Två timmar utan vätskepaus

Efter en timme börjar jag bli ordentligt seg i kolan. Jag är inte längre van vid att träna hela pass om en och en halv eller två timmar utan att dricka. Faktiskt tror jag inte att de andra Bujinkan-klubbar jag satt min fot i tränar så, men den här gör uppenbarligen det.

Hälsningsceremonin, ”shikin haramitsu daikomyo” och klappningar och bugningar sitter kvar i kroppen. Min nuvarande träning är så ceremonilös… jag vet att jag är knäpp men jag tycker om själva ceremonielet, den inramning kring träningen den skapar. Låren protesterar mot att pressas ner i seiza. Nej man blir inte mjukare med åren, särskilt inte om man slutar träna.

Träningen innehåller förvisso en del markerade slag och sparkar, men är huvudsakligen väldigt mjuk. Jag rör mig ofta för hastigt och gör det svårt för min partner att hålla kvar i mig – då släpper han, där jag är van att aikidomänniskor brukar hålla i för kung och fosterland. Vi söker och letar efter sätt att göra tekniker och kontra dem som inte ska väcka några motsträvighetsimpulser hos den andre. Mm, det är ju intressant det här. Flera människor turas om att leda passet, visa några tekniker och sen får någon annan ta över. En av dem säger till och med att jag ska söka efter det dansanta! och ord med kontakt i används en hel del. Jo, jag vet ju att det finns intressanta grejer i Bujinkan. Det har jag både sett och känt förut.

Jag fick träna hela passet med samma svartbältesgraderade kille, som var snäll och trevlig och inte särskilt inriktad på att hela tiden visa mig tillrätta – det uppskattas. Hmm, om de brukar träna hela passet med samma person undrar jag om jag inte får svårt att trivas i den här klubben. Om inte klubben är extremt liten brukar sånt leda till klickighet, till noggrant väljande av vilka man tränar med. Vem grabbar tag i någon helt okänd för att träna ett helt pass, för tänk om människan ifråga suger och är allmänt jobbig att ha att göra med? Jo någon gör det uppenbarligen! och det får jag vara glad för. Nu betyder ett svart bälte i Bujinkan oftast inte alls samma grad av erfarenhet som ett svart bälte i övriga budoarter, men killen var duktig och rolig att jobba med och sån tur lär jag ju inte alltid få framöver.

Efter sommarterminen, om jag stannar då. Blir jag placerad i fortsättningsgruppen då, för folk som tränat gissningsvis en eller två terminer? Det lär ju inte alls bli lika roligt. Jag vill egentligen skita i huruvida jag lär mig Bujinkan enligt konstens alla regler, utan bara leka med kontakt och ha skoj…

I vilket fall som helst måste jag lära mig att koppla om hjärnan till att ta in vad instruktören visar och säger, så fort han eller hon bryter träningen för att instruera. Att börja med att dega och flumma iväg i tankarna en liten stund håller inte när tekniken visas så få gånger som här. Det är en dålig vana i vilket fall, och jag sitter uppenbarligen ganska hårt fast i den och det blir etter värre när trötthet och vätskebrist sätter in. Före nästa pass ska jag dricka en halvliter, minst.

Men nog vore det smartare med en kort vätskepaus mitt i.

——

Andra bloggar om Bujinkan, träningspass, vätskebrist, otränad