Att lära folk att de inte kan gå

Jag gick en gång ett läger i den kinesiska kampkonsten bagua, som undervisades av en mild äldre engelsk herre vid namn John Davies. John hade svårt att bestämma sig för riktigt hur många detaljer han skulle undervisa oss i, och sade flera gånger kanske mer som en reflektion för sig själv än som instruktion för gruppen: Jag skulle kunna ge er så detaljerade beskrivningar av hur man går på en rak linje, att ni inte skulle klara av det.

Traditionell budoundervisning börjar väldigt ofta med att göra just detta. Man lär ut grundpositioner som är så anatomiskt komplicerade att nybörjaren knappt klarar att ta ett steg för att förflytta sig från den ena positionen till den andra. Aikido är ett typexempel. Den grundläggande positionen kallas ”hanmi”, vilket betyder halv kropp. Ordet syftar på att man inte står med kroppen rakt fram, utan vrider den åt sidan. Fotpositionen i klassisk hanmi är som bilden visar. Den tänkte utövaren tittar rakt åt höger, med den främre foten pekande rakt fram och den bakre i nittio graders vinkel rakt bakom. Personligen tycker jag att avståndet mellan fötterna är lite väl kort på bilden, men det kan ha med min aikidostil att göra. Sånt beror på situationen, också.

Från denna position kan en nybörjare förstås knappt röra sig. Självklart kan man inte gå med vanliga steg framåt, nej man får gå som en fäktare med den ena foten framför den andra. Dessutom är de vanligaste aikidostegen inte förflyttningar framåt eller bakåt, utan olika varianter av vridningar runt den ena foten. Det första man lär aikidonybörjaren är alltså att han eller hon inte kan gå. Det brukar ta ungefär två år innan eleven anpassat sig till formen, såpass väl att han eller hon kan röra sig fritt inom den. Det låter otroligt men är faktiskt helt sant.

Argentinsk tango lärs ut på lite olika sätt, men bra undervisning börjar med att träna på att gå. Caminata, promenaden där den som för går framåt och den som följer går bakåt, är basen för tangon. I tango går man med fötterna tätt ihop, inte riktigt på linje men med fötterna så tätt ihop det bara går. Även i tango har jag några gånger blivit lärd att jag inte kan gå, och blivit matad med så många detaljer att jag faktiskt inte längre kunde.

Dock finns det undantag. Det finns lärare som utgår från att man faktiskt redan kan gå, och låter ens gång med tiden anpassa sig till det rörelsemönster som är naturligt i respektive utövning. Gunilla Rydén pratar inte ett smack om att hålla ihop fötterna. Hela hennes tangoundervisning går ut på kontakten inom paret – funktion först, form som en konsekvens av funktion. Även den nybörjarkurs arrangerad av Bajofondo som jag gick i förarroll för Gunnar och Fredrika utgick från att vi redan kunde gå. Först på fortsättningskursen, då Guro och Peter tagit över, började de på allvar vara på oss om att smala in positionen och gå på ett streck.

Det enda undantag jag stött på inom aikidon, var när Jan Nevelius småningom släppte in ett par nybörjare på sin lilla klubb Mitsu Domoe. De fick gå rätt på aikidons kärna, istället för att först ägna sig åt att bekanta sig med dess utanverk. Mycket riktigt blev de fort väldigt duktiga. När jag själv undervisade nybörjare tordes jag inte undervisa såpass fritt från form, men det förstås – min grupp hade mest bara andra nybörjare att träna med. Det är lättare att gå direkt på kärnan när man får känna på duktigt folk.

Om jag mot förmodan skulle försöka undervisa i aikido igen, eller i något annat dans- eller kampsportsrelaterat… så måste jag åtminstone försöka.

——

Bilden är hämtad från en sida som tillhör en Iwama-klubb i USA.

——

Andra bloggar om aikido, budo, kampsport, dans, tango, argentinsk tango, pedagogik, dansundervisning, kroppskännedom