Händer, fötter, riktning, tyngd, flöde

Budomemoarer, del 18

När nybörjaren försöker förstå och imitera en aikidoteknik brukar han eller hon tänka mest på sina händer. Det är ju med händerna man trycker eller drar i den andre, och dessutom benämnes teknikerna ibland “grepp”. Trots detta är denna angreppspunkt en återvändsgränd. Att tänka att man trycker, drar och sliter är ingen bra utgångspunkt för god aikidoteknik. För egen del kom jag inte ur det stadium där jag fokuserade på mina händer, förrän någon gång under min första termin på Iyasaka. Att det tog så lång tid skyller jag på min torftiga aikidomiljö, samt förstås det faktum att jag inte var någon begåvad nybörjare.

Småningom insåg jag vikten av fötternas position. Jag är inte helt säker men detta kan ha varit mitt första större utvecklingshopp, ett sådant som är så tungt medan man är inne i det. Att stå på rätt punkt i förhållande till den som tar emot tekniken kom att uppta mitt aikidosinne ett tag framåt. Aikidogrund för nybörjare á la Nishio har olika stegkombinationer i de olika teknikerna, medan grund á la Kobayashi lärs ut med ett fåtal stegvarianter som appliceras på de samtliga grundtekniker. Med tiden lär man sig att anpassa steglängd och detaljer efter omständigheterna, så att tekniken finslipas. Rätt placering på mattan, det var en viktig upptäckt som jag sedan finslipade tillämpningen av under alla mina tio aikidoår. Långt efter att jag upplevt vikten av att stå på rätt plats kunde jag formulera en för mig väsentlig aikidosanning: om greppet är svårt att ta, beror det nio gånger av tio på att man står fel. Man kan kämpa och slita med sitt grepp, men så länge man står på fel plats får aldrig till det. Står man rätt, blir greppen däremot lätta att hitta.

Nästa större upptäckt handlade om min egen kropps riktning. Att korrigera min riktning så att magen pekar rakt mot den som tar emot tekniken var ett förvånansvärt stort kliv framåt. Jag förmodar att den största vinsten med detta är att man får sina händer rakt framför kroppen, där man är som starkast och farbror Newtons mekanismer kan utnyttjas till ens fördel. Då tänkte jag inte alls i de banorna, och överhuvudtaget grubblade jag inte över varför ditt eller datt var viktigt eller bra. Jag bara noterade att det var det, och koncenterade mig på sådant som jag upplevde förbättrade min teknik.

Ett tag efter min tredjekyugradering började andra påpeka att jag kändes tyngre. Jag är inte säker på att jag själv upplevde någon skillnad, men där bör ha hänt någonting. Exakt vad och hur, det vet jag däremot inte.

En gång under mina sista aikidoår hörde jag någon fråga Ulrika Bosaeus från Vanadis aikidoklubb hur lång tid det tar innan man kan röra sig fritt som aikidoutövare, och hon svarade prompt: Ungefär två år. En såpass exakt tidsangivelse förvånade mig, men jag kom fram till att hon nog har ganska rätt. Så som aikido normalt undervisas kan nybörjaren i början knappt ens gå. Man lär ut positioner och ställningar som kräver ganska mycket träning innan man hittar balans och logik i dem, så de känns naturliga. I aikido står man oftast med fötterna på nästan rak linje bakom varandra, som en sportfäktare. Innan man kan röra sig så krävs det en hel del träning. Ja, oftast tar det nog ungefär två år att inte bara ha släppt det greppfixerade stadiet utan också vara fri i tajming och avståndsbedömning. Jag började min aikidoträning med en sommar i en ki-aikidoklubb där allt, vad jag minns, tränades i flöde. Att hitta tillbaka till det där med flöde tog sin tid. Min sista tid på Iyasaka tror jag att jag kämpade med flöde och med mer statisk träning lite huller om buller, utan att vara helt klar över skillnaden.

Händer, fötter, riktning, tyngd, flöde. Jag vet inte hurpass typisk den utvecklingssekvensen är, men jag kan tänka mig att den är någorlunda vanligt.

——

Andra bloggar om aikido, utveckling, träning, händer, fötter, riktning, tyngd, flöde