Jag är en svart läderutväxt på en Honda

I think that what you mostly do when you find you really are alone is to panic. You rush to the opposite extreme och pack yourself into groups – clubs, teams, societies, types. You suddenly start dressing exactly like the others. It’s a way of being invisible. The way you sew the patches on the holes in your jeans becomes incredibly important. If you do it wrong you’re not with it. You have to be with it. That’s a peculiar phrase, you know? With it. With what? With them. With the others. All together. Safety in numbers. I’m not me. I’m a basketball colour. I’m a popular kid. I’m my friends’ friend. I’m a black leather growth on a Honda. I’m a member. I’m a teenager. You can’t see me, all you can see is us. We’re safe.

And if We see You standing alone by yourself, if you’re lucky we’ll ignore you. If you’re not lucky, we might throw rocks. Becase we don’t like people standing there with the wrong kind of patches on their jeans reminding us that we’re each alone and none of us is safe.

Ovanstående är ett citat ur ungdomsromanen Very Far From Anywhere Else av Ursula K. LeGuin. Detta må vara ett lättjefullt sätt att skriva blogginlägg, men jag har faktiskt inte mycket att tillägga.

Jo förresten, boken finns förtjänstfullt översatt till svenska av Inger Edelfeldt, under titeln Att spela människa. Citatet ovan minns jag som nästan starkare på svenska, förmodligen för att svenska språket skär in i själen på mig på ett annat sätt.

——

Andra bloggar om Ursula LeGuin, ungdomar, utanförskap, otrygghet

Varför tränar du budo?

Budomemoarer, del 24

Tja det gör jag ju faktiskt inte längre. Tränar budo, alltså. Jag håller på med en del besläktat, men inget som är japanskt och utövas i vit pyjamas med färgat snöre om midjan. Däremot så tror jag faktiskt att jag har ett svar på frågan varför jag tränade budo, så länge och så ihärdigt.

Min första närkontakt med aikido fick jag genom ki-aikidoläraren Yoshigasaki. Jag deltog i en serie lektioner som bland mycket annat handlade om balans: man skulle träna sig på att upprätthålla god balans medan ens träningspartner utsatte en för allt större störningar. Nu får alla ki-aikidomänniskor som läser det här korrigera – jag utger mig verkligen inte för att vara någon expert på ki-aikido, men i efterhand har jag uppfattat det som så att vitsen med övningen egentligen låg i den egna kroppen. Det var den egna kroppshållningen och mentala inställningen som skulle tränas, och stimuli från den andre var bara ett hjälpmedel. Själv kom jag dock att fixera mig vid det att sätta gränser som sådant, trots att detta inte alls var något som påpekades och inte egentligen ingick i lektionen för dagen.

För att använda mig av Niels Jensens term är jag ett gammalt mobbingbarn. Barndomen lärde mig att jag inte kan ta min plats i grupper. Jag vande mig vid att låta mig köras över. Ibland svängde jag förvisso över åt andra hållet och bredde ut mig något alldeles ohyggligt, men häri ligger ingen motsättning. Tvärtom, det är två olika symptom på samma sak.

Jag har vant mig vid att vara ganska mycket ensam, och kommer alltid att ha vissa ensamvargiga drag. De där människorna som inte verkar tro att de existerar om de inte har en grupp att höra till, dem kommer jag aldrig att förstå mig på. Som vuxen har jag dock lärt mig att umgås med folk. Det har tagit sin tid, och fullärd blir jag aldrig – om nu någon någonsin blir det. Dock har jag fortfarande väldigt lätt för att inta en underlägsen position i grupper. Till skillnad från hönsen hackar vuxna människar sällan fysiskt på varandra, men vi skapar oss små statushierarkier där vi stoppar in varandra. Jag gör så lätt entré på en låg nivå, och sedan är jag missnöjd. Numera kastar jag bort alla sammanhang där jag inte är nöjd med min roll och min position. Jag väljer de där jag funkar, och skiter i resten. Det är en lyx som man kan unna sig efter att man lärt sig att det finns sammanhang som man funkar och till och med fungerar bra i.

Att mina erfarenheter av feministiskt självförsvar satt ordentliga spår i mig är ingen slump. Jag behövde de där övningarna i att sätta gränser. Jag behövde lära mig känna när någon klampar över dem. Jag behövde träna på att sätta stopp.

Aikidons tekniker lyder under samma lagar om den egna sfären kontra andras som livet i övrigt. Ändå tog det mindre än ett års aikido innan tankar på sådant inte alls var närvarande i min vardagliga träning, och aikidon som konst tog över – kontaktsporten aikido. Däremot var aikidons sociala del, med möten med människor på mattan, ett område där jag ständigt tvingades ta itu med detta. Det var människor som ville få mig att göra teknik på deras sätt. Människor som stoppade min teknik om jag inte gjorde som de tyckte att det skulle vara. Människor som själva gjorde god teknik, men var så usla uke – mottagare av teknik – att de fick sin träningspartner att framstå i sämre dager.

Jag kan inte säga att jag är tacksam för de statusstrider jag lärde mig utkämpa på mattan. Ändå blev aikidon för mig en av de arenor i mitt liv där jag tidigast lärde mig sätta stopp, och sätta stopp i tid. Samtidigt lockade mitt monomana intresse in mig i överdrifter, och in i sammanhang där jag inte alls klarade av att sätta stopp.

Livet är fullt av motsägelser.

——

Andra bloggar om aikido, budo, självförsvar, sätta gränser, sociala spel, gruppdynamik, mobbning

Bluffarens guide till sempai och kohai

En läsare tyckte att jag skulle förklara begreppen sempai och kohai, som jag nämnde i ett annat inlägg. OK! Här kommer en kortfattad Bluffarens guide till begreppen sempai och kohai.

Själva orden sempai och kohai lär betyda ”äldre bror” och ”yngre bror”. På engelska låter de sig ganska väl översättas till ”senior” och ”junior”; på svenska finns inga bra motsvarande termer. I budosammanhang är sempai den som tränat längre än du själv. Motsatsen, den som tränat kortare tid, är kohai. Sempai och kohai är inte egentligen budotermer, utan vardaglig japanska. I budovärlden används begreppen på några olika sätt. Vilket som är mest ”ursprungligt” eller ”korrekt” vet jag inte, men jag är lärd att begreppen sempai och kohai är oberoende av grad. Om någon börjar träna efter dig men graderar fortare, och tar exempelvis första svartbältesgraden innan du gör det, är du fortfarande sempai.

Att omnämna någon annan som sin sempai kan vara ett sätt att ge ett erkännande. Däremot säger man inte om andra att de är kohai, det vore oartigt.

Sempai och kohai tillhör de delar av japansk kultur som kan ta sig ganska olika uttryck när vi försöker föra över dem till västerlandet. Ibland påpekas sempais ansvar för kohai, så att relationen blir något ömsesidigt. Ibland missbrukas det så att det närmar sig pennalism – något jag själv inte varit vittne till, utan bara hört berättelser om (dels i USA, men framför allt i japanska universitetsklubbar).

I vissa sammanhang är lärartiteln ”sensei” reserverad för instruktörer som uppnått en viss grad, och instruktörer med lägre grad kan då benämnas sempai. Om jag förstått rätt är detta ett tämligen ojapanskt sätt att använda orden.

Personligen ser jag ingen större vits med att svänga sig med de här orden om det inte verkligen finns ett sammanhang där de har en betydelse. Det inlägg som är orsaken till att jag skriver den här förklaringen kanske är ett exempel på lite onödig användning? Ja, kanske det.

——

Andra bloggar om budo, aikido, sempai, kohai, hierarki, sociala strukturer, Japan