Social kompetens

En förbluffande stor andel av befolkningen kan berätta att de var mobbade i plugget. En mycket, mycket liten andel säger sig ha mobbat. Det är något som inte stämmer här. Den som listar ut vad kan väl knäcka en vinare och skåla med mig för vår förmåga att förtränga och bortförklara sådant vi helst inte vill minnas.

Vuxna brukar bli upprörda över att barn mobbar varandra. Att de små söta liven kan vara så grymma! Frågan är om detta är aningslöshet, eller en total förnekelse av livets villkor. Jag försöker föreställa mig hur de vuxna skulle se ut, som på något outgrundligt sätt undgått pressning genom barnaårens sociala köttkvarn. Måhända de skulle uppnå samma grad av naivitet som de som när illusionen om den sorglösa barndomen, denna illusion som upprätthålles medelst benhårt blundande med ögon och öron. Hos dem som sluppit barndomens skärseld på riktigt skulle kanske naiviteten bli mer äkta vara. Någon större social kompetens torde de emellertid knappast få.

Alla flockdjur måste från början ha i sig möjligheten att bli en ledare, annars riskerar hjorden att bli herrelös när ledarhingsten trillar av pinn. I de flockar som sen bildas gäller det bara att lista ut vem som ska bli vad. De små barnen som mobbar varandra håller på och lär sig de spelregler som gäller i den humana världen. Under lektionerna tutar läraren i eleverna att man ska vara snäll, resa sig för gamla tanter på bussen och göra mot andra som man själv vill bli behandlad. Den dubbla dolda läroplanen är emellertid ingenting mot skolgårdens och uppehållsrummens läroplan.

Det dröjde en bra bit in i vuxen ålder innan jag insåg att alla de som kommer med det löjeväckande rådet att inte ge barn ovanliga namn för att de inte ska bli mobbade i skolan, är de som själva misslyckades med att lära sig reglerna. Valhänt försöker de göra sitt för att telningen ska klara sig bättre än de gjorde själva.

Jag är övertygad om att de där individerna som tar sig fram överallt – ni vet vilka de är. De som lyssnar på rätt personer och struntar i dem som är fel, skaffar sig rätt vänner, har rätt åsikter och kör över människor enbart i de fall de överkörda kan betraktas som oviktiga – är totalt omedvetna om att de följer ett slags spelregler till fulländning. Det är nämligen bättre att inte förstå varför man väljer bort kompisar som inte skulle bidra till en förbättrad social position. Man ska göra det bara, utan att analysera för mycket. Den som sett och förstått spelreglerna måste antingen bli äcklad eller cynisk, och har svårare att agera ändamålsenligt.

Det sägs att mobbade klarar sig bättre senare i livet än vad mobbarna gör. Då är frågan hur man reder ut vilka som mobbat. Eftersom de flesta väljer att inte minnas att de deltagit i mobbning – det var ju bara på skoj alltihop! Ni vet ju hur barn är – blir slutsaten att det är de som minns och erkänner att de mobbat, som far illa. Aldrig i livet att detta skulle vara mobbningsledarna, nejnej. Jag pratar om medmobbarna som följer John, en viss grupp av medmobbarna.

Detta måste vara de människor som klarar av de sociala spelet sämst. De som ser hur det fungerar, inte känner sig ha kraft att göra något annat än att följa mönstret när omoraliskt agerande krävs för att bevaka sin ställning, men är mycket mycket medvetna om vad som sker.

Länge leve förträngningsmekanismerna. Skål för pappa Freud.

——

Andra bloggar om mobbning, sociala spel, ondska, social kompetens, status, hierarkier, cynism