En ovana tycker jag att budon – stora delar av den – har med sig från Japan, som jag inte kan se några fördelar av annat än möjligen i mycket stora grupper. Det är det här systemet att sempai ska undervisa kohai.
Nu varierar detta oerhört mycket mellan olika klubbar. På en del klubbar är sempai-undervisande konsekvent genomfört, på andra är det alls inte uppmuntrat. Sempai-undervisning fyller två funktioner. Dels kan det vara så att instruktören inte hinner med den stora gruppen; då aikidon ofta blandar olika nivåer, får de som hållit på ett tag i praktiken sköta instruerandet av de nya när de tränar med dem. Den andra funktionen är att systemet befordrar känslan för hierarkin inom gruppen. Japaner ser gärna att det finns klara statusstegar så det tydligt framgår vem som är ovanför och vem som är nedanför i status; då vet de vad som gäller och känner sig trygga. En del av dem som börjar träna budo tilltalas av detta system just för att det är främmande, spännande och annorlunda. Ganska många stöts också bort av det.
Om ”sempai” betydde ”folk som tränat länge och har bra koll” skulle jag inte opponera mig. Sempai är den som har tränat längre än du själv; egentligen (som jag uppfattat det) har det ingenting med grader att göra, men ofta blir tillämpningen på gradnivå att högre grad tillrättavisar lägre. Detta kan ofta gälla långt ner i nivåerna, så att den som tränat mindre än ett år förväntas rätta nybörjaren och den som tränat tre terminer förväntas rätta den som tränat två. Lägre grad tillrättavisar däremot inte högre; det vore korkat, då det troligen inte skulle leda till att sempai inser att den relativa nybörjaren har rätt utan bara till att denne känner sig trampad på tårna och förorättad. H*n ska ju undervisa den som är lägre i rang – inte tvärtom.
Sempai-undervisandet som system utgår från att alla elever är lika, och lär sig saker och ting i samma ordning. Det funkar någorlunda för dem som passar in i elev-mallen; men för dem som lär sig saker i annan ordning än genomsnittet fungerar det sämre. Värst är när ”sempai” inleder tränandet med en föreläsning – ofta precis samma sak som instruktören just sagt, fast både förklarat och visat sämre. Medan föreläsningen fortskrider, förbleknar elevens inre bild av hur instruktören gjorde, och det enda alternativ som kvarstår att ta sempai som modell för hur tekniken ska göras. Detta har jag stött på så många gånger, och ibland har det gjort mig rentav rasande fast jag vet att det är välment. Värst har jag upplevt detta som nybörjare i en annan budoart, när jag inte var någon nybörjare inom budo. Jag har ögon att se med, jag kan bedöma en hel del själv. Jag tar gärna hjälp när jag kör fast, och ett och annat välavpassat tips och förslag brukar vara välkommet – men när instruktören just visat tekniken, varför tror sempai att h*n måste visa om allting på nytt? Det kan h*n väl göra om jag ber om det, och ibland är man så förvirrad att det är nödvändigt… men annars? Jag har valt att träna för instruktörer som jag ser som framstående; det är hans eller hennes teknik jag vill försöka imitera! inte dennes elev som tränat i två eller fyra år.
Ibland gör ju sempai faktiskt inte alls som instruktören visade, heller. Vad gör man då? Det enda svar jag har, är att tillkalla instruktören. Oftast är dock denne antingen långt borta, eller upptagen med annat.
Allra värst är sempai-undervisandet när den strikta gradhierarkin i viss mån brutits upp, så att högre grad inte alltid förväntas veta bäst – men folk fortfarande springer omkring och undervisar varandra. Jag pratar inte om att komma med små förslag, jag pratar om att undervisa; tala om ”du ska ju göra så här”. Eftersom vi människor trots allt gillar hierarkier, tar vi tillfälligheten i akt att pissa in en informell statusstege. Jag undervisar dig, alltså är jag bättre än du. Det är länge sedan nu… men jag minns oerhört väl känslan av folk som sabbade min teknik och påpekade vartenda fel jag gjorde, och aldrig lät mig ens göra tekniken till slut vilket gjorde att jag aldrig kunde få någon som helst känsla för rörelsen. Personen som sabbade min träning var däremot jättenöjd över hur h*n dels bättrade på sin status, och dels hjälpte den här klantiga personen som inte fick till det hur mycket h*n än instruerade.
När det i största allmänhet blir den med högre status som undervisar lägre status, kommer en ny aspekt in. I vårt samhälle har män högre status än kvinnor, och sålunda kommer nybörjarpojkar glatt att springa omkring och undervisa kvinnor med högre grad utan att ens reflektera över det konstiga i situationen. Vad de inte har i teknik, kan de ofta kompensera med styrka för att ”bevisa” att tjejen gör fel. Sen kan man ju inte vara hur elak som helst mot de små liven heller, då bevisen för att de är ute och cyklar ofta är ganska hårdhänta till sin natur. Första gången jag verkligen tog strid i en sån här situation, var direkt efter min shodangradering i aikido – jag förmodar att jag undermedvetet trott att som svartbälte skulle jag slippa allt sånt där… Killen som fick en knäspark markerad (mot underliv eller ansikte, jag minns inte) som en upplysning om att det sätt han höll på och krångla var direkt dumt då han stod i en sårbar situation, verkade närmast chockad. Det var en tonårskille, jag hade ju kunnat välja ett bättre exempel för att lära mig sätta gränser men jag blev verkligen tvärarg… han reagerade med att slåss. Det slutade med att vi brottades – med mig ovanpå, för mitt överläge i situationen som sådan tappade jag aldrig.
Dessutom har jag faktiskt lärt mig en hel hög saker av lägre graderade som jag tränat med. I sällsynta fall har denne glatt ropat ut när h*n funnit lösningen på det problem vi brottats med, men oftare har jag bara sett ”hm, h*n gör så där istället. Jag kan ju testa”. Ett system med sempaiundervisning talar om för mig att jag inte ska förvänta mig att lära mig av lägre graderade, och berövar mig alltså den vägen att lära mig saker.
Tacka vet jag träningspass med en (1) instruktör på mattan.
——
Texten skrevs ursprungligen som ett diskussionsinlägg på Budoforum. Andra bloggar om budo, aikido, undervisning, pedagogik, lärande
24 maj 2008 kl 6:08 f m
Kanske du borde definiera sempai och kohai för de bloggläsare som inte kommer ifrån budovärlden?
Eftersom du skriver mycket om genus: en språkreflektion:
”h*n” ser ut som ”f*n”, själv brukar jag använda ”hen” som mellanform vilket jag tror är den form som används i Finland.
Jag tycker det funkar ganska bra med det vokalvalet, andra vokaler är ju redan upptagna (han och hon naturligtvis) men även hyn, hän och hån. Hön och hun låter som om djuren har tappat en bokstav. Hin ser verkligen ut som ”f*n”.
24 maj 2008 kl 6:21 f m
Hittade hit genom att googla, och fastnade. Till viss del för att jag också gått från aikido (många år sedan nu) till lindy, och sett fördelarna av att ha gjort båda två (ja, ki-aikido höll jag på med).
Det här med att inte undervisa varandra på mattan vill jag dock inte helt hålla med om – det har sin plats det med. Jag har nu aldrig varit med om det på sättet du beskriver, utan snarare som ”tänk på var du har din vikt” ”du ska inte dra, sänk dig istället” osv. Den typen av inpass av sin träningspartner tycker jag gör att inlärningen går fortare och lättare än om man inte får någon annan feedback.
Som allt annat beror det självklart på hur det görs, men jag har goda erfarenheter av det. En klubb jag provtränade i blandade inte graderna, vilket är något av det värsta jag varit med om. Dels för att klubben var extremt hierarkisk (något jag inte står ut med då jag inte ser syftet med det), dels för att det resulterade i extremt långsam inlärning. Är man över 7 par eller så har inte läraren tid att kolla på varje moment hos alla. Då är det bättre om ens partner ibland har koll.
Gällande dans däremot, på ett socialt dansgolv, är jag mer negativ. Dock bra om någon förare har tillräcklig koll för att inse vad jag gör för fel som följare (varför jag tappar balansen) och då kan säga till om det. Det ska dock vara när jag klantar mig rejält upprepade gånger och nästan faller. Socialdans är inte en inlärningssituation på samma sätt i mina ögon, men i en inlärningssituation är det helt okej.
24 maj 2008 kl 6:57 f m
Henrik: texten skrevs 2005. Idag skulle jag förmodligen skriva den på ett annat sätt, med ordvändningar som minimerar behovet av pronomen.
Ann: om det här finns massor att säga, och just nu är jag för ostrukturerad. Jag återkommer!
26 maj 2008 kl 6:28 f m
Jag har förvisso uppskattat att få hjälp, särskilt som ny. Se t.ex. http://kontaktsporter.wordpress.com/2008/04/24/aikidoideal/ och http://kontaktsporter.wordpress.com/2008/05/06/klant-pa-gronbete/ Jag tror att jag ser det ungefär så här: hjälpa varandra, det kan man göra. Då är det oftast smartast att vänta på ett tecken på att den andre faktiskt vill ha hjälp – undantaget kan vara helt nya som inte vet i vilken ände av nystanet de ska börja nysta. Att däremot kliva över linjen till att börja lära ut och instruera, ta ansvaret för vad den andre gör – det är något annat. I inlägget skissar jag på ett typexempel där den som lär ut knappt låter den andre göra tekniken till slut, utan hela tiden hittar något att hacka på. Om du Ann tycker du fått hjälp på ett bra sätt, så kanske dina träningskamrater håller sig på rätt sida om linjen?
Att undervisa på socialt dansgolv anses ju generellt som ett stort fy-fy. Även på danskurser anser jag att om läraren faktiskt lär ut, och kollar upp vad eleverna behöver, så ska det inte behövas i någon större utsträckning – även om ett och annat välplacerat tips kan vara jättebra.
26 maj 2008 kl 7:46 f m
Definiera sempai och kohai, var det… Bluffarens guide till sempai och kohai