Jag är tillbaka. Man är lite nyförälskad, så här i början. Träningen har krockat med jobb och annat krafs så jag har säkert ägnat mer tid åt att tänka på fäktning än jag faktiskt fäktats, och jag har köpt fler fäktningsrelaterade prylar än jag hunnit gå på pass. Jag satsar för fullt men ändå inte.
Klubben utvecklades åt ett håll jag inte gillade. Redan från början var den väldigt annorlunda strukturerad än vad jag med min budobakgrund förväntar mig av en klubb, och sen har den breddats och komplicerats ytterligare. Jag kommer från en kultur där man normalt tränar med alla; i min nuvarande träning blir jag tvungen att välja vad jag vill ha och välja bort sånt jag inte vill ha. Det är inte så jag egentligen vill ha saker, men kanske det faktiskt går att ha det så (vilket tog mig ett år att komma fram till). Det är mycket möjligt att jag hoppar av igen, och kommer tillbaka längre fram. Det är bra nu, så länge det varar, och om det i framtiden inte längre är bra får jag ta itu med den situationen då.
Om vi till hösten får en mer stabil situation vad gäller träningslokaler kan mycket förändras.
Full fart framåt, med bromsarna i beredskap. En gir ner i diket är inte så farligt, trots allt.
——
Andra bloggar om fäktning, attityd, inställning
