Jag dissar Herräng, del 1

Dansmemoarer, del 6

Är hon inte riktigt klok den där människan? Dissa lindyhopens Mekka, det kan man väl inte göra?

Jag kan.

Jag var där som nybörjare, och gick nybörjarkursen den första veckan – året bör ha varit 2004 eller möjligen 2005. Nybörjarundervisning i dans brukar suga, men det här är det värsta jag hittills stött på. Väldigt många åker i och för sig till Herräng mer för att dansa hela nätterna än för lektionerna, vilket nog är en klok prioritering, men som nybörjare kommer man inte upp på dansgolvet särskilt lätt. Lindy hop är en ganska komplicerad dans, som det tar ett tag att lära sig dansa hyfsat. Elever på grundkurs är helt enkelt sällan flygfärdiga.

Samtidigt är Herräng helt fantastiskt. Det kommer man inte ifrån. En vecka på Herräng tillbringas i en liten bubbla bortom tid och rum, där den vanliga vardagen slutar existera. Hela lägret är mycket löst organiserat, så löst att det är märkligt att det håller ihop – att organisera lagom mycket är förmodligen det som utmärker en skicklig organisatör. (Lennart Westerlund borde förmodligen föreläsa i organisationsteknik på Handels.) Den före detta bruksorten Herräng fylls till bredden av tillresta gäster, turister av en alldeles särskild sort. Den lokala butiken har högsäsong mitt i sommaren. Skolor, campingplats och marina stuvas full med lindyhoppare. Det finns madrasser till utlåning, men de räcker inte. Då ombeds de dansande reservera dem för utrikes tillresande, och de svenskar som hoppats på något bättre än det medhavda liggunderlaget får ge upp sin. Tillräckligt många lyder för att det ska fungera, och nästa år kommer nästan alla svenskar att ha med sig något ordentligt att ligga på.

För att transportera sig under lägret finns ett stort lager av skrotfärdiga cyklar till uthyrning. Priset är högst rimligt, även för ett schabrak som ser ut att kunna falla i bitar när som helst. Resten av året inkvarteras cykellagret någonstans, för att dammas av och tas fram till nästa läger. I detta någonstans lagras även en stor mängd rekvisita och utsmyckning. Herrängs Folkets hus stuvas om, så det inte går att känna igen. Ett par korslagda urblekta röda flaggor på en vägg vittnar om vad det egentligen är för byggnad, men det är allt. En hel liten bod med utklädningsmaterial plockas också fram årligen, för dem som behöver komplettera sin utstyrsel till temafesten. Ytterst få orkar sedan släpa hem hela maskeraddräkten, utan lämpar av i utklädningsboden – och så fylls förrådet på. Mellan flaggstängerna hängs en hängmatta upp. Bakom Folkets hus ställs det ut stolar. Nu är det färdigt för ständigt transporterande av och an mellan skolans gymnastiksal, några tält med installerade dansgolv utanför skolan, Folkets hus, och den tillfälliga restaurangen.

Herräng är inte det enda läger eller tillställning jag åkt på ensam. Ibland blir det jättekul och ibland blir det blaha; att hela tiden mingla bland okända kan vara lite jobbigt. Att umgås med kompisar som redan vet var de har en är mer vilsamt. På Herräng är dock de flesta ovanligt öppna och sällskapliga, så det sociala umgänget flyter på. Jag tror det har att göra med den där känslan av att befinna sig i en alldeles egen liten värld för sig.

Lägret samlar över 1000 människor under en fyraveckorsperiod – inte alla samtidigt tack och lov, även om många stannar fler veckor än bara en. Hur får man ut information till denna månghövdade skara, om allt ifrån veckans program till alla små detaljer som behöver ändras? Hur skapar man ett forum där man under veckans lopp kan be deltagarna att respektera ordningsregler för att inte störa lokalbefolkningen? De flesta skulle förmodligen trycka upp ett veckoprogram, men det går inte på Herräng. Programmet är inte klart ens när veckan börjar, för det fylls på med extralektioner i den ena eller andra dansen som lärare eller kursdeltagare känner för att hålla. Hör gör man, jo man håller ett informationsmöte varje kväll. Hur ser man till att folk kommer till informationsmötet? Man ser till att det är roligt. Varje kvälls infomöte består av en timmes stand up comedy med Lennart Westerlund, framförd på gräslig svengelska, blandad med dansnummer med mera. Information om tvättinrättningen presenteras av utklädda tjejer sjungandes ”Lindy’s laundry is the best thing since sliced bread”. Gör så på ditt veckoläger, vad det nu handlar om, och alla kommer att gå på infomötena. Jag garanterar.

Duscharna räcker aldrig till. Det finns en tvättstuga där man kan lämna in tvätt och få tillbaka den, men där går torkutrustningen sönder. Förkylningar från tre kontinenter samlas, frodas och sprids, understödda av det faktum att alla har sömnbrist. Faktiskt undrar jag om inte sömnbristen har en del i den fantastiska Herrängsupplevelsen. När man går omkring och är halvbedövat trött, som ett sektoffer på läger inom Moonrörelsen, blir saker antingen fruktansvärda eller fantastiska. Trots att man umgås med ett fåtal av de dansande känns det ändå i viss mån som en gemenskap, ett litet samhälle där man inte bara kan sköta sitt och skita i andra. Förmodligen är det här som det genialiska ligger, i det på gränsen till i underkant organiserade. Om allt verkade perfekt, om cyklarna var nya och skinande, då skulle folk förvänta sig att det fanns madrasser till alla och börja gnälla – men det här är inget ställe med fullservice. Det här är Herräng Dance Camp.

Till Herräng kommer varje år lindhoppens grand old man, Frankie Manning. Dessutom samlar man ihop flera hedersgäster som på något sätt hade del i lindyhoppens och swingerans kultur på den tiden det begav sig. Det är lindydansare förstås men även musiker som Dawn Hampton som dansat privat men inte på scen, och steppdansörer. 2004 när jag var där var Frankie Manning 90 år gammal. Om den dagen kommer när Frankie inte kan dansa längre kommer han fortfarande att vara mycket välkommen som hedersgäst.

När jag började dansa lindy hade jag inte så noga reda på att den dansades till jazz. Tur var väl det, för min uppfattning om jazz var att de som lyssnar på jazz är svartklädda människor som anstränger sig för att verka djupa och svåra; mitt öknamn på musikstilen var ”tut i lur”. På Herräng blev jag dock matad med glad swing från morgon till kväll. Herrängslägret gjorde mig till swingfantast utan att ens tänka på det.

Så ja, Herräng är fantastiskt. Själva undervisningen är dock kass, åtminstone på nybörjarnivå. Jag ska göra en mer detaljerad skildring av just min Herrängsvecka, och förklarar vad jag menar. Det kommer mera…

——

Andra bloggar om Herräng, lindy, lindy hop, dansläger, organisationsteori, stand up comedy