Medan jag tränade på aikidoklubben Iyasaka hade vi en gång ett gäng karatemänniskor som tillfälliga gäster på aikidoträningen. Egentligen var det inte alls planerat utan berodde på praktiska problem med lokalerna, men det gav mig en av mitt aikidolivs största aha-upplevelser. När vi tränade en teknik som kallas kaitennage, vilket kan översättas med ”hjulkast” eller kanske ”snurrkast”, var det ingen av karatemänniskorna som stod kvar och tjurade och gjorde sig besvärliga att flytta vidare från den knöligt framåtböjda position man placerade dem i. Det gjorde däremot många av mina klubbkamrater, särskilt de som inte kommit alltför långt i sin träning. Karatefolket såg hur nära mitt knä hade till deras ansikte, och tyckte inte det var någon säker och bra position att försöka stanna kvar i – och det hade de alldeles rätt i.
Aikido tränas formbundet. Vi tränar på en teknik: jag gör den fyra eller kanske två gånger på dig, och du gör den lika många gånger på mig. Träning som baseras på sparring där bägge parter försöker övermanna den andre är konceptuellt enklare än formbunden. Om du ska träna dig på att leda mig framåt, kan jag förstås bestämma mig för att istället rygga bakåt. Därmed hindrar jag dig från att göra tekniken. Betyder detta att din teknik är dålig, eftersom den inte fungerade? Nej, inte nödvändigtvis, och om vi tränade sparringbaserat skulle vi fort upptäcka detta. Så fort jag insåg vad det var du gör skulle jag se till att ändra till någon annan teknik, som utnyttjar din rörelse bakåt.
Om man som i aikidon tränar enbart form måste uke, den som tar emot tekniken, försöka göra sig naiv och okunnig om vilken teknik som kommer – vilket förstås är omöjligt. Därför förses träningen med en uppsättning regler för hur uke ska bete sig. En del typer av aikido har större fokus på ukes roll, andra mindre. Exakt hur reglerna ser ut varierar också en smula.
Sätter man en grupp nybörjare att träna med varandra kommer deras spontana ukebeteende oftast bestå av att försöka hindra den andres teknik. Som vi sett är detta inte alltid optimalt. En typ av ukeroll består av en modifiering av detta, där uke ska hålla i hårt men neutralt. Uke ska då inte trycka tillbaka, utan rota sig själv i marken och försöka hindra den som gör tekniken från att förändra den egna formen och positionen. Att göra detta korrekt är mycket svårare än det låter. Oavsett var du applicerar tryck på mig är det min naturliga reflex att möta trycket och trycka tillbaka, och då hamnar vi i precis det där läget att jag vill föra dig framåt, men du strävar bakåt och saboterar tekniken. Med övning blir man bättre på att hålla i hårt men ärligt, men det är väldigt lätt hänt att bara koncenterar sig på greppet och glömma bort att den som anfallit med ett grepp faktiskt kan vara farlig på andra sätt. Att stå och vara svårflyttad i en position där man när som helst kan få en knä i huvudet är inte riktigt rimligt. Så skulle ingen människa göra i ett skarpt läge, och så gör tydligen inte heller karateutövare som är mer vana vid sparring än vid konstiga aikidotekniker. Träningssättet att hålla i hårt med ärligt är en giltig väg, om än försedd med en hel del fallgropar.
Den absoluta motsatsen är att låta uke alltid dansa med dit han eller hon blir ledd. Man kan motivera detta med att det borde vara bättre att inta en ny position där man står bra, än att stå kvar och tjura i en gammal och dålig. Denna typ av träning ser fullständigt orealistisk ut, och är det väl faktiskt också; å andra sidan är den statiska träningen lika orealistisk, om än på ett annat sätt. Med detta träningssätt blir det lättare att träna på att utnyttja de där reflexerna att spjärna emot, genom att först ge en impuls åt motsatt håll än dit man egentligen tänkt leda uke. De flesta aikidoskolor ligger förmodligen någonstans emellan dessa extremer.
Till detta kommer en uppsättning regler för hur uke ska bete sig, som ska kompensera för den förfuskning av reaktionsmönstren som obönhörligt sker i formbunden träning. Att uke ska vända sig mot den som gör tekniken och inte från är en typisk sådan regel. Ofta använder man sig av en stor mängd mer eller mindre stiliserade slag i tekniken, som ett sätt att manipulera uke. I andra typer av aikidoträning är dessa attackmöjligheter oftast bara underförstådda, vilket leder till behovet av regeln att uke inte ska stå kvar och tjura i situationer där man är öppen för attack. Ofta behövs det fysiska demonstrationer av denna attack, åtminstone en gång, för att logiken ska gå in.
Vilken kvalitet som önskas i själva greppet kan också variera. Ett möjligt ideal är ett neutralt grepp som inte strävar åt något särskilt håll. Ett annat är ett handledsgrepp som alltid trycker lite framåt, vilket ibland kallas ”att ge”. Den som är van att uke ska ”ge” tycker att träningskamrater som inte gör detta är ganska tråkiga, att det inte blir något liv i tekniken. Den som är van mer neutrala grepp kanske frågar sig varför den andra människans grepp alltid ska trycka framåt – är inte det träningssättet egentligen mer besläktat med slag än med grepp?
Aikidonybörjaren opponerar sig ofta mot regler för hur man ska bete sig när man tar emot teknik. ”Om någon attackerar mig på gatan, inte kan jag då säga åt denne att han ska göra si eller så!” Nej det är sant, men träning är träning – inte verklighet, och aikidoträning utan regler för ukeroll blir faktiskt mer falsk än träning med.
——
Andra bloggar om aikido, budo, uke, träning, pedagogik, bluffarens guide
