En bekant säger att ytterst få kvinnor i bekantskapskretsen, eller kanske ingen, säger sig vara typiskt kvinnlig. Det säger något om de negativa värden som vår kultur förknippar med kvinnlighet… det, och så kanske hurpass snäv vår bild av Kvinnan är.
Resonemanget förutsätter att det är större andel av männen som anser sig vara typiskt manliga. Är det det? Jag tror det för det är en mer tydligt positiv bild, för en man att vara manlig. Men jag vet inte.
——
Andra bloggar om Kön, genus, kvinnlighet
8 mars 2009 kl. 5:58 e m
Att en tjej tycker om att baka är ett stort plus i min bok och det verkar vara väldigt uppskattat att jag gillar att laga mat. Vad säger genusvetenskapen om det? Jag tror det är så enkelt som Kent sjunger. We need to eat.
12 mars 2009 kl. 6:06 e m
Hihi. *lite stolt*
Bra analys det där, med att det är relevant att veta hur många män som tycker sig vara manliga också. Jag tycker nog faktiskt det verkar vara lite inflation i det också, att en del inte tycker att ”jag är typiskt manlig”. Så det kanske är allmänt, och jag gissar i så fall att det ligger lite i tiden.
Men det kanske ändå är mindre utbrett bland män, och som du säger, mer positivt för det mesta för en man att vara manlig.
En brasklapp är att min beskrivning gällde nog likaväl att säga att ”jag är ju inte typiskt kvinnlig” som ”jag är ju inte sådär som tjejer brukar vara” och ”jag är ju inte tjejig”, respektive ”jag var ju liksom ingen typisk tjej när jag var liten”, ”jag var ju liksom pojkflicka”, etc. :) Till dels kanske det beskriver mitt umgänge, men jag tycker definitivt inte alltid det. [Här tappade jag tråden...] Det gäller alltså personer som enligt min bedömning ganska väl kvalificerat som kvinnor också, och det lustiga är väl att man aldrig hör det omvända, och att jag tycker att jag hör det så ofta.
15 mars 2009 kl. 4:21 e m
Det tog ett litet tag innan jag förstod poängen… du har rätt. Man hör aldrig män stolt säga att de minsann inte är typiskt manliga.
16 mars 2009 kl. 7:14 f m
Jag får intryck av att ni anser att det skulle vara något positivt för en kvinna att inte vara kvinnlig. Är det bra om en människa är omänsklig också?
16 mars 2009 kl. 12:09 e m
Du har missförstått fullständigt.
Jag beskriver hur det är, och beklagar det.
16 mars 2009 kl. 9:11 e m
Jag tror det är rollen som är för snäv och den verkar bara bli snävare o snävare. Jag menar inte alls att det skulle vara speciellt positivt att vara okvinnlig. Men det känns snarare som det är ett nålsöga att passera.
Kan jag kalla mig kvinnlig fast jag har ludnare ben än min pojkvän? Med tanke på de äcklade blickar man kan få på en del gym o badhus, så skulle nog en hel del människor säga nej. Jag tillhör dem som heller aldrig kommer att få några barn och det är också något som diskvalificerar mig som kvinnlig (eller egentligen som ”riktig kvinna”) i mångas ögon.
Det finns hur många såna exempel som helst där jag inte uppfyller de krav som ställs för att jag ska kunna kalla mig kvinnlig och jag tror det är därför tjejer inte betecknar sig som kvinnliga. Man ser sin mänsklighet och vet att den inte räcker för att definieras som kvinnlig. Inget positivt i det, snarare sorgligt.
18 mars 2009 kl. 9:29 e m
Oj! Jag läste som en kratta.
Saker blir vad man gör dem till. Jag har fått höra att man inom Spetsnaz utgick ifrån att det simplaste sättet att skapa ett elitförband är att tala om för dem att de är ett elitförband och förväntas prestera som ett elitförband. Genom att intala sig något så blir det en självuppfyllande profetia.
Det är inte utan anledning man i självförsvarsträning är väldigt noga med att alltid träna på en nivå man klarar av. Det vore direkt livsfarligt att associera en sådan situation med misslyckande.
Fråga dig om du känner dig kvinnlig. När du känner dig glad kommer omgivningen sannolikt att uppfatta dig som glad. Same same but different.
Oklart om jag egentligen har någon poäng med det men jag har av hygieniska skäl klippt av håret i armhålorna. Kommer jag likt Simson att förlora all min kraft och manlighet nu? ;)
5 april 2009 kl. 5:05 e m
[...] Tankarna som lett fram till den här posten började med ett antal kommentarer till en post om att nästan ingen är typiskt kvinnlig. Även om det i skrivande stund verkar som att jag fick sista ordet (låter ju som att vi var [...]