, sätta gränser, Luleå, Yoshigasaki