Kvällens pass blev en påminnelse om allt jag glömt. Haha, det finns säkert mer! men herreminje, uschanimej. Det är ju vad man kan förvänta sig, jag fäktades i ett år och höll sen upp lika länge. Min aikido sitter förstås mycket bättre kvar i kroppen på mig, trots att det var längre sen jag tränat. Jag hade glömt min gorget (halsskydd) så det blev bara lätta klingor – och det var på ett sätt bra, då fick jag verkligen koncentrera mig på hur det fungerar.
När man tränar utomhus får man åskådare. Vid Armémuseum håller sig folk på behörigt avstånd, här i förortsgrönområdet slog några barn sig ner vid våra saker. Lite obehagligt, när folk man inte känner sitter precis vid ens grejer och man inte kan hålla koll på vad de gör. Jag hade förvisso lämnat plånboken hemma, men det gör man inte alltid.
Imorgon bitti ställer jag väckaren på fem, och smyger ut på ängen för att vifta lite. Måste få känna på mitt sidesword…
——
Andra bloggar om fäktning
