Bluffarens guide till feministiskt självförsvar

När det talas om självförsvar för kvinnor fokuserar man alltid på den okände våldtäktsmannen. Detta gäller de återkommande artiklarna i kvällspress med våldstekniker gärna beskrivna som ”trick” eller ”knep”, såväl som kurser med mer seriöst anslag. Överfallsvåldtäkter är det som kvinnor är rädd för och och den rädslan begränsar ofta deras liv, så det kan ju synas logiskt. Det paradoxala är att den farligaste platsen för en kvinna rent statistiskt faktiskt är hennes hem, och den mest trolige våldsverkaren pojkvän, äkta man eller före detta. Vad gäller en äkta eller oäkta man rekommenderas det att aldrig slå tillbaka. ”Gå inte ifrån den mannen – spring så fort du kan! och gå aldrig tillbaka.” Siktar alla dessa kurser i självförsvar bredvid målet? Feministiskt självförsvar innehåller mycket mer än bara våldstekniker, men när det pratas och tränas våld är scenariot fortfarande den okände angriparen. Är även det feministiska självförsvaret ute och cyklar?

En man som överfaller en okänd kvinna förväntar sig ett lätt offer, och kan oftast förväntas ge sig om offret är onödigt besvärligt. Detta är vad det feministiska självförsvarets våld syftar till: att inte vara ett lätt offer. Målet är inte att vinna en kamp, utan att klara sig undan våldtäkt.

En man som misshandlar sin kvinna är en helt annan situation, där gäller andra regler. Jag kände en kvinna med uppövad förmåga att gå på ägg för att inte väcka mannens vrede, särskilt när han druckit. Ändå var det inget riktigt utpräglat misshandelsäktenskap. När jag kände dem låg den senaste misshandeln långt bort i tiden och jag tror inte att det var så många gånger, men mannens humör styrde hennes vardag. Kunde man bryta mönstret innan det gick så här långt?

Det här borde vara det viktigaste området vad gäller självförsvar för kvinnor. Hur förhindrar eller åtminstone minskar en kvinna risken för att hamna i situationen att bli misshandlad eller våldtagen av den hon borde kunna lita mest på? Så tänker ju ingen om sitt eget liv, inte kommer jag att råka ut för en så otäck karl inte! Det är alltid andra som råkar ut för sådant. Inte jag, och ingen som jag känner… Hur konstruerar man en kurs i att undvika detta, mer än att man säger ”stanna aldrig hos en karl som slår dig, för har han slagit en gång kommer han att slå två och sedan har han brutit ner dig, så att du tror att det är ditt eget fel och du inte klarar av att gå”?

Kvinnomisshandel, liksom annan partnermisshandel, byggs i regel upp under en längre period, där rollerna förändras och positionerna successivt flyttas tills det blir möjligt för den part som är i överläge att misshandla. Kanske man kan bryta rollspelet innan man kommer till den hotande våldssituationen? I så fall, hur? Genom att träna sig i att sätta gränser, kanske. Att lära sig känna var ens egna gränser finns, och att förstå att man inte mår bra av att låta folk träda över dem. Att tillåta sig att bli förbannad om ens gränser kränks, istället för att acceptera. Att lära känna sina egna möjligheter att bruka våld om så skulle vara. Att se sig själv som värd att försvara, och inte som ett offer… så kanske man kan minska risken att hamna där med en misshandlande man överhuvudtaget?

Om man inte ser sig tvingad att stilla acceptera mindre kränkningar, är risken mindre att man blir utsatt för stora. Därför rollspel och övningar på temat identifiera en kränkning, lära känna sina gränser och markera dem. Därför just feministiskt självförsvar, istället för kurs med jujutsutricks arrangerad av närmaste jujutsuklubb. Därför.

——

Huvuddelen av denna text skrev jag ursprungligen i en tråd på Budo- och kampsportsforum. Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, våld, misshandel, våldtäkt, sätta gränser

Om jag försökte betala mig för att vara kille eller man

Inspirerad av bloggaren Kronberg som tipsar om att Google numera tillhandahåller automatöversättning, tänkte jag låta mina kära läsare ta del av mitt mest lästa blogginlägg sådant det ser ut om om man googleöversätter det till engelska, och sedan tillbaka till svenska igen.

Att vara kille på dansgolvet

Lärare vid lindykurs jag går just nu talar inte bara om oss som ”killar” och ”flickor”. De säger också ”att flickan har jag för avsikt att hålla fötterna under kroppen” och sedan besvara den andra ”Det jag tänker på att killen också.” Är det bara jag som finner den formuleringen funny? Han är killen alla rätt. Han avser att hålla fötterna under sig och inte komma undan med stora kliv, all right. Men gör han det eftersom han är kille?

När man är flicka och danskurs, för att få frågan ”Är du kille?” Nu och då. Frågan ställdes av flickorna som kom till en i partnerbyte, och undrar som hon kommer att dansa med. En gång, när jag precis börjat att genomföra, jag har svarat ja på den frågan. Det kändes väldigt konstigt. Nu säger jag ”nej, men jag för. ”

En vän till mig tror att jag märkte ord, och några – jag förstår ju vad de menar när de frågar ”är du kille. ”Överallt annars folk skulle höja ögonbryn i ordentligt om jag försökte betala mig för att vara kille eller man, men i många pardanssammanhang is great! Ordet” pojke ”har helt enkelt fått en ny betydelse. Sociala kön även kallat genus, släng dig i väggen! på dansgolvet är utformad ”kille” och ”flicka” inte på vad du har mellan benen, eller ens normala, vanliga sociala kön. Det innebär även (i vissa fall tillfälligt) sociala dansgolvskön. Om det inte var så, skulle inte hela gruppen gärna talar om ”killar” och ”flickor” utan att röra en min, även om jag står där och visar att inte alla element i mängden dansare som är män.

Jag noterar imponerat att googleöversättningens programvara lärt sig termen ”socialt kön”.

——

Läs även andra bloggares åsikter om översättning, automatöversättning, google, pardans, socialt kön

Den motvilliga gradören

Budomemoarer, del 20

Efter sommar och hösttermin i Iyasaka fanns första tillfället för mig att gradera. Åsa hade någon månad innan frågat mig i omklädningsrummet vilken grad jag tänkte ta, och jag blev förvånad. Skulle jag verkligen få bestämma det själv? Jag var ju den som en gång i tiden börjat träna karate med tanken att gradera i halva tanken jämfört med ”alla andra”. Å andra sidan var det viktigt för mig att visa, kanske mest för mig själv, att min träning i Luleå under provisoriska förhållanden ändå fört mig någonvart. På Iyasaka tog elever som tränat flitigt under sin nybörjartermin ofta de två lägsta graderna samtidigt, på samma sätt som i min första karateklubb. Jag ville gärna sikta snäppet högre, vilket betydde att gå direkt på fjärde kyu.

Jag minns att jag upplevde den tjej som skulle gradera till samma grad som jag och som jag tränade lite med efter passen för att förbereda graderingen som slarvig i sin inställning. Hennes uppfattning om graderingsförberedelse var att se till så hon kunde identifiera vilken teknik som var vilken, och om någon var okänd skaffa sig grundläggande hum om hur den skulle utföras. Aikidons tekniker är jämfört med karatens mycket krångliga. När man förbereder en karategradering består grundteknikerna inte av en hel serie moment som man måste memorera innan de kan nötas in i kroppen. Vad teknikerna heter och hur de ser ut vet man redan. Mina karategraderingar inom Shotokan hade lärt mig att inför gradering vill man försöka uppnå perfektion, efter bästa förmåga. Riktigt så funderade det nog inte här, men det hade jag svårt att ta till mig.

Jag tog i alla fall min fjärde kyu och var nöjd. Jag tog småningom min tredje och var också ganska nöjd, men sedan stannade min graderingstakt upp. Till andra kyu var det så många krångliga tekniker, som jag inte kunde få att kännas i närheten av bra. Skulle jag verkligen gå upp på gradering med tekniker som jag behärskade så dåligt? Jag sköt på min andrakyugradering, och när jag börjat förbereda den hoppade jag av inför själva graderingen. Detta upprepade jag minst en gång till. Sista gången berodde delvis på en konflikt med min pojkvän, som såsom svartbälte fick vara med och bedöma kyugraderingarna. Jag tyckte inte om att få höra skvaller därifrån om vad folk sagt om min gradering, och jag tyckte inte att han skulle vara med och bedöma mig. Graderingarna tillhörde klubbens små festligheter, med obligatorisk utgång på lokal efteråt. Först tränade man några pass, och efter graderingen skulle graderingen alltid firas. Tills jag började graderingsvägra gick jag alltid på graderingarna även vid de tillfällen när jag inte själv skulle gradera.

Jag var alltså en besvärlig elev som inte graderade när klubbens huvudinstruktör Urban tyckte att jag skulle. Det var ju också frågan vem som bestämde när jag skulle gradera. Eftersom jag från början fått bestämma själv vilken grad jag skulle gå upp i, borde jag väl få bestämma min graderingstakt själv även i fortsättningen? så länge jag inte gick för fort, förstås. Så verkade det dock inte fungera. Detta mysterium genomskådade jag aldrig helt men jag tror att så länge det kombineras med flitigt tränande, anses det i denna klubbkultur bra att vilja gradera snabbt. Att låta folk ha viss inverkan över sin graderingstakt kan vara ett sätt att se om de vill visa framfötterna eller ej. Som synes valde jag motsatsen.

Att jag slutligen tog mig samman och tog min andra kyu berodde nog mest på att alltför många som börjat träna inte bara efter mig utan även efter att jag kommit till klubben, började passera mig i gradskalan. Jag insåg att jag inte gärna kunde se snett på folk för att de anpassat sig till systemet men inte jag, så då fick jag väl se till att gradera. Till den här graderingen förberedde jag mig nästan inte alls, och kom att tveka på flera saker som jag egentligen kunde. Jag fick graden, men jag var inte nöjd. I efterhand tror jag att mitt missnöje egentligen inte alls handlade om själva graderingen utan om något annat, om samma saker som fick mig att inte vilja gradera och som småningom fick mig att söka vidare.

——
Andra bloggar om aikido, gradering, Iyasaka