Budomemoarer, del 23
Kobayashi och Igarashi sensei må ha varit klubbens huvudsakliga inspiration, men de instruktörer som betydde mest för min träning var ändå klubbens egna. Urban och Åsa undervisade ett grundpass vardera varje vecka, som jag till en början högprioriterade. Åsa och Urban blev mina första favoritinstruktörer, och de hängde kvar länge på den posten även om de ganska snart fick dela den med andra. När grundpassen inte längre var den självklara basen för min träning fanns det ett stort smörgåsbord av instruktörer, både gamla vana och färskare. Eftersom man ganska nyligt flyttat från Maria skola till de egna lokalerna på Tavastgatan kunde man utöka träningstiderna, vilket medförde behov av fler instruktörer. En eller två generationer färska svartbälten sögs raskt upp i instruktörskåren. Det fanns inget tak och var ingen direkt konkurrens, eftersom klubben behövde alla kvalificerade instruktörsresurser den kunde uppamma.
Småningom kom jag att tillhöra det gäng som brukade träna fredagar, och sedan gå ut efter passet. Fredagarna undervisades av Åke, en människa vars aikido jag idag har den största respekt för. Dock tog det ett tag innan jag förstod mig på honom. I början tyckte jag nog faktiskt att han var ganska jobbig. Vid den här tiden brukade jag träna utan glasögon, men Åke viftade mot mitt ansikte så jag kände mig tvungen att ha dem på för att se vad som skulle komma. Jobbig typ! Hm, var det precis det han ville åstadkomma? Flitigt fredagstränande och lite större hum om aikido kom mig småningom att ändra åsikt om Åke.
Tisdagarna undervisades av Helena och Eleonor kallad Ellet. Det var Ellet som hade haft den där T-shirten med texten ”Aikikai Hombu Dojo”, första gången jag besökte Iyasaka. Hennes och Helenas aikido skilde sig en smula från klubbens huvudlinje. Jag upplevde dem därför som svårare att träna för; det var svårt att förstå riktigt vad som önskades. Någon förklarade för mig att de hade även andra inspirationskällor, från andra lärare. I budovärlden är det lite ovanligt att låta sådant samsas i samma klubb. Man brukar vilja ha en rak linje för eleverna att följa. Urban förkunnade dock att Kobayashi dojo inte är ett sätt att göra teknik, utan Kobayashi dojo är en attityd. Jag tyckte det var fint och storsint att tillåta andra uttrycksmöjligheter under klubbens tak, och fortsätta träna regelbundet för Helena och Ellet så länge den möjligheten gavs.
Urban var klubbens självklara nav. Han hade svar på alla frågor och pekade tydligt ut riktningen. Han var ofta drastiskt rolig när han undervisade, och hans målande uttryck vidarebefordrade sig genom instruktörsgenerationerna; att säga till nybörjarna ”om man gör så här så hinner ju den andre gå och köpa korv” blev småningom standard. Jag minns en gång när han lät någon kasta sig högt och lågt om vartannat, tills han satt där yr och lycklig på mattan och sade: ”Sånt här betalar folk pengar för på Gröna Lund!” Den lektionen förstod jag inte riktigt, inte då. Att säga ja till fallen och glatt ta emot dem lärde jag mig aldrig på Iyasaka. Att långt senare se tillbaka på den undervisningen och faktiskt förstå vad det var han ville säga är en lätt märklig känsla.
Måndagar för Urban, tisdagar för Helena och Ellet och fredagar för Åke var min träningsbas under något års tid. Till detta kom ströpass lite här och var. Min träningsmängd kom att variera under årens lopp, men tre till fyra pass i veckan var en vanlig dos. Ville man träna för Urban i liten grupp skulle man ta sig upp till morgonpasset, som började kring sexsnåret. Det gjorde jag några gånger, men inte många. Eftersom jag jobbade på schema kunde jag dock ibland gå lunchpass för Ulf, som en gång i tiden startat klubben tillsammans med Urban. Bland de yngre instruktörerna, de som upptogs i instruktörskåren medan jag tränade på Iyasaka, kom jag att uppskatta Thomas ibland kallad Hälsenan. Thomas har ett sinne för sig, utformar sina pass efter eget tycke och tar mycket seriöst på träningen. Han är känd som den som skrattar högre och lyckligare ju mer han blir kastad.
Med tiden bröts det här med att instruktörer hade särskilda veckodagar, och instruktörsschemat blev mer oregelbundet. För att kunna träna för särskilda instruktörer fick man anstränga sig och detaljgranska schemat på väggen i dojon, vilket förstås inte så många gjorde. När jag själv småningom började instruera, på annat håll, avundades jag inte Iyasakas instruktörsfärskingar. De hade visserligen en inarbetad pedagogisk metod att hålla i handen samt en stor stabil elevgrupp, medan jag inte hade någotdera. Vad jag hade men inte de, var möjligheten att kunna testa mina idéer och utvärdera dem. Kunna köra en metod och se hur resultatet blev. Kanske det var därför jag aldrig fann särskilt mycket inspiration hos de yngre instruktörerna på Iyasaka: de hade ingen egen jordplätt där den egna instruktörspersonligheten kunde odlas fram. Å andra sidan skulle de flesta av dem säkert aldrig vilja stå på så egna ben som jag tvingades göra, så… det är fördelar och nackdelar, som alltid.
——
Andra bloggar om aikido, budo, memoarer, undervisning, pedagogik, instruktörer, Iyasaka
