Huggträning i aikido går normalt till så att man hugger i någon riktning (oftast rakt ner) och stannar där, lyfter och gör om. Första gången jag kände på en värja gjord för hugg försökte jag göra likadant, men blev uppmanad att lyfta svärdet i samma rörelse som hugget. Inte hugga rakt, stanna och stoppa utan hugga svängt så rörelsen kan förlängas och fortsättas. Det kändes bra, svärdet gick upp i en hasso-liknande position rakt upp praktiskt taget av sig självt. Det är alltså så man tänker huggfäktning med västerländska svärd, inte stoppa rörelsen längst ut i hugget utan låta det fortsätta antingen upp i någon typ av gard eller direkt in i nästa hugg eller parad. Varför gör man då inte så i aikidons svärdsträning?
Teori 1: Egentligen ska man göra det, men aikidofolk har alldeles för dålig koll på svärd för att fatta det. (Variant på teori 1: Det är så man gör om man faktiskt studerar japansk svärdskonst, men aikidons svärdsträning går inte primärt ut på att bli bra på svärd). Kanske kan det bero på att aikidon bara tränar med träsvärd, och att ett träsvärd inte skär genom luften på samma sätt som en metallklinga?
Teori 2: Det japanska svärdet och de västerländska har så stora skillnader, att de på denna punkt används väldigt olika. Skillnaden skulle kunna vara… ja vad. Att det japanska svärdet väger en bra bit mindre? Ett tyngre svärd borde ge större benägenhet för rundade rörelser, ja.
Teori 3: Det ska man egentligen inte göra med västerländska svärd heller. Mina instruktörer är ute och cyklar.
Teori 3 tror jag inte på, men annars vet jag inte.
För övrigt vet jag inte hur fäktningens tio budord lyder, förutom att denna ingår:
Du skall icke be om att få testa din tränares svärd, på det att du icke månde drabbas av begär efter att ha ett likadant (och dra på dig dubbla svärdskostnader).
——
21 juni 2009 kl. 9:08 f m
Hmm, jag tror inte att skillnaden i japansk och europeisk typ av fäktning bara kan förklaras med att svärden är olika. Jag tror man måste titta på det sammanhang som de utvecklades i. Till exempel att man aldrig använde sköld i Japan utan alltid (nästan) använde två händer till svärdet.
Sen tror jag man måste förstå skillnaden mellan olika typer av hugg som förklarat i den här filmen: http://www.youtube.com/watch?v=NCLLg10wAJM&feature=channel
I västerländsk fäktning verkar det inte vara så mycket eggens skärpa som dess tyngd på en väldigt smal yta som är det viktiga? Om man faktiskt ska skära med eggen är det nog skitviktigt att hugget är helt rakt och inte ”kurvat”…
Sen var jag tvungen att söka på Youtube för att se sidesword och det verkar som om även om de är tyngre än katanan så verkar de ha tyngdpunkten närmare handtaget?
21 juni 2009 kl. 10:39 f m
Filmen ska jag definitivt kika på så fort jag åter har en dator som klarar av sånt. Men jo, som jag förstått det är/var inte europeiska svärd übervassa, tyngden måste ha varit viktig. Jag kanske ska förtydliga att ingen uttryckligen bett mig ”kurva” själva hugget utan det kommer mest i slutet av rörelsen när själva hugget är över – men nog katten lär det spilla över, om man inte har det fokus på raka hugg som alla de japanska svärdsarterna tycks ha.
Sidesword är enligt engelska Wikipedia en tämligen nyskapad term för flera typer av svärd från flera områden. Inom SCA betyder nog sidesword ungefär ”en klinga som är lämpad för hugg- och stötfäktning efter de regler vi har fastställt”. Min har i alla fall en tyngd längst ut på handtaget, rimligen för att flytta på tyngdpunkten. Var japanska svärd har sin tyngdpunkt vet jag lite om, jag har ju bara tränat med bokken.
23 juni 2009 kl. 12:21 e m
Sidesword var första arbetsnamnet men pga många missförstånd att det rör sig om en typ av svärd har det nu gått över till att kallas C&T (Cut & Thrust).
23 juni 2009 kl. 1:37 e m
…och säger jag cut and thrust kan folk tro att jag är ute efter vilken fäktning som helst som innehåller både stöt och hugg, till exempel med plastsablar.
Terminologi är ett helvete. :P
30 juni 2009 kl. 11:56 f m
Vad jag förstår så är fäktningsdelen i Aikido inte för att träna fäktning, utan för att träna ki. Man har en huggrörelse som ska stanna för att fokusera vid ”Den Tien” (heter väl tanden zeka eller nått sånt på Japanska). Men tittar man på Kendo eller Iado så har man samma sorts rörelse där, ett hugg som stannar.
Tittar man rent praktiskt på hur det skulle kunna gå till på slagfältet så skulle en soldat som stannade sitt hugg dödas flera gånger om, om det inte bara fanns en enda fiendesoldat.
Tittar man samtidigt på det Japanska svärdet så är det en hybrid mellan svärd och sabel, men som dock bör användas som sabel.
Jag tränar med sabel inom Kinesisk Kung Fu och där stannar man inte med ett hugg, utan man fortsätter rörelsen. Oftast är inte rörelsen just att hugga av en kroppsdel, utan för att skära upp stora sår. Det vanligaste hugget med sabel är ett ”dubbel hugg”, t.ex. så kan man då först blockera bort andra vapen genom att svinga sabeln runt kroppen, sedan hugger man snett ner (vänder vapnet innan eggen träffar dig) och skär snett upp. Då har fienden två stora sår på kroppen, troligtvis ett på halsen, och du har sabeln redo att hugga eller blockera igen när nästa fiende kommer.
De Kinesiska sablarna har tyngdpunkten långt fram vilket ger en enorm huggkraft och då är det ren idioti att stanna hugget. Har en ”Da dao” som ser ut som en enorm köttyxa, tvåhändig, och lär vara väldigt effektiv mot de japanska svärden. Vid ett krig under tidigt 1800-tal så lär de Kinesiska bondesoldaterna ha huggt genom både svärd och soldat när de japanska soldaterna försökt parrera med sitt svärd.
Jag känner inte till den Japanska filosofin bakom svärds/sabel hantering, men enligt Kinesisk filosofi så är det helt fel att stanna ett hugg.
Dai Sihing
Marcus
1 juli 2009 kl. 12:06 e m
Kom ju på en annan orsak till varför man stannar svärdet i Budosporter, det är kanske så att det är just för att det är en budosport? Alltså en kampsport och inte längre en stridskonst?
En chinai eller bokken ska ju inte gå igenom en kropp, eller snitta upp en kropp, därför måste man stanna upp med hugget och låsa. Detsamma gäller då Iado även om man inte sparras där.
Hung gar, som är en kung fu stil, som jag håller på med är inte en kampsport utan en stridskonst. Det går ut på att döda, så därför har man mer realistiska övningar när det gäller sabel och svärd där man inte stannar hugget.
Dai Sihing
Marcus
1 juli 2009 kl. 8:34 e m
Jag känner faktiskt inte igen att man ”stannar” svärdet; man hugger ut rakt tills det tar stopp. Minns scenen i sju samurajer där svärdsmästaren blivit utmanad på duell av en klant. Han klyver killen snett över – och när hugget är slut, stannar svärdet.
1 juli 2009 kl. 9:24 e m
Tenshin Shoden Katori Shinto Ryu är väl det närmaste man kan komma klassisk stridskonst och anses inte alls vara budo, i alla fall inte i Japan. Där för man också tillbaka svärdet samma väg som man hugger, så teorin håller inte att det är i de mesiga budoarterna utan verklighetsanknytning man gör sånt. Se själv:
1 juli 2009 kl. 9:44 e m
Jag hoppas verkligen snart få en vettig dator så jag kan kika på youtube-filmer…
26 juli 2010 kl. 5:06 e m
Nu har jag äntligen sett filmen! En hel minuts japansk plink-plonk-musik innan speakern börjar prata (på japanska), det tar över två och en halv minut innan man får se nåt spännande :P Coolt! Snyggt.
Så här ett år senare tror jag att svärdets vikt har ganska stor betydelse. Dessutom har det japanska svärdet bara en egg, så att lyfta för att hugga igen blir ganska logiskt. De västerländska har två (även om en är ”huvudegg” och kallas sann egg, till skillnad från den falska eggen) och det blir logiskt att alltid hugga på vägen tillbaka till gard. Mitt nuvarande huggsvärd (vad jag nu ska kalla det) är tydligt balanserat för att alltid vara på väg mot nästa hugg. Riktigt vad som gör det vet jag däremot inte.
3 februari 2011 kl. 11:44 e m
Ytterligare en teori.
Det japanska svärdet är visserligen synnerligen vasst men är ganska ömtåligt. Det tål inte så mycket åverkan – så har det i alla fall sagts mig. Folk som tränar tameshigiri (att högga igenom fuktade vassmattor) som hugger snett böjer lätt svärdet – se t.ex. denna lilla berättelse http://tetsu.se/matbri4.php och det kan t.o.m. relativt lätt gå av. Har man ett sådant vapen får man förstås träna sig på att hugga rakt.
8 juni 2011 kl. 1:20 f m
Jag har bytt ut ordet ”sidesword” i texten, eftersom termen är ganska oegentlig. Diskussionen blir därför kanske lite svårbegriplig, vilket jag beklagar.
8 juni 2011 kl. 1:36 f m
[...] ofta även parerstänger – klingbrytare, varmed man kan fånga motståndarens svärd. Att hugga rätt ner i en sån verkar ganska farligt. Men varför [...]
8 juni 2011 kl. 11:11 f m
Så här ett par år efteråt tror jag att Ulrik hittade rätt i sin första kommentar. Japanska svärd är übervassa och skär i hugget, västerländska har inte alls samma rakbladsskärpa men är tunga och behöver inte nödvändigtvis skära på samma sätt.