Stiltje

Budomemoarer, del 31

Jag som tänkt publicera ett nytt avsnitt av mina budomemoarer minst en gång i veckan. Vad katten sysslar jag med?

Tja, när man jobbar 60-70 timmar i veckan blir det inte mycket tid över till bloggskrivande. Det är den ena halvan. Den andra är att jag nått in på delar av min berättelse där det är svårt, mycket svårt, att ge en sann och balanserad skildring. Vissa saker är svåra. Vissa saker är känsliga. Vissa saker kan skada såväl mig själv som andra.

Jag är ingen journalist. Jag behöver inte ha ”publish and be damned” (publicera, oavsett vilka konsekvenserna kan tänkas bli) som valspråk.

Dock vill jag skriva min berättelse.

——

Andra bloggar om bloggande, vånda, memoarer, budo, journalistik, etik, sanning

Foxtrotlektioner i högstadiet

Dansmemoarer, del 2

Som jag redan berättat släpade skolan under en serie gymnastiklektioner med oss till dansskola för att lära oss dansa foxtrot, varvid de mobbande killarna i min klass fick en ypperlig scen för att demonstrera hur äckligt det var att behöva hålla i mig. Denna aspekt av danslektionerna har jag redan gått in på. En annan är att skolan genom dessa lektioner lyckades förstöra mitt förhållande till dans som sådan, och intala mig att jag inte kunde. Faktum är att jag redan kunde dansa enkel folkdansvals och schottis. Min mamma hade lärt mig, och jag tyckte det var ganska roligt. I och för sig misstänker jag att jag egentligen förde mer än jag följde. Svensk folkdans är nu inte den mest föra-följa-intensiva dans som finns, så på den nivå jag kunde dansa schottis spelade det mindre roll.

En lokal dansskola fick alltså en hygglig inkomst genom att låta två danslärare undervisa en årskurs i högstadiet, klasserna hopklumpade två och två, två gånger i veckan. Vad gäller dansundervisning är detta en enorm gruppstorlek. Lärarna fick knappast sina danslärarkarriärers roligaste undervisningsögonblick med denna gigantiska hop ointresserade högstadieungar.

Efter att ha trampat rytm med fötterna solo, skulle vi börja dansa parvis. Då sade den äldre läraren att ”tjejerna ska ligga lite efter killarna”. Vafalls? Jag sysslade själv med musik. Mitt fiolspelande var förvisso halvhjärtat, men jag var en ivrig körsångare som tyckte att jag kunde det där med rytm och takt. Faktiskt var jag nog den i klassen som hade bäst pejl på sånt. Menade läraren att killarna ska få trampa rytmen, och tjejerna ligga efter? Konstigt. Inte ville jag ligga i något slags konstig baktakt. Var det verkligen så han menade?

Jag tror inte att ordet ”följa” nämndes alls. Killarna skulle föra, tjejerna skulle inte göra det utan ”ligga lite efter”. Jag tycker fortfarande att detta är den klantigaste beskrivning av följande som jag någonsin hört. I och för sig tror jag inte många ord sades om vad det var att föra heller. Däremot var det tydligt att tjejer skulle akta sig väldigt noga för att göra det. Följande verkade det antas att tjejerna hade automatiskt, ungefär som att passa små barn.

Det uttalade målet med hela undervisningen var att tordas bjuda upp, så man inte behövde dricka för att tordas. Det var vad våra vanliga gymnastiklärare sagt, innan de lämpat över oss på danslärarna. Om vi nu ponerar att några elever i två klasser framöver faktiskt gick ut och dansade (vilket jag inte alls är säker på). Vilka var det som hade ångest inför danssituationen? Vilka förväntades mestadels bjuda upp? Vilket av könen är det som främst brukar dricka för att tordas?

Synd bara att de här klasserna bestod av nästan två tredjedelar killar, så de blev tvungna att stå över en stor del av tiden på grund av brist på övningsobjekt. Dubbel dold läroplan är bara förnamnet. Jag får vara innerligt tacksam för att skolan inte försökte sig på att introducera mig till budo eller annan kampkonst. I så fall hade jag blivit mycket äldre än 23 innan jag tordes börja träna karate.

——

Fredrikbloggen förklarar vad den den dolda läroplanen är, och kommentarerna nämner den dubbla. Andra bloggar om foxtrot, danslektioner, styrdans, dans, högstadiet, skolidrott, bjuda upp, drickande, tonåringar

Midsommarscener

Tunnelbanetåg från västerort, halv sju på midsommaraftons morgon. Ett sällskap om tre personer pratar finska med varandra och svenska med de två barnen, samt dricker öl. Förfest eller efterfest?

Ett halvt dygn senare passerar jag Slussen. Ett par går över gatan och halsar vin ur bag-in-box.

Svensk midsommar.

——

Andra bloggar om midsommar, alkohol

Hur blir man vän med sina pingbackar?

Förmodligen är det inte tänkt att man ska använda sidor för långa listor av länkar till inlägg i bloggen, som ingår i en serie. Jag får ideliga pickbackar som känns ganska överflödiga, och som jag raderar bort. Om jag lagt länkarna i sidomarginalerna istället hade jag sluppit sånt… men det bleve så gräsligt långa listor. Jag tror det får vara så här, trots allt.

Märkligast är när pickbackarna inte uppför sig som de ska. Här är ett exempel på en pickback som egentligen borde vara helt önskvärd, men där texten i den är konstig. Den borde väl innehålla ett textutdrag från balboa-text nummer ett, men istället rabblar den titlar på enskilda blogginlägg – antingen de då mest lästa eller någon slumpmix. Mysko. Är det något som buggar, eller gör jag något fel?

—–

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, pickback, buggar

En sommar i Iwama Ryu

Budomemoarer, del 29

Jag frågade Tomita sensei, en japansk aikidolärare som bor och undervisar professionellt i Stockholm, om jag fick komma som gästelev och betala per pass. Svaret blev ett blankt nej utan förklaring. Det fick bli ett träningsläger i Torsby istället, för Ulf Evenås och Lars-Göran Andersson som tillhörde de ledande i den gren av svensk aikido som gick under namnet Iwama Ryu. De var tidigare elever till Tomita, så det rör sig om närbesläktad aikido.

Jag tänkte mig nog aldrig att Iwama skulle vara min aikido men däremot en nyttig erfarenhet, en breddning av min erfarenhetsbas. Varför jag sökte mig just åt Iwama-hållet kan jag inte förklara, men efter lägret i Torsby hade jag bestämt mig. När det nu inte gick att träna för Tomita skulle jag ta mig en omgång Iwama Ryu. I Stockholm, Tomitas hemort, fanns en enda sådan klubb – Stockholms aikidoklubb Iwama Ryu. Jag visste att gästträning på samma premisser som i resten av stockholmsaikidon inte skulle gå för sig så jag frågade om att få träna en sommar, utan att beröra huruvida jag efter den sommaren skulle stanna eller inte och blev hälsad välkommen.

Klubben leddes av en uppflyttad göteborgare som hette Mats. I övrigt var det ont om svartbälten; klubben hade inte funnits i så många år. Stämningen var vänlig och avslappnad, trots att träningen var försedd med mer ceremoniel än jag var van vid. Lokalerna var fina, med huvudvägg i rödtegel. Det var högt i tak, så vapenteknikerna gick att hugga ut ordentligt – ett stort fall framåt jämfört med Iyasakas låga källarlokal. Vapenträningen blev min stora behållning från min Iwama-sommar. All vapenträning inleddes med huggträning, och sedan gick man över till parövningar som alls inte handlade om att plugga in alla awase eller alla kumi-former. Istället kunde vi göra två awase och avsluta med en kumi-form, på samma tidsmängd som man på Iyasaka skulle hunnit med tio olika övningar på. Det var ungefär som när jag gick från Ashihara-karate till Shotokan. I Iwama-klubben insåg jag hur mycket jag saknat den här strävan efter perfektion i rörelserna.

Den vapenlösa träningen innebar mindre av njutbar koncentration, och mer konflikt. I Iwama-aikido består basen av statisk träning från hårda grepp, och sådant var jag inte särskilt bra på. Jag blev ofta frustrerad när folk höll fast mig och hindrade mig från att göra teknik. Att hålla hårt och neutralt utan att blockera den teknik som ska tränas på, det är svårt, och den genomsnittliga nivån i gruppen var inte särskilt hög. Vid ett tillfälle ledde jag en kokyunage framåt istället för en kokyu-ho, eftersom jag tyckte att min träningspartner gjorde det omöjligt att göra tekniken – och som resultat ändrade han på sitt sätt att hålla i. Han höll fortfarande hårt men han höll inte på samma sätt emot. Tydligen gick träningssättet att påverka… att göra den här träningen meningsfylld är säkerligen en konst i sig självt. Självklart var det så att jag själv inte var tillräckligt skicklig, men för att citera min gamle pojkvän Björn: att hålla hårt är ett giltigt träningssätt, men med många fallgropar. Undviker man dem, kan träningen ge mycket. Problemet är bara att undvika dem.

Nej, Iwama var inte min aikido. Efter halva sommaren sade jag till Mats att jag inte skulle bli kvar, men gärna tränade resten av sommaren. Han tvekade och frågade om jag skulle sluta träna på Iyasaka. Jag tvekade i min tur och sade att jag nog var på väg därifrån. Det var sant, men jag hade dittills inte insett det. Träningen där var inte riktigt vad jag ville ha.

När sommaren var slut var jag tillbaka på Iyasaka, men något avgörande hade skett. Jag strävade efter saker som inte lärdes ut på klubben, och sökte alltså mer i mig själv än i det som mina instruktörer lärde ut. Jag gjorde några försök att använda det jag lärt mig i Iwama-klubben i Iyasakas vapenträning, men jag gav upp när jag upptäckte att vi kunde stå och träna ett helt pass på helt fel avstånd utan att min träningspartner ens insåg problemet. Är man alltför upptagen med att memorera en serie övningar hinner man inte tänka på sådana detaljer – och tänka på detaljer var precis vad jag ville.

Ett par händelser gjorde det uppenbart att jag inte tillhörde klubbens inre krets, de som får tillgång till information om vad som händer och vad som är på gång. Jag förstod att jag aldrig skulle komma dit heller; tvärtom hade jag fallit i den informella sociala hackordningen. När jag blev ihop med en av klubbens svartbälten och instruktörer steg min status några hack – patriarkala samhällen funkar så. En kvinna får ta del av sin mans högre status, tvärtom är däremot alls inte lika självklart. Nu hade jag inte längre Björn som lyfte upp mig, och jag sjönk ner till den blygsamma plats jag innehade i mig själv. Min överdrivna bild av Iyasaka som den goda snälla klubben hade också fått sig några ordentliga törnar, med lägret i Torsby som den slutgiltiga spiken i kistan.

Eftersom jag var såpass missnöjd borde jag nog egentligen slutat träna aikido här. Emellertid var aikidon en vana och en struktur i mitt liv som jag inte ville vara utan. Om man inte tränade aikido… vad gjorde man då med sin tid och sitt liv? Jag såg inga självklara alternativ, och alltså fortsatte jag.

——

Andra bloggar om aikido, budo, Iwama, Iwama Ryu, SAKI, träning, hierarkier, Iyasaka, vapenträning, jo, bokken

Balboaundervisning för bägge könen? del 2

Jag började med en sammanfattning, här är fortsättningen. Den som vill kolla upp originalformuleringarna hittar dem i den engelska originaltråden, den som handlar om den ojämlika balboaundervisningen och vad man eventuellt skulle kunna göra åt det.

Kontexten i trådens början är att någon eller några organiserade ett läger inriktat helt mot följare. Sedan flyter diskussionen ut till att behandla hur följarrollen undervisas i balboa, i den mån den undervisas alls.

—

Har någon besökt någon av de här följarhelgerna?

Det låter spännande, men jag reagerar negativt på en del av konceptet. Varför får förarna gå gratis?

Jag menar, DE FLESTA kurser, särskilt de som lär ut någon typ av koreografi, är till större nytta för förarna än för följarna. Och för det mesta är det fler följare än förare, så i bytena får vi stå över då och då. Ändå betalar vi lika mycket som de.

Så varför ska vi stå för hela deras kostnad om de går på helgläger? Jag skulle vilja höra om någon kan sälja in det hosnåt mig. Enligt min mening borde förarna betala minst hälften av vad följarna gör, även om lägret är inriktat på följarna. Förarna kommer förmodligen att få lära sig vad de behöver göra för att låta följarna ta plats. Det skulle jag i alla fall vilja att de lärde sig. Det borde de betala för. Om ni helt enkelt behöver få in tillräckligt många, så är jag säker på att halva priset är tillräckligt lockande för att fylla kurserna.

Eyeballs

—

(Det här är ekonomen i mig som talar…) Om det material som undervisas på ett vanligt (icke följar-)helgläger riktar sig mest mot förarna, varför är det för det mesta fler följare än förare? Varför går följarna med på att betala fullt pris, om de vet att de inte kommer att få ut lika mycket av lägret?

opie

—

På FBF (jättebra läger, tack A-H och B) förra helgen lärde jag mig tre nya ”saker” (=variationer i fotarbete) på tolv lektioner. Den övriga tiden riktade sig undervisningen till förarna.

Ofta känns det som om jag tillbringar de flesta lektioner med att ge feedback till förarna. Det har jag inget emot att göra då och då (hur skulle vi lära oss om vi inte hjälpte varandra?) men jag vill inte göra det hela tiden. OM det är så här lektionerna kommer at se ut framöver kan jag bara se två sätt som jag kan uppskatta balboalektioner på:

1. Jag håller mig till min partner och deltar inte i partnerbyten. Då ägnar jag åtminstone min tid åt feedback till någon som jag vet uppskattar den, förstår den och kommer att arbeta på den – och jag kommer att få dansa med den människan regelbundet. (Det här känns lite ohyfsat mot resten av kursdeltagarna och vi går miste om socialt umgänge med andra, så det är inte något jättebra alternativ.)

2. Eller så ber jag min partner att ta kurser utan mig. Jag kan antingen titta på, eller bara be honom berätta för mig vad som lärdes ut. (Vilket inte heller är någon riktigt ideal lösning.)

Jennie

—

Enligt min åsikt är följarens utmaning, i varje lektion och undervisningssituation, inte att lära sig något särskilt om de turer som lärs ut utan att lära sig, öva och finslipa sitt följande. Visst finns det coola variationer i fotarbete som en följare kan lägga på, och jag har sett lektioner där detta lärts ut mycket bra, men det är bara en liten del av vad en följare kan få ut av ett helgläger. Det är därför det är så viktigt för följare att delta i partnerbytena, för följandet anpassas till varje förare. Hur bra lektionen gick borde inte bedömas på hur bra turerna gick med de olika förarna, utan snarare hur väl man följde det som varje förare förde.

Boomer

—

Här kommer vi in på några andra mindre bra saker med de vanliga lektionerna, som oftast lär ut några häftiga nya turer som folk kan krångla till sin dans med och sen glömma bort. Sådana lektioner är ett fruktansvärt dålig sätt för följare att lära sig följa, eller hur? Det verkar som att de nästan är utformade för att lära följarna att föregripa förningen och gissa vad förarna tänker göra.

Som följare tycker jag inte heller de är särskilt värdefulla, eftersom många av följarna inte väntar på förningen och få ger mig tillförlitlig feedback på min förning. Musiken är dessutom ofta långsam, och hur som helst lyckas jag sällan behålla mer än två nya turer i min dansvokabulär efter en dags undervisning.

Jag är glad att en del instruktörer försöker nå bortom denna lektionsmodell. Jag tänker särskilt på många av David Rehms lektioner, som ofta undersöker [larger movement techniques] eller handlar om att bryta vissa vanligt förekommande dansvanor. Respekt till de instruktörer som verkligen lägger ner tankemöda på att utarbeta lektioner som ger folk en chans att faktiskt lära sig något. Kanske det finns några inbyggda begränsningar i formatet ”lektioner på helgläger” och folk borde helt enkelt anpassa sina förväntningar därefter, åka hem och ta privatlektioner för att verkligen arbeta på sin dans. Jag tror dock inte den gränsen är nådd än.

opie

—

På helgläger ser man i princip tre typer av lektioner: nybörjarlektioner, lektioner inriktade på turer, och teknikbaserade lektioner. Nybörjarlektionerna behöver inte förklaras. Turbaserade lektioner undervisas vad jag kan se främst på medium-nivån, eftersom detta (oftast) är vad dansare på mediumnivå vill ha: de vill lägga några fler turer till sin repertoar. Teknikbaserade lektioner ges vanligen på avancerad nivå. Orsaken är densamma, det är vad dessa dansare vill ha. Oftast kan de massor av steg och turer, och arbetar på att föra tydligt, smidiga övergångar, och avslappnat följande. På mindre läger tror jag det kan vara svårt att ge både medeldansarna och de avancerade vad de vill ha, eftersom nivån på kursdeltagarna är så spridd. Medeldansare blir ibland uttråkade av att arbeta på teknik, såvida det inte förkläs till en ny tur. De avancerade dansare jag känner vill för det mesta finslipa sin grund, och bryr sig inte så mycket om nya turer.

Boomer

—

Jag tror absolut att det finns utrymme för stora förbättringar för följarna, inom ramen för lektioner på ”vanliga” helgläger. Följande är emellertid ett svårt ämne. Jag tror att många bra följare är ”instinktiva” följare – de kan följa, men de vet inte exakt hur de lärde sig det eller hur man lär ur det. Jag är övertygad om att följande går att lära ut, och jag hoppas att några (alla?) av våra utmärkta lärare kommer att ta sig an denna utmaning inom en snar framtid.

Jennie

—

Man kan lära sig grunder, variationer och stilelement på lektioner, men man lär sig inte att ”följa”. Att bli uppmanad att ”slappna av” och att ”låta honom föra dig” är inte samma sak som ”ställ din fot här”. Följa lär man sig genom åratal av träning, genom sina misstag och genom att lära sig att ”släppa taget”.

hnlflygirl

—

Jag tycker du bekräftar min tes. Vi blir inte lärda hur man följer. En del tjejer klarar det jättebra ändå, men inte alla. Varför tror vi att vi inte kan lära folk att följa, när det är uppenbart att vi kan lära folk att föra?

Jennie

—

Den sak på följarhelgen jag personligen älskade mest (förutom Anne Mills föredrag, ett måste för ALLA följare) var all positiv feedback vi fick från förarna som sade att de lärt sig massor. Jepp, vi borde låtit dem betala ;-)

2PlySwing

——

Jag har matat in samtliga citat i en diskussionstråd på Tangoportalen. Andra bloggar om balboa, dansundervisning, danslektioner, pedagogik, föra, följa, könsroller

Det ekar ”Petra”

När jag ser länken ”Så här slår du tillbaka” suckar jag först. Jag har sett så mycket dumheter i ämnet, inte minst i kvällspress. Artikeln i sig var ovanligt bra, med fokus på självkänsla och att inte bara ge upp och tro att det är kört, eftersom vi kvinnor är lärda att vi är hjälplösa när män vill oss illa. Till och med en liten nyansering om det passiva försvaret i situationer där det inte går att slå tillbaka rymt. Men bildserie… det låter illa. Här kommer förstås dravlet, tänker jag.

Istället är även bildserien ovanlgt bra. Märkligt nog känns varenda bild bekant. Det är som om de plankats, rakt av, ur Petra Östergrens gamla bok ”Slå tillbaka!” Fingrar mot ögon, armbåge mot hals, knä mot skrev. Ett grepp bakifrån, ignorera greppet och sparka på hans knän. Spark på knäet framifrån, med attityd. Till och med sparken från liggande finns med, den som så många kvinnor uppskattar just för upptäckten att det inte är slut om man hamnat på marken.

Men vad om han sitter ovanpå då, så det inte går att sparka? Tänk om han försöker strypa framifrån? Jo, det är då de där fingrarna i ögonen kommer till nytta. Den där förkättrade tekniken som så många dissar. Nej, den är inte tänkt att utövas stående mot stående partner – inte såvida man inte är upptryckt med strupgrepp mot en vägg. I det läget, eller med någon sittande ovanpå som försöker dra ner ens brallor, då kan den däremot funka ypperligt.

Ska vi tippa att Emma Löfgren som skrivit artikeln är en av kvällspressen än så länge oförstörd sommarvikarie, som själv tränat feministiskt självförsvar?

——-

Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, våld, överfall, våldtäkt, journalistik

Ett gammalt valsminne

Dansmemoarer, del 1

Någon gång under mellanstadiet fick vi lära oss att dansa vals. Vår klasslärare visade en enkel vals och sedan fick vi valsa i klassrummet, utan att krångla till det med upplysningar om dansriktningar och sånt. Kanske vi snurrade runt mer eller mindre på fläck.

Min mamma hade lärt mig basal schottis och folkdansvals. Den vals vi blev visade i skolan hade inte mycket rotation, men jag som tyckte att jag visste att det skulle vara ett halvt varv per takt drog iväg med killarna. Konstigt nog tyckte de om det.

Vid den här tiden var jag inte riktigt mobbad i plugget. Inte än. Under mellanstadiet bytte killhopen mellan olika hackkycklingar, främst killar men även några tjejer, som överlevde utan allvarligare skada eftersom vi fick vila oss mellan varven. Den här valsen där jag gjorde annorlunda än alla andra borde ha varit en jättebra scen för att tracka mig, men så blev det inte. Märkligt nog verkade killarna tycka om det. Det ställdes till och med till en skämtsam scen där två killar låtsades bråka om att få dansa med mig. Jag upplevde ett kort ögonblick av något slags popularitet, som gjorde mig ytterst förvirrad.

Jag tror att jag gav de här killarna deras första upplevelse av vad pardans är för något. Vi var barn, och ingen såg sig föranledd att upplysa om att det var fel person som förde – till på köpet ur följarfattning.

——

En liknande text lade jag en gång upp på Tangoportalen men raderade småningom därifrån. Originalet försvann i en hårddiskkrasch; det här är en rekonstruktion. Andra bloggar om pardans, vals, folkdans, föra, följa, dans, könsroller, mellanstadiet

”Kobayashi dojo är en attityd”, samt ”Yamaguchi line”

Budomemoarer, del 28

Kobayashi sensei är överhuvud för ett nätverk av aikidodojon i Tokyotrakten, där lärarna huvudsakligen är upplärda av honom och andra lärare inom nätverket. När aikidolärarna är färdigutbildade och startar sin egen dojo får deras aikido ta vilken teknisk väg de själva önskar; det lägger sig Kobayashi inte i. Under mina första år på Iyasaka fick jag ibland höra att ”Kobayashi dojo är inte ett sätt att göra teknik, Kobayashi dojo är en attityd.” Med tanke på vad jag hört från trovärdig källa om de lärare inom Kobayashi dojo som tekniskt sett är mer åt Yamaguchi-hållet än vad de liknar Kobayashi, antar jag att detta är sant.

Seigo Yamaguchi var en av de aikidolärare som undervisade på Aikikai hombu dojo, den stora aikidoorganisationen Aikikais centrala huvuddojo, fram till sin död 1996. Jag minns att Göran berättade nyheten om hans frånfälle på mattan, och pratade om att många på klubben som besökt Hombu tränat för honom. Yamaguchi ansågs framstående och hade liksom alla av grundarens elever sin egen stil, sin egen touch på sin aikido. Hans och hans elevers aikido kännetecknas av rörelser på diagonalen och stort fokus på ukes, den som tar emot teknikens, roll. Alla som tränat på Hombu en längre tid medan han var aktiv torde ha stött på honom, men Yamaguchi hade även sin egen dojo och sin egen elevskara. De av Yamaguchis nutida efterföljare som har större betydelse för svensk aikido är japanen Seishiro Endo, som fortfarande undervisar på Hombu, och fransmännen Christian Tissier och Franck Noël.

Till Yamaguchis egen dojo fick man inte komma och träna hur som helst, utan enbart om man fick en inbjudan därtill. ”Yamaguchi line” (en skämtsamt benämning som på denna aikidoinriktning som syftar på pendeltågsringlinjen Yamanote line i Tokyo) har ett rykte om sig att vara ganska elitistisk, och jag antar att attityden går att spåra till Yamaguchi själv. Skillnaden mot Kobayashis klubbar, där det lär ska finnas även enarmade och enbenta som tränar aikido, verkar ganska stor. Vilken av dessa två inställningar som är den i aikidovärlden vanligare och vilken som är mer avvikande, det kan jag inte säga. Helt klart var inte aikido på osenseis, grundarens, tid något för alla. De som dömer ut Yamaguchi line som så elitistisk att det strider mot aikidons ideal har gjort den bedömningen gentemot sitt eget aikidoideal – vilket inte nödvändigtvis är skapat utifrån aikidon i sig självt.

I ett tidigare skede av svensk aikido hade det inte funnits många om ens några renodlade yamaguchianer eller kobayashianer. Sverige hade inte så många årliga besök av stora kända aikidolärare, och de som tränade mycket gick helt enkelt på alla träningsläger som erbjöds. En del höll det för en särskild poäng att kunna träna för alla och tillgodogöra sig alla de stora lärarnas aikido, och de som är eller varit elever främst till Lennart Linder brukar utmärka sig här. Fortfarande finns det Lennart Linder-klubbar i Stockholms utkanter, vars medlemmar utmärker sig bland annat genom en anmärkningsvärd grad av kompatibilitet med både Kobayashi-aikido och Yamaguchi line. Ulf och Urban, de två som tillsammans grundade Iyasaka, var elever till Sveriges riksinstruktör Ichimura såväl som till Lennart Linder. När de kom hem efter ett års träning i Japan hade de dock valt lärare och väg. Den nya klubb som de skulle bygga skulle bli en Kobayashi dojo – eller som det formellt kom att heta, en systerdojo till Kobayashi dojo.

I den nya klubben undervisades grund enigt Kobayashis system. Klubbens äldre instruktörer, de som tränat aikido innan Iyasaka bildades, hade mycket annan aikido i kroppen med sig in i Iysaka vilket syns tydligt på såväl Ulfs som Åkes aikido. Klubbens egna produkter blev förstås mer renodlade kobayashianer rent tekniskt, men några av dem kom med tiden att gå andra vägar. Exempelvis Helena var en elev från en av klubbens första kullar som kom att bli intresserad av Yamaguchi-aikidon. Hennes undervisningskompis Ellet med sina många år i Japan och på Hombu var ingen Iyasaka-produkt utan en tämligen renodlad Endo-elev. Även Åke kom småningom att intressera sig relativt mycket för Yamaguchi line, vid sidan om Iyasakas huvudsakliga lärare Igarashi och Kobayashi sensei – eller om det intresset alltid funnits där. Det kan jag inte riktigt bedöma.

Småningom försvann Helena ut från träningen och klubben. Såpass mycket som jag saknade henne är det märkligt att jag minns så lite av hennes undervisning. Den enda teknik jag kan komma på är ett sätt att göra om ikkyo till kokyonage, som kräver att uke är altert och med och inte utgår från att bara för att tekniken är påbörjad kommer den att avslutas på ett speciellt sätt, utan verkligen anstränger sig för att hålla kontakten. Senare har jag själv använt den för att undervisa ukeroll utan att behöva prata så mycket om vad jag var ute efter.

Ellet hängde kvar som instruktör på Iyasaka ett tag efter att Helena försvunnit, men det där med att Kobayashi dojo var en attityd och inte ett specifikt sätt att göra aikido verkade ha rensats ut ur Iyasakas kanon. Jag hörde alltmer talas om saker som inte gillades, sådant som lärdes ut i annan aikido men inte var helt populärt på Iyasaka. Kanske det delvis var mina öron som spetsades och jag blev mer benägen att uppfatta sånt prat, i takt med att min kapacitet att förstå vad som åsyftades ökade. Iyasaka upplevde dock helt klart en likriktning under den tid jag vistades där, kanske som ett svar på att aikidovärlden utanför blev alltmer uppdelad och fokuserad kring olika lärare.

Åke fortsatte att köra sitt eget race. Under mina sista år på Iyasaka hände det några gånger att Åke tog upp mig som uke för att göra långa tekniker, där uke fick anstränga sig för att hänga med och hålla kontakten. Jag tror att själva teknikerna var arv från Ichimura, svensk aikidos första riksinstruktör, snarare än Yamaguchi line men det spelar liten roll i sammanhanget. Jag som lärt mig att jag inte dög till demo-uke blev förbluffad, men mönstret var tydligt – han använde mig till demo-uke ibland för en viss typ av träning. Fanns det något här som jag faktiskt var bättre på än de flesta runtikring? Något jag hade lätt för, som låg speciellt för mig?

Här ska vi inte glömma bort min dåvarande pojkväns betydelse. Han var svartbälte, han var duktig, och han var den som uppmanat mig att träna för Helena/Ellet och för Åke just för att de lärde ut något som inte alla på Iysaka lärde ut eller behärskade. Jag hade fått veta att där fanns något som var värdefullt, och när detta något fick mindre utrymme på Iyasaka så kändes skillnaden.

Kanske vi ska se min saknad efter den mer kontaktintensiva aikidon som första symtomet på mitt kommande förfall till kontaktknarkare.

——

Detta avsnitt av mina aikidomemoarer innehåller en hel del uppgifter om vem som är elev till vem och vem som är inspirerad av vem. För mig behövs det för att reda ut sammanhanget, men jag förstår att det inte intresserar någon annan än de rena aikido-nördarna. Allt jag skrivit om andra är förstås baserat på min egen uppfattning om verkligheten. Den som menar sig veta att jag har fel är mycket välkommen att höra av sig. Jag är absolut inte främmande för att göra korrigeringar eller tillägg.

Andra bloggar om aikido, Kobayashi, Iyasaka, Endo, Tissier, Yamaguchi, uke, budo, kampsport, memoarer

Han ska anpassa sig till henne – inte tvärtom

Jag har redan nämnt att den argentinska tangon är närmast unik så tillvida att den inte har något grundsteg. Med ”grundsteg” menas här det rytmiska fottramp som är stegmönster 1A i en dans, och som danseleven börjar sian första lektioner med att programmera in i ryggmärgen. Ibland kan man gå ifrån grundsteget, men dansen utgår från det. Vals har ett grundsteg, foxtrot har, lindy hop har, salsa har. Tangon har det inte. Istället ska varje steg vara fört i sig självt. Man kan säga att grundsteget är ett rakt steg framåt, bakåt eller åt sidan. Större basenhet än så finns inte.

När man följer en dans med grundsteg och man på något sätt hamnar fel, bör man som följare så fort som möjligt hitta tillbaka till följarens grundstegsrytm igen. Man kan säga att man struntar i var man själv hamnat, för att anpassa sig till var följaren är. Om man tränar kan det förstås vara en bra idé att försöka lista ut vad som gick fel, men är man ute och dansar är det bättre att inte tänka på sånt. Tillbaka i hjulspåren igen så fort som möjligt, bara. Om dansen är lindy hop blir det något i stil med Ah där får jag ett bakåtsteg, där är ettan. Ah, här är tripplarna, nu är jag i takt igen. Med tiden gör man den här anpassningen till att falla in i förarens rytm på ett mer omedvetet plan, och behöver inte längre räkna trippelsteg för att veta var någonstans i förarens grundsteg man ska ramla in i takt igen.

I tangon, där varje steg är en enhet för sig, ska följaren inta helt motsatt förhållningssätt. Om det uppstår dålig kontakt mellan paret eller om någon gör något klantigt, så att den som följer kliver iväg på något sätt som den som för inte tänkt sig – då är det sista följaren ska göra att anpassa sig till var föraren står. Vad man ska göra är att lugnt ta ut sitt steg – och sedan får föraren anpassa sig till situationen. I tango står man spegelvänt mittemot varandra. För att kunna gå, måste man ha sin vikt på samma sida – den ena på höger fot, den andra på vänster. Om vi bägge står på höger fot är det svårt att komma vidare. Det är då förarens sak att byta vikt och kliva in i följarens viktposition – och därifrån kan man dansa vidare. Om detta görs riktigt mjukt och smidigt, är det inte säkert att följaren ens märkt det.

Som tangoföljare är det därför på ett sätt bra att utgå från att man inte gör några fel. Det låter bisarrt och förhållningssättet kan förvisso skapa andra problem, men åtminstone i början är det ett bra sätt att tänka. Om jag tog ett steg var det för att jag kände att jag skulle göra det. Jag upplevde en förning – och då ska jag gå, så enkelt är det.

Detta kan vara svårt att förstå för nybörjarföljaren, kanske särskilt om hon har erfarenhet av annan dans – och nästan alla kvinnor har väl försökt att följa en foxtrot eller en vals. Märkligt nog brukar det inte påpekas under nybörjarkurserna, att den reflex som man lärt sig i annan dans ska kopplas ur här, men det beror väl mest på att nybörjarkurserna brukar undervisa kanske 80% förarroll. När nybörjarundervisningen innehåller stegkombinationer – och det gör den oftast, istället för att ta ett steg i taget, som tango egentligen ska dansas – lurar det tjejerna att det finns en stegkombination att ”göra rätt” i, ett mönster att anpassa sig till. Här blir förvirringen ofta total.

Hur hjälper man en följare som kommit in i det här ”nej nu gör jag fel bäst jag korrigerar” att komma ur det? Att säga ”nej det där är fel, du ska inte byta tillbaka” hjälper nog ofta inte alls, för upplysningen kommer för sent. Reflexen är redan inlärd, och nästa gång lär hon göra likadant igen. Jag föreställer mig att man skulle kunna göra så här: man dansar enkla grundelement, och följaren får till uppgift att då och då göra fel, medvetet. Kliva iväg när ingen förning finns, byta vikt utan att det förs, eller inte följa med när föraren byter vikt. Föraren får då träna sig på att anpassa sig till följaren för att åter plocka upp dansen, men minst lika viktigt: följaren får träna sig på att lugnt vänta in detta.

Lugn, det är den följarkvalitet som Gunilla Rydén pratar om i sådana här sammanhang. Hon pratar extremt lite om att man gör fel. Istället berömmer hon en för att man har den kvalitet hon eftersöker, och säger Jättebra! Ännu mera av det! Du är så lugn. Här står jag. Nu går jag. Här står jag. Jag köper bilden och förhållningssättet, men faktiskt tror jag att man även bör prata om vad man ska göra när det blir fel. Det här följarsättet att reparera när dansen blir trasig är så fantastiskt inarbetat, hos så många av oss. Troligen vore det inte heller helt fel att säga det rätt ut: när saker krånglat till sig, är det han som får anpassa sig efter henne. Den som faktiskt inte känner sig så lugn kan nog behöva höra det, tror jag.

——

Andra bloggar om tango, argentinsk tango, pardans, dansundervisning, lugn, anpassning, grundsteg

Balboalektioner för bägge könen?

Den här diskussionstråden på ett engelskspråkigt diskussionsforum handlar om undervisning i balboa, en kroppsnära dans med mycket föra-följa i, som främst dansas i lindyvärlden. Ämnet är hur följar/tjejperspektivet behandlas och undervisas, eller snarare hur det inte undervisas. När jag fick länken av en bekant blev jag alldeles matt. Det är ju ungefär det här jag har gått omkring och tyckt om pardans i allmänhet, fast kanske inte riktigt så extremt… bara nästan.

Sammanfattning (med inbakade kommentarer): Någon eller snarare några arrangerade under 2006 eller 2007 en balboahelg någonstans i USA helt fokuserad på följarperspektiv. Någon annan frågade sig varför killarna fick gå gratis på denna helg. Visst skulle hela helgen tillägnas följarperspektivet – men är det inte ungefär så det är i vanliga fall fast tvärtom? Undervisningen på de vanliga kurserna och lägren behandlar mest förarperspektivet, och där betalar tjejerna fullt pris. Så varför ska killarna inte behöva betala en cent bara för att undervisningen för en gångs skull inte fokuserar på dem? (Redan här, i det inlägg som startade tråden, tänker jag på mitt hittills mest polemiska, mest vågade blogginlägg och ryser igenkännande.)

Tråden utmynnar i att den vanliga undervisningen borde undervisa mer följarperspektiv. Visst kräver förarrollen mer uppmärksamhet, det är inbyggt i dansen, men kanske man kan gå från 90/10 till 80/20 eller till och med våga föreställa sig 75/25? Dock har ytterst få någon bra idé om hur man egentligen undervisar att följa.

Lärare som inser att man i undervisningen måste ge något till tjejerna också, lägger i allmänhet in några finesser i balboaundervisningen i form av fotvariationer. Det kan ju vara bra, men själva kärnan – hur man egentligen följer – den undervisas inte.

En central fråga i tråden är den här: ”Om undervisningen normalt är inriktat mest mot förarna, varför är det normalt överskott på följare? Varför accepterar följarna att betala fullt pris, om de vet att de inte får ut lika mycket av undervisningen?” Svaret blir: på grund av det allmänna tjejöverskottet. Det spelar ingen roll hur många tjejer som slutar ta lektioner på helgläger, för det finns alltid massor av andra som villigt intar deras plats. Vi är för mesiga helt enkelt. Vi accepterar ojämlika villkor eftersom kvoten tillgång/efterfrågan är till vår nackdel.

Jag kan invända: inbillar sig någon att killarna skulle acceptera motsvarande sits, om det var dem det var överskott på? Dessutom, vill jag inflika, går tjejer kurs för att lära känna killar att dansa med. Vi betalar för att vara träningsredskap åt killarna, för om vi inte är jätteetablerade på den dansscen det gäller behöver vi lite hjälp för att komma upp på dansgolvet. Enklaste sättet är att betala för den hjälpen, genom att ta lektioner. Som tredje punkt: ofta fattar vi inte hur liten del av undervisningen som vänder sig till oss. Först när det är så extremt som det tydligen är i balboan, då reagerar tjejerna – men problematiken är densamma i nästan all pardansundervisning jag sett.

Om killarna har så väldigt mycket mer att lära sig, så kan de väl träna med varandra – precis som de manliga tangodansarna gjorde i Buenos Aires på den gamla onda tiden. Eller så kan vi alla börja dansa bägge roller, för då är det inget som helst problem om den ena rollen mest får agera stöd och träningsdocka för den andra. Eller så fortsätter vi som vi gör nu. Vilken variant föredrar du?

Om killarna faktiskt inte har fem till tio gånger mer att lära sig, så kan man förstås istället göra om dansundervisningen till att faktiskt undervisa alla elever istället för hälften på någorlunda jämlika villkor. Jag är dock tämligen skeptisk till att få se detta i sinnevärlden.

——

Andra bloggar om pardans, balboa, dansundervisning, föra, följa, könsroller

Saker man inte ids ta sig för

Jag tänkte att jag skulle ge den där sabelträningen i sportfäktningsklubb en chans till, men jag kom aldrig iväg.

Jag tänkte att jag skulle ta mig iväg till kämpaleken igen. Efter att ha varit där två gånger men ändå inte fått vara med och leka känner jag mig kanske helt enkelt inte så välkommen? Nu är det så läskigt varmt också. Bylta på sig vadderade kläder och plåtbitar för att slåss i den här hettan, nja.

Jag tänkte att jag skulle börja träna capoeria. Jag har sett ut en klubb och skrev till och med in träningstider i almanackan… men jag gick aldrig dit.

Jag tänkte att jag skulle börja om med lindyn. Jag gick och dansade två gånger, varav den första fantastiskt lyckad och den andra mer tjahapp. Efter det har jag inte riktigt idats ta mig iväg.

Jag tänkte börja om med queertangon, och det vill jag väl egentligen också. Men kanske inte just nu.

Jag tror det får bli en slö sommar, där saker blir som de blir. Kanske det blir något tangoaktigt någonstans, och kanske jag till och med försöker dansa något nytt… men jag ska nog avstå från att planera. Saker man inte riktigt ids kanske man faktiskt ska låta bli.

Jag ska ha hobbysemester.

——

Andra bloggar om fäktning, kämpalek, hobbies, pardans, lindy hop, tango, lättja

Bluffarens guide till fenomenet demo-uke

Aikidoträning brukar i allmänhet gå till så här: instruktörern visar en teknik, och förklarar och demonstrerar vad han eller hon vill att man ska försöka åstadkomma. Medan detta pågår sitter eleverna ner på mattan, och när instruktören visat färdigt hugger man någon att träna med. Sedan tränar alla på tekniken medan instruktören går runt, och griper in med korrigeringar där det behövs. Efter ett tag avbryter instruktören för att visa något nytt, alternativt en detalj i det man höll på med. När man återigen börjar träna väljer man oftast någon ny att träna med.

För att kunna visa tekniken måste instruktören göra den på någon. I allmänhet väljer läraren ut någon av sina elever till detta; det kan vara olika varje teknik, eller en elev kan få agera kastdocka (uke) hela passet.

De flesta instruktörer väljer sina demonstrations-uke bland sina allra bästa elever. Att vara uppe och snurra som demo-uke är därför något som ofta innebär en viss status. De som agerar demo-uke brukar också anse att det ger något till dem själva. I en större grupp får man oftast inte känna på lärarens teknik särskilt ofta, men den som gör det regelbundet får känna på ”hur det ska kännas” vilket är en god förutsättning för att själva hitta fram till god teknik. De får också vänja sig vid att attackera utan att veta vilken teknik som sedan kommer, vilket är en mycket god träning på att ta emot teknik, och detta i en situation där de flesta skärper sig lite extra eftersom andra ser.

Behovet av skicklig demo-uke hänger samman med aikidons behov av ett system för hur den som tar emot teknik ska agera för att träningen ska bli meningsfull, det system som kallas ukeroll. Detta är också orsaken till att det är ovanligt att instruera nybörjarpass helt på egen hand. Man behöver ha någon med som kommit en bit på väg och kan agera uke när man ska visa teknik, så nybörjarna greppar att det är viktigt även hur den som tar emot teknik agerar.

——

Jag klippte ut den här förklarande texten ur memoaravsnittet Karriärstegen eftersom det tog oproportionerligt mycket plats. Andra bloggar om aikido, uke, bluffarens guide

Karriärstegen

Budomemoarer, del 27

På det universitet där jag studerade mötte jag en kille som tränat på Iyasaka men slutat. Vid den här tiden kunde jag inte tänka mig något skäl att sluta träna alls, så jag frågade förstås varför. Som svar fick jag någon kort mening om klubbens påläggskalvar. I rösten hördes ett bittert stänk, och jag som aldrig räknat med att bli något blev lite putt. Jaha, så du hade räknat med att just du skulle få stå i rampljuset eller?

Det korta samtalet fastnade i minnet, och jag grubblade en del på det. Påläggskalvar? Näe, på Iyasaka behandlades väl alla lika. Här togs ju till och med rena nybörjare upp som uke för att demonstrera teknik, både av Kobayashi sensei och av klubbens egna instruktörer. Inte nog med det, den som agerat demo-uke fick sedan göra tekniken på instruktören, och om det inte gick bra få instruktioner inför öppen ridå. Det är inte många japanska höggraderade aikidoinstruktörer som låter nybörjare göra teknik på dem. De flesta låter inte andra göra teknik på dem över huvud taget, de gör teknik och deras elever tar emot. En mer människovänlig inställning än Kobayashis gick väl inte att hitta, och den klubb som följde detta exempel måste rimligen behandla alla elever lika.

Jag måtte ha sett vad jag velat se. Givetvis behandlades inte alla lika. På ett grundpass där nybörjare efter nybörjare togs upp som demo-uke insåg jag hur länge sedan det var som detta hänt mig. Visst tog instruktörerna upp nybörjare som demo-uke, på samma sätt som Kobayashi sensei gjorde. I övrigt använde de duktiga uke, bra demonstrationsobjekt, men inte alla i mellanlägena. Jag hade halkat ur den fas där jag fick uppmärksamhet för att man helt enkelt ska ge uppmärksamhet till nybörjare, och jag tillhörde inte de duktiga eleverna. Det var inget konstigt med det alls.

En annan ögonöppnare blev tjejen som i omklädningsrummet avslöjade att hon skulle gå på den kommande kyugraderingen mest för att hon räknade med att i så fall bli utplockad av instruktören till att vara uke till någon av dem som skulle gradera. Att jag aldrig fick den rollen, det visste jag – men fanns det andra som till och med kunde räkna med det, i de fall då inte de graderande fick vara uke åt andra? Ja, så var det nog faktiskt. Samma personer snurrade runt som uke på gradering efter gradering. Jag fick samma uke till min tredje- och min andrakyugradering, och att jag inte gillade hennes stil särskilt spelade ingen roll. Hon ansågs duktig och framåt och tillhörde påläggskalvarna, och hade lagom mycket högre grad än jag. Risken att jag skulle få henne även till första kyu borde vara ganska stor.

Han hade haft rätt, killen på universitetet. Redan på lägre kyunivå var det klart vilka som skulle göra karriär i klubben och tas upp i instruktörskåren. Den vägen var ganska lång, och gick via att på högre kyunivå instruera barnpass, assistera på grundpass och småningom på dan-nivå instruera egna pass. Vilka som skulle komma ifråga syntes långt tidigare, på vilka som valdes till uke på kyugraderingar och vilka som användes som demo-uke. Jag blev nu inte bitter över detta på det sätt som killen på universitetet verkade vara. Skillnaden var väl kanske att jag personligen aldrig räknat med att bli något. Däremot minskade min förtjusning över min klubb, och jag blev allt starkare medveten om dess formella och informella statushierarkier.

Senare har jag tränat i miljöer där man konsekvent velat använda alla tränande som demo-uke, med tanken ”man ska ju kunna göra teknik på alla oavsett hur de beter sig”. Det låter vackert men eftersom aikidoträning är beroende av aikidons ukeroll är detta rent pedagogiskt inte optimalt. Jag kan inte heller påstå att någon ljugit och sagt att Iyasaka fungerade på annat sätt än vad det faktiskt gjorde. Att jag färgat mina glasögon rosa kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.

—–

Andra bloggar om aikido, Iyasaka, träning, hierarkier, status, sociala spel

En kvinnlig bredbening

En bredbening är enligt susning.nu

en person som på buss, tunnelbana eller spårvagn sitter med så stort avstånd mellan knäna att bara halva sätet bredvid är ledigt. För att helt förtjäna epitetet bredbening, krävs också att personen inte självmant makar ihop sig när någon slår sig ner bredvid.

Det finns teorier om hur man bäst kommer tillrätta med bredbeningar – t.ex. snällt be dem ge en plats innan man sätter sig ner – men någon slutgiltig lösning på problemet har ännu inte offentliggjorts.

Av okänd anledning är så gott som samtliga iakttagna bredbeningar av manligt kön.

Tvärtemot vad Susning säger så finns det verkningsfulla strategier mot bredbeningar. Det gäller att uppföra sig som en högstatusmänniska som har rätt att ta plats. Innan man slår sig ner bredvid bredbeningen ska man ta ordentlig kontakt med den och visa med hela kroppspråket att man är på väg att dimpa ner bredvid den, nästan in i dennes revir. Ett tag körde jag konsekvent med den här metoden som experiment. Den fungerade förvånansvärt bra. Sedan iddes jag inte längre. Nu använder jag den ibland när jag tror att den ska behövas, men oftast orkar jag inte kriga om sittplats på tunnelbana eller buss. Det finns viktigare saker här i livet.

Nu har jag sett en kvinnlig bredbening, eller i vart fall bredbeningens kvinnliga kusin. På tunnelbanan i förrgår satt en välvårdad dam på lite över 60 eller så och pratade i mobilen via headset. Hon satt med de långa kjolklädda benen i kors, utsträckta åt sidan så de nästan nådde fram till mittgången. Mycket plats att sitta på fanns det inte bredvid henne, men jag satte mig på den som fanns och utgick från att hon skulle göra som kvinnor brukar när de får en aldrig så liten påminnelse om att de brett ut sin kropp nämligen maka åt sig, och lägga sina ben framåt istället. Det gjorde hon inte.

Jag glodde på tanten. Hon tittade tillbaka. Jag tittade menande på hennes ben och tillbaka till hennes ansikte. Hon strök med en hastig gest över den veckade kjolen som för att säga: är det något fel på den här eller?

Jag iddes inte sitta på halva rumpan, utan flyttade mig några säten bort. Småningom satte sig en kille bredvid henne, en bredaxlad och allmänt ung sak. När han klev av vid Slussen kollade jag på hennes ben. Jodå, hon hade makat åt sig. Inte så att hon inte alls bredde ut sig utanför sin stolsits bredd, men inte långt ifrån.

Ska vi säga att skillnaden är min och den här killens kön, eller våra respektiga kroppsspråk? Jag tror nog faktiskt mest på kroppspråk. Sen ska vi komma ihåg att kroppspråk är tämligen könsspecifikt.

——

Andra bloggar om könsroller, kroppsspråk, tunnelbanan, genus

Att föra sidosteg

Jag fick med mig en kompis på tango på Grönan igår. Hon har testat lite lite tango förut, av queertango-stuk, och jag trodde inte hon var färdig att dansa på milonga utan utgick från att vi förmodligen skulle ge oss efter prova på-lektionen före. Så blev det också. Jag hade föreslagit att vi skulle gå den i förarroll bägge två, men eftersom man fick dansa med samma partner hela lektioner dansade vi ihop och bytte roller.

Provlektionen gick, som sådana brukar, för fort fram och gick igenom massor av olika saker. Det började bra med att gå och gå och gå, men sedan blev det förstås ett flertal olika stegkombinationer, inklusive salida med kors, istället för att ta varje steg för sig. Jag tror inte vi ska gå på flera sådana introlektioner. Om min kompis vill testa mera tror jag vi tar oss iväg till någon praktika istället. Framåt bakåt och sidosteg, det var materialet för tre tvåtimmarlektioner med Gunilla och Jan så jag tror de räcker ett tag för min kompis också.

Efter lektionen pausade vi med öl och vatten, och sedan lärde jag min kompis hur man för sidosteg. Det greppade hon perfekt, kändes jättebra! Man känner sig så duktig när man lyckas visa något och den man visar fattar direkt. (Inte konstigt att begåvade elever ofta blir mer populära hos läraren.) Hon hade känt att jag gjorde något annat än att bara själv kliva iväg och förvänta sig att hon ska hänga med, men visste inte vad. För att demonstrera förde jag henne i några sidosteg, och förde sedan ett sidosteg till utan att själv gå ett. Förningen kommer först, alltså, och består av att ladda för ett steg. Det känner följaren och kliver iväg, varpå man själv kan följa efter. Detta löser även problemet med sidostegens längd. I tango står man precis mittemot varandra, och det finns ingen möjlighet att detaljreglera hur långt den som följer kliver. Genom att ladda för steget och liksom bjuda in till det, och följa efter sedan följaren rört sig, kan man se till att landa mittemot.

När vi var färdiga upptäckte jag att en av de duktiga dansarna iakttagit oss. Usch… inte lyckades jag fiska upp kontakt med min partner hela tiden så alla steg fördes och följdes väl. Det såg säkert klantigt ut. Jag har dåligt tangosjälvförtroende.

——

Andra bloggar om tango, argentinsk tango, Gröna Lund

Att styra den som attackerar

Budomemoarer, del 26

När någon lär ut tekniker med syftet självförsvar brukar man ofta börja tekniken när angreppet redan är ett faktum: slaget är på väg, eller greppet är kopplat. Aikidon tränar förvisso också så, särskilt i början, men med tiden får man även träna sig på att styra angriparen. Om jag står passivt och väntar på ditt anfall, är det du som bestämmer när det ska ske. Om jag däremot rör mig mot dig, vet jag när jag överträder gränsen mellan våra revir. Jag vet när din attack kommer. Jag har inte lämnat över initiativet.

På Iyasaka tränades mycket på initiativ. Sträck fram en arm för att den ska bli gripen. Sänk den, så kommer angriparen (enligt aikidons stiliserade mönster) att springa runt för att försöka attackera bakifrån.

Att hantera flera som attackerar och rör sig fritt var en ofta återkommande övning. Det viktigaste är att inte hamna i mitten och vänta på att bli attackerad – då är det kört. Man ska man själv välja vem som blev nästa attackerare, genom att röra sig mot denne så han eller hon inte hade något val. Sedan kan man med fördel kasta angriparna på varandra, så de kommer i vägen för näste anfallare.

En övning som återkom med glesa mellanrum var att stå i en cirkel av angripare, som alla skulle anfalla på kommando. ”Uté!” ropade man, vilket förmodligen är någon dåligt uttalad japansk term, och sedan anföll alla. Så fort man ropat och angreppen var på väg begav man sig mot den punkt mellan två angripare som man sett ut. ”Förhåll er till gruppen som till en enda individ” sade Urban, och vi försökte allt vi kunde att inte tappa bort oss i koncentration på enskilda individer.

En av mina instruktörer i den klubb jag valde efter Iyasaka tyckte inte om att jag rörde mig mot honom, när han skulle göra ett snett slag som kallas yokomenuchi. Jag tyckte att jag tillämpade vad han lärt mig. Han tyckte att jag gjorde fel. Tja, han måtte ha haft rätt enligt sin världsbild. För mig är dock detta en väsentlig del av aikidon, och en av de aspekter som jag tränat mer på Iyasaka än någon annanstans.

——

Andra bloggar om aikido, Iyasaka, attack, anfall, initiativ, träning, budo