Kobbe och Igge

Budomemoarer, del 22

Förutom sina egna små klubbläger med de egna instruktörerna brukade Iyasaka bjuda in de japanska instruktörer man hade band till. Dessa var i första hand Kobayashi sensei, överhuvudet för det nätverk klubbar som kallas Kobayashi dojo som Iyasaka samarbetar med, samt en av nätverkets lärare Igarashi sensei som har dojo en bit utanför Tokyo.

Man tilltalar lärarna med sensei, vilket på svenska blir ungefär “magistern”. I övrigt är umgänget kring Kobbe och Igge väldigt avslappnat och informellt. Av kulturkrockarna kring den berömda japanska hierarkin ses inte ett spår - det vill säga, det finns säkert något om man kommer närmare men på den nivå jag deltog på lägren syns inget sådant alls. Informellt brukar folk prata om dem som Kobbe och Igge. Jag tror det är meningen att de helst inte ska höra detta, men åtminstone Igge torde vara fullt medveten om vad som försiggår. Han har nämligen bott här ett halvår, och förstår en hel del svenska. En gång när jag försökte få till en teknik och utropade “Nä!” chockade han mig med att svara, med utmärkt uttal: “Vadå nä?”

Kobbe brukade komma en gång om året och Igge två. Jag gick på så gott som alla läger. Jag tränade ju kontinuerligt, och under lägret var den vanliga träningen inställd. Inte kunde jag låta bli att träna en hel vecka! och när jag ändå måste betala lägeravgift kunde jag lika gärna gå på allt. Lägren var lite fest också. Varje kväll var det större eller mindre skaror som gick ut efter träningen, ofta tillsammans med den gästande läraren. Läger i trång lokal med halvdan ventilation som gjorde att man svettades extremt mycket, vätskedrivande alkohol på kvällen, nästa dag mer träning precis när kroppen började få vätskebalansen i ordning… någon gång frågade jag mig om jag var riktigt klok. Å andra sidan gick det utmärkt att dricka juice och mineralvatten istället. Standarddrinken när man körde alkoholfritt var att blanda ovan nämnda drycker men den mixen lärde jag mig aldrig att förstå mig på.

Igarashi sensei tränar vid sidan om sin aikido även en svärdsskola vid namn Katori shinto ryu (en gren som visserligen en del andra anser för illegitim och att den inte borde få använda det namnet, men den diskussionen är för specialintresserade). Han har klart bättre koll på sina aikidovapen än många andra, och har även en hel del egna övningar för sig. En del av dem intressade och stannade i minnet. Annars har jag frågat mig om jag rent aikidomässigt egentligen fick ut särskilt mycket av de här lägren. Det är tveksamt, faktiskt. Jag mötte en del aikidoutövare som jag inte annars tränade med, nivån på mattan är alltid hög på läger, men lärde jag mig något direkt av Kobbe och Igge? Nja, det var nog inte särskilt mycket. Å andra sidan kanske lägren främst ska ses som vidareutbildning av klubbens svartbälten och instruktörer, och de övriga får liksom haka på. Jag vet faktiskt inte. På den tiden ifrågasatte jag inte heller vitsen med dem. Lägren var jobbiga men roliga och en del av aikidolivet, helt enkelt.

——

Andra bloggar om aikido, memoarer, träningsläger, Kobayashi, Igarashi