Bluffarens guide till feministiskt självförsvar

När det talas om självförsvar för kvinnor fokuserar man alltid på den okände våldtäktsmannen. Detta gäller de återkommande artiklarna i kvällspress med våldstekniker gärna beskrivna som ”trick” eller ”knep”, såväl som kurser med mer seriöst anslag. Överfallsvåldtäkter är det som kvinnor är rädd för och och den rädslan begränsar ofta deras liv, så det kan ju synas logiskt. Det paradoxala är att den farligaste platsen för en kvinna rent statistiskt faktiskt är hennes hem, och den mest trolige våldsverkaren pojkvän, äkta man eller före detta. Vad gäller en äkta eller oäkta man rekommenderas det att aldrig slå tillbaka. ”Gå inte ifrån den mannen – spring så fort du kan! och gå aldrig tillbaka.” Siktar alla dessa kurser i självförsvar bredvid målet? Feministiskt självförsvar innehåller mycket mer än bara våldstekniker, men när det pratas och tränas våld är scenariot fortfarande den okände angriparen. Är även det feministiska självförsvaret ute och cyklar?

En man som överfaller en okänd kvinna förväntar sig ett lätt offer, och kan oftast förväntas ge sig om offret är onödigt besvärligt. Detta är vad det feministiska självförsvarets våld syftar till: att inte vara ett lätt offer. Målet är inte att vinna en kamp, utan att klara sig undan våldtäkt.

En man som misshandlar sin kvinna är en helt annan situation, där gäller andra regler. Jag kände en kvinna med uppövad förmåga att gå på ägg för att inte väcka mannens vrede, särskilt när han druckit. Ändå var det inget riktigt utpräglat misshandelsäktenskap. När jag kände dem låg den senaste misshandeln långt bort i tiden och jag tror inte att det var så många gånger, men mannens humör styrde hennes vardag. Kunde man bryta mönstret innan det gick så här långt?

Det här borde vara det viktigaste området vad gäller självförsvar för kvinnor. Hur förhindrar eller åtminstone minskar en kvinna risken för att hamna i situationen att bli misshandlad eller våldtagen av den hon borde kunna lita mest på? Så tänker ju ingen om sitt eget liv, inte kommer jag att råka ut för en så otäck karl inte! Det är alltid andra som råkar ut för sådant. Inte jag, och ingen som jag känner… Hur konstruerar man en kurs i att undvika detta, mer än att man säger ”stanna aldrig hos en karl som slår dig, för har han slagit en gång kommer han att slå två och sedan har han brutit ner dig, så att du tror att det är ditt eget fel och du inte klarar av att gå”?

Kvinnomisshandel, liksom annan partnermisshandel, byggs i regel upp under en längre period, där rollerna förändras och positionerna successivt flyttas tills det blir möjligt för den part som är i överläge att misshandla. Kanske man kan bryta rollspelet innan man kommer till den hotande våldssituationen? I så fall, hur? Genom att träna sig i att sätta gränser, kanske. Att lära sig känna var ens egna gränser finns, och att förstå att man inte mår bra av att låta folk träda över dem. Att tillåta sig att bli förbannad om ens gränser kränks, istället för att acceptera. Att lära känna sina egna möjligheter att bruka våld om så skulle vara. Att se sig själv som värd att försvara, och inte som ett offer… så kanske man kan minska risken att hamna där med en misshandlande man överhuvudtaget?

Om man inte ser sig tvingad att stilla acceptera mindre kränkningar, är risken mindre att man blir utsatt för stora. Därför rollspel och övningar på temat identifiera en kränkning, lära känna sina gränser och markera dem. Därför just feministiskt självförsvar, istället för kurs med jujutsutricks arrangerad av närmaste jujutsuklubb. Därför.

——

Huvuddelen av denna text skrev jag ursprungligen i en tråd på Budo- och kampsportsforum. Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, våld, misshandel, våldtäkt, sätta gränser