Social kompetens

En förbluffande stor andel av befolkningen kan berätta att de var mobbade i plugget. En mycket, mycket liten andel säger sig ha mobbat. Det är något som inte stämmer här. Den som listar ut vad kan väl knäcka en vinare och skåla med mig för vår förmåga att förtränga och bortförklara sådant vi helst inte vill minnas.

Vuxna brukar bli upprörda över att barn mobbar varandra. Att de små söta liven kan vara så grymma! Frågan är om detta är aningslöshet, eller en total förnekelse av livets villkor. Jag försöker föreställa mig hur de vuxna skulle se ut, som på något outgrundligt sätt undgått pressning genom barnaårens sociala köttkvarn. Måhända de skulle uppnå samma grad av naivitet som de som när illusionen om den sorglösa barndomen, denna illusion som upprätthålles medelst benhårt blundande med ögon och öron. Hos dem som sluppit barndomens skärseld på riktigt skulle kanske naiviteten bli mer äkta vara. Någon större social kompetens torde de emellertid knappast få.

Alla flockdjur måste från början ha i sig möjligheten att bli en ledare, annars riskerar hjorden att bli herrelös när ledarhingsten trillar av pinn. I de flockar som sen bildas gäller det bara att lista ut vem som ska bli vad. De små barnen som mobbar varandra håller på och lär sig de spelregler som gäller i den humana världen. Under lektionerna tutar läraren i eleverna att man ska vara snäll, resa sig för gamla tanter på bussen och göra mot andra som man själv vill bli behandlad. Den dubbla dolda läroplanen är emellertid ingenting mot skolgårdens och uppehållsrummens läroplan.

Det dröjde en bra bit in i vuxen ålder innan jag insåg att alla de som kommer med det löjeväckande rådet att inte ge barn ovanliga namn för att de inte ska bli mobbade i skolan, är de som själva misslyckades med att lära sig reglerna. Valhänt försöker de göra sitt för att telningen ska klara sig bättre än de gjorde själva.

Jag är övertygad om att de där individerna som tar sig fram överallt – ni vet vilka de är. De som lyssnar på rätt personer och struntar i dem som är fel, skaffar sig rätt vänner, har rätt åsikter och kör över människor enbart i de fall de överkörda kan betraktas som oviktiga – är totalt omedvetna om att de följer ett slags spelregler till fulländning. Det är nämligen bättre att inte förstå varför man väljer bort kompisar som inte skulle bidra till en förbättrad social position. Man ska göra det bara, utan att analysera för mycket. Den som sett och förstått spelreglerna måste antingen bli äcklad eller cynisk, och har svårare att agera ändamålsenligt.

Det sägs att mobbade klarar sig bättre senare i livet än vad mobbarna gör. Då är frågan hur man reder ut vilka som mobbat. Eftersom de flesta väljer att inte minnas att de deltagit i mobbning – det var ju bara på skoj alltihop! Ni vet ju hur barn är – blir slutsaten att det är de som minns och erkänner att de mobbat, som far illa. Aldrig i livet att detta skulle vara mobbningsledarna, nejnej. Jag pratar om medmobbarna som följer John, en viss grupp av medmobbarna.

Detta måste vara de människor som klarar av de sociala spelet sämst. De som ser hur det fungerar, inte känner sig ha kraft att göra något annat än att följa mönstret när omoraliskt agerande krävs för att bevaka sin ställning, men är mycket mycket medvetna om vad som sker.

Länge leve förträngningsmekanismerna. Skål för pappa Freud.

——

Andra bloggar om , , , , , ,

4 kommentarer till “Social kompetens”

  1. ultraschmultra Says:

    Är förvånad att detta grymt intressanta inlägg inte genererat några kommentarer ännu. Eller, om jag nu köper din analys, borde jag kanske inte vara förvånad alls.

    Jag är ju uppvuxen i Tyskland, och lustigt nog stötte jag inte på fenomenet mobbing förrän jag som femteklassare gick en termin i svensk skola någonstans i den bergslagska obygden. Därmed vill jag inte säga att mobbing är specifikt svenskt (mind you) eller inte förekommer i Tyskland, men skolsystemet bäddar för några intressanta skillnader. Den gemensamma grundskolan i Tyskland är endast fyraårig, och antagligen är barn mellan 6 och 10 ännu inte så socialt raffinerade att mobbing på gruppnivå skulle vara vanligt. Ungarna är kanske mera ospecifikt elaka och testar gränser. Därefter fortsätter man på en av de tre högre skolformerna, och som det bättre medelklassbarn man var hamnade man förstås på Gymnasium tillsammas med de övriga välartade bättre medelklassbarnen. Nu tror jag inte ett dugg på att mobbing inte också förekommer bland medelklassbarn, men i den miljön där samtliga liksom ser sig som vinnare och är hyfsat trygga i sin sociala självkänsla är mobbing antagligen mindre intressant som hierarkimarkör. Försök till mobbing skulle nog snarare ansetts som avvikande i otrevligt stigmatiserande mening.

    Åter till femman i Sverige. Kamraterna var ett år äldre pga. den här i landet senare skolstarten, det var en ”tuff” klass med många brådmogna förpubertära hårdingar, och en (välartad) flicka i klassen var utsedd till allmänt mobboffer. Hon hade EN väninna, som av någon anledning tolererades (om än med fullständig ignorans). Naiv som jag var frågade jag mina klasskamrater varför hon utsattes för dessa trakasserier, och fick till svar att hon var dum i huvudet och en vidrig människa. Jag vill också minnas att jag vid något tillfälle sökte kontakt med henne genom en enkel hälsning, och fick något elakt och snäsande till svar, som förstås bekräftade klasskamraternas hårda omdöme. Alltså sjöng jag därefter med i smädvisorna (på den tiden var mobbingen ännu inte fysisk som man hör mardrömshistorier om från dagens skolgårdar), och det var inte förrän en lärare sade ifrån på skarpen (jag hade nog aldrig sett en så arg vuxen människa förut) som jag skamset insåg att det vi höll på med faktiskt var fel. Jag vill minnas att vi lämnade henne ifred efter detta, åtminstone tills jag flyttade tillbaka till min trygga tyska skola igen.

    Allt det här minns jag mycket väl, och nej, jag förmår verkligen inte ”agera ändamålsenligt” som du beskriver det som. Tursamt – eller ironiskt – nog innebär ett fullständig ignorerande av dessa vidriga mekanismer en per automatik stark position på den sociala stegen, att ”stå utanför spelet” verkar markera någonslags suveränitet som genererar pondus.

  2. kontakt Says:

    Eller kanske det är så att det bara är den som har pondus och suveränitet som kan välja att stå utanför spelet? Jag menar, stor idé för den som står långt ner i hackordningen att ”ignorera spelet”. Den blir inte mindre hackad på för det.

    Men den som har pondus och suveränitet kan förvisso även välja att spela.

  3. ultraschmultra Says:

    Så kan det vara – men hur får man pondus och suveränitet? Fungerar de relevanta spelen kanske annorlunda bland barn och vuxna?

  4. Lyckade mobbare minns inte « Kontaktsporter: dans och kampkonst Says:

    [...] behålla – sin social position. Här finns massor att säga men jag har redan sagt det, i inlägget Social kompetens. Jag nöjer mig alltså med att länka dit, och att konstatera att Elisabet Höglund verkar ha [...]


Lämna ett svar