Vid mina fötter är plötsligt en skylt “Bågskyttebana”. Jag tvärstannar. Jag har svängt upp från vägen som går en bit ifrån sjön. Plantskolan där jag ska köpa frö är på andra sidan om en mindre väg en bit bort. Ängen framför mig är klippt eller slagen. I ena ändan finns stora skyttetavlor, mest runda. Oj! Jag har aldrig vetat att det finns bågskytte så nära, bara tjugo minuters promenad från mig.
Är kusten klar? Kan man gå över? Det verkar så. Jag slänger iväg en fråga om det är tävlingsskytte de sysslar med, till mannen som promenerar tillbaka från tavlorna med ett fullt pilkoger vid höften. Jag får inget svar. Bågskytte, det måste vara lite som att kasta dart som jag gjorde för länge sen. Tänk om…
Efter lustfyllt botaniserande bland fröpåsar och krukdesigner går vägen tillbaka över fältet. Jag går fram till en man som står nedanför klubbstugan och ser kontaktbar ut. Han berättar om de olika typer av bågar som används, och pekar på en av de tränande som skjuter långbåge, men säger att han själv bara är tillfällig gäst och hänvisar mig till en person som sitter på den lilla klubbstugans veranda.
Stugan är under reparation eller tillbyggnad. Trappan upp saknar ett steg. Väl uppe presenterar jag mig och frågar lite. Mannen säger inte sitt namn, och ser avvaktande ut. Det finns en introduktionskurs om några timmar som man kan gå, och det blir nog ingen mer sådan före september. Han hänvisar mig till hemsidan. När jag säger att jag testat lite kyudo blir responsen omedelbart att det är något helt annat. Jo, det är jag mycket medveten om, men måste man vara så avvisande för det?
Näe. Med det bemötandet blir det nog inget bågskytte.
——
Andra bloggar om bågskytte, långbåge, precisionsidrott, Bromma, Lillsjön
2 juli 2008 kl 8:28 e m
“Hej. Vi är väldigt speciella. Syns inte det? Hur skulle det se ut om vi släppte in vem som helst i vår grupp. Då vore vi ju inte speciella längre.”
Fast man vet ju inte. Det kan ju också vara så att gamle farbror Bertil som alltid varit föreningens solstråle just omkommit, och alla är så tyngda av sorg att ingen kan ta in en annan människa. Det är inte alltid lätt att veta.
3 juli 2008 kl 6:18 e m
Nej, man kan inte veta. All typ av kamp- eller vapenrelaterad träning utomhus drar till sig en del “konstig” uppmärksamhet, av sort man inte vill ha. Det kanske är mer naturligt att vara skeptisk till en människa som tilltalar en vid bågskyttet på ängen, än i sporthallen. Vore jag tillräckligt tänd på det skulle jag ge det en chans ändå. Nu tror jag det får bli något annat istället.
Jag kan ändå inte låta bli att undra om jag blev könsdiskriminerad. Om jag blev sedd som okunnig och oseriös för att jag har för vek haka, för ljus röst och utväxter på bröstkorgen. Det var rätt stor andel män 45+ i det där gänget… Å andra sidan skulle det kunna vara så att jag är van omvänd könsdisriminering – att alla tycker det är så jävla kul och trevligt när det börjar komma lite tjejer också till träningen, och när jag inte får den responsen kanske jag känner mig orättvist behandlad?
16 juli 2008 kl 6:55 f m
Eller så handlar det helt enkelt om att man inte orkar med att undervisa massor av halvintresserade nybörjare, utan vill ha lite högre tröskel. I så fall gör man nog klokt i att skrämma bort t.ex. mig, som kan tänka mig att testa många olika saker men inte nödvändigtvis tycker att just bågskytte vore det allra hetaste.
25 augusti 2008 kl 11:09 f m
Hej, jag sökte bara på bågskytte på google å bloggar då så hittade jag det du skrivit!
Jag blir nästan arg när jag läser det… eller ja blir arg, så ska man absolut inte behöva bli bemött! Jag anser inte att vi bågskyttar är konstiga, nu vet jag ju dock inte vilken stad eller så du varit! Och kanske är det så att farbror bertil dött inte vet jag! Men jag tycker att man ska vara trevlig mot alla som kommer och är intresserde! Det är då vi!!!
Alla nya är mer än välkomna, fast kasnke för att vi är en väldigt väldigt liten klubb! Vad vet jag!!
mvh //Malin