Bluffarens guide till aikido

För er som hittat min blogg av helt andra skäl men ändå tuggar er igenom mina budomemoarer: varsågod, bluffarens guide till aikido. Förhoppningvis kan den ge en liten glimt av vad det handlar om. Den som undrar över något kan mycket gärna fråga.

Aikido i korthet

Aikido är en budoart, alltså en japansk kampsport, som går ut på att man kastar varandra och gör låsnings/fasthållningstekniker. Aikido är besläktat med judo och jujutsu, och aikidoutövare har likadan vit dräkt som karate- och judoutövare har. Utövare som kommit en bit på väg har dessutom en byxkjol som kallas hakama, ett ganska opraktiskt plagg som dock är tradition och därför hör till.

Man turas om att göra teknikerna. Den ena attackerar, och den andre försvarar sig med en aikidoteknik. Attackerna är dels grepp – i handleder, i kläderna, och så vidare – och dels slag. Särskilt i början tränar man mest på greppattackar. Den som attackerar och sedan blir föremål för aikidoteknik kallas uke. Det finns flera namn för den som gör aikidoteknik, men de i Sverige vanligaste är tori eller nage.

Man tävlar inte i aikido. Om någon hört om någon person att denne är svensk mästare i aikido så blandar vederbörande förmodligen ihop med något annat. Däremot kan man ta svart bälte i arten; se Bluffarens guide till grader och graderingar.

Det faktum att aikidon saknar tävlingar sätts ofta på piedestal, och hyllas som något som gör aikidon särskilt fin och högstående. Över huvud taget finns i aikidon en stark tendens att vilja se sin utövning som något särskilt högt utvecklat. Aikidon beskrivs ibland som “fredlig”, en konnotation som oavsett hurpass sann eller ursprunglig den är påverkar många utövares inställning till vad de håller på med.

Aikido ser ofta tämligen dansant ut. Som ett högkvalitativt och kanske något extremt exempel visas nedan en uppvisning av den japanske aikidoläraren Seishiro Endo.

Något mer utförlig bluffarguide

Gammal japansk budo var sin tids krigskonst, varken mer eller mindre. Det viktigaste vapnet var svärdet, men det tränades även med andra vapen samt vapenlöst – närstrid, helt enkelt. I tider när svärdet inte behövdes blodas ner så ofta övades dessa konster som konst för sin egen skull.

Det moderna Japan, särskilt efter andra världskriget, fann den gamla budon otidsenlig. Istället utformades nya budoarter med rötter i de gamla. Ur den gamla jujutsun, med vilket menas obeväpnad strid och/eller kamp med diverse småvapen, utformades två moderna budoarter (gendai budo): judo och aikido. Dessa två arter renodlar ingredienser som finns i de flesta gamla jujutsuskolor. Judon består av kroppsnära kast och mattbrottning, tekniker som går utmärkt att använda i sparring och i matcher. Den västerländska brottningen är en mycket god motsvarighet; judo kan beskrivas som brottning med kläderna på, eller med Torsten Ehrenmarks klassiska term från OS i Tokyo 1964, “pyjamasbrottning”. Aikido tar främst fasta på handledsteknikerna, de som utnyttjar att en led som förs mot sitt ytterläge kommer till ett stopp där leden inte längre är rörlig. Sett ur äldre jujutsuperspektiv kan man från den låsta leden antingen skada den, eller använda den låsta leden till att leda och styra sin träningspartner. Aikidon sysslar med det sistnämnda. I många tekniker finns spår av mer hårdhänt våld, men aikido är att välja att inte utöva det.

Den jujutsuskola som aikidon främst är utvecklad ur heter Daito ryu. Många av aikidons egenskaper kommer därifrån, däribland den princip som kallas aiki, att förena ki – även om det finns olika åsikter om huruvida ordet betyder riktigt samma sak i aikido och i Daito ryu. Många av de egenskaper som aikidoutövare brukar tro är typiska för aikido går dock att hitta även på andra håll inom japansk jujutsu, och ofta även i arter med annat ursprung än japanskt. Leder böjer sig trots allt åt samma håll på alla håll i världen.

I aikido tränar man även med vapen, främst med dolk (tanto), träsvärd (bokken) och en trästav som kalls jo. Mer om detta i Bluffarens guide till aikidovapen.

All aikido har sina rötter hos den man som grundade arten, Morihei Ueshiba (1883-1969). Aikidoutövare brukar kalla honom osensei. Närmare 40 år efter grundarens död är arten uppsplittrad på flera olika stilar och organisationer, ofta med olika tekniska ideal. För att ge en liten uppfattning om spannet kan man kanske jämföra filmen med den dansante Endo sensi ovan, med framlidne Morihiro Saito.

——

Andra bloggar om aikido, bluffarens guide, budo