Dansmemoarer, del 10
I tangon, säger en del, är det bäst när man inte behöver känna sig för om vilket avstånd folk är bekväma med utan går rakt in i omfamningen. Pang in bara, och iväg.
Så gjorde jag på bluesnight.
Blues dansas nära, kropp mot kropp, och har inga föreskrivna steg eller mönster. Särskilt i USA finns det folk som undervisar blues på vad som ska vara autentiskt sätt, men de flesta som dansar blues gör det utifrån allmänt danskunnande kanske med lite argentinsk tango eller foxtroterfarenheter i bakfickan.
Det här var bara föra och följa, ingenting annat. Bluesnight var kontakt. Jag är egentligen ganska blyg rent kroppsligt, så varför jag kastade av mig det på bluesnight är en gåta. Stämningen och arrangemanget uppmuntrar till det. Eftersom kroppslig kontakt ledde till kontakt av en annan sort, den lek med kroppars rörelseriktning i rummet som är mitt knark, var det bara att hänga på. På bluesnight kände jag för första gången att jag kunde dansa.
Jag tror att de flesta var ännu ”väljigare” på bluesnight än på lindykvällarna, men det gjorde mig mindre. Jag vet inte om jag egentligen dansade mera än på lindykvällarna, kanske till och med lite mindre, men jag blev inte nedslagen av det för själva dansen var så bra. Oftast, i alla fall. Stolpskotten har jag glömt, förutom då han som försökte dippa mig och tappade mig på golvet. Först efter att jag på vant kampsportsmanér studsat upp för att fortsätta, reflekterade jag över att han inte ens bad om ursäkt – och jag blev inte ens rädd. Jag måste ha varit hög på någonting den kvällen. Frågan är bara på vad.
En amerikan bjöd upp mig flera gånger och gav mig massor av vackra omdömen. Sen begick jag nybörjarsynden att överbelasta honom, och fattade det inte förrän han nog ledsnat ganska ordentligt på mig. Märkligt nog kom han aldrig med några ursäkter för att dra sig undan, förmodligen för att han faktiskt gillade att dansa med mig – även om det fanns gränser. Jag skäms lite när jag tänker på det, även om det nog är ganska naturligt att man lätt gör så.
När jag kom hem efter lägret skulle jag dansa blues. Lindy, javisst, men mest blues. Det var helt självklart.
——
Andra bloggar om Herräng, bluesnight, blues, dans, kroppskontakt
19 augusti 2008 kl 11:52 f m
Det var när jag inte längre ville dansa Lindy utan bara Blues som jag började med Tango, och enbart därför faktiskt.
19 augusti 2008 kl 12:24 e m
Kopplingen är ju uppenbar… även jag tog vägen till tangon via bluesen.
28 augusti 2008 kl 9:16 e m
Jag måste läsa denna blogg oftare :)
Jag tog vägen till Tango via Blues :)
Nu mer använder jag Tango i blues istället.
19 september 2008 kl 9:03 f m
[...] kvar på Herräng vecka 2. Jo, jag såg en chans att få mera av min drog… jag ville ha en bluesnight till. Jag hade ingen bil och kände ingen som körde fram och tillbaka, så valet var att åka hem [...]
22 december 2008 kl 10:18 f m
[...] Det var roligt med lindy hop, men jag saknade något. Efter bluesnight på Herräng ville jag ju dansa blues, men någon sådan stod inte att finna trots att jag verkligen letade. [...]