Vad jag inte fattat. Herräng, del 8

Dansmemoarer, del 13

Vad katten stod hon och sade? Jag glodde dumt och inte så lite surt på den blonda tjejen som för ögonblicket funkade som ledare eller lärare. Skulle jag själv se till så jag kom runt 180 grader, själv ansvara för min position i flera taktslag? Var inte det killens/förarens sak att ta hand om? Hur var det nu med allt skäll man fick om man “gick själv”?

Det var inte för min egen skull som jag gick på den här lilla extrasessionen. Den var insatt eftersom det kommit såpass många rena nybörjare direkt in i nybörjarmedel på vecka två, och alltför många dansare utan grundläggande hum var ett problem för gruppen. För ovanlighetens skull var det tjejbrist, så jag gick till extralektionen för att hjälpa till som träningsdocka. Själv räknade jag med att det som lärdes ut där skulle vara så basalt att jag efter mer än 20 lektioner redan kunde det, men där högg jag i sten.

Den kvinnliga läraren/ledaren gick alltså på mig med detaljkorrigering, berättade vad jag gjorde för fel och hur jag skulle göra. Jag blev paff, tappade hakan, trodde inte på henne och blev sur över att betraktas som en del av problemet istället för osjälviskt hjälpmedel. Sen tvingades jag inse att hon hade rätt. Jag jobbade på att få till det, det gick rätt bra. Problemet löst, och när det väl var löst insåg jag att ja, det hade varit ett problem.

Varför hade ingen av de dyra proffslärarna sagt något, inte på hela första veckan?

I efterhand förstod jag vilken av lektionerna som det var meningen att jag skulle ha lärt mig vilken position som var “rätt” på fyran i swingouten. Emellertid var det så att jag inte tänkte i termer av var jag ska befinna mig vid vilket taktslag; jag tänkte i termer av att följa. Så länge ingen förklarade för mig att här finns en position som faktiskt inte kan föras, där följaren själv ansvarar för att ta sig till rätt läge, gick det inte in i min hjärna. Jag behövde få detta särskilt påpekat för mig, och det fick jag inte – inte förrän denna min brist ingick i högen “allmänna problem som folk borde fixat till långt innan de försöker sätta sin fot i nybörjarmedel”.

Var det många av nybörjartjejerna som missat att ta till sig det här, eller var det bara jag? Om det varit många borde väl hela gruppen fått sig en gnuggning på saken. Men om det bara var jag, varför tog ingen lärare sig tid att påpeka detta mitt grova fel så jag kunde rätta till det? Ibland på kurser har jag sett hur man springer förbi och kör över “den hopplösa eleven”, den som ändå inte har kapacitet att ta till sig kursmaterialet och som inte kan tillåtas sinka hela gruppen. Var det så de sett mig? Eller var det helt enkelt viktigare att mata gruppen med fem turer till att bli förtvivlade över?

Den uppmärksamme läsaren undrar förstås varför jag var kvar på Herräng vecka 2. Jo, jag såg en chans att få mera av min drog… jag ville ha en bluesnight till. Jag hade ingen bil och kände ingen som körde fram och tillbaka, så valet var att åka hem eller stanna – och då stannade jag, till och med onsdagen. Sen var det också så att jag verkligen ville lära mig det här. Jag hade ännu inte kommit fram till att såga undervisningen i sin helhet. Efter min första Herrängsvecka skyllde jag fortfarande mina brister mest på mig själv. Vi var inte så många från första veckans nybörjargrupp som stannade kvar till andra veckans nybörjarmedel, men vi som gjorde det hade faktiskt något gemensamt: vi var dels envetna som synden, och dels misslynta över vad vi kunde och hur vi klarade oss på dansgolvet. Upp i sadeln igen, skam den som ger sig. 2004 gavs nybörjarnivån bara första veckan, så något nivåval gavs inte.

I år kostar nybörjarveckan 3600 kronor, och jag tror inte det har höjts särskilt mycket sedan 2004. Om jag istället hyrt mig duktiga amatördansare för privatlektioner hemma i Stockholm hade jag fått mina grundläggande misstag tillrättade mycket snabbare och avsevärt billigare.

Därför, MaXMC som undrade varför jag inte åkte till Herräng i år. Därför har jag ingen större lust med Herräng. Jag försvann ganska fort ut från lindyn till tangon så jag hann bara med ett enda läger till, i Uppsala – en mycket trevligare erfarenhet. Om jag sätter igång och lindyhoppar mer seriöst i framtiden igen kommer lektionspaket på Herräng fortfarande att främst ge mig associationen “en av de sämsta affärer jag någonsin gjort”, för att inte säga “lurad”.

Nej Ulla-Bella, jag förväntade mig inte att bli någon dansfantom på en vecka. Jag förväntade mig bara att om något arrangeras som tar tre och ett halvt tusen av mig, ska jag få ut en hel del av själva kärnverksamheten alltså lektionerna i lindy hop. Du säger i princip “Herräng är inte för nybörjare”, och det kan jag hålla med dig om – men i så fall borde man väl inte hålla nybörjarkurser där över huvud taget.

Enligt Jonas har arrangörerna gjort en del förbättringar de senaste åren, alltså efter min nybörjarvecka. Jag antar och hoppas att det är sant.

Jag vet inte vem den blonda tjejen var som fixade till mina swingouter. Hon var svensk, blond, och ganska lång. Hon rekommenderade mig att ta lektioner i SSS när jag kom hem, men jag uppfattade det som att hon inte själv kom därifrån. Förmodligen var hon inte från Stockholm. Om du ser det här så ber jag om ursäkt för mina dolska blickar, och framför istället det tack du inte fick då. Det tog mig ett tag att förstå vilken tjänst du gjorde mig.

——

Andra bloggar om Herräng, lindy hop, dansundervisning, pedagogik, dans, swingout