Bokken och norrsken

Budomemoarer, del 12

Mitt andra aikidoläger bör ha varit ungefär ett halvår efter Uppsalalägret, när en billast människor for upp från Luleå till Kiruna mitt i kallaste vintern. Där höll Ulf Evenås läger för den lokala aikidoklubben, och även folk från Kirunas jujutsuklubb hängde på och tränade. Vid det här laget hade vi i Luleå bytt teknisk inriktning från Nishio till Kobayashi, men mina begrepp om vad det betydde i realiteten var tämligen luddiga. Att Evenås stod för ytterligare en variant, den som ibland kallats Iwama Ryu, förstod jag i alla fall. Vad mina ögon kunde urskilja var möjligen en mera “utstofferad” grund än min Luleå-instruktörs, med flera detaljer vad gäller steg och därmed positioner. Undervisningen på detta läger hölls på en nivå mycket bättre anpassad till oss färskingar än Nishiolägret. Vad jag minns från själva träningen är ett sätt att göra sankyo samt något slags känsla för tyngd, eller i alla fall en uppfattning om begreppet. Under resan hem fick vi se det mest fantastiska norrsken - stort och grönt och lite rött. Norrbotten mitt i vintern på en landsväg långt ute i ingenstans, utan störande stadsljus.

Jag frågade ledaren för Kiruna-klubben om det där med olika aikidostilar. Först fick jag mest bara suckar till svar, men sedan fick jag den här beskrivningen: Iwama ligger i ena kanten av en skala, ki-aikidon i den andra och Kobayashi någonstans i mitten. Nishio gick dock inte att stoppa in i den här skalan alls, inte utan att göra skalan till ett tvådimensionellt koordinatsystem där han stack ut bra långt åt sitt eget håll. Jag tycker fortfarande att det är en ganska bra beskrivning.

Folket i Kiruna-klubben suckade också lite lätt över att vi kunde ta oss för att åka på läger utan att han med träningsvapen. De skramlade dock raskt fram lånevapen till oss under lägret, och de flesta av oss köpte med oss pinnar från Kirunaklubben. På så sätt skaffade jag den bokken som jag sedan hade kvar under alla mina aikidoår. Den är gjord av amerikansk hickory i ungefär Iwama-modell men kanske lite smäckrare, utan spets och med eggen bara antydd. Den fick småningom en spricka av en ordentlig träff på den, under kashima-träning i Visby, men limningen syns inte ens så jag antar att den mår bara fint. Den jo, trästav, som jag köpte samtidigt slog sig ganska fort och försöker man göra stötar med den numera känns den ungefär som om den går runt hörn. Den hänger därför istället på väggen som “galge” för en japansk teceremonikimono.

——

Delar av denna text publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido,Ulf Evenås, Iwama, bokken, jo, träningsläger