Fastbunden i en stol vid köksbordet

Jag har jobbat på ett äldreboende, ett så kallat ”gruppboende för dementa” men jag kallar det ålderdomshem för dementa, där en kvinna bands fast i en stol vid köksbordet. Att binda fast just dementa i rullstolar är inte helt ovanligt och är inte kul för någon inblandad men ibland finns det inga bättre alternativ. Tänk dig en dement som fallit och brutit lårbenshalsen, och sen bryter upp det halvläkta igen och igen och igen för att han eller hon inte minns att han inte kan gå, och kliver upp ur rullstolen – och faller.

Dementa som inte redan hade rullstol när de blev dementa brukar sällan lära sig att rulla stolen med händerna. Istället får de en låg rullstol, och man tar bort fotplattorna så de kan kava sig runt med fötterna. Bara man ställer stolen i korridoren och låser upp den, brukar de hitta hur man gör inom någon dag. Att kava sig fram med fötterna är väl mer intuititvt än att rulla med händerna på rullstolshjul.

Att binda fast en människa i en vanlig stol är en helt annan nivå av frihetsberövande. Den här kvinnan föll förvisso då och då och hade brutit nyckelbenet minst en gång, men ändå. Hade hon inte kunnat få ha på sig hockeyskydd eller nåt? Hon var blind, men traskade trots detta omkring med sin rollator. Förstås stötte hon ideligen i andras rollatorer och rullstolar, vilket trots att hon rörde sig försiktigt gjorde de andra boende irriterande.

Att hon inte kunde prata med andra eftersom hon var spansktalande och svenskan vittrat bort så bara det allra mest basala fanns kvar, om ens det, gjorde inte saken bättre. Inte fanns det heller någon enda i personalen som kunde ens lite spanska. Jag var nog den enda som försökte anstränga mig att säga ”buenos noche” vilket säkert är fel grammatiskt men i alla fall begriplig. Där satt de blinda kvinnan utan möjlighet att röra sig eller prata med någon. Snacka om fängelse.

Hon hade inga barn eller andra anhöriga som besökte henne. Om hon haft det, kan jag inte tänka mig att hon bundits fast i en vanlig stol utan att någon ens försökt skaffa henne en rullstol. Denna underbara firma Attendo, som drar ner på personalen till bristningsgränsen eftersom varje enhet ska gå med vinst.

Jag borde ha gjort något. Jag borde ha bråkat. Men jag var själv i ganska dåligt skick då, och dessutom bara timvikarie över sommaren. Idag är jag mer mig själv igen och skulle inte stått ut med mig själv om jag inte åtminstone försökt koppla in en arbetsterapeut för att ge tanta en rullstol… men skulle å andra sidan aldrig ta jobb på ett så hemskt ställe, nu när jag känner att jag kan välja.

Något jag faktiskt gjorde var att ta kontakt med en journalist på Dagens Nyheter, som nyligt skrivit om något missförhållande någonstans i vården. Hon tyckte det jag berättade inte lät klokt, men släppte tråden. Antingen trodde hon inte på mig, eller så föll det på att jag inte var beredd att framträda med namn. Av någon anledning hade jag fått för mig att hon kunde något om det ämne hon skrev om, men hon visste inte ens att det krävs läkarintyg för att få binda fast folk i stolar… dum jag. Vad hade jag väntat mig.

Jag undrar hur den läkare som skrev ut intyget för den spansktalande kvinnan är funtad. Antingen kan han inte ha fattat att hon skulle bindas fast i vanlig stol istället för rulle, eller så är han inte utrustad med den lilla detalj som kallas samvete.

Idag skriver Aftonbladet om Lage som miste sin benprotes på överläkarens beslut. Om överläkaren bestämt sig för att Lage inte ska få ha sin protes ens när han skrivits ut från sjukhuset, borde han åtminstone få en rullstol. Om den arbetsterapeut som skriver ut en sådan tycker att Lage verkar klara av sin benprotes, torde denne kunna göra påtryckningar på läkaren ifråga eller veta vad man annars gör åt saken – skaffar ett alternativt läkarutlåtande kanske?

Om man är sjuk gäller det att vara frisk, så man klarar av att vända sig till rätt instans. Alternativt ska man ha barn som vet vart man ska vända sig.

——
Andra bloggar om åldringsvård, demens, vård, sjukvård, rullstol