Dansmemoarer, del 15
När jag började dansa ute på onsdagarna hade jag inte så stora förväntningar, men allt måste ju bli bättre än på Herräng. Vad som förr i världen hetat Jesses Jassklubb fick nu namnet Zackes, och hyrdes in i en festvåning vid Hornstull så byggnationerna på Chicago kunde pågå ostört. På den tiden var nybörjartillströmningen lite mer måttlig än den är nu. På prova på-lektionen före dansen fanns inte bara nybörjare utan även folk som dansat ett bra tag. Särskilt killar kunde gå prova på-lektioner utan att se sig som nybörjare, för att plocka upp en ny tur eller två. Det här är inte särskilt bra dansundervisning i sig självt, men det behovet fyller det. Framför allt ger det möjlighet att känna på en del okända dansare, så att man redan ”känner” dem lite när det är dags att bjuda upp.
Upplägget att föra på kurs och gå ut och dansa följare blev väldigt lyckat, mycket tack vare min snälla danslärare. Han var ute och dansade de flesta onsdagar, och då fick jag alltid två danser med honom utan att ens behöva be om dem. Han förde tusen miljoner saker som jag inte hade en aning om vad de var, så det var bara att glömma alla tankar på att dansen skulle kunna analyseras. Det var bara att följa för allt vad tygen förmådde. På lägre nivåer lär man sig mer om följande på två danser med en duktig dansare, än på än två hela lektionstimmar i följarroll. Det kanske inte borde vara så, men det är så… åtminstone om man inte tillhör de mest obegåvade tio procenten.
Ett par gånger testade jag att gå introlektionen i förarroll. Det gick okej, och stötte inte på några större konstigheter fast det vid den här tiden inte fanns många tjejer som förde ute på socialt dansgolv. Däremot tordes jag inte just föra ute, inte om inte det fanns någon tjej från ”min” nybörjarkurs på Ebba där.
Det blev bättre allteftersom. Man hittade sina favoriter, folk jag trivdes med och som trivdes med mig. Ju mer jag dansade desto gladare blev killar av att bli uppbjudna av mig. Man ska komma direkt från dansgolvet, då är man populär. Det höll inte riktigt hela kvällen ut, småningom började jag ha dansat lagom många svängar med dem jag kände och resten kändes inte helt tillgängligt. Jag lärde mig gå hem innan det tog stopp, innan jag började känna att det var svårt att hitta killar att dansa med. Det flöt på, och med lite mera tid borde det ha flutit ännu bättre. Tanken att jag fullt frivilligt lämnade en scen där det funkade för att en annan dans verkade mer spännande svider lite… för vill jag tillbaka till lindyn igen måste jag ju bygga upp min dansscen igen, lära känna folk, skaffa nya favoriter. Jag vet inte riktigt om jag vill och ids.
——
Jag känner själv att det här blir lite tråkigt… visst är det märkligt att det går så mycket lättare att skriva intressant som sånt som inte är bra, än när man inte direkt har något att klaga på? Andra bloggar om lindy hop, dansställen, dansa ute, Jesses jassklubb, Zackes
31 oktober 2008 kl. 8:44 f m
Nu känner jag mig lite nödgad att fylla på lite, kanske inte den mest positiva sörjan, men here goes …
Jag började att dansa i Linköping, i en liten förening. Dansscenen i Linköping är inte stor, men väldigt väl fungerande, gissningsvis just eftersom den är så liten. Alla känner alla ganska direkt, alla dansar med alla, alla bjuder upp alla, och alla vill dansa med alla. Att bygga upp ett kontaktnät går på ett kick och man är bara glad när man är ute och dansar. Jag lärde mig fort att det är så här det går till i Lindykretsar. Efter ett tag började jag åka på läger och märkte att stämningen var liknande i Lund, Uppsala, Göteborg. I det sistnämnda har de en tämligen stor Lindyscen, men det är fortfarande så att alla dansar med alla och har trevligt.
Sen flyttade jag till Stockholm, och i snart ett år nu har jag försökt komma in i dansscenen, försökt få dansa med olika människor på olika nivåer (utan att de ser ut som om de skulle spy på en när man dansar med dem), försökt kommunicera och lära känna folk (vilket inte går på Chicago eftersom det är alldeles för hög ljudvolym och för lite möjlighet till social interaktion = få stolar, få bord, litet utrymme för annat än dans). Nu börjar det gå ganska bra, jag har hittat folk, på Ebba och på SSS, och Chicago undviker jag i möjligaste mån.
Varför fungerar inte scenen i Stockholm som resten av landet?
31 oktober 2008 kl. 12:28 e m
Oj, kan det verkligen vara så för killar? Jag tänkte att eftersom det finns så många fler tjejer borde det lösa sig ganska smidigt.
Ja inte är jag experten som vet (det tänkte du dig säkert inte heller). För mig har Chicago funkat väldigt mycket bättre än SSS, där vill ingen dansa med mig ens om de dansat med mig på Chicago… kan det vara så att din jämförelse av olika dansscener inte är helt rättvis, att det funkar lite annorlunda på läger där ingen räknar med att känna alla? Kanske du fick en ingång till någon på Ebba och på SSS, tänker jag, och sedan var du introducerad i gänget. (Kan man gå till Ebba för att dansa lindy nuförtiden, annat är på kurs? Det är ju främst ett buggställe.)
Sen tror jag att Stockholm generellt, på alla plan, är en hårdare stad där det är svårare att lära känna folk. Man skiljer hårt på de man känner och de man inte känner, samt är snålare mot de man inte känner. Mitt intryck av Göteborg (där jag iofs aldrig bott) är lite annorlunda på den här punkten.
Folk brukar akta sig för att klaga på sånt här. De är väl rädda att det ska slå tillbaka på dem själva, att de ska bli stämplade som socialt omöjliga, gnälliga och krävande. I tangoscenen är det normalt med ögonuppbjudning, därmed tittar man kanske inte på den man för ögonblicket inte vill dansa med. Där säger folk saker som att den som är väldigt känslig kanske kan ta illa upp av att folk tittar bort istället för att hälsa…
1 november 2008 kl. 9:04 f m
Jag är gnällig på den här punkten, och det står jag för :) Så visst, jag kan säkert ha bränt några broar, men …
Det går jättebra att dansa med en massa tjejer på Chicago, nybörjartjejer, men när de börjar komma upp i graderna som bildas det definitivt speciella klickar som man måste bli introducerad i. En kväll i våras, som nog var kvällen då jag slutade dansa socialt på Chicago, såg jag en glad och duktig tjej. När jag bjöd upp henne försvann leendet och entusiasmen i dansen. Hon följde, men bara det nödvändigaste, så att säga. Jag blev helt ställd och undrade länge vad jag personligen hade gjort för fel. Senare fick jag höra att andra, både förare och följare, har råkat ut för det här. Både på Ebba (ja, en buggkväll, jag kan inte dansa bugg :) och på SSS har det dykt fram någon som sagt ”Hej, du är ny, ska vi dansa?” … inte på samma nivå som i Göteborg eller Linköping, men ändock. Och sure, sen jag förstod att det krävdes att man blev introducerad så har jag letat efter diverse ingångar, och det går ganska bra, så kanske kände de där tjejerna på SSS till mig via någon kompis … fast jag är tveksam. :)
1 november 2008 kl. 3:27 e m
Jag har en väldigt liknande erfarenhet av en kille på Zackes (fast han hörde till SSS), från mitt första halvår som lindydansare. Jag hade sett honom dansa med andra halvnybörjare, så det var inte det som var orsaken. Jag lär ju aldrig mer bjuda upp honom, och det var väl det han ville.
I den mest klickiga eller elitistiska aikidokultur jag tränat i gällde det för att ta sig in att folk såg en träna med rätt personer. Man gjorde även klokt i att undvika dem som är ”fel”. Tränar man med de som är mindre duktiga ser det man själv gör mindre bra ut. Till detta kommer att vilka som är ”rätt” bedöms mindre av folks eget omdöme, och mer efter vilka de hippa tränar med. Det gäller alltså att bli upplockad av någon inom den hippa kärnan.
En sån här kultur blir väldigt otrevlig mot folk som kommer in utifrån, och dessutom konserverar den sig själv på ett mycket effektivt sätt. Det här var den aikidokultur som (tillsammans med en del annat) fick mig att sluta träna aikido… tänk att jag trillade in i en hobby som har så mycket gemensamt med just det som var en orsak till att jag lämnade.
1 november 2008 kl. 3:39 e m
Och vad gäller klickarna på Chicago… i en hård miljö bildar folk klickar. Det är oundvikligt.
En skillnad mellan Chicago och SSS/Ebba är att de sistnämnda är medlemsföreningar, och därmed lite mer slutna. När folk kommit in kan de tänkas stanna ett tag. Jag vet inte om folk tar mer hand om varandra där, men det vore logiskt om det på ett ställe som Chicago blir mer marknadsekonomi i dansrelationerna.
1 november 2008 kl. 8:40 e m
Intressant sätt att se på det, med marknadsekonomi, men jag tror dig. Kan säkert stämma.