Mannen med handlederna

Budomemoarer, del 11

När min första aikidotermin närmade sig sitt slut, nämnde Anders att det skulle vara ett sommarläger i Uppsala. Jag och en kille till från Luleå åkte ner till lägret, som undervisades av Nishio sensei. Åsynen av träningslokalen var närmast bedövande för den som kom från så magra träningsförhållanden som jag. Lägret hölls i en gigantisk sporthall med mattor utlagda över så gott som hela golvet och salen föreföll mig fullproppad av människor iklädda hakama, antagligen några hundra individer, samt ett fåtal utan. I aikidovärlden brukar hakaman betyda att man har minst tredje kyu det vill säga har tränat åtminstone två år eller så, och jag insåg att vi som tränat bara en termin förmodligen skulle få det tufft. Anders hade berättat att han gått på sommarlägret efter en termins träning, men vad han tyckt om det hade jag inte hört något om.

Nishio sensei hade två japanska assistenter som hjälpte honom att gå runt och undervisa den stora gruppen, och en av dem agerade även tolk. Nishio visade teknikerna i mycket snabbt tempo, och jag förstod sällan särskilt mycket av det han visade. Som blåbär på läger är man väldigt ofta beroende av hjälp av dem man tränar med, och visst fick jag det – i de fall då denne själv förstått, vill säga. Jag kunde träna med svartbälten som skakade på huvudet och sade ”jag har ingen aning om vad det var han gjorde”. Senare har jag förstått det där med olika grenar av svensk aikido som mer eller mindre starkt följer olika instruktörer, men då var det mest förvirrande.

Jag tror att lägret varade en vecka eller kanske lite drygt, men jag for hem efter några dagar. Det kändes inte som att jag fick ut något av träningen – snarare var det ordentligt påfrestande att hela tiden känna sig väldigt dum.

Några av dem jag tränat med på lägret mindes jag väl efteråt. Ett av de bättre minnerna är av en relativt kort och bred man med kal hjässa och synnerligen grova handleder, som jag tränade en bokkenövning med. Jag som aldrig förut tränat med bokken, det japanska övningssvärdet av trä, hade små chanser att hänga med men han var tålmodig, och guidade mig igenom övningen steg för steg. När vi sedan skulle upprepa övningen mindes jag ingenting utan han var tvungen att leda mig igenom den på samma sätt en gång till: nu gör du så, lägg bokken där, kliv bakåt ett steg och parera, nu går du dit… detta upprepades ända tills träningen bröts för nästa teknik. När jag bugade och på vanligt manér sade ”tack” svarade han ”Ja varsågod!” Det är inte riktigt så etiketten normalt ser ut, men så som han fått guida mig hela tiden vi tränade accepterade jag det utan större problem. Senare fick jag veta att mannen med de grova handlederna var svensk aikidos nestor Janne Hermansson.

——

Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido, Nishio, Jan Hermansson

Att sätta gränser, sett från olika håll

Budomemoarer, del 10

Så. Tillbaka till ordningen. Tillbaka till kronologin. Föregående avsnitt i mina budomemoarer gör en avstickare flera framåt i tiden, men nu är vi tillbaka i Luleå. Jag tränar aikido i Högskolans Idrottsförening. Jag lusläser Stefan Stenuddss bok Aikido den fredliga kampkonsten, liksom varje nytt nummer av kampsportstidningen Svenska Fighter. Jag går också ett par kurser i feministiskt självförsvar, och lusläser Petra Östergrens bok ”Slå tillbaka!” på samma sätt som Stenudds aikidobok om än kanske inte riktigt lika intensivt. Därmed kommer mitt intresse för självförsvar att nästan helt separeras från min aikido. Självförsvar handlar för min egen del mindre om fysiska påhopp och mer om att värna sig från andra typer av kränkningar, och den version av feministiskt självförsvar jag fick bekanta mig med då var närmast perfekt för det syftet.

Min introduktion till aikido hade varit ki-aikido-läraren Yoshigasaki senseis fysiska övningar, som visade på vikten av fokus på det egna jaget och dess gränser. I dem fanns lärdomen att om man släpper en jävel över bron, ingå det egna jaget, är det för sent att sätta gränser – de måste sättas där man faktiskt upplever dem. När någon redan invaderat ens revir är det för sent. När jag började träna aikido var det dessa aspekter av konflikt, revir och gränssättning som fascinerade mig mest. Med tiden kom de dock att försvinna bort från min vardagliga träning. Aikido blev en konst för konstens egen skull, en utövning med sina egna regler i sitt eget universum. För att citera aikidoläraren Sugano: Meningen med träningen är att gå till träningen.

Min första aikidoinstruktör Anders flyttade från stan, och som sagt var jag fullt beredd att träna vidare på egen hand utan instruktör, kompletterat med så många lägerbesök det bara gick. I efterhand förmodar jag att det inte blivit så mycket av det där om det satts på sin spets. Jag hade behövt hitta fanatiska träningskompisar som var beredd att köra på de villkoren, och få människor är väl så galna som jag var då. Turligt nog fanns det istället någon som kunde ta över träningen, men innan det var klart hann jag ställa in mig på att åka på alla läger jag kunde. Innan jag flyttade från Luleå hann det bli tre stycken. Mina senare aikidoläger flyter ihop i minnet och jag kan inte alltid säga vad jag upplevt när, men mina tre första aikidoläger är tydliga i minnet. Efter varje läger stötte och blötte jag mina lägererfarenheter på ungefär samma sätt som jag grubblade över mina aikido- och självförsvarsböcker. Denna nivå av fascination lär jag aldrig mer nå tillbaka till, oavsett vad nya utövningar jag ger mig på. Huruvida detta är något att sörja eller att vara tacksam för har jag inte helt klart för mig.

——

Andra bloggar om aikido, feministiskt självförsvar, sätta gränser, Luleå, Yoshigasaki